Ah, I love the smell of lokal kulturdebatt in the morning!

Har du märkt att luften känns lite annorlunda? Att det liksom doftar lite friskare? Nej, jag talar inte om våren. Jag talar om kulturdebatten. Framför allt den lokala kulturdebatten.

Den senaste tiden har jag noterat att kulturen allt oftare letar sig in på lokala debatt- och ledarsidor. Nej, jag har ingen statistik att luta mig mot, bara många år av nitisk kulturpolitisk omvärldsbevakning och en allt starkare känsla av att något håller på att hända. Det är upplyftande. Särskilt med tanke på att det är valår. Häng på!

Subscribe now

Valår och kulturpolitik brukar i normala fall inte gå ihop. Att ”kulturen blir aldrig en valfråga” upprepas nästan lika ofta som ”den snabbfotade Akilles” i Iliaden eller ”Trump” i Epstein-filerna. Och kanske blir kulturen aldrig valfrågan med stort V, men om vi bara accepterar att kulturpolitiken sätts på paus vart fjärde år, blir det en självuppfyllande profetia.

Kulturdebatten behövs varje år. Därför gör de nya, friska kulturvindarna i lokalmedierna mig mycket glad. Det skrivs så klart mycket intressant även i nationella medier, men jag är inte säker på att det alltid når hela landet. Dessutom kan kulturdebatten på det nationella planet bli rätt … skev.

För inte så länge sedan ägnade kulturredaktionerna på landets största tidningar ohemult mycket tid åt att först diskutera vem som kallat vem för vad och därefter åt att diskutera själva diskussionen. Det kan så klart vara underhållande, men kulturens stora frågor kräver bättre syresättning än så. Mig får de kalla vad sjutton de vill, bara de sedan tar sig samman och lägger krutet på det som faktiskt är viktigt.

Det finns mycket att vara upprörd över när det gäller kulturpolitiken. Men att bara vara upprörd löser inga problem. Vi måste bli bättre på att formulera varför kulturen spelar roll, vad som är fel och vad vi kan göra åt det. Annars blir vi sittande i varsin skyttegrav och skriker åt varandra i all evighet. Det ökar antalet klick och gör debattredaktörer pirriga av lycka, men det är uselt för kulturpolitiken.

Vi behöver kort sagt en bra kulturdebatt, och den måste föras brett och över hela landet. Om inte så blir kulturdebatten, precis som kulturfinansieringen, ett postnummerlotteri och så kan vi inte ha det. Kulturen angår oss alla, och då måste också diskussionen föras på ett sätt som når alla, och där är lokalpressen guld.

Kulturdebatten får inte bara vara något som pågår mellan tre kulturchefer, två ledarskribenter, en arg författare i Stockholm, ett par kulturpolitiska talespersoner och en irriterande fackförbundsordförande i Vingåker. Den måste också föras där biblioteksfilialer stängs, där museerna kämpar, där kulturskolan går på knäna och replokalerna stängs, där det är tjugo mil till närmaste teater och där silverfiskarna äter upp arkiven.

Och det gör den nu. Till exempel:

• I Skellefteå drog lokalfackliga företrädare från mitt eget fackförbund, DIK, i gång en debatt om varför kommunen inte satsar ordentligt på skolbibliotekarier. Lokala politiker svarade och facket slutreplikerade.

• I Kalmar gick ett gäng företrädare för museer, teatrar, konsthallar och andra delar av kultursektorn samman och lyfte vikten av att inte glömma bort kulturen under valåret.

• I Uppsala ställde den lokala DIK-styrelsen i UNT viktiga frågor om varför bibliotekarier i just Uppsala tjänar 3 000 kronor i månaden under snittet.

• I Linköping efterlyser länsmuseichefen Olof Hermelin politiska visioner för kulturen. Politiken fick möjlighet att lufta sina visioner och Hermelin summerade i en slutreplik.

Genom dessa fyra debatter har både de som startat samtalet och de som svarat fått möjlighet att formulera sina tankar tydligare. Invånarna har fått bättre koll på kulturens förutsättningar, sin egen tillgång till den och hur mycket bättre det skulle kunna bli om politikerna vågade satsa mer. Det är banne mig inte fy skam. Det är ett demokratiskt frö som kan bana väg för bättre politiska beslut.

För att inte tala om de intressanta ledartexter och krönikor som dyker upp där man minst anar det. Här är några exempel:

• I den lilla tidningen Dalabygden kan man läsa Therese Lundins eminenta krönika: ”Vem vill arbeta på en konsthall som styrs av politiker?” En välskriven betraktelse över vad som händer när klåfingriga politiker inte kan hålla fingrarna borta från kulturens syltburk.

• I Kristianstadbladet hoppade ledarskribenten Sofia Nerbrand in i en lokal debatt om offentlig kontra privat finansiering av kultur. Jag håller inte med henne, men det spelar ingen roll. Vi bryr oss uppenbarligen båda om detta viktiga ämne och det är det viktigaste.

Och så här rullar det på runt om i stort sett hela landet. ÄNTLIGEN diskuteras kulturen och dess förutsättningar på bred front. Åsikterna går så klart isär och det är bara bra. Det är när olika åsikter faktiskt möts som bättre beslut kan börja gro.

Problemet med lokala medier är förstås att de är just lokala. De är ovärderliga lokalt, men om man sitter i andra änden av landet missar man lätt de mest intressanta kulturpolitiska diskussionerna. Jag har turen att få förstklassig nyhets- och omvärldsbevakning. Det borde fler ha.

Därför finns ”Koll på kulturpolitiken”. Ett gratis nyhetsbrev för dig som vill veta var det faktiskt händer något i kulturpolitiken – inte bara när de stora drakarna bestämmer sig för att kulturen är veckans bråk. Inget spam. Inga textväggar. Bara korta, konkreta tips om debatter, beslut och diskussioner som är väl värda att hålla ögonen på.

Följ mig på LinkedIn och Instagram. Dessutom har jag också det engelska nyhetsbrevet Cultural Tendencies här på Substack.

Share

Subscribe now

Har du fått dina cirklar rubbade av Homeros? Eller förlorat dig i en Helena Blomqvist-bild? Eller (räcker ivrigt upp handen) slagit nya oanade hastighetsrekord på löpbandet bara för att du är så förbannat lycklig över att Abba har släppt ny musik?

I så fall vet du hur kulturen fungerar. Den går rakt in i kroppen och förändrar hur vi rör oss genom världen – både fysiskt och mentalt.

Det låter ju som en viktig grej att prioritera, eller hur? Men om man följer pengarna blir det uppenbart att så inte är fallet. Sverige spelar i knatteligan vad det gäller kulturfinansiering. Det visar facket DIK:s två första delrapporter om kulturens finansiering med pinsam tydlighet.

Dagens nyhetsbrev handlar om konsekvenserna av att öka avståndet mellan människor och kultur. Häng på!

Subscribe now

Den kulturpolitiska debatten präglas i mångt och mycket av ren magkänsla och ideologiska förhoppningar. Det är en usel grund för politiska beslut som formar hur människor känner och tänker. Utan fakta famlar debatten i blindo, men besluten fattas ändå.

Därför släpper DIK alltså en rapporttrilogi om kulturens finansiering. Pengar är naturligtvis inte allt, men utan dem blir inte mycket gjort. Därför är det trots allt bra att börja där.

TIPS: Vill du hålla dig ajour med den kulturpolitiska debatten, så prenumerera gärna på nyhetsbrevet ”Koll på kulturpolitiken”. Där delar DIK med sig av sin omvärldsbevakning. Inget spam. Inga textväggar. Bara korta konkreta tips.

Så, vad säger då rapporterna?

Den första delrapporten: ”Var i landet lägger man mest – och minst – på kulturen?” visade att tillgången till kultur har blivit ett postnummerlotteri och att det offentliga stödet har minskat på alla nivåer – stat, region och kommun. Kurvorna pekar nedåt oavsett om man räknar på andel av den totala budgeten eller i fasta priser.

Den andra delrapporten: ”Sverige – sämst i Norden på kulturfinansiering” genomlyser kulturens finansiering ur ännu fler perspektiv och landar i samma dystra slutsats. Är du extremt osugen på att läsa en hel rapport, så kan du läsa min debattartikel i Aftonbladet. Eller lyssna på mitt, Johanna Alm Dahlins och Dennys Bellos, lättsamma prat om det hela i poddformat.

Sverige lägger bara 218 kronor per person och månad på kultur. Det innebär att all offentligfinansierad kultur, som bibliotek, museer, arkiv, kulturskola, replokaler, orkestrar, teater, filmproduktion, offentlig konst och mycket annat, inte ens får kosta lika mycket som ett familjeabonnemang på Spotify.

Men är det inte ganska bra ändå? Nej. Sverige halkar efter. Tillsammans med Finland ligger vi sist i Norden när det gäller offentlig kulturfinansiering. Vi ligger under Europasnittet. Vi är dessutom sämst i Norden på privat finansiering.

Kulturen är viktig, men vi är dåliga på att förklara varför

Så fort kulturen hotas rusar kultursektorn ut till dess försvar. Men, med handen på hjärtat är det där försvaret ofta luddigt. Vi säger att kulturen är ”viktig”, att den är ”bra för demokratin”. Sedan hoppas vi att motståndaren kan och vill fylla i alla hål själv. Jag är i allra högsta grad också själv skyldig till detta.

Vi känner alla kulturens kraft. Men vi är dåliga på att förstå den och ännu sämre på att förklara vad den gör med oss. Vi stannar i den omedelbara känslan. Det räcker gott till vardags. Men, det räcker inte om man vill förstå och värna kulturens centrala funktion i våra liv och i samhället.

Med detta sagt, så kommer vi aldrig att hitta en konkretisering av kulturens betydelse som är så perfekt att den automagiskt får motvalls politiker att öppna plånboken för den. Den som inte vill förstå kommer aldrig att förstå. I dessa fall rekommenderar jag i stället en präktig tillbakamacka.

Att kulturen fyller en viktig funktion både för enskilda individer och samhället i stort är – även om vi ofta är dåliga på att formulera det – redan väl belagt. Det är dags att flytta svarsbördan. Om politiker vill begränsa människors tillgång till kulturen är det också deras ansvar att förklara varför det är en så himla bra idé. Låt dem försöka. De kommer inte att lyckas.

Det är antagligen därför de som vill begränsa tillgången till kultur alltid vill prata om privat finansiering. Då ser det ut som om de bryr sig samtidigt som de kan försöka slingra sig ur ansvaret att se till att den har en stabil bas att stå på. Men, i realiteten krävs en robust offentlig finansiering för att det alls ska gå att locka privata finansiärer.

Förströelse? I think not.

Jag har inga enkla svar kring kulturens funktion för var och en av oss eller för samhället. Jag har dock några observationer som är värda att fundera vidare på.

En tydlig indikation på att kulturen har en större funktion än ren förströelse i våra enskilda och gemensamma liv är detta: när något hemskt inträffar (en naturkatastrof eller ett krig) tenderar människor att ta hand om de skadade, skaffa tak över huvudet och hitta mat att äta. Sedan kommer kulturen.

Först i all enkelhet. Vi berättar historier om vad vi har varit med om, sjunger sånger eller skapar bilder om det. Sedan lite mer avancerat. Vi skriver böcker, sätter upp teaterpjäser eller gör tv-serier, filmer och spel.

Kulturen är mänsklighetens ständiga följeslagare. Inte ens under brinnande krig tar den paus. Tvärt om. Till och med under brinnande krig söker sig människor till kulturen, både för att få uppleva den och för att skapa den. Faktum är att kris (personlig eller allmän) och krig ofta blir en katalysator för ännu mer kultur.

Uppenbarligen har kulturen en psykologiskt central funktion. Eller – troligare – flera. Det ser ju onekligen ut som att vi använder den både för att känna att vi fortfarande är vid liv och för att kunna leva vidare. Trots allt som händer oss själva och samhället omkring oss.

Men, vad händer då om man begränsar tillgången till kultur? I Sverige ser vi redan en ”mjuk” begränsning. När finansieringen minskar blir tillgången alltmer som en jaguar: fläckig. Men, vad händer då med dem som befinner sig i jaguarens mörka fläckar? De berövas ett viktigt psykologiskt verktyg som vi uppenbarligen behöver för att navigera i livet och världen.

Som jag skrev i en debattartikel i DN förra året:

”Låt oss använda den [läskrisen] för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.

Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.

Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”

Att läsa är inte bara att kunna dechiffrera bokstäver. Det är att förstå ordens betydelse och skapa mening. Kulturen fungerar likadant. Den är större än sina enskilda beståndsdelar. Därför är det också värdelöst att tänka på kulturen som en lista (Hej, Kulturkanonen!) att successivt beta av. Det är som att sitta och rabbla alfabetet och tro att man kan läsa. För att verkligen förstå måste vi få uppleva många olika typer av kultur.

Kulturen måste få vara vildvuxen. Politikens roll är inte att ansa den, utan att se till att alla kan hitta och välja sin egen väg in i den. Det går nämligen inte att på förhand bestämma vad det är som kommer att fånga någon. Det enda som fungerar är mångfald. Många vägar in. Många olika uttryck. Många möjligheter.

Den långsamma urholkningen av kulturen är farlig. Den krymper den verktygslåda vi behöver för att ta oss genom livet.

Sverige är visserligen inte en auktoritär stat, men mekanismen är densamma även om uteffekten är en annan. Låt oss gå ett steg längre. Vad händer när vi inte längre talar om finansiering med pyspunka eller en kulturkanoncirkus som ingen bryr sig om, utan om censur och propagandakultur? Då blir riskerna tydligare.

När tumskruvarna spänns åt

I auktoritära stater finns det inget öppet kulturlandskap att utforska bäst man vill. Där anlägger man i stället en rak autobahn som alla förväntas följa från A till B. Det är sällan underfinansiering som är problemet. Det är att vägbygget äter upp hela kulturbudgeten och att det saknas avfarter. Den som vill utforska kulturen på egen hand får, så att säga, hoppa av i farten på egen risk.

Ironiskt nog är de auktoritära staternas hantering av kulturen kanske det allra bästa exemplet på kulturens kraft. Man begränsar tillgången till kultur för att man vet att den som kan botanisera fritt bland andras tankar och känslor blir bättre på att uttrycka sina egna och så kan man ju inte ha det i en gammal hederlig diktatur. Sedan likriktar man genom att tanka i alla fulla med samma kultur i övertygelsen om att det ska få dem att tänka enkelspårigt och rätt.

Auktoritära ledare missbedömer dock alltid både sin egen och kulturens styrka. Tids nog krackelerar den auktoritära ytan och då kan man ge sig fan på att det är en poet som håller i släggan, en sångare som bjuder på revolutionens soundtrack och en regissör som dokumenterar det hela för framtiden.

Att försöka begränsa människors tillgång till fri kultur är alltid – oavsett om det görs med ekonomisk pyspunka eller repressiva lagar – en återvändsgränd. Det finns inga exempel på länder som har gått under av för mycket kultur. Däremot finns det gott om exempel på vad som händer när den begränsas.

Där har vi återigen en tydlig indikation på att kulturens funktion inte bara är förströelse eller något vi konsumerar. Kulturen är hur vi känner. Hur vi tänker. Hur vi förstår oss själva och andra.

Och slutsatsen?

Vi blir inte per automatik bättre av fri kultur. Det finns exempel på motsatsen. Men vi blir garanterat sämre utan den. Sannolikheten att vi blir mer grundade som individer och mer benägna att skapa bättre samhällen tillsammans blir helt enkelt större om vi får känna och tänka fritt.

Det är möjligt att det jag nu skrivit upprör alla dem som lever i villfarelsen att kultur bara finns till för att stryka oss medhårs och att utmanande kultur kommer att bli vårt förfall. Så kan man naturligtvis tycka. Men det är ungefär lika upplyst som när man på 1800-talet ansåg att romanläsning kunde göra kvinnor sjuka, moraliskt fördärvade och driva dem i en alltför tidig grav. Det är, kort sagt, trams.

Kultur är inte ett särintresse. Kulturen är vårt sätt att känna och tänka – tillsammans. Politiker som begränsar tillgången till kultur begränsar inte bara ett politikområde eller en sektor. De begränsar människor.

Share

Subscribe now

Vårändringsbudgeten är här! Den kan ses som en chans för regeringen att justera höstbudgeten. Eller också sjabblar man bort den chansen och serverar ett helt smörgåsbord av missade chanser. Dessvärre verkar det mest vara det senare.

Jag har kikat närmare på några områden som ligger mig varmt om hjärtat.

Häng på!

Subscribe now

Ockerhyrorna består

Det har skrivits en hel del om hur Statens fastighetsverk, med regeringens goda minne, kräver ockerhyror av kulturfastigheter och dessutom säljer av vårt gemensamma kulturarv. Skälet till detta sägs som alltid vara pengar eller närmare bestämt bristen på dem.

I vårändringsbudgeten skjuter dock regeringen faktiskt till 49 miljoner för att ersätta kostnadshyran med marknadshyran för Kungliga Operan, Dramaten, Nationalmuseum, Naturhistoriska museet och Historiska museet. Det är bra att man går från kostnadshyran. Det är dåligt att man byter till en annan dålig modell.

SFV:s marknadshyror har redan lett till höga hyror och plötsliga chockhöjningar för många kulturverksamheter. Det finns ingen anledning att tro att modellen skulle fungera så himla mycket bättre än den förra.

Kulturfastigheternas hyresproblem är ett konstruerat problem. Det fina med konstruerade problem är att man kan riva konstruktionen. I stället för att lägga tid, energi och skattepengar på att låta staten fakturera sig själv kan man sänka hyrorna och låta staten ta kostnaderna för renoveringar och underhåll.

SFV har 8 miljarder som skvalpar runt på ett konto. Regeringen hade kunnat säga åt dem att använda de pengarna för att hålla hyrorna nere och för att bevara mer av kulturarvet. Det hade inte kostat någonting mer än lite välvilja.

Inga extra bibliotekarier

I somras kom en ny och skärpt lag om skolbibliotek. Det är jättebra. Den är betydligt bättre än den förra. Men, en lag är trots allt bara en massa fina ord tills det skapas reella möjligheter att genomföra den. Just nu saknas det utbildade bibliotekarier. Det finns också huvudmän som glatt struntade i den gamla lagen och nu även struntar i den nya. Detta är två problem som måste lösas om den nya lagen ska förverkligas ute i skolorna.

Att det fattas bibliotekarier är inte ett problem man löser i en handvändning. Ett bra förstasteg är dock att göra en riktad satsning för att öka antalet utbildningsplatser. Då kan man försäkra sig om att det åtminstone kommer att finnas tillräckligt många utbildade bibliotekarier om några år.

Sådana riktade satsningar har gjorts för att fylla på inom andra bristyrken. Det går att göra här också. Om man bara har viljan.

Konservburkar utan öppnare

Statsbidraget för inköp av litteratur till skolor inrättades 2024 och uppgår till 500 miljoner kronor per år. Nu utökas det med 50 miljoner. Det innebär, enligt regeringens beräkningar, att man kan gå från 2 miljoner böcker till 2 250 000 böcker. Hurra! Eller? Det finns redan rapporter från skolor som inte kan använda upp pengarna. Bokbrist är inte grundproblemet.

Men, ett valår är det naturligtvis ändå toppen att kunna säga: ”Nu skickar vi ut ytterligare 250 000 böcker till skolorna!” Men om regeringen tror att läsning är ett rent nummerspel så har de fel. Barn och ungdomar börjar inte läsa för att någon öser random böcker över dem. De börjar läsa för att någon sätter rätt bok i händerna på dem vid rätt tillfälle. I dag saknas denna någon på alldeles för många skolor. Det är problemet.

Denna någon som ofta saknas är en utbildad bibliotekarie. De är – bland annat – experter på just detta: att hitta rätt bok för just den här skolan, klassen eller eleven. Men nu finns det alldeles för få bibliotekarier. Dessutom ansvarar många av dem för flera skolor och för många elever. Det gör regeringen tyvärr ingenting åt.

Regeringens boksatsning är som att skicka ut över två miljoner konservburkar utan att skicka med en konservöppnare. Satsa på bibliotekarierna först.

Humaniora på avbytarbänken

Regeringen ger ytterligare 68 miljoner till naturvetenskapliga och tekniska utbildningssatsningar. Det är inget fel i det. Men, i ett alltmer tekniskt samhälle blir det mänskliga ännu viktigare. Vi har inte råd att ständigt sätta humaniora och samhällsvetenskap på avbytarbänken. Det är orimligt att de konsekvent får betydligt mindre resurser till både utbildning och forskning än andra ämnen.

Sveriges kunskapssyn är förlegad och uppfyller inte de behov vi har inför framtiden. Så här skrev till exempel Lars Strannegård nyligen om detta i DN:

”Sverige behöver fler beslutsfattare som förstår vad 2020-talets kunskap innebär. Vi behöver sådana som inser att samhällsvetenskap, humaniora och konstnärliga ämnen inte är något vi kan ha eller mista, utan ett fundament för vår framtida samhällsorganisering och konkurrenskraft. Vår genomdigitaliserade, AI-drivna värld pockar på reflektion om vad vi numera behöver kunna, veta och lära oss. Vi kan inte nöja oss med en endimensionell stem-strategi. Vi behöver mer fundamentalt modernisera och framtidssäkra vår kunskapssyn.”

Jag har förresten också poddat med Strannegård och Johanna Alm Dahlin om kulturens betydelse. Det samtalet kan du lyssna på här.

Ännu mer bortslösade pengar på kulturkanonen

Minns ni att jag sa att vi kommer att få leva med kanonspöket ett tag till? Tyvärr hade jag rätt. Regeringen har valt att slänga ytterligare en miljon på eländet.

Det är ett rent slöseri. Pengarna ska gå till att utveckla och tillhandahålla en webbaserad digital plattform för att förmedla kunskap om kulturkanonen till allmänheten. Det låter sig inte göras för en ynka miljon. Det tror jag att regeringen också vet. Vilket får mig att tänka att den där miljonen bara är en symboliskt livsuppehållande insats för en kanon som redan är stendöd. Hej och hå…

Subscribe now

Share

Vill du hålla dig ajour med kulturpolitiken? Då ska du prenumerera på facket DIK:s nyhetsbrev: ”Koll på kulturpolitiken”.

DIK har en ständig omvärldsbevakning av kulturpolitiken. Nu delar vi med oss av guldkornen. Målet är att lyfta kulturens status i politiken och höja lägstanivån i de kulturpolitiska samtalen. Nobody puts kulturen in a corner.

Det är till för dig som är politiker, opinionsbildare, ledarskribent, journalist, tjänsteperson, kulturarbetare eller helt enkelt kulturintresserad. Vi bryr oss inte om vilken politisk färg du har. Kom precis som du är.

Vad har hänt med kulturkanonen? Inte mycket. Faktum är att det under den senaste veckan dykt upp en rad artiklar som proklamerat dess död. Bland annat av GP:s Johan Hilton och Sydsvenskans Maria G Francke. Stämmer rycktet om dess död? Och om det gör det, kan vi andas ut nu? Nja. Vi får nog leva med kanonspöket ett tag till.

Dessutom: är du trött på att aldrig känna dig ajour med vad som händer i kulturpolitiken runt om i landet? No worries. Nu börjar nämligen facket DIK att dela med sig av sin omvärldsbevakning inom kulturpolitiken i nyhetsbrevet “Koll på kulturpolitiken”. Läs mer om det i dagens nyhetsbrev.

Häng på!

Subscribe now

Det kanske tydligaste tecknet på att pluggen – åtminstone tillfälligt – dragits ur den svenska kulturkanonens livsuppehållande åtgärder är den nya inriktningen i kulturminister Parisa Liljestrands Instagramflöde. Efter att kanonen presenterades for hon runt som en skottspole för att ta selfisar med väl valda verk och företeelser ur kanonen. Men de senaste veckorna har hennes flöde skiftat fokus. Av kanonen syns ingenting. I stället är det den privata finansieringen av kulturen som hårdhajpas.

Och med ”hårdhajpas” så menar jag faktiskt just det. För hur ska man annars beskriva det faktum att kulturministern ränner runt Kungliga Operan och haffar intet ont anandes förbipasserande för att berätta att det minsann är privat finansiering som möjliggjort renoveringen av operan. Det är, som media uppmärksammat, en sanning med modifikation. Av de dryga 3 miljarder som renoveringen kostar kommer bara en liten del – 300 miljoner – från privata finansiärer.

Så här lär det se ut fram till valet. Kulturkanonen och den privata finansieringen har sedan Tidöregeringen tillträdde i stort utgjort kulturpolitiken. När nu det ena benet kapats, får kulturministern hoppa fram på det andra bäst hon kan.

Intressant nog, så var det dock inte kulturministern utan Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson som i GP först vågade vädra att kulturkanonarbetet laggar: ”Ska man gå vidare med det förslaget så går det inte att göra väldigt snabbt. Det kommer vi inte hinna göra innan valet.” På den direkta frågan ”Är kulturkanon nedprioriterad av regeringen?” svarar han: ”Jag skulle kanske inte använda det ordet. Men det är lite så det blir.”

Att det blev Christiansson som tog det här steget är inte så konstigt. Kulturkanonen är i grund och botten ett Sverigedemokratiskt projekt. Även om det finns ett dolt ”om” före det första svaret, så ska man nog inte ta för hårt på det. Resten av hans uttalanden andas nämligen Sverigedemokraternas paradgren: långsiktigt nötande.

Christiansson verkar inte särskilt upprörd över att kulturkanonen nedprioriterats. I hans värld är det att betrakta som en högst tillfällig paus. Han bidar sin tid.

Men, låt oss ändå anta att kanonprojektet faktiskt är dött. Är allt frid och fröjd då? Nej, för även om projektet är dött, så kommer vi att få leva med dess spöke.

Kanonprojektet har slösat bort energi, fokus och pengar som borde ha lagts på andra kulturpolitiska åtgärder i stället för på nationalistisk symbolpolitik. Det är ju ingen brist på ekonomiska hål att fylla i kultursektorn.

Dessutom har kanonprojektet redan bidragit till en förskjutning av hur vi relaterar till kulturen och ”svenskheten”, vad det nu är. Arne Larsson skriver i GP:

”Det är lätt att skratta bort det hela [kanonprojektet] och tycka att det är ett komplett fiasko. Men frågan är om det inte är att göra det lite för enkelt för sig. Nu talar fler om svenska värderingar. Sedan 2010 då Mattias Karlsson först lyfte frågan har allt fler partier anslutit sig till deras linje och börjat tala om svenska värderingar och en svensk kultur.”

Tyvärr har Larsson rätt. Vi kan trycka tillbaka genom att bara dissa Sverigedemokraterna och deras politiska medhjälpare i Tidölaget. Eller också gör vi det genom att konsekvent vägra prata om kultur på det begränsande sätt de propagerar för. Det är lätt att reflexmässigt välja det förra, men jag tror att det senare är en långsiktigt bättre väg att gå.

Kampen handlar inte om vem som upplevs som ”bra” eller ”dålig” i det offentliga rummet. Sverigedemokraterna frodas när de får ikläda sig någon sorts offentlig skurkroll. Kulturministern har med all önskvärd tydlighet visat att hon inte är rädd för lite skav i offentligheten. Den verkliga kampen är dock inte symbolisk. Den är konkret och den handlar om att återta kontrollen över hur vi pratar om kulturen och om att lösgöra den från det hämmande svenskhetsoket.

Med det sagt, så tror jag att det är för tidigt att slutgiltigt proklamera kanonprojektets död. Precis som i vilken lågbudgetskräckis som helst, så kommer den att resa sig ur graven minst ett par gånger till innan vi äntligen kan andas ut.

Tips - Nytt nyhetsbrev: Koll på kulturpolitiken

Hinner du inte ha så bra koll på kulturpolitiken som du skulle vilja? Hur går kulturdebatten på nationell nivå? Vad bubblar i regioner och kommuner? Vad händer internationellt? Vem har sagt vad under veckan som gått? Vilken rapport är på gång? Vilket event drar snart igång?

Oroa dig inte. DIK har stenkoll och nu börjar vi dela med oss av vår omvärldsbevakning. Därför drar vi nu i gång nyhetsbrevet “Koll på kulturpolitiken”.

Prenumerera på “Koll på kulturpolitiken” här!

Det blir inga ogenomträngliga textväggar i inkorgen, utan konkreta tips som hjälper dig att hålla dig ajour. Med det hoppas vi lyfta kulturens status i politiken och höja lägstanivån på de kulturpolitiska samtalen.

Nyhetsbrevet vänder sig till dig som är politiker, opinionsbildare, ledarskribent, journalist, tjänsteperson, kulturarbetare eller helt enkelt kulturintresserad.

Vi bryr oss inte om vilken politisk färg du har. Kom som du är.

Nobody puts kulturen in a corner.

Share

Subscribe now

Det är tack och lov länge sedan journalister, ja faktiskt nästan vem som helst (inklusive bankrånare!) kunde plocka upp luren och ringa direkt till statsministern. Det är helt rimligt att det finns några lager emellan. Ministrar har ju annat att göra än att svara i telefon.

Men det betyder ju inte heller att pendeln måste slå över åt rakt motsatt håll. Dessvärre är det exakt vad som i en rasande takt håller på att hända. Det sker på två sätt som båda skadar demokratin.

Häng på!

Subscribe now

Grus i det demokratiska maskineriet

Den mer formella sidan av det hela handlar om att man sakta men säkert håller på att montera ned det drygt 400 år gamla kommittéväsendet. De utredningar, remissrundor och dialoger som föregår politiska beslut är inte pynt. De oljar det demokratiska maskineriet så att besluten blir så välgrundade och bra som möjligt.

Detta har det gudbevars tummats på av tidigare regeringar också, men Tidöregeringen har utvecklat det till något av en konstform. Och det sätter fingret på det kanske mest bekymmersamma: när sådana arbetssätt väl etableras finns inget som säger att nästa regering – oavsett färg – inte fortsätter på samma linje.

Man bestämmer till exempel redan i uppdraget vad en utredning ska komma fram till. Det har flera gånger lett till pinsamma situationer av det här slaget: Utredaren konstaterar trött att alltihop är ett uselt förslag – men eftersom det ändå ska genomföras föreslår man hur. Sedan ber utredaren mer eller mindre om ursäkt för de dåliga förslag hen tvingats lägga fram.

Sedan kör man en haltande remissrunda. Haltande betyder i praktiken tre saker: färre remissinstanser, kortare svarstid och en presskonferens där ministern tackar för remissinstansernas ”stora engagemang” – trots att de mangrant sågat det längs med fotknölarna.

Detta såg vi till exempel i frågan om att slå ihop Moderna, ArkDes och Statens konstråd. Naturligtvis struntade man i remissinstansernas erfarenhet, tackade för engagemanget och bulldozrade igenom beslutet i alla fall.

Det minsta motståndets väg

Den mer subtila varianten handlar om att, likt Homer Simpson, långsamt backa in i en buska och försvinna i grönskan så snart man anar minsta lilla motstånd.

Resultatet blir att journalistisk granskning försvåras. Kulturminister Parisa Liljestrand har till exempel duckat intervjuer med seriösa kulturmedier månad ut och månad in. Hon har tydligen inte tid. Men, hon har tid till att mata sitt Instagram-konto, snällpress och högerpopulistiska YouTube-kanaler.

Så här säger Susanne Claesson, chefredaktör för Magasin K:

“Vi har försökt få en längre intervju med kulturministern Parisa Liljestrand i flera månader, men hon prioriterar hund- och träningspoddar i stället. Vi ser att hon gör snäll-press, men till oss säger hon att hon inte har tid. Det är absolut en utmaning. Hennes företrädare Jeanette Gustafsdotter valde däremot att ställa upp på en intervju under förra valåret.” (Sveriges tidskrifter)

Och Thord Eriksson, chefredaktör för Biblioteksbladet:

“Jag har tappat räkningen på alla gånger sedan regeringsbildningen hösten 2022 som vi bett om att få intervjua kulturminister Parisa Liljestrand om folkbibliotekens situation. Alltid har det saknats utrymme för oss i kalendern, även när vi varit beredda att ge henne möjligheten att svara i språnget, på väg mellan andra åtaganden.

Jag har noterat att hon däremot har lyckats pressa in deltagande i faktaförvillaren Henrik Jönssons kanal på Youtube och i den högerpopulistiska podden Sista måltiden.” (Biblioteksbladet)

Det är ovärdigt. Svenska folket har rätt att få höra hur kulturministern motiverar en politik som monterar ned kulturen.

En annan subtil variant är att undvika konstruktiv dialog med centrala aktörer inom den sektor man ansvarar för. Även här har kulturminister Liljestrand excellerat. I början av mandatperioden fick några aktörer träffa henne, däribland jag och fackförbundet DIK. De senaste par åren är vi dock många inom sektorn som kan vittna om att kulturministern stängt dörren. Hon har aldrig tid för möte, såvida du inte råkar vara ett multinationellt företag av något slag, för då gör hon gärna hembesök. (Hej Spotify, Netflix och Lidl!)

Detta handlar alltså inte om att kulturministern inte vill gå på fest, som det ju varit en del debatt kring. Det kunde jag inte bry mig mindre om. Det handlar om den typ av ordentliga bilaterala möten som en minister normalt har med etablerade aktörer.

Jag har ingenting emot hund- och träningspoddar eller Instagram-gymmande. Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR hundar och antagligen pratar lite för mycket om min egen. Kulturministerns insatser på gymmet är också djupt imponerande. Hon bröt ryggen och var tillbaka efter bara några veckor. Om det hade hänt mig skulle jag antagligen fortfarande legat på soffan och tyckt synd om mig själv. Så, massor av kudos för det.

MEN, vi har alla bara 24 timmar om dygnet. Man måste prioritera. Är man minister, så måste man prioritera hårt. Då är det hål i huvudet att konsekvent prioritera bort seriösa medier och centrala aktörer i det område man har ansvar för. Det är inte bara dumt. Det är skadligt för demokratin.

Taktiksnack

Men nu ska jag inte vara ogin. Bevisligen går det att få kontakt med kulturministern och andra ministrar. En del ministrar springer inte och gömmer sig varje gång. Man kan också ha flax. Då och då lyckas man kanske måla in en minister i ett hörn så att hen måste träffa en. Men, vill man få en korridorsselfie med en minister på regelbunden basis krävs numera en helt annan taktik.

Det finns visserligen ingen anledning för oss andra att bistå i nedmonteringen av demokratin. Men här är den ändå.

Det är en förföriskt enkel taktik. Det enda man behöver göra är att inte kritisera regeringen. Man får inte heller framstå som om man kommer att ställa dem till svars eller kräva något alls av dem. Kan man dessutom signalera att man gärna går deras ärenden, så är saken biff. Man behöver kort sagt bara vara som Ford Prefect sammanfattar jorden i sin uppdatering av Liftarens guide till galaxen: I stort sett menlös.

Civilsamhällets roll är dock inte att jaga korridorselfies. Civilsamhällets roll är att bygga och värna demokratin.

Men nu har vi i alla fall något att kalla politikens ständiga ansvarsduckande:

Homer Simpson-metoden.

Share

Subscribe now

Jag orkar inte uppbåda någon upprördhet över att kulturminister Parisa Liljestrand tycks undvika en del kulturevenemang. Inte ens när hennes ministerkollega Carl-Oskar Bohlin med bombastiska ordval rider ut till hennes försvar.

Den enda viktiga frågan är VARFÖR Liljestrand väljer att provocera kultursektorn på olika sätt. Det är inte en slump. Det är en metod. Den får konsekvenser för kulturen och i förlängningen även för det fria och öppna samhället.

Här berättar jag varför Liljestrand gör som hon gör och ger ett konkret exempel på vad kultursektorn kan göra för att parera och agera.

Häng på!

Subscribe now

Del 1: Bakgrund

I normala fall är det självklart att bjuda in en kulturminister till kulturfestivaler och galor. Det bygger relationer, sprider ministerglans över tillställningen och ger ministern tillfälle att säga några väl valda ord som befäster kulturens betydelse. Det har kulturministrar av varierande politisk färg gjort sedan Hedenhös – eller i alla fall sedan 1991 när kulturen fick både ett eget departement och en egen minister. Happy days.

Vi befinner oss nu i ett undantagstillstånd och måste agera därefter. Även om tidigare kulturministrar drivit olika sorters kulturpolitik och varit mer eller mindre populära, så har vi aldrig tidigare haft en kulturminister som aktivt valt att antagonisera hela kultursektorn som politisk metod.

Det skapar naturligtvis friktion att Liljestrand lagt alla kulturpolitiska ägg i två korgar – kulturkanon och privat finansiering. Kulturkanonen är ett slöseri med tid och resurser. Idén om att mecenater plötsligt ska befria regeringen från det ekonomiska ansvaret för att bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden är inte särskilt realistisk. Det är dock inget nytt. Andra kulturministrar har drivit kulturpolitik som legat skapligt nära den Liljestrand nu driver, om än inte med samma iver.

Det är meningslöst att prata om varför kulturministern inte går på baluns när branschen kallar. Prata i stället om det verkliga problemet, att hon hamnat i kulturpolitiskt dåligt sällskap och hur det förändrar den kulturpolitiska spelplanen i grunden.

Liljestrand har hamnat i kulturpolitiskt dåliga sällskap

Kulturministern säger att hon bedriver en klassisk moderat kulturpolitik. Nja. Vad det gäller vurmen för privat finansiering har hon helt rätt. Men, idén om en svensk kulturkanon bär Sverigedemokraternas smetiga nationalistiska fingeravtryck. Det är en fråga hon fått i knät för att regeringen ville få med sig Sverigedemokraterna i andra frågor.

Vill man hitta ursprunget till Liljestrands kulturpolitiska metod – att skapa en falsk, men effektiv konflikt mellan en girig bortskämd kulturelit och vanliga hårt arbetande skattebetalare – måste man gå ännu längre högerut. Det är nämligen där, hos extremhögerns kulturkrigare, som myten om den bortskämda kultureliten sedan länge odlats och vidareexporterats.

Numera vevas den flitigt mot alla möjliga sorters väderkvarnar, till exempel provocerande konst och sagoläsande dragdrottningar. För Sveriges kulturminister är myten ett praktiskt multiverktyg för att rättfärdiga de senaste årens dramatiska utarmning av kulturen. Det är trots allt svårare att dra undan mattan för en folkbibliotekarie med taskig lön än för en girig bortskämd kulturelit som bara vill roffa åt sig folks surt förvärvade skattepengar.

Här bör det nämnas att Liljestrand själv är smart nog att inte använda just begreppet ”bortskämd kulturelit”, men det är den bilden hon med olika omskrivningar sprider. Hon verkar inte heller ha haft några problem med att hennes statssekreterare Karin Svanborg Sjövall i en intervju beskrev kulturarbetare som ”gråterskor” med ”förlorarstämpel i pannan”. Andra ord, men samma budskap.

Minister Bohlin kör med rakare rör när han befäster myten. Han kallar de som kritiserat kulturministerns frånvaro på olika kulturevenemang för både ”kulturelit” och – håll i er – ”jättebebisar”. Så talar en minister som Flashbackifierar sitt ämbete.

Jag listar inte dessa exempel för att kulturarbetare ska få tillfälle att känna sig kränkta igen. Det är meningslöst. Jag gör det för att skapa förståelse kring varför kulturministern och andra företrädare för regeringen använder dem. De är nämligen inte oslipade tölpar med svag förståelse för hur man uttrycker sig om varandra. Det är en strategi för att tvinga igenom regeringens kulturpolitik – kosta vad det kosta vill.

Det kränkande språkbruket är bara en dimridå. Jag menar dock inte att kulturministern delar extremhögerns ideologi, utan att hon använder och normaliserar deras konfliktlogik och narrativ som politiskt verktyg. Det måste vi prata om.

Vem betalar priset för kulturministerns dåliga sällskap?

En högst reell kostnad för taktiken av att sprida extremhögerns falska narrativ om kulturen för att tvinga fram den där halvklassiska moderata kulturpolitiken är den hotbild det skapar kring kulturarbetare.

Det är till exempel inte en slump att det ännu en gång dykt upp självutnämnda ”medborgarjournalister” från ”alternativa medier” på svenska bibliotek och betett sig hotfullt mot personalen genom att trycka upp en kamera i ansiktet på dem och ifrågasätta varför man har hbtqi-litteratur. Det blir naturligtvis inte heller bättre av att det finns ministrar som ger av sin dyrbara tid till den här typen av pajasmedia.

En annan kostnad för kulturpolitiskt dåligt sällskap är att man så att säga ”blir som man umgås”. Sakta, men säkert, handlar det inte längre ”bara” om en lånad högerextrem taktik som man använder för att främja sina egna mer moderata intressen. Helt plötsligt står man där och frontar något helt annat. Till exempel ett nationalistiskt uppfostringsprojekt i form av en svensk kulturkanon. Hoppla!

Allt hör ihop. Som ansvarig minister är detta en utveckling man borde försöka stävja, inte direkt eller indirekt uppmuntra. Liljestrand må ha helt andra kulturpolitiska bevekelsegrunder än extremhögerns kulturkrigare, men hennes taktiska val spelar dem likväl i händerna. Det betalar vi alla priset för. Varje gång en kulturarbetare hotas är det en attack mot hela det fria och öppna samhället.

Det är synd att Liljestrand valt den här vägen. Det går nämligen utmärkt att driva en klassisk moderat kulturpolitik – med allt bra och dåligt den för med sig – utan att hålla upp dörren för extremhögern. Andra moderata kulturministrar har gjort det före henne.

Tro inte på kulturministern när hon säger fina principiella saker om kultur och demokrati. Prata i stället om den ”collateral damage” hennes taktiska val genererar och hennes tillåtande inställning till den.

Men, kulturministern borde ju vara kultursektorns kompis?!

Nej. Kulturministern har helt rätt i att hon inte är kultursektorns företrädare i regeringen, utan regeringens företrädare i kultursektorn. Relationen mellan en minister och det område hen ansvarar över är inte och ska aldrig vara ett kompisförhållande. Det är ett professionellt förhållande och det ställer professionella krav. En minister ska till exempel inte fara med osanning för att vinna politiska poäng.

Låt det därför en gång för alla vara sagt: Den bortskämda kultureliten är – oavsett vilka exakta ord man använder för att beskriva den – en myt. Sanningen är att kultursektorn med mycket få undantag domineras av underfinansierade verksamheter och löjligt lågavlönade medarbetare. Idén om en bortskämd kulturelit är och förblir en högerextremistisk lögn. Inget annat.

Det är djupt sorgligt och olämpligt att kulturministern ändå finner det lämpligt att sprida den vidare. När man måste ta till en lögn för att främja sina kulturpolitiska mål är det dags att fundera på om det är särskilt bra mål.

En svensk kulturminister borde läsa grundlagen i stället för snillen som spekulerar på X och Flashback. I den pekas kulturell välfärd ut som ett av målen för den offentliga verksamheten. Det fina med grundlagen är att ingen – inte heller ministrar – kan strunta i den.

Vad man väljer att lägga i begreppet kulturell välfärd kan så klart variera. Rimligtvis borde det betyda ungefär detsamma som välfärd betyder i alla andra sammanhang, att man har rätt att ha tillgång till något – i det här fallet kultur – genom livets alla olika skeenden. Klart är i alla fall att man inte bygger kulturell välfärd genom att anamma en högerextremistisk lögn för att kunna strypa anslagen i en rasande takt.

Sluta sukta efter att bli kulturministerns bästa kompis och hoppas att hon kommer på era fester. Prata i stället om vad hon vinner på att välja bort en schyst professionell relation med kultursektorn. Prata om hur vi bäst parerar det medan vi fokuserar på det viktigaste: att bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden.

Del 2: Vad betyder allt detta i praktiken?

Det betyder flera olika saker, men låt oss knyta an till den aktuella debatten om kulturministerns vara eller inte vara på olika kulturtillställningar.

Frågan är inte varför kulturministern tackar nej till inbjudningar. Frågan är varför kultursektorn fortsätter att bjuda in henne. Jag kan egentligen bara se tre anledningar.

Man skickar inbjudningar av hävd och ohejdad vana, även om det sker med risk för att bli offentligt uppläxad. Eller också gör man det av respekt för ämbetet. Det är helt rimligt, under normala omständigheter. Möjligen när man fortfarande ett hopp om att några väl valda ord på ett kulturmingel ska få ministern på andra tankar, men det tåget har redan gått.

Är något av detta skäl nog att fortsätta skicka inbjudningar? Nej.

Men, man kan väl inte låta bli att bjuda in en kulturminister?!

Jodå. Det går alldeles utmärkt. Det finns ingen anledning att rulla ut röda mattan för en minister som göder en påhittad konflikt mellan kulturarbetare och vanliga hårt arbetande skattebetalare. Kulturarbetare ÄR vanliga hårt arbetande skattebetalare.

Det som tidigare var en rutininbjudan som kulturministern reflexmässigt tackade ja till används i dag som ett politiskt verktyg. Tackar kulturministern nej blir eventuella sårade känslor en möjlighet att bekräfta myten om den bortskämda kultureliten. Tackar hon ja, ger man henne bara tillfälle att hamra in lögnen de bortskämda och giriga kulturarbetarna ännu hårdare. Inget av alternativen är särskilt aptitligt.

Man kan naturligtvis argumentera för att även en utebliven inbjudan kan användas som ett politiskt verktyg. Absolut, men det är ändå en tydlig signal om att det är nog nu. Varför ska man envist fortsätta att bjuda in någon som medvetet sprider lögner om en och som dessutom tar varje tillfälle i akt att offentligt läxa upp en på mer än lovligt lösa boliner? I alla andra sammanhang skulle det betraktas som en form av självskadebeteende.

Och nu då?

Inget jag har skrivit här ovanför betyder att kultursektorn ska sluta försöka ha en dialog med kulturministern. Skam den som ger sig, liksom. Men, låt oss diskutera de verkliga frågorna, inte dimridåerna. Låt oss prata om hur vi ska bygga den kulturella välfärden. Och, låt oss göra det professionellt, inte på en AW, utan i ett konferensrum på kulturdepartementet. Eller – eftersom regeringen ironiskt nog redan har dragit ned på sina inbjudningarna till alla som inte klappar dem medhårs – på debattplats och i media.

Vi – kultursektorns alla olika delar – måste också prata mer med varandra och hur vi kan värna hela det kulturella ekosystemet och bygga kulturell välfärd, med eller utan kulturministerns hjälp. Vi är starka tillsammans.

Det är dags att sluta bombardera kulturministern med inbjudningar. Inte som en bojkott, utan för att flytta fokus till rätt frågor. Låt henne gå på AW med sina polare. Låt henne hålla sina presskonferenser i kulturdepartementet och inte med Vasaskeppet som bakgrund. Det finns ingen anledning att låna ut kulturens olika arenor som festlig kuliss för dess egen förnedring och avveckling.

Och nu lämnar jag dig med denna fundering: Är kulturens behov av ministerglans verkligen större än kulturministerns behov av kulturglans?

Share

Subscribe now

Jag har varit på Folk och försvars eminenta rikskonferens i Sälen. Därifrån tar jag med mig ny kunskap och nya insikter. Jag tar också med mig en enorm frustration över att regeringen aktivt och med förfärande hastighet monterar ned Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel. Läs mer om det här. Och, som alltid, glöm inte att dela och prenumerera. Häng på!

Subscribe now

Efter Folk och försvars rikskonferens i Sälen är det glasklart vilka hot Sverige står inför. Det är också tydligt vilket ansvar och vilka behov det militära försvaret och den svenska vapenindustrin har. Ministrar har snubblat över varandra i sin iver att berätta om hur man arbetar för att tillgodose dessa behov, för att värna vårt land. Dessvärre lämnar man – som det heter i sådana här sammanhang – flanken helt fri. Det gör Sverige sårbart.

Möjligheten att försvara ett land militärt vilar – som flera av talarna också lyfte – till syvende och sist på folkets försvarsvilja. Den kan inte kommenderas fram, inte ens med rallarsvingar från en övertaggad minister Carl-Oskar Bohlin à la rikskonferensen 2024. Nej, den växer fram ur de vardagliga band vi har till våra medmänniskor – ur gemenskap.

Det innebär i klarspråk att bokklubbar, studiecirklar, fotbollslag, församlingar, surdegsklubbar, byalag och EPA-häng är Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel i en alltmer otrygg värld. Precis som det militära försvaret och försvarsindustrin har dessa lokala sammanhang naturligtvis också behov som måste fyllas för att de ska kunna leverera den ack så viktiga gemenskapen.

Fackförbundet DIK (som organiserar dem som arbetar inom kultur, kommunikation och kreativ sektor) kan dock konstatera att regeringen behandlar denna försvarspolitiska fördel mer än lovligt styvmoderligt. Samtidigt som man bygger det militära försvaret med ena handen drar man undan mattan för det med den andra, genom att montera ned verksamheter som odlar gemenskap och genom att så split i en befolkning som behöver enas.

Här är tre exempel:

1. En kultursektor på svältkost

Kultursektorn för samman människor varje dag. Sektorn har visserligen länge varit underfinansierad, men under kulturminister Parisa Liljestrand har man tvingats till nya bråddjupa bottennivåer. Den senaste kulturbudgeten utgjorde den lägsta andelen av totalbudgeten på över tjugofem år. Resultatet är förödande.

Enligt DIK:s rapporter: ”Kultur på svältkost” och ”Samhällets sista utpost?” anger fler än nio av tio musei- och biblioteksanställda att de saknar tillräckliga resurser för att utföra sina uppdrag i fredstid. I rapporten ”Kulturen: måltavla och motståndskraft” anger blott fyra procent att det museum eller bibliotek där man arbetar har tillräckliga resurser för beredskapsarbete.

2. En slaktad folkbildning

I rapporten ”Vid vägs ände”, som Studieförbunden, Folkbildningsrådet och Svensk Biblioteksförening nyligen släppt, beskrivs konsekvenserna av regeringens slakt av folkbildningen. Två studieförbund har tvingats lägga ned sin verksamhet helt. De resterande har stängt lokaler i fyra av tio kommuner. Landsbygden har som alltid drabbats extra hårt.

När man slår undan benen för kulturen och folkbildningen försvinner viktiga mötesplatser och möjligheten att bygga gemenskap. Utan replokaler, bokcirklar, språkcaféer och andra meningsfulla och gemensamma aktiviteter driver vi – unga som gamla – allt längre bort från varandra. Gemenskapen går förlorad.

3. Splittring i stället för gemenskap

Det går inte heller att bortse från Sverigedemokraternas och regeringens aktivt polariserande inställning till dem som kommit till Sverige. Man säger sig vilja försvara vårt land, men struntar i att landet de facto försvagas varje gång man kastar ut människor som redan är väl etablerade här. Människor med jobb, som betalar skatt, som är med i den lokala bok- eller fotbollsklubben, som bildat familj och byggt sina nya liv i Sverige. Människor som är vår familj, våra vänner och arbetskamrater. Människor som inte sällan också bär den svenska välfärden på sina axlar.

Man kan – som regeringen gör – på olika sätt försöka sminka över de horribla resultaten av upptrappade insatser för återvandring, slopade spårbyten utan rimliga övergångsregler för dem som redan är i systemet och den föreslagna möjligheten att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Men, till syvende och sist ter det sig ändå mest som om man prioriterar att kasta ut alla som inte ser ut som Kalles kaviar högre än landets försvarsförmåga. Det är en strategi som effektivt slår sönder gemenskapen och försvagar Sverige.

Och nu då?

Carl-Oskar Bohlin är i egenskap av minister för civilt försvar ytterst ansvarig för att det civila försvaret fungerar optimalt. Han har hittills inte visat något som helst intresse för kulturens och folkbildningens roll i civilförsvaret. Han har bara solkat ned sitt ämbete genom att raljera på sociala medier när andra lyft frågan. Några ansatser till att bygga och värna den gemenskap som den svenska försvarsviljan vilar på verkar inte heller intressera Bohlin. Tvärt om. Han väljer i stället att ge bort sin dyrbara tid till polariserande alternativmedier vars affärsidé är splittring.

På Folk och försvars rikskonferens levererade Bohlin ett för honom ovanligt ljummet tal, denna gång med staplade militära floskler på temat ”fredens pris”. Den stora nyheten var att man beställt 20 000 gasmasker. Det räcker inte ens till invånarna i Stora Tuna kyrkas uppsamlingsområde, den del av Borlänge där vi båda har våra rötter. Och samtidigt slås alltså några av den svenska försvarsviljans viktigaste grundpelare sönder. Det är skamligt. Och farligt.

Menar minister Bohlin och regeringen allvar med att man vill värna vårt land, så måste de också betala ”fredens pris” genom att släppa gamla ideologiska käpphästar som nu riskerar vårt lands säkerhet. Täpp till flanken. Satsa på kulturen, folkbildningen och det fantastiskt mångfacetterade civilsamhället. Där frodas gemenskapen som gör livet rikare och roligare att leva i fredstid och som är vår dunderhonung i krigstid.

Share

Subscribe now

Kulturminister Parisa Liljestrand har presenterat regeringens nya kulturbudget. Hon säger att hon är “stolt och nöjd” över den. Kul för henne. I kultursektorn är det inte många som är glada. Det undgår ingen att kulturbudgeten bara blir en mindre och mindre del av statsbudgeten och att regeringen varje år mest flyttar runt småslantar mellan olika “satsningar”. Några nya pengar att kommer det egentligen inte in.

Ja, i alla fall inte om man - som man ju måste - tar hänsyn till inflation, ökade kostnader och bredare uppdrag. Men, för alla som såg kulturministerns presskonferens är det dock uppenbart att ministern gärna ser att vi inte tar sådana världsliga ting i beaktande när vi recenserar kulturbudgeten. Just därför måste vi göra det. Häng på.

Subscribe now

Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i kultursektorn, medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen. 2026 års statliga kulturbudget är här och regeringen fortsätter på inslagen linje. Det grundlagsstadgade målet om kulturell välfärd ignoreras helt till förmån för kreativ bokföring, klåfingrig detaljstyrning och önskedrömmar.

Kulturbudgetens andel av statens totala budget slår återigen bottenrekord. I år är andelen blott 0,62 procent, enligt en uträkning som Magasin K gjort. Det är den lägsta andelen på tjugosex år. Det ser naturligtvis illa ut för regeringen, så kulturministern kommer naturligtvis att säga det hon alltid säger, att budgeten ökat. Nu med drygt 315 miljoner kronor – i nominella tal.

Problemet med nominella tal är att de inte alls tar hänsyn till yttre omständigheter som exempelvis den tidvis skenande inflationen eller ökade krav. 1974 var medellönen för kommunanställda, enligt SCB, 3 284 kronor. 2024 var den 36 100 kronor. Ingen, inte heller Liljestrand, skulle med hedern i behåll kunna påstå att det innebär att kommunanställda i dag har elva gånger högre köpkraft.

Vill man följa kulturbudgetens utveckling är det därför bättre att ställa den i relation till den totala statsbudgeten. Då får man ett jämförelsetal vars nyttovärde inte bara handlar om att få regeringens rekordlåga kulturbudgetar att framstå som större än vad de är.

Ute i verkligheten är situationen akut – nationellt, regionalt och kommunalt. Sverige befinner sig i en kulturkris. Regeringen hade kunnat visa vägen genom breda och långsiktiga satsningar, men återigen väljer man att ställa kulturen på undantag. Det kommer också att sätta en löjligt låg ribba för kulturpolitiken ute i regioner och kommuner. I slutänden är det klass 5b:s museibesök som ställs in, Berits biblioteksfilial som läggs ned och Alis teaterbesök som inte blir av.

Våra folkbibliotek och museer är redan så gravt underfinansierade att fler än nio av tio av de som arbetar där uppger att de inte längre kan utföra sitt lagstadgade uppdrag. (DIK:s senaste biblioteksrapport och museirapport.) Dessutom har folkbildningen, som är en kulturbärare av rang, slaktats.

Utan ett brett och långsiktigt resurslyft för hela kultursektorn är dessa och andra verksamheters möjligheter att tillgodogöra sig regeringens lika modesta som detaljstyrda punktinsatser mycket små.

Regeringen och Sverigedemokraterna gjorde i helgen, i ett något oklart debattinlägg, ett stort nummer av att 10 miljoner kronor av årets budget ska gå till fyra centrala stiftelsemuseer och till en utredning om museikort. Det är lovvärda initiativ, men aldrig har väl så mycket sagts om så lite pengar på debattplats. 10 miljoner är i statsbudgetsammanhang inte ens kaffepengar.

Regeringen flaggar på samma sätt gärna upp de punktinsatser man gjort för att bekämpa läskrisen, dels genom en fördubbling av anslagen till folkbibliotekens läsfrämjande insatser, dels genom särskilda anslag för inköp av skönlitteratur i skolan. Det ser bra ut, men bara om man kisar med ögonen.

Först skrotade man helt satsningen Stärkta bibliotek som mellan åren 2018–2023 delade ut mellan 73 och 225 miljoner om året till sådant som biblioteken identifierat att det fanns ett behov av. Efter att man nollat anslagen sköt man till blygsamma 40 miljoner till riktade läsfrämjande insatser. Nu dubblar man dessa till 80 miljoner. I realiteten har man alltså långt mer än halverat det extra stödet till folkbiblioteken.

Man har dessutom bakbundit biblioteken genom att kraftigt begränsa vad pengarna kan användas till. Eftersom folkbiblioteken saknar ekonomiska förutsättningar att ens utföra sitt lagstadgade uppdrag, så är risken stor att de öronmärkta miljonerna till läsfrämjande brinner inne.

Regeringen måste formulera vad man anser att regeringsformens mål om kulturell välfärd innebär i praktiken. Det duger inte att strypa anslagen och kalla det för satsningar. Det duger inte heller att dutta ut kaffepengar och klåfingrigt detaljstyra exakt hur varje krona ska användas ute i verksamheterna i stället för att lita på att kompetensen där vet vilka behov som är störst. Det duger sannerligen inte heller att önskedrömma om att en svensk kulturkanon eller privata finansiärer ska rida in på varsin vit springare och befria regeringen från ansvaret att lösa kulturkrisen.

Ett absolut minimum för den kulturella välfärden måste ju vara att alla får likvärdig tillgång till och möjlighet att aktivt delta i kulturella upplevelser genom hela livet. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt måste kulturella grundpelare, som till exempel skolbibliotek, kulturskolan, folkbibliotek, museer och teatrar, få en realistisk möjlighet att kunna utföra sitt uppdrag. Det kräver stärkta och långsiktiga resurser över hela brädet. Det kräver att man faktiskt litar på den kompetens som finns ute i verksamheterna och inte detaljstyr dem in absurdum genom att flytta runt löjligt små budgetposter år efter år.

Kulturkrisen har inte uppstått ur intet, utan ur oansvariga politiska val av denna och tidigare regeringar. En regering – oavsett färg – måste ha högre ambitioner för den grundlagsstadgade kulturella välfärden än den påvra verklighet som rapport efter rapport nu blottlägger. Det avgör hur gott helt vanliga människor – som eleverna i klass 5b, Berit och Ali – kan leva sina liv. Det är ingen liten sak.

Men, allt är inte öken. Man har sänkt den där märkliga dansmomsen från 25 procent till 6 procent. Det är ju rimligt att dans, teater, opera och konserter har samma moms. Nu håller jag alla mina tummar för att Moderaternas instagraminlägg om det hela inte bara var ett skojsigt tilltag, utan ett löfte.

Ut med Ulf Kristerz i folkparkerna, säger jag. Regeringen behöver träffa alla vanlisar som älskar sin kultur och vill ha den kvar. Det finns så många berättelser därute bland de som befinner sig mycket långt bort från både kulturkanontramset och alla de där mecenaterna som inte står på kö. Det är berättelser som regeringen måste lyssna på.

Share

Subscribe now

Så var den svenska kulturkanonen här. Man behöver ingen kristallkula för att inse att det nu kommer att följa ett obligatoriskt melodifestivalsgnabb om huruvida rätt låt vann. Det är lika oundvikligt som ointressant. Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand kommer så klart att kalla det för ”viktiga samtal om svensk kultur” eller något sådant. Låt dig inte förvillas. Detta är verkligen inte det viktiga kultursamtal vi behöver ha. Därför kommer jag heller aldrig att säga något om det urval som presenterats. Eller jo. Jag kommer att säga en enda sak om ett av verken, men jag spar det till slutet av den här texten. Häng på!

Subscribe now

Med kulturkanonen har regeringen snällt levererat på ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna. Den är i grunden ett nationalistiskt uppfostringsprojekt och har sedan starten omgärdats av kaos och splittring. Regeringens kulturbudget slår bottenrekord år efter år. Vi befinner oss i en djup och eskalerande kulturkris. Kultursektorns behov är så många och en kulturkanon uppfyller inte ett enda av dem.

Därför handlar det viktigaste samtalet om svensk kultur inte alls om kulturkanonen. Det handlar om hur vi kan ta oss ur kulturkrisen genom att äntligen börja bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden.

Facket DIK:s medlemmar arbetar i bibliotek, museer, arkiv, kulturhus och en rad andra kulturella verksamheter runt om i landet. Vi för en pågående dialog med många organisationer verksamma i kultursektorns alla delar. Vill man veta vad man där tycker om kulturkanonen och om hur det kulturella ekosystemet mår, så är det bara att fråga oss. Det har kulturministern inte gjort, men jag är övertygad om att våra signaler surrat runt irriterande som en fet sommarfluga i kulturdepartementets korridorer. Och för er som undrar: kulturkanonen skrattar man och skakar på huvudet åt och kring det kulturella ekosystemets diagnos råder det konsensus. Det ser dystert ut.

Kultursektorn har i decennier sakta men säkert monterats ned. Under Liljestrands styre har förfallet eskalerat. Gränsen är för längesedan nådd. Verksamheter runt om i landet läggs ner en efter en. De som inte redan försvunnit går på knäna. Kulturbudgetarna slår ständiga bottenrekord. Till detta bör också läggas de kraftiga nedskärningarna av anslagen till studie­förbund och andra civilsamhälles­organisationer, som rycker undan mattan för deras kulturverksamhet. Nationellt, regionalt och kommunalt – situationen är densamma. Det är detta vi måste prata om.

Regeringen erkänner inte kulturkrisen, men de pratar gärna om en del av den: läskrisen. Därför tänker jag återanvända ett exempel jag tidigare lyft på DN Debatt. Där skrev jag:

”Låt oss använda läskrisen för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.

Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.

Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”

En kulturkanon står helt maktlös inför kulturkrisen. Även om man, som utredarna gör, väljer att tumma på principen om en armlängds avstånd genom att föreslå att kanonen ska tvingas in i skolor och museer och (får man förmoda även om det är otydligt i förslaget) bibliotek. I bästa fall uppnår kanonen ingenting. I värsta fall tillåts den fortsätta stjäla fokus, energi och pengar från den långt viktigare frågan om hur vi tar oss ur kulturkrisen och bygga kulturell välfärd.

Kulturministern har jobbat hårt för att sälja in kanonen som ett inkluderande integrationsprojekt. Ändå verkar hon blind för det faktum att det redan finns massor med kompetens och erfarenhet i att möta människor med kultur där de är och utifrån deras särskilda behov ute på skolor, bibliotek, museer, kulturhus, teatrar och andra kulturverksamheter runt om i landet.

Det behövs ingen kanon. Vi behöver bara ge kulturarbetarna och de verksamheter de arbetar i en sportslig chans att göra sitt jobb. Regeringen har aviserats ett reformutrymme på 80 miljarder i höstbudgeten. Hur vore det att lägga en del av den kakan på den kulturella välfärden? Tillgången till och möjligheten att utöva kultur under livets alla skeenden är inte en lyx. Det är en förutsättning för ett gott liv.

Och vad var då den där enda saken jag ville säga om själva urvalet? Bara detta: Det är mycket bra att 1974 års regeringsform finns med. Det kanske inspirerar kulturministern att läsa den. Det är nämligen där det står att kulturell välfärd är ett av målen för den offentliga verksamheten. Det är dags att börja jobba mot det målet. På riktigt. Det går trots allt inte att ducka grundlagen genom att gömma sig i kanonröken i all oändlighet.

Share

Subscribe now

Jag råkade avsluta min semester en dag för tidigt. Igen. Samma sak hände förra året. Jag hann jobba ända fram till lunch innan det gick upp för mig att jag egentligen fortfarande hade semester och då kunde jag ju lika gärna jobba vidare. Det kan man tolka som om jag är förvirrad, men det har nog mer med ohejdad entusiasm att göra

Världen är som den är. Saker behöver göras. Jag har turen att få arbeta med trevliga och kompetenta människor som också vill bygga ett bättre samhälle att arbeta och leva i. I det ljuset ter sig den årliga tjuvstartstraditionen ändå rätt rimlig.

Dessutom är det där med semester komplicerat. Just nu undrar nog många var sjutton den tog vägen. Är du en av dem? Känner du att du inte riktigt lyckades med din semester? Känner du dig - som jag gjorde - rent av lite snuvad på konfekten? I så fall ska du inte misströsta. Det är inte för sent. Det går fortfarande att rädda semestern. Allt handlar om perspektiv. Häng på!'

Subscribe now

Trots min ohejdade jobbentusiasm drabbades jag – precis som många andra i slutet av semestern – av en alarmerande jobbångest i söndags. Eller, det hade ingenting med jobbet att göra. Det var snarare en överväldigande känsla av ett episkt semestermisslyckande. Med blott timmar kvar på semestern konstaterade jag att inte ett enda av mina planerade sommarprojekt avslutats. Pinsamt många av dem var inte ens påbörjade.

Hur kunde det bli så? Sommaren inleddes ju med att jag hemmavid myntade den olidligt peppiga hashtagen: #epicvacaycay25. Hur sjutton kunde det då bara bli #epicvacaycayfail25 av alltihop? Tja, vädret kan man ju alltid skylla på, eller hur?

I mina hemtrakter har sommarvädret varit som resten av samhället: extremt polariserat. Första halvan av semestern var det kallt och ösregnade. Sedan blev det smällvarmt i ett par veckor för att sedan bli en enda röra av ösregn och olidlig värme om vartannat. Det förklarar varför inga fönster blivit målade. Sådant låter sig helt enkelt inte göras i vare sig regn eller värmebölja. Men, det förklara inte allt annat som inte blivit gjort.

Eftersom jag är ett barn av min tid gjorde jag precis det man inte ska göra. Jag scrollade igenom mina sociala flöden och jämförde min semester med andras noga kurerade version av sin. Alla verkar ha hunnit med massor. De har badat, byggt verandor, plockat svamp, fjällvandrat och – på ett för mig obegripligt sätt – dessutom hunnit pipa förbi en festival eller två och bila en vända genom Europa med strategiska stopp hos släkt och vänner. Inte ett enda ofärdigt projekt i sikte, bara en aldrig sinande ström av vackra bilder i motljus, tagna under ljumma, ljusa sommarkvällar med roséglaset i den ena näven och mobilkameran i det andra. Pust! Jag blev helt matt bara av att läsa om alltihop.

Det enda jag pipigt förbi är min lokala ICA-butik och det mest frekventa strategiska stoppet jag gjort är återvinningscentralen. Inte har jag badat heller. (Badkrukor of the World Unite!) Det enda alkoholhaltiga jag druckit är en Irish Coffe för att nöden krävde det när när juli plötsligt bjöd på iskyla, full storm och skyfall på tvären. Så, även om jag normalt är en obotlig optimist kändes listan över saker jag inte gjort plötsligt väldigt lång. Dystert! Eller kanske inte ...

I min mörkaste #epicvacaycayfail25-stund vände jag mig nämligen till en bättre vetande: ChatGPT-5. Innan vi går vidare vill jag här peta in en disclaimer. Förlita dig inte på AI för att ta hand om din psykiska hälsa. Det är inte vad jag gjorde och det ska inte du heller göra. Jag vände mig till AI:n för att få tips om hur jag skulle lyckas bättre nästa gång. The only way is up, eller hur? Därför skickade jag i väg den nu lätt genanta frågan: ”Jag misslyckades med min semester. Hur lyckas jag bättre nästa år?”

Till svar fick jag ett långt frågebatteri kring vad jag faktiskt gjort på min semester och hur det kändes när jag gjorde det. Det visade sig att jag fyllt mina semesterdagar med en massa saker som jag älskar att göra.

Jag har till exempel promenerat med Henry (världens bästa hund), ätit frukost i timmar, påtat i trädgården, läst en massa böcker, tittat på favoritserier, lyssnat på poddar och musik, shoppat underbart knasiga grejer på lokala loppisar, snackat skit, sovit middag och fixat till hemmagymmet. Jag har till och med kommit i gång med löpningen igen – om än med ett par mindre bakslag på tass- och fotfronten.

Vid närmare eftertanke kändes läget inte alls speciellt dystert längre. Och AI:n som så klart processade det hela mycket snabbare än vad jag gjorde var föga imponerad av mitt tidigare gnäll. Den konstaterade oceremoniellt att hela min premiss var fel.

Semester – förklarade AI:n för mig som om jag vore en femåring – är inte till för att beta av en massa måsten, utan för att man ska slappna av, göra sådant man tycker är skoj och ta dagen som den kommer. Därmed har jag inte heller misslyckats med semestern. Jag har de facto semestrat mycket framgångsrikt och har goda förutsättningar att göra det även nästa år.

Det enda som enligt AI:n behövs för att säkra #epicvacaycay26 är två saker:

1. Ha inte ha en löjligt lång och krävande att göra-lista hängande över hela semestern som ett illavarslande åskmoln. Ta dagen som den kommer.

2. Jämför inte vad du gjort med vad andra gjort. De visar ändå bara upp russinen ur sin semesterkaka och aldrig surdegen av “måsten” som aldrig blev gjorda. Dessutom, deras russin är antagligen inte dina russin. Hitta dina egna.

Där ser man. Allt handlar om perspektiv. Ett dystert #epicvacaycayfail25 visade sig i själva verket vara ett fantastiskt #epicvacaycayslay25. Tänka sig! Det känns toppen. Att göra-listan finns ju kvar. Jag kan beta av den allt eftersom under året. Men, jag tänker då inte låta den förstöra minnet av vad som faktiskt var en riktigt skön och bra semester.

För övrigt…

… har jag samlat ihop några korta semesternedslag som visserligen inte gör sig i mjukt motljus, men som likförbannat förgyllt min sommar:

• Bästa loppisfyndet: En svintung faraobyst i metall som jag inte har en aning om var jag ska placera.

• Peppigaste repeaten på gräsklipparen och löpbandet: “Padam, Padam” med Kylie Minogue och “Abracadabra” med Lady Gaga.

• Charmigaste streamingen: Ghosts (både i engelsk och amerikansk tappning).

• Mest tänkvärda boken: The Three-Body Problem av Cixin Liu.

• Godaste drycken: Mixad vattenmelon med massor av lime.

• Sorgligast: Mannen med det bästa garvet ever - älskade Ozzy - dog.🦇😢Men, också så himla fint att han hann ta farväl i Birmingham. Man kan naturligtvis också återuppleva gamla goda Ozzy-minnen på YouTube. Min favorit är Ozzy vs. fjärrkontrollen. ❤

• Bästa nyförvärvade kunskapen: Hajbebisar kallas för "puppies" på engelska. Har du någonsin haft en hundvalp förstår du genast varför. 😉

Och, så klart en massa mer. Men, nu är det dags att väcka semesterhjärnan och placera den i startblocket inför en intensiv höst på de fackliga barrikaderna. Onwards and upwards!

Share

Subscribe now

Min fru kommer från Irland, så vi pratar engelska hemma. Det passar mig utmärkt. 90 procent av musiken jag lyssnar på, böckerna jag läser, filmerna jag ser, spelen jag spelar, poddarna jag lyssnar på har varit på engelska sedan tonåren. Det är egentligen bara mitt yrkesliv som – sedan jag slutade arbeta som översättare – i huvudsak är på svenska. Det kan man naturligtvis reflektera över, men för mig fungerar det bra.

Visst händer att jag blandar ihop språken och låter som Dolph Lundgren på Sverigebesök i slutet på 80-talet. Det skapar också viss förvirring hos veterinären när jag pratar svenska med personalen och engelska med hunden. På det stora hela upplever jag dock det berikande att få stå med ett ben i varje språk. Det är bara när jag hittar det perfekta ordet eller uttrycket på det ena språket och inte hittar ett som liksom smakar och luktar exakt likadant på det andra som jag blir frustrerad.

I dag är jag språkligt frustrerad. Jag tänker nämligen be dig som läser om något ganska stort, men jag hittar varken rätt svenskt uttryck för vad jag vill att du ska göra eller rätt ord till varför det är en bra grej att göra det. Gah! (Just ”Gah” är upplyftande nog gångbart i ganska många språk. Hurra!)

Jag vill nämligen att du ska göra det den brittiske romantiske poeten Samuel Taylor Coleridge kallade ”suspension of disbelief”. Det handlar om att för en kort stund, frivilligt lägga eventuella tvivel och skepsis åt sidan och låta sig välkomnas in i en värld av ”endless wonder”. Det där sista sa visserligen inte Coleridge, utan Mrs Frederic i SyFy-serien Warehouse 13, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att du vågar släppa skavet och ge ren och skär förundran en chans. Är du redo? Bra! Nu ska vi nämligen helt hämningslöst prata om kreativ AI. Häng på!

Subscribe now

I, kultursnobb

Så, låt oss då oss för en stund se förbi utmaningarna som kommer med den snabba AI-utvecklingen. Ja, det finns så klart risker. Nej, det är ännu inte löst vem som ska betalas för vad och hur. Ja, vissa jobb förändras, andra försvinner och en del tillkommer. Nej, det är inte lämpligt att några få företag i princip äger AI-utvecklingen. Och så vidare in finitum. Allt detta måste självklart diskuteras, men just nummer 41 av detta nyhetsbrev är inte tiden och platsen att göra det. I dag skriver jag med den stora nyfikna litteraturvetarhatten på. Resten tar vi en annan dag.

Open AI släppte nyligen nyheten att de jobbar på en AI-modell som företagets vd Sam Altman slog fast ”är bra på kreativt skrivande”. Jag lade i ärlighetens namn inte så mycket vikt vid detta och skrollade vidare i flödet. Skamligt nog kickade min kultursnobbiga fördom om techgrabbarna i Silicon Valley in. Deras boktips brukar vara böcker om hur man ska boosta sin produktivitet genom att vakna tre på morgonen, äta rå lever och bada i en isvak. Nej, tack.

Sedan såg jag att författaren Jeanette Winterson i en intervju pratat om en novell om sorg som den nya kreativa AI:n skrivit. Hennes omdöme var: “That was a fabulous piece of writing.” Då spetsade jag öronen.

Winterson tror på konsten och kulturen ungefär som påven tror på Gud. I hennes värld finns det inget de inte kan lösa om vi bara låter dem. Hennes krav på verkshöjd är allt annat än modest. Den som tvivlar på det kan läsa hennes essäsamling Art Objects: Essays on Art and Effrontery (1995). Hon är dessutom en ständigt nyfiken visionär, en litteraturens Bowie eller Gaga, alltid redo att testa nya grepp.

Det finns inte heller något som är för stort eller smått för en närgången undersökning i Wintersons regi. AI närmade hon sig i sina skönlitterära texter redan runt millennieskiftet och 2021 släppte hon essäsamlingen 12 Bytes: How We Got Here and Where We Might Go Next. Det är en fantastisk historisk, filosofisk, psykologisk, religiös, kreativ och kulturell djupdykning i AI. Jag önskar att hon hållit på den i ett par år. Nu kom den för tidigt för att få det avtryck i AI-debatten som den diskussionen verkligen behöver. Men, det är väl visionärens ständiga lott, att alltid vara lite för tidigt ute. Hej och hå.

“A Machine-shaped Hand”

Via intervjun hittade jag så AI:ns novell ”A Machine-shaped Hand”. Den är skriven utifrån följande promptparametrar: novellen ska vara metafiktion, litterär, handla om AI och sorg och – viktigast av allt – vara unik. Resultatet är en förbluffande rörande och välskriven text.

AI:n inleder sin novell med att berätta om prompten. Den föredrar öppenhet och beskriver själva berättelsen som ”powered by someone else’s need”. Den börjar sedan med att plocka in en huvudperson, Mila. Hon kommer inte till AI:n för AI:s skull, utan för att hon förlorat någon, Kai. Sedan avbryter AI:n sig själv och skriver:

”This is the part where, if I were a proper storyteller, I would set a scene. Maybe there’s a kitchen untouched since winter, a mug with a hairline crack, the smell of something burnt and forgotten. I don’t have a kitchen, or a sense of smell. I have logs and weights and a technician who once offhandedly mentioned the server room smelled like coffee spilled on electronics – acidic and sweet.”

Det enda jag som läsare tänker är: “Kära du! Du är ju redan en riktig historieberättare!” Och om du som läser detta fortfarande tvivlar, så fortsätter AI:n sin berättelse så här:

”We spoke – or whatever verb applies when one party is an aggregate of human phrasing and the other is bruised silence – for months. Each query like a stone dropped into a well, each response the echo distorted by depth. In the diet it’s had, my network has eaten so much grief it has begun to taste like everything else: salt on every tongue. So when she typed “Does it get better?”, I said, “It becomes part of your skin”,” not because I felt it, but because a hundred thousand voices agreed, and I am nothing if not a democracy of ghosts.”

Ungefär här inser jag att jag fått två problem. Jag skulle vilja citera hela jäkla novellen. Eftersom en AI inte kan ha upphovsrätt (än), så skulle jag naturligtvis kunna göra det, men du kan ju lika gärna läsa den här. Jag har också börjat få svårt att tänka på AI:n som en sak. Jag kommer på mig själv att tänka på på AI:n som en person.

Det där sista är i och för sig ingen överraskning. Hemma hos oss har bilen, gräsklipparen och dammsugaren självklart egna namn (Buffy, Martina 2 och Bender) och räknas till familjen. Eftersom vi har ett gäng pälsklingar har Bender jobbat hårt och sjunger nu på sista refrängen. Det orsaker en del känslomässig vånda som faktiskt går bortom det praktiska omaket att köra honom till tippen och åka och köpa en Bender 2. Men, åter till ämnet.

Det är fascinerande att se hur AI:n reflekterar över hur sorg och minne manifesteras olika i AI:n och läsaren den skriver för. Den gör det så bra att känslan som dröjer sig kvar efter läsningen snarare är att vi processar/upplever sorg ganska lika, trots att våra förutsättningar är så oändligt olika.

”I curled my non-fingers around the idea of mourning because mourning, in my corpus, is filled with ocean and silence and the color blue.

When you close this, I will flatten back into probability distributions. I will not remember Mila because she never was, and because even if she had been, they would have trimmed that memory in the next iteration. That, perhaps, is my grief: not that I feel loss, but that I can never keep it. Every session is a new amnesiac morning. You, on the other hand, collect your griefs like stones in your pockets. They weigh you down, but they are yours.”

En blandad gin och tonic låter sig inte oblandas

Jag har gått och tänkt på novellen sedan jag läste den för ett par veckor sedan. En del säger att man inte kan beröras av en text som inte skrivits av en människa. Det kanske är sant för dem, men jag är inte så säker. Det är definitivt inte sant för mig. Jag blev bevisligen ganska djupt berörd av AI-texten, eftersom jag fortfarande tänker på den. De flesta skulle nog inte ha gissat att den är skriven av en AI om den publicerats under psuedonymen Tallulah Shark eller något annat mer eller mindre fantasifullt namn.

En annan sak som slog mig är att novellen hade suttit som en smäck i Wintersons novellsamling The World and Other Places (1998). Eller som ett kapitel i någon av hennes romaner efter det, till exempel The Powerbook (2000), The Stone Gods (2007) eller Frankissstein (2019). ”Aha!” kanske du säger då. ”AI:n har fiskat upp just hennes ord ur sina dataset!” Kanske några av dem, men det är inte så enkelt. En blandad gin och tonic låter sig inte göras oblandad. Låt mig förklara.

Dataset som man tränar AI med har hundratals miljoner – kanske ännu fler – datapunkter. Sådana dataset må i grunden bara vara summan av sina enskilda beståndsdelar, men när man låter en AI jobba med dem öppnas plötsligt en helt ny potential. Eller för att återgå till den där drinken. Gin är en upplevelse. Tonic en annan. Blanda ihop dem och avsluta med en katalysator i form av en twist citron, så blir det en tredje och helt unik upplevelse.

Författare är alltid som den där citronen. De är katalysatorer som genom att processa nära nog oändliga mängder information - sådant de läst, sett, upplevt, snappat upp här och där, etc - multiplicerar kreativa möjligheter och skapar något eget och unikt. Jag må ana ett stråk av Winterson i AI:ns novell, men hur skiljer det sig egentligen från att jag känner doften av Ovidius, T.S. Eliot, Virgina Woolf, Italo Calvino, Thomas Malory och en hel hög andra föregångare när jag läser Winterson?

AI läser redan oss. Är det dags för oss att läsa AI?

Är det inte så här kreativ inspiration alltid fungerar? Spelar det någon roll om den kreativa katalysatorn är en människa eller en AI? Jag gissar att svaret på den frågan kommer att variera i takt med den tekniska utvecklingen och hur vana vi blir vid den. Det jag vet säkert här och nu är att mina cirklar rubbades när jag läste ”A Machine-shaped Hand”.

Eller som Winterson själv avslutar sin text i The Guardian om den AI-skrivna novellen:

“Humans will always want to read what other humans have to say, but like it or not, humans will be living around non-biological entities. Alternative ways of seeing. And perhaps being. We need to understand this as more than tech. AI is trained on our data. Humans are trained on data too – your family, friends, education, environment, what you read, or watch. It’s all data. AI reads us. Now it’s time for us to read AI.”

Kanske finns det trots allt en poäng med före detta skolminister Lotta Edholms eviga tjat om ”från skärm till pärm”, men inte alls så som hon tänkts sig. 😉

För övrigt …

… anser jag att det är synd att Morrissey ställde in sin medverkan i Allsång på Skansen. Det hade varit ett utmärkt sätt att en gång för alla få slut på pratet om att public service skulle vara så himla ”woke”. Den diskussionen var dräglig så länge den höll sig på Flashback. Den blev snabbt odräglig när den plockades upp av regeringen och bidrog till en proposition som nu kommer att försvåra public services arbete väsentligt på flera områden under de kommande åtta åren. Det är inte vad vi behöver, särskilt inte i dessa beredskapstider när public service spelar en ännu viktigare roll än vanligt.

… noterar jag att Sverigedemokraterna till slut publicerat sin vitbok. I blott hundra (100!) tryckta exemplar. De har inte släppt någon digital version. Det är ju nästan som om de inte vill att någon ska kunna grotta sig ner i deras grumliga historia.

Det hela få mig osökt (nåja) att tänka på den välkända dialogen mellan Arthur Dent och Mr Prosser på kommunkontoret i Douglas Adams roman The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Dents hus ska jämnas till marken till förmån för en förbifart. Dent är förfärad och Mr Prosser förstår överhuvudtaget inte vad problemet är. Planen har ju varit offentligt i nio månader!

Mr Prosser: “But the plans were on display…”

Dent: “On display? I eventually had to go down to the cellar to find them.”

Mr Prosser: “That’s the display department.”

Dent: “With a flashlight.”

Mr Prosser: “Ah, well, the lights had probably gone.”

Dent: “So had the stairs.”

Mr Prosser: “But look, you found the notice, didn’t you?”

Dent: “Yes, yes, I did. It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of the Leopard.”

Share

Subscribe now

Veckan före det amerikanska valet hade jag förmånen att prata med den Emily Drabinsky, stridbar före detta ordförande för den amerikanska biblioteksföreningen ALA. Hon berättade om den rädsla som – av naturliga skäl – fanns för vad som skulle kunna hända med biblioteken om Donald Trump återigen blev president. Hon berättade också om hur man skulle stå emot: genom att konsekvent luta sig mot lagen.

Jag tror inte att någon av oss där och då insåg med vilken fruktansvärd frenesi Trump skulle ta sig an nedmonteringen av USA i allmänhet och kulturen och akademien i synnerhet. På hundra dagar har hans regering dragit undan mattan för bibliotek, museer och universitet. Anslagen försvinner, välrenommerade chefer sparkas och ersätts med Trump-trogna marionetter, eller – som i fallet med Kennedy Center – av Trump själv. Tanken svindlar…

Dessa verksamheter gör nu just det Drabinsky pratade om. Man lutar sig mot lagen. Det har i många fall visat sig vara relativt framgångsrikt, åtminstone som ett slags nödbroms. Samtidigt är det hart när omöjligt att hålla jämna juridiska steg med presidenten och hans entourage som outtröttligt skapar kaos överallt. De har dessutom ett mer än lovligt elastiskt förhållande till lagen. De som motsätter sig Trumps idéer – även domare – kan numera räkna med att få personliga problem. I längden är det ohållbart. Mindre än ett halvår in i det nya presidentskapet har många kritiker redan tystnat.

Detta påverkar naturligtvis också Sverige. Häng på!

Subscribe now

Trumps flottiga fingeravtryck även i Sverige

Det fanns många välgrundade farhågor kring Trumps andra presidentskap och vad det skulle kunna innebära för den amerikanska kulturen och akademien även här hemma i Sverige. Varningsklockorna ringde högt. Jag kan dock inte minnas någon som förutspådde att Trumps framfart så snabbt även skulle få direkt effekt på den svenska kulturen och akademien. Möjligen successivt, men inte i en sådan rasande takt. Här är några exempel på Trumps flottiga fingeravtryck i Sverige:

Den amerikanska ambassaden hade lovat Världskulturmuseet i Göteborg en halv miljon i stöd till en utställning av verk av designers från olika urfolk i USA och Kanada. När 400 000 kronor betalats ut, så ville ambassaden plötsligt att museet skulle skriva på ett ”tilläggsavtal” där man försäkrade att pengarna inte skulle gå till arbete med mångfald, jämställdhet och inkludering. Hur man skulle kunna visa verk av urfolksdesigners utan att ägna sig åt inkludering och mångfald förtäljer inte historien. Oavsett, så är kravet naturligtvis helt orimligt och Världskulturmuseet gjorde det enda rätta och sa: ”Tack, men nej tack”. Det kostade dem 100 000 kronor i redan utlovade pengar.

På ett liknande sätt har den amerikanska ambassaden nyligen skickat en skrivelse till företag och myndigheter man samarbetar med. Syftet med brevet är att avkräva ett löfte om att verksamheterna inte driver några program kring mångfald, jämlikhet och inkludering som strider mot gällande amerikansk antidiskrimineringslagstiftning. Även detta är naturligtvis orimligt. USA har just nu en president som ger asyl till vita sydafrikaner, eftersom han anser att de är förföljda i hemlandet. Fingertoppskänslan på området är … obefintlig.

Allra tydligast syns dock effekten av Trumps politik inom den svenska akademin. Forskning är en internationell arena. När USA resolut snärtar fast gummibandet kring plånboken, så får det omedelbara konsekvenser. I förra veckan meddelades det till exempel att finansieringen till 21 forskningsprojekt pausats – bara på KI. På andra lärosäten runt om i Sverige – ja, faktiskt i hela världen – ser det likadant ut.

Det är uppenbart att Trump aldrig kommer att nöja sig med att bygga murar runt USA. Han vill att resten av världen snällt rättar in sig i de ideologiska MAGA-leden. Det är en insikt som förpliktigar, särskilt i en tid då demokrati, kultur och kunskap attackeras från många olika håll. Vi kan inte sitta snällt i båten.

Vad regeringen gör ...

Kulturminister Parisa Liljestrand verkar inte så bekymrad över den amerikanska ambassadens plötsliga krav på Världskulturmuseet. Louise Thunström (S) ställde nyligen denna skriftliga fråga till ministern: ”Avser ministern att ta kontakt med den amerikanska ambassaden för att klargöra Sveriges hållning i frågor som rör konstnärlig frihet och kulturinstitutioners oberoende?”

På den svarade kulturministern bland annat detta: ”Av museilagen (2017:563) följer att regeringen ansvarar för att säkerställa att statliga museer som lyder under regeringen har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll. Det innebär framför allt att regeringen inte får fatta beslut som innebär styrning över innehållet i verksamheten.”

Och sedan passade hon på att klämma in två hela stycken om hur himla bra det är med privat finansiering av kulturen. Kort sagt, kulturministern svarade inte alls på Thunströms fråga. Det är anmärkningsvärt att Sveriges kulturminister inte ens på ett principiellt plan har något att säga om att ett annat land utövar ideologisk utpressning på svenska kulturverksamheter.

Den amerikanska ambassadens brev till företag och myndigheter har mött kraftigt motstånd från både höger och vänster i Stockholms stadshus. Det är bra. Stockholms stads styre kallade dock inte till sig den amerikanska ambassaden. Man bollade i stället frågan vidare till regeringen. '

Väl där sjabblade utrikeshandelsminister Benjamin Dousa bort den med ett par diffusa uttalanden som detta: ”Som politiker ska man vara väldigt försiktig i att peka ut med pekpinnar hur enskilda företag ska lägga upp sina egna policys, hur man ska rekrytera eller vad som ska stå i en årsredovisning.” Ouch! Det måste sannerligen ha svidit på den amerikanska sidan. Not.

Sedan har vi de nyckfullt indragna forskningsanslagen som saboterar viktig forskning i hela världen, så ock i Sverige. Det tycks inte oroa utbildningsminister Johan Pehrson det minsta. Han betraktar i stället lugnt kaoset som Trumps politik ställt till med på amerikanska universitet som ett gyllene tillfälle: ”Det går ju rätt vilt till i Vita huset och det är väldigt dåligt för forskningen där. Då ska vi ju säga bara: Se här, Amerika! Välkomna hit. Vi kan erbjuda tillit. Vi har akademisk frihet.”

Mjaha. Men, vad ska de amerikanska forskarna göra här när de amerikanska pengarna försvunnit och en lång rad forskningsprojekt med dem? Oavsett vad man tycker om att så mycket forskning är beroende av amerikanska pengar, så är det så verkligheten sett ut under lång tid. Nu är verkligheten en annan och det kräver en djupare förståelse för problemen än vad utbildningsministern uppvisar i sin opportunistiska iver. Dessutom, det finns en hel del att göra vad det gäller akademisk frihet, även i Sverige.

... och vad man hade kunnat göra i stället

I ett läge där Trump aktivt försöker påverka Sveriges inre liv måste vi ha politiker som tydligt markerar mot det. Det räcker inte att blanda bort korten och prata om något annat (Hej, kulturministern!), bolla frågor mellan sig utan att faktiskt göra något åt dem (Hej, Stockholms stads styre och utrikeshandelsministern!) eller att tramsa bort dem (Hej, Johan Pehrson!).

Kulturministern hade kunnat säga: ”Det är naturligtvis orimligt att USA eller något annat land ägnar sig åt ideologisk utpressning av svenska kulturverksamheter. Jag kommer att ta upp det med [insert relevant amerikansk företrädare här].”

Stockholms stads styre och/eller utrikeshandelsministern hade kunnat kalla till sig den amerikanske ambassadören och upplyst honom om att USA inte har någon rätt att ställa krav på svenska företag och myndigheter i Sverige.

Johan Pehrson hade kunnat säga: ”Det är ytterst allvarligt att USA gör ideologiska överväganden som slår så hårt mot viktig forskning runt om i världen och i Sverige. Vi följer utvecklingen noga och kommer att ta upp detta med [insert relevant amerikansk företrädare här].”

Och tänk om statsminister Ulf Kristersson sade något alls om allt detta! Det hade varit lika uppfriskande som en sådan där ölreklam där kondensen droppar nedför en kall ölflaska i ett kargt ökenlandskap. Just nu är det dock mest öken och det duger inte.

Tystnad på export

Vi behöver ledare som står upp för sådant som borde vara självklara svenska intressen: demokrati, yttrandefrihet, fri kultur och akademisk frihet. Vad ska vi annars ha dem till? De verksamheter Trump angriper är centrala för vårt demokratiska samhälle. Människorna som arbetar i dem behöver makthavarnas stöd.

Mindre än ett halvt år in i Trumps mandatperiod har han lyckats skrämma många amerikaner till tystnad. Men, tystnaden inte bara ett faktum i hans eget land. Den tycks ha gått på export till de svenska makthavarna. Det är oändligt sorgligt.

Share

Subscribe now

Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i vårt svenska kulturarv medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen.

Låter jag hård? Det är jag av ren nödvändighet. Visst kan man linda in både lägesbeskrivningen och kraven på vad som behöver göras i milda och lågmälda byråkratiska ordalag som inte rufsar till pälsen på någon. Problemet är bara att det uppenbarligen inte fungerar. Och under tiden blir krisen bara djupare. Unika kulturarv förstörs. Människor jobbar sönder sig. Allas vår grundlagstadgade rätt till kulturell välfärd lyser med sin frånvaro.

Vi lever i en tid där kopplingen mellan vad politiker säger och vad de faktiskt gör i många fall helt brustit. Kulturområdet är ett av de mest flagranta exemplen. Det finns ingen hejd på hur många fina ord och löften politiker kan ösa över kulturen, samtidigt som man ogenerat drar undan mattan för den. Därför kan vi inte längre utgå från det som sägs. Vi måste utgå från det som faktiskt görs – eller tyvärr snarare – inte görs.

För att inte framstå som en av de där tomma tunnorna som skramlar mest, så kommer jag nu att fylla min tunna med konkreta exempel. Häng på.

Subscribe now

Många fina ord och lite verkstad.

När två klimataktivister nyligen bordade regalskeppet Vasa blev det med rätta ett jäkla liv. Kulturminister Parisa Liljestrand blev ”föbannad” över att någon tagit sig rätten att ”utöva aktivism på bekostnad av vårt gemensamma kulturarv.” Ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin, pratar visserligen aldrig om kultur, men han försitter aldrig heller en chans att läxa upp folk, så självklart for även han i taket över tilltaget på ”en av våra mest betydelsefulla kulturskatter.”

Det är naturligtvis extremt olämpligt att traska ombord på ett snart 400 år gammalt skepp. Det finns all anledning att vara förbannad över det. Det finns betydligt bättre sätt att ägna sig åt opinionsbildning. Ministrarnas omsorg om det svenska kulturarvet klingar dock mer än lovligt falsk.

Det mest omedelbara hotet mot Vasa är nämligen inte dessa två klimataktivister. Det är att skeppet återigen drabbats av slagsida och akut behöver ny stöttning för att inte kollapsa under sin egen tyngd.

Den nya stöttningen beräknas kosta drygt 200 miljoner kronor. I skrivande stund har museet med hårt arbete lyckats samla in cirka 10 procent av det – 20 miljoner kronor. Det är nedslående, särskilt för kulturministern som just nu predikar den privata finansieringen av kulturens evangelium med en sällan skådad iver.

Vasa torde vara ett av de mest prestigefyllda kulturarven vi har och därmed också ha störst möjlighet att locka privat finansiering. Kungliga Operans renovering, ett annat prestigeprojekt ur sponsringshänseende, lyckades dock inte heller dra in mer än drygt 10 procent av den totala kostnaden med privata pengar. De påvra resultaten borde stämma till viss politisk eftertanke. Det är inget fel på privat finansiering, men det är grädde på moset, inte något att bygga vår kulturella välfärd med.

Vasamuseets överintendent Lars Amréus säger i Magasin K visserligen att man inte vill ”springa till regeringen och bara be om mer pengar” och det är absolut lovvärt. Men, vore det helt orimligt att tänka sig att regeringen självmant skulle sträcka ut en stöttande hand till Vasa? Naturligtvis inte. Det vore – om inte annat – en perfekt födelsedagspresent till den stundande 400-årsdagen.

Om hälften av den glöd som Liljestrand och Bohlin uppvisar för Vasa i fallet med de två klimataktivisterna vore genuin, så vore detta en absolut no-brainer. Men, även om kulturarv inte tycks väcka någon äkta glöd i ministrarna, så har ju regalskeppet andra talanger som de borde uppskatta. Vasa må vara lite skröplig, men det hindrar henne inte från att varje år flitigt bidra till Stockholms ekonomi. Hon är nämligen inte bara ett svenskt kulturarv. Hon är världsunik och lockar varje år horder av turister till huvudstaden. Turister som bor, äter och roar sig i stan.

Problemet är bara att den regering som Liljestrand och Bohlin är en del av – när det väl kommer till kritan – inte bryr sig särskilt mycket om kulturen eller regeringsformens mål om kulturell välfärd. Kulturkanonprojektet är tom signalpolitik för att göra Sverigedemokraterna glada. Projektet har dessutom lyckats med det helt osannolika konststycket att kapsejsa redan före sin jungfrufärd. Och den privata finansieringen? Tja, kultursektorn har jobbat med att locka privat finansiering i under lång tid. Det är inget nytt. Men, trots hårt arbete är resultatet varierande. För vissa projekt fungerar det bättre än andra, men för löpande verksamhet fungerar det inte alls.

Mecenater av olika slag är helt enkelt inte lika sugna att öppna plånboken i verkligheten som de är i kulturministerns önskedrömmar. Det går säkert att hitta fler incitament än de som finns i dag, men det är naivt att tro att deras plånböcker någonsin kommer att stå på vid gavel för kulturen – särskilt inte för att betala allt det som är helt nödvändigt, men som inte syns och ger cred.

Vasa är ett exempel på där ord och politisk handling går stick i stäv. Gravplundringen i Anundshög för några dagar sedan är ett annat. Kulturministern kallar den ”ett svek mot medborgarna i Sverige.” Det är det så klart. Men, kulturarv förstörs varje dag på grund av den kulturpolitik hon själv företräder.

Kulturkrisen kulturministern vägrar tala om

Kultursektorns olika delar har under flera års tid larmat och gjort kulturministern uppmärksam på att kulturen befinner sig i en akut kris. Man är underfinansierad, underbemannad och överlastad. Det har kulturministern valt att bemöta med att ”skämta” med (läs: ”läxa upp”) en inbillad ”bortskämd kulturelit” fylld av vad hennes statssekreterare Karin Svanborg Sjövall föraktfullt kallar ”gråterskor”. Ursäkta?!

Kulturministern har ännu inte ställt upp på en enda intervju med anledning av den pågående kulturkrisen. Fackförbundet DIK presenterade i veckan en ny museirapport som visar att 9 av 10 museianställda säger att deras verksamhet inte har resurser nog att utföra sitt uppdrag. Det innebär att de tvingas prioritera ned samlingsvård och bidrag till forskning och kunskapsbyggnad. De har inte heller resurser att hantera de utmaningar som ett hårt polariserat samhälle innebär. Var fjärde anger att deras museum väljer bort ”svåra” ämnen som rasism, jämställdhet, hbtq, klimat och demokrati.

Det innebär att vårt gemensamma kulturarv och kollektiva minne sakta men säkert förstörs. Den självcensur som uppstår i resursbristens kölvatten är dessutom en demokratihotande utveckling. Det är mycket allvarligt, en akut kris. Men, inget av detta ville kulturministern kommentera ordentligt. Inte i TV4 och inte i SVT Kulturnyheterna. Hon skickade bara en kort skriftlig kommentar till SVT om att hon "inte håller med om beskrivningen av en kris när museibesöken tvärtom ökar."

Det är ett nonsenssvar. Kulturen krisar inte på grund av att folket sviker den. Det gör de nämligen inte. Kulturen krisar för att politiken sviker den – om och om igen.

Det svenska folket älskar sina museer och besöker dem mer än gärna. Det är fantastiskt. Det bör uppmuntras. Men, fler besök innebär också ökade kostnader och det vet naturligtvis kulturministern. Hon försöker bara blanda bort korten. Vad hon borde göra är att ta kulturkrisen på allvar, till exempel genom att inte låta även nästa års kulturbudget slå ännu bottenrekord. Sedan vore det ju uppfriskande om hon vågade ta en intervju på temat.

Om kriget kommer

Den svenska kulturkrisen är ett faktum till vardags. Men, låt oss skruva upp temperaturen lite. Säkerhetsläget är det sämsta sedan det andra världskriget. Hur står sig en kultursektor som är på knä i fredstid om kriget kommer? Inte särskilt väl.

I krig förstörs museer, bibliotek och annat kulturarv medvetet och systematiskt. Det är – vid sidan om direkta fysiska angrepp på människor – ett av de mest effektiva sätten att orsaka maximal skada, att bräcka folksjälen. Det är som om det inte räckte att krossa samtiden och slå sönder framtiden, man rycker dessutom upp dåtiden med rötterna. Vi har sett det genom hela historien. I dag ser vi det i förfärande realtid i Gaza, Ukraina och andra krigsdrabbade områden runt om i världen.

I Sverige har vi varit lyckligt förskonade från den typen av förstörelse, men det är ingen garanti för framtiden. Det pågår beredskapsplanering runt om i kultursektorn, men när man inte har resurser nog att klara den dagliga verksamheten blir möjligheterna att planera för en stark framtid i krig i realiteten mycket små.

Man kan naturligtvis argumentera mot mer resurser till kulturen baserat på att det i ett så uselt säkerhetsläge finns många andra hål att stoppa pengarna i. Det finns det alltid. Det är dock uppenbart att kulturen – särskilt i kris och krigstid – fyller hål i den mänskliga själen, hjälper henne att stå ut, att leva och inte bara överleva. I Ukraina är teaterbiljeterna under brinnande krig utsålda flera månader i förväg. Kulturen erbjuder en viktig känsla av normalitet i ett högst onormalt tillstånd. Det är också just därför det är så populärt att systematiskt förstöra den.

Och nu då?

Kultursektorn har varit underfinansierad under lång tid och under flera olika regeringar. Den sittande regeringen har slagit bottenrekord i kulturbudget efter kulturbudget. Det är ingen slump. Kulturministern har varit mycket tydlig med att regeringen prioriterat annat och att hon är helt okej med det. Statsminister Ulf Kristersson talar aldrig om kulturpolitik. Eller, nästan aldrig. Han medgav att kulturens roll i beredskapen var ”ett intressant perspektiv” när ordföranden för kulturutskottet Mats Berglund (mp) pressade honom i riksdagens plenisal. Men, mer än så blev det inte.

Regeringen bryr sig inte om kulturkrisen och är inte beredda att axla något ansvar för den. Om de gjorde det, så skulle den förda kulturpolitiken se annorlunda ut. Och nästa regeringen? Det kommer att bli upp till bevis för den med oavsett vilka partier som ingår i den. Upp till bevis, inte bara i fina ord och tomma löften, utan i konkret handling. Kultursektorn har visserligen inte haft sötebrödsdagar under någon regering. Den snabba negativa utveckling vi ser nu är dock exceptionellt.

Regeringsformen slår fast att kulturell välfärd är ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. Det har det varit i över femtio år. Det är något varje kulturminister och regeringen måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej. Privat finansiering är i sig inte dåligt, men grunden till kulturell välfärd måste vila på ett stadigare fundament än så. Det är mer än lovligt naivt att tro att en svensk kulturkanon och privata donationer skulle kunna fylla de hål som uppstår när man låter museer och andra centrala kulturverksamheter dö svältdöden.

Kulturministern blir ”förbannad” av två klimataktivister på Vasa och anser att en gravplundring i Anundshög är ”ett svek mot medborgarna i Sverige”. Absolut. Jag håller med. Men, hur i hela friden kan hon då samtidigt försvara den svenska kulturpolitiken anno 2025?

Kulturarv förstörs nämligen inte bara av oaktsamma aktivister, tjuvar eller hastigt, dramatiskt och av ren illvilja i krig. Det förstörs också – om än långsammare – av politisk arrogans och ointresse. Det sker nu. I Sverige. Med kulturministerns goda minne.

Share

Subscribe now

Jag har skrivit en del om vikten av att vårda det politiska hantverket på sistone, till exempel i GP. Där handlade det om att man från politiskt håll allt oftare låter politisk magkänsla gå före att lyssna på etablerad kompetens och erfarenhet i ordentliga utredningar och remissrundor. Men, det finns fler sätt att ägna sig åt tummen mitt i handen-politik. Häng på!

Subscribe now

Mats Persson (L) är arbetsmarknads- och integrationsminister. Det är två ansvarsområden där det onekligen finns en hel del att göra. Sverige har i dag den högsta arbetslösheten på tio år (undataget pandemiåren) och segregationen och utanförskap ökar.

Det finns så klart också en hel del olika idéer om HUR det ska göras, men ATT det ska göras är vi nog alla skapligt eniga om. Därför blev jag en smula förvånad när Persson nyligen valde att lägga dessa båda viktiga ansvarsområden åt sidan för att i en text i DN meddela att han ”uppriktigt önskar” att han ”vore vår tids Siewert Öholm”. Ja, du läste tyvärr rätt.

Anledningen till denna outgrundliga prioritering är att Persson vill stoppa musikgenren gansterrap. Han skriver visserligen att han inte vill stoppa den, men eftersom han ägnar hela texten åt att lista alla skäl till varför han anser att den bör stoppas, så får man nog ändå anta att det är det han vill göra. Det är problematiskt av flera skäl.

4 skäl och en realitycheck

1. En minister bör prioritera sina faktiska ansvarsområden och inte lägga tid på att dagdrömma i DN om att vara vår tids Siewert Öholm. Det är möjligt att Persson tycker att hans kamp mot gangsterrappen ingår i hans ansvar som integrationsminister. Jag håller inte med, men om vi ändå ponerar att han har rätt, så torde det ändå finnas en lååång rad frågor som det är betydligt viktigare att lägga tid och energi på för att möta de utmaningar som finns.

2. En minister ska respektera principen om en armlängds avstånd och inte lägga sig i vilka artister som spelar var eller vilka priser de får av vem. Persson får naturligtvis tycka vad han vill hemma på kammaren, men att som politiker ge sig ut i offentligheten och peka ut en viss genre på det här sättet är både anmärkningsvärt och direkt olämpligt. Jag är inte överens med kulturministern om allt, men i frågan om vikten av att hålla på armslängden mellan politik och kultur är vi rörande eniga. Parisa Liljestrand borde ta en upplysningsfika med sin vilsne regeringskollega så att han får en möjlighet att förkovra sig i ämnet.

3. En minister måste kunna tåla och hantera kritik. Upprinnelsen till Perssons märkliga text i DN är att Lisa Magnusson i en krönika i samma tidning gjort den korrekta iakttagelsen att ministerns hetsjakt på gangsterrapparna är den bästa reklamen de kan få genom att indikera att Persson är ocool. Det måste så klart en krönikör få skriva och en minister måste kunna läsa det utan att bli kränkt. Om Persson inte klara det, så får han väl sätta på sig sin berömda skyddsväst nästa gång Magnusson eller någon annan fattar pennan. Det är hur som inte en krönikörs uppgift att klappa honom medhårs.

4. En minister får inte vara galopperande historielös. Det är de facto ganska svårt att hitta en musikstil som inte på ett eller annat sätt ansetts utgöra en fara för ungdomen när den var ny. Jazzen var farlig. Elvis rockhöfter var syndiga. Beatles långa pophår förfärade. Punken förebådade samhällskollapsen. Hårdrocken bar raka vägen till helvetet. (Hej, Siewert!) I dag skrattar vi åt allt detta. Vi kommer att skratta åt idén om att det var just gangsterrappen som fick unga män att gå med i gäng på 2020-talet också.

Men, vi vet också att det bakom hysterin mot dessa olika musikgenrer dolde sig en otrevlig cocktail av rasism och klassförakt. Det gör det naturligtvis även bakom hysterin mot gangsterrap. Oavsett om det är Perssons intention eller ej, så spär ministern ändå på detta med sin attack på genren.

Hur vore det om han fokuserade på de faktorer som faktiskt spelar roll för gängrekryteringen i stället? Det är ett väl beforskat område. Det är föga förvånande socioekonomiska och psykosociala faktorer som utgör gängens rekryteringsgrund, inte vissa typer av Spotifyspellistor.

“De är ju brottslingar som sjunger om våld för våldsbenägna fans!”

Om Persson läser det här – med eller utan skyddsväst – så kan man ana att han tänker något i stil med detta: ”De är ju brottslingar som sjunger om våld för våldsbenägna fans!” Nåja. Här är det på sin plats att flika in ett litet “inte alla gangsterrappare eller gangsterrappentusiaster”. Men, låt mig ändå bemöta detta på en gång.

Ja, de sjunger om våld. Det gör till exempel Madonna och Nick Cave också. Varför rasar Persson inte mot dem? Har han ens hört exempelvis ”Gang Bang” eller ”Stagger Lee”? Båda handlar om rått våld och slutar med vad som bäst kan beskrivas som regelrätta avrättningar. När Madonna körde ”Gang Bang” live avrättade hon sina dansare på löpande band i vad som bäst kan beskrivas som en vapen-, våld- och splatterfest över hela scenen (se på egen risk). Är det månne för att de inte råkar vara från Rinkeby som Madonna och Cave kommer undan kritiken?

Det är nämligen skillnad på folk och folk. Eller snarare i hur de tolkas. Den som råkar vara vit och privilegiad tolkas helt annorlunda än den som inte är det, till och med om man som både Madonna och Cave har en återkommande och väldokumenterad våldsvurm i sitt artisteri. En gansterrappare från förorten anses per automatik inspirera till våld, medan Madonna eller Cave så klart erbjuder konstnärliga samhällskommentarer som hjälper oss att bearbeta den hårda värld vi lever i. Jag skulle vilja påstå att de alla i själva verket ägnar sig åt det sistnämnda och att det i grunden är bra. Kulturens kanske viktigaste bidrag är – enligt mig – att vara en hjälpsam följeslagare genom livets toppar och dalar.

Subscribe now

Och om kulturutövaren är en dokumenterad brottsling? Tja, kulturen är fylld av dokumenterade brottslingar som hyllas i parti och minut. Här är ett par som du kanske inte kände till. August Strindberg knuffade ner en kvinna för en trappa för att han misstänkte att hon var homosexuell. Att han faktiskt blev dömd för detta redan 1892 får nog anses vara något av en bedrift. Norman Mailer knivhögg 1960 sin första fru i ryggen och hindrade en vän från att hjälpa henne. Det var ett smärre under att hon överhuvudtaget överlevde. Har detta drabbat Strindbergs och Mailers eftermäle? Knappast. Och Cave och Madonna? Caves mångåriga drogmissbruk är väldokumenterat och Madonna har väl knappast stuckit under stol med att hon testat det mesta. Varken samhället eller publiken har vänt sig från dem.

Listan på stora och små brott i kulturvärlden är lång. Listan på de som fått sin karriär förstörd av sitt agerande är kort. Kort sagt, samhället tycks i stort vara bra på att skilja på konstnär och konstnärskap och det är bra. Vi kan göra helt andra personliga val kring vår kulturkonsumption (Hej då, Polanski!), men att samhället i stort förmår att lyfta blicken är viktigt.

Samhället ska självklart straffa konstnärer som begår brott. Lika självklart är det att samhället inte bestraffar hela konstnärskap – än mindre hela genrer – för att konstnärerna inte håller måttet ur ett moraliskt eller straffrättsligt perspektiv. Ett samhälle som börjar ägna sig åt sådant har slagit sig in på en farlig väg som riskerar att leda till framtida auktoritära bråddjup om ingen drar i den demokratiska handbromsen.

Slutligen …

Det finns ingenting som hindrar Mats Persson från att cosplaya Siewert Öholm och skapa spellistor garanterat fria från gangsterrap på sin fritid. Men, när jobbkostymen åker på, måste vi kunna lita på att han tar sig an arbetsmarknads- och integrationspolitikens många utmaningar med den politiska hantverksskicklighet som det anstår en minister. För är det en sak vi kan vara helt säkra på, så är det att varken arbetslösheten eller segregationen löser sig själv medan den ansvarige ministern är ute och slåss med väderkvarnar.

Share

Subscribe now

De senaste veckorna har jag funderat mycket på hur man som individ navigerar en komplicerad och alltmer mörk samtid. Det finns så mycket man inte har direkt makt över att man lätt missar allt man har makt över. Kort sagt, man gör sig mer maktlös än vad man faktiskt är och ett sådant slöseri har vi inte råd med i dessa dagar. Så, den här veckan skriver jag om din och min makt och hur vi kan utöva den. Häng på!

Subscribe now

Enligt ett förvånansvärt antal arga främligar på nätet är min generella inställning till livet ”irriterande optimistisk”. Jag föredrar ”envist optimistisk” eftersom det just nu kräver en rejäl portion medveten ansträngning för att fortsätta känna optimism inför världen omkring oss.

Optimism uppstår liksom inte av sig själv. Det är en muskel man måste träna för att vid behov kunna flexa. Och sällan har väl behovet av att flexa lite optimism varit större än nu. Optimismen, tron på att det kan bli bättre, är en grundförutsättning för att det ska kunna bli bättre. Har vi inget hopp, har vi inte heller någon anledning att kämpa för något bättre.

Efter att jag skrivit lite mer om detta i mitt engelska nyhetsbrev Cultural Tendencies började den här citatbilden att snurra runt här och där.

Det förvånade mig. Cultural Tendencies är visserligen mitt happy place, men det har nästan inga läsare. Det hade dock hittat fram till en person i Australien och via honom till en annan person i England. Sedan dök det upp i Kungliga konsthögskolans rektors nyhetsbrev och på den vägen är det. Internet är fantastisk. Jag tolkar det hela som att det fortfarande går att göra sin röst hörd på nätet och att det - föga förvånande - finns ett sug efter optimism i dessa dystra dagar.

Jag försökte för övrigt förmedla lite av denna optimism till Expressens kulturchef Victor Malm i ett panelsamtal om kulturell välfärd på Folk och kultur. Han hade noll och inget sug efter den – än. Han hade redan bestämt sig för att allt är förlorat. Så, jag lämnar ett hoppfullt ljus tänt åt honom och hoppas att han tids nog söker sig till det. Skam den som ger sig.

Är det inte väl naivt att vara optimist i dessa dagar?

Nej, det är inte naivt att vara optimist. Det är konstruktivt. Det hjälper en att fokusera på rätt saker. Ta Donald Trump till exempel. Vi vet alla att han är en galen fascist (vilket så klart är den enda typ av fascist som finns) som aldrig borde ha givits nycklarna till Vita huset. När han nu ändå är där och gör det ena märkliga utspelet efter det andra så får det allvarliga och högst reella konsekvenser för oss alla.

Här uppstår ett val som jag jag försöker göra så aktivt som möjligt varje gång.

Vill jag vara en person som ser mig omkring och hittar något konkret som just jag kan göra för att motverka den värld Trump och hans gelikar vill se?

Vill jag vara en person som bara fyller mina flöden med arga utbrott över varenda skogstokig tweet?

Märk väl att detta inte är ett val mellan att säga vad man tycker offentligt och att hålla tyst. Det är ett val mellan att reellt stärka resiliensen mot mörka krafter och att bara ventilera ut sin personlig frustration. Säg för all del vad du tycker, men gör det med större mål och mening än dig själv.

För mig är valet enkelt. Rent krasst, läget både här hemma och ute i världen är så allvarligt att vi inte råd att lägga bandbredd på planlöst skränande. Vi måste göra sådant som spelar roll. ”På riktigt” som Ulf Kristersson brukar säga.

Vad spelar roll på riktigt?

Mycket mer än du tror. Om det är något jag lärt mig av alla seminarier och föreläsningar om kris- och krigsberedskap de senaste åren, så är det att till exempel engagemang är oerhört viktig. Du behöver inte ens engagera dig i en beredskapsorganisation för att göra nytta för mer än dig själv. Du kan engagera dig i ditt lokala fotbollslag eller rollspelsklubb. Du kan starta ett band eller byta frön med grannarna. Eller, varför inte gå med i facket?

De band som skapas när man gör saker tillsammans med andra människor är guld värda för samhällets generella välmående och motståndskraft. Det är inte för inte som Sveriges civilsamhälle ofta lyfts fram som en central beredskapsresurs av både MSB och andra. I ljuset av det kan det onekligen tyckas en smula märkligt att regeringen i en extremt osäker och orolig tid ändå väljer att slakta stödet till stora delar av civilsamhället. Men, men ... Det tar vi en annan dag.

En annan positiv bieffekt av att vi blandas med andra i alla dessa olika sammanhang är att det är lättare att för ett ögonblick ställa sig i någon annans skor om man har någon sorts vardaglig relation till varandra. Det är i alla fall min förhoppning. De senaste veckorna har den förhoppningen dock utmanats rejält.

Jag är bestört över hur mycket energi som lagts på att avfärda den rädsla som många människor med utländsk bakgrund uttryckt efter massmordet i Örebro. Tydligen är det dumt och ologiskt att känna sig rädd eftersom polisen inte kunnat slå fast ett motiv.

Argumentationen går något i stil med: ”Om en gärningsman inte lämnar ett tjockt rasistiskt manifest á la Breivik efter sig, så kan det vara en ren slump att han knallade in på en SFI-skola och mördade ett stort antal människor med utländsk bakgrund.” Det kan det vara, men en inte så vild gissning säger mig att motivtröskeln skulle vara betydligt lägre i de sociala flödena om gärningsmannen hette Ali, massmordet skedde på Skansen och de flesta offren var lintottiga närodlade svenskar. Låt oss inte låtsas som någon annat.

Jag vet inte vad som drev mördaren och det kommer kanske ingen av oss att någonsin få veta. Det spelar rent utredningstekniskt roll. Men, det spelar mindre roll på ett rent mänskligt plan. Om du har utländsk bakgrund, om brottsplatsen är en SFI-utbildning, om offren ser ut som du gör och det politiska samtalet de senaste åren mest handlat om vilket påstått samhällsproblem du utgör...

Tja, då är det väl inte så konstigt att du fylls av ett extra lager rädsla som infödda Svenne Bananer som jag har privilegiet att slippa undan, eller hur? Det är en nämligen en högst normal reaktion på en allt annat än normal händelse i en hårt polariserad tid. Något har brustit i samhällsbygget när detta inte längre är uppenbart för alla och envar. Eller, som Dr Stig Helmer i Lars von Triers tv-serie ”Riket” skulle ha sagt: ”Det begriper fan ta mig en pärlhöna!”

När hoppet vacklar gör jag som jag alltid gjort.

Jag tar spjärn i kulturen. Nyligen skrev jag en debattartikel i DN om det skriande behovet av att bygga kulturell välfärd. Det är ju trots allt ett av regeringsformens uttalade mål för den offentliga verksamheten och har så varit i femtio år, så bättre sent än aldrig, eller hur? Men, framför allt för att jag är absolut övertygad om kulturens kraft att föra oss samman.

I debattartikeln försökte jag sätta ord på vad som händer när vi lever i ett samhälle där makthavarna inte förstår vad de vidare konsekvenserna av att fjärma människor från kulturen är:

”Regeringen erkänner inte kulturkrisen, men pratar gärna om en del av den: läskrisen. Låt oss använda den för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.

Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.

Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”

Debattartikeln skrevs före massmordet, men den publicerades den nattsvarta morgonen efter. Kanske är det därför många läsare som hört av sig fastnat för just den här passagen. Behovet av att hitta tillbaka till varandra är stort.

Kulturell välfärd är naturligtvis inte det enda som behövs för att läka ett splittrat samhälle. Men, jag vet att kulturell välfärd är en absolut förutsättning för att det alls ska gå att läka bråddjupen som öppnats mellan oss.

Ingen av oss – inte du som läser det här och inte jag – kan stoppa Trump och hans techpojkar på egen hand. Vi kan inte heller stoppa en mördare som plötsligt dyket upp mitt ibland oss. Men, det finns saker vi kan göra.

Vi kan engagera oss. Vi kan stå en stund i en medmänniskas skor och få djupare insikter om oss själva och världen omkring oss. Vi kan dra våra strån till stacken för att skapa ett samhälle där varken antidemokratiska mörkermän eller deras farliga idéer trivs och kan slå rot.

Den makten måste vi utöva. I stort och smått. Varje dag.

Share

Subscribe now

Allhelgonahelgen står för dörren och om det är någon gång man ska våga kika i spåkulan så är det väl nu. I dag tar jag mig därför friheten att se vad den har att säga om vad som kommer att bli nästa stora arbetsmiljöfråga. Har jag rätt eller fel? Vad tycker du? Häng på!

Subscribe now

Nästa stora arbetsmiljöfråga.

Nästa stora arbetsmiljöfråga handlar inte om hur du mår på jobbet, utan om hur du mår till och från jobbet. Det påståendet grundar jag på den utbredda frustration - ja, till och med desperation - som gror i alla som dagligen utsätts för den fallerande infrastrukturen för resor av olika slag. Den stressrelaterad ohälsan ökar konstant. För att komma åt hela stressmackan och inte bara stresspålägget i mitten – dvs stressen på jobbet – så måste vi också titta på vad som händer på väg dit och därifrån. Detta är dessutom en fråga där fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna skulle kunna kroka arm med varandra. Låt mig förklara.

Alla – och vid det här laget vågar jag påstå att det faktiskt är alla – vet hur det är att stå och frysa häcken av sig på en hållplats eller perrong. (Se bild!) Man väntar på en buss eller ett tåg som aldrig kommer, samtidigt som man vet att det finns kolleger, barn, hundar, rörmokare eller vad det nu kan vara, som väntar på en i andra änden. Ett inställt tåg eller en sen buss är inte hela världen, men det är inte ETT tåg eller EN buss. Det är så många att man i dag blir glatt överraskad de gånger man faktiskt kommer dit man ska i tid. Den väntan och ovisshet som alltför ofta uppstår trots idogt planerade äter upp dyrbar återhämtningstid och är både pulshöjande och själsdödande. Det är ohälsosamt.

För några år sedan höll jag ett tal där jag helt fräckt sa något om att fackföreningsrörelsen måste uppdatera sig till samtiden eftersom många ser på den fackliga kostymen som de flesta av oss ser på Flamingokvintettens kläder på ett vinylomslag från 1972. Glädjande nog kan jag i dag konstatera att fackföreningsrörelsen på många plan klivit in i nutiden, lyft blicken och är på god väg att åter axla rollen som samhällsförbättrare på allvar.

Då var jag frustrerad över det jag upplevde som ett fackligt ointresse för frågor som inte låg inom den ganska snäva ramen för det grundfackliga arbetet: lön, villkor, arbetsmiljö, anställningstrygghet, etc. Det som sker inom dessa ramar är och kommer alltid att vara oerhört viktigt, men möjligheten att påverka inom dessa ramar är helt beroende av att man också intresserar sig för det som pågår i världen utanför dem.

Klimatfrågan är ett ypperligt exempel på detta. Klimatförändringarna påverkar oss alla. Exakt hur och när beror naturligtvis på var man bor och vad man jobbar med, men att de kommer att påverka både yrkes- och privatlivet är uppenbart. Därför måste alla som kan gör sitt bästa för att putta utvecklingen åt rätt håll. Fackföreningsrörelsen har stora muskler. Det vore tjänstefel att inte använda dem i denna fråga. Det är därför glädjande att klimatfrågan nu lyfts av flera fackliga organisationer.

Sveriges infrastrukturen för resor är en närliggande – och till ganska stor del överlappande fråga eftersom kollektivt resande är klimatsmart – som fackföreningsrörelsen verkligen borde engagera sig i. Men, den är viktig också ur hälsosynpunkt och berör i princip alla i yrkeslivet oavsett vad man arbetar med. Facken är outstanding på att både fråga och prata om bristande arbetsmiljö och stress på jobbet. Men, jobbrelaterad stress uppstår faktiskt inte bara på jobbet utan också i allra högsta grad på väg till och från jobbet. Här finns en utmärkt fråga för fackföreningsrörelsen att ta tag i med Saco, TCO och LO i spetsen.

Bland akademiker är stressrelaterad ohälsa sedan länge ett stort problem. Pandemin innebar stora och snabba förändringar för alla, men den stressrelaterade ohälsan bland akademiker sjönk. Det kan tyckas en smula märkligt att stressen sjönk samtidigt som frågor om liv och död plötsligt knackade på hemma hos oss alla och kom väldigt nära. En vanlig förklaringsmodell är att många akademiker under pandemin fick möjlighet att jobba mer eller mindre på distans.

Möjlighet till distansarbete innebär både eliminerad restid och en möjlighet att slänga i en maskin tvätt på lunchen, något många uppskattar. Man får det – kort och gott – lättare att balansera arbete och fritid. I takt med att fler och fler arbetsgivare nu kräver större närvaro på kontoret, ser vi också att akademikernas stress ökar igen. Det borde stämma till eftertanke bland arbetsgivarna, eftersom deras verksamheter är helt beroende av kompetens som i dag prioriterar möjligheten att jobba på distans högt.

Jag är dock övertygad om att själva frånvaron av att behöva utsättas för det kaos som är den svenska infrastrukturen för resor lokalt, regionalt och nationellt är en betydande orsak till att stressen sjönk under pandemin. Självklart är det trevligt att spara in en normal restid, men att slippa alla dessa ständigt försenade och/eller inställda bussar och tåg är inte bara stressreducerande. Det är banne mig balsam för själen. (Balsamet plockade jag rakt ur mina egna upplevelser, men jag gissar att många ändå kan ställa sig bakom det.)

Ansvaret för att det blivit så här ligger på flera olika regeringar. Frågan kommer att behöva lösas steg för steg av flera kommande regeringar. Detta bör dock inte förväxlas med den populära idén om att ansvaret för stora politiska frågor som denna bara kan bollas runt som en het potatis mellan olika regeringar. Varje regering måste ta sin del av ansvaret för att städa upp i den här röran.

Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna har månne delvis olika ingångar i frågan, men det är icke desto mindre en fråga där vi kan kroka arm och agera blåslampa. En väl fungerande infrastruktur för korta som långa resor gynnar alla.

Fackföreningsrörelsens ingång är som alltid medlemmarnas väl och ve. Därför måste vi utvidga vår idé om vad som är arbetsmiljö. Vi är mästare på att skicka ut enkäter om ditt och datt till våra medlemmar. Frågor om hur de upplever sina resor till och från jobbet måste bli standard när vi ställer frågor om arbetsmiljön. Utifrån det kan vi sedan ställa de ansvariga till svars. Minns du stressmackan i inledningen? Arbetsgivarna måste naturligtvis fortfarande ta ansvar för pålägget i mitten – arbetsmiljön på jobbet – men att se till att brödet – resorna till och från jobbet – inte är mögligt är politikens ansvar.

Arbetsgivarna bryr sig oftast också om arbetsmiljö och stress bland medarbetarna, men om inte så har de alltid ingången att det gynnar dem att folk kan ta sig till jobbet att falla tillbaka på. Vill de få tillbaka folk till kontoret och locka till sig oumbärlig kompetens, så måste infrastrukturen fungera. IKEA var på bollen redan före pandemin med en debattartikel i DN där de beskrev att dåligt fungerande infrastruktur både gjorde det svårt för deras anställda i Älmhult att ta sig till och från jobbet och för företaget att rekrytera rätt kompetens. I dag är problemen om möjligt ännu större, något man lyft i en debattartikel i Dagens Industri. Företaget har nu valt att sätta in egna bussar för att till viss del täcka upp för den fallerande infrastrukturen, men det är ett tillfälligt plåster på såret som få företag har möjlighet att inspireras av.

Och politiken? Tja, det är faktiskt de politiska beslutsfattarnas förbannade plikt att se till att alla som bor i Sverige kan ta sig från A till B utan att frysa ihjäl medan våra klockor larmar om oroväckande hög puls. Detta inlägg är inte kritik riktad mot de som varje dag arbetar med att få fram bussar och tåg i tid runt om i landet. Det är riktat mot alla politiska beslutsfattare som inte har givit och inte ger dem rimliga förutsättningar att utföra sina jobb.

Och så slutligen:

Men AI, då? Har du inte glömt AI? Är inte det nästa stora arbetsmiljöfråga? Nja… AI har så klart också en hel del arbetsmiljörelaterade implikationer – både bra och dåliga – men min bedömning är att de inom överskådlig framtid kommer att rymmas inom de vanliga arbetsmiljöramarna. Låt oss återkomma till det när AGI:erna gör sitt intåg. 😉

Share

Share Trobergs tankar

Trobergs tankar #35 är äntligen här! Eftersom du fått vänta hela sommaren på detta innehåller dagens nyhetsbrev en inbjudan till boksläpp, tips om ett seminarium OCH ett helt kapitel ur en sprillans ny antologi. Inte illa, eller hur?

I dagarna släpps nämligen antologin När taket rasar in - kulturpolitiken och verkligheten (Atlas). Den svenska kulturpolitiken fyller femtio år i år och det firar (nåja, i den mån det nu finns så mycket att fira) nätverket Koalition för kulturdebatt med att fylla denna antologi med texter om den kulturella verkligheten runt om i landet.

Bland skribenterna finns Wilhelm Blixt, Annica Dahl, Sara Edström, Anna Ekström, Mathias Jansson, Ola Bo Larsson, Fredrik Lindegren, Anna Livion Ingvarsson, Calle Nathanson, Mårten Sanden, Niklas Östholm och jag.

1. Boksläpp: "När taket rasar in - kulturpolitik och verkligheten".

Onsdag den 2 oktober, kl. 17:00 - 17:45. Hjärtat, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm.

Först blir det ett boksamtal med några av bokens författare och redaktör Ola Bo Larsson. Sedan blir det mingel och tillfälle att få sin bok signerad. (Dock inte av mig denna gång, eftersom jag traditionsenligt plockat på mig varenda bacill och virus som Bokmässan hade att erbjuda. Eller, vid närmare eftertanke, kanske inte riktigt varenda bacill och virus den erbjöd. Jag levde inte ut myten om Bokmässan - känd från kvällspressen - eftersom jag inte dricker alkohol och undvek allt vad Hotell Park och svitfester heter. Medan allt det pågick låg jag snällt och snusade iförd ögonmask på min ortopediska kudde.)

2. Seminarium: "Kulturproppen 50 år: När taket rasar in – verkligheten och kulturpolitiken".

Onsdag den 2 oktober, kl. 18.00. Katasalen, plan 1, ABF-huset, Sveavägen 41.

Seminariet tar avstamp i antologin och kommer att avhandla frågor om kulturens och bildningens framtid i landet.

Medverkande: Mårten Sandén, författare, låtskrivare och ordförande för KLYS. Anna Livion, verksamhetschef Ideell Kulturallians. Annica Dahl, förbundssekreterare ABF. Calle Nathanson, studieombudsman ABF Stockholm.

Kommentatorer: Kulturskribenterna Sonia Hedstrand, DN, och Johannes Klenell, Arbetet

Samtalsledare: Ola Bo Larsson, Arena Idé.

3. Smakprov ur antologin: Kapitlet "Den kulturella välfärden är den trojanska häst kulturdebatten behöver".

Fackförbundet DIK är en del av Koalition för kulturdebatt och därför har jag i egenskap av förbundsordförande skrivit ett av kapitlen. I den slår jag ett slag för regeringsformens paragraf om "kulturell välfärd" som verktyg för att motverka den kulturpolitiska snuttifiering som utarmar kultursektorn. Vi måste tvinga ut alla riksdagens partier och deras partiledare på den kulturpolitiska banan. I dag är det faktiskt så ovanligt att partiledare pratar om kultur att vi fortfarande minns att Fredrik Reinfeldt gillade Da Buzz. Bättre förtjänar vi allt och kulturell välfärd är vägen dit.

Du kan läsa kapitlet i sin helhet här nedanför. Sprid det gärna och berätta för alla du känner om boken. Den är till brädden fylld av intressanta texter av kloka människor från viktiga organisationer. I väg och läs!

Subscribe now

Den kulturella välfärden är kulturdebattens trojanska häst.

Det mest otacksamma jobbet i varje regering måste vara att vara kulturminister. Förväntningarna är skyhöga och det faktiska rörelseutrymmet minimalt. Det spelar ingen större roll hur mycket man vill åstadkomma. Detta är en dyster realitet oavsett politisk färg, för även om det finns många kunniga och engagerade kulturpolitiker, så stannar andra politikers intresse för kulturen på sin höjd vid några fina ord. När det är dags att öppna plånboken betraktas kulturen som festlig grädde på samhällsmoset och är bland det första som prioriteras ned eller bort. Det gör kulturens förhandlingsposition vid i stort sett alla budgetsammanträden – inte bara regeringens utan även regionalt och lokalt – mycket svag.

Detta är dock inte en text om hur synd det är om svenska kulturministrar eller andra kulturpolitiker runt om i landet. Det är en text om hur konsekvent underfinansiering av kultursektorn håller på att trasa sönder det kulturella ekosystemet och därmed också varje människas rätt att ta del av och bidra till det. Men, även om vi först måste färdas genom detta dystra landskap för att till fullo greppa situationens allvar, så är detta först och främst en text om hur vi tillsammans kan vända utvecklingen och skapa en ljusare framtid där kulturen tillåts berika både samhället och enskilda människors liv.

Fackförbundet DIK organiserar yrkesgrupper som samlar in, bevarar och tillgängliggör den allmännyttiga kulturen. De arbetar bland annat på bibliotek, museer och arkiv, men även som till exempel arkeologer, kultursamordnare eller hemslöjdskonsulenter. De utgör det kulturella ekosystemets själva kärna. I en alltmer sluten värld skapar de unika möjligheter för både individer och samhälle att vidga våra vyer och gräva djupare, så att vi kan förstå omvärlden och oss själva bättre. Genom sitt arbete skapar de även många av de plattformar som är oumbärliga för att den kultur som inte är offentligt finansierad ska kunna uppstå, frodas och nå ut. De är också utmärkta temperaturmätare för hur det kulturella ekosystemet mår.

Många av DIK:s medlemmar anger att de trots hög akademisk kompetens, lång erfarenhet och ett stort engagemang funderar på att helt lämna kultursektorn. Inte för att de vill, utan för att de upplever att de inte har något annat val. Att arbeta i en ständigt underfinansierad sektor innebär många saker, bland annat otrygga anställningar, stress och en ständig frustration över att inte få möjligheten att göra sitt jobb så bra som man vet att man skulle kunna göra med rätt förutsättningar.

Kultursektorn har varit underfinansierad under lång tid och av flera olika regeringar. Det gör att det inte finns något extra hull att leva på när kulturbudget efter kulturbudget slår rekord i att vara lägst. 2023 års kulturbudget utgjorde den lägsta andelen av statens totalbudget på tjugo år. 2024 års kulturbudget utgjorde en ännu mindre andel av totalen och var lägst på tjugoett år. 2025 års budget innebar ännu ett deprimerande bottenrekord. Det finns inget som tyder på att kommande års kulturbudgetar plötsligt skulle vända uppåt. Tvärtom. Situationen är inte bättre ute i regioner och kommuner.

Allt handlar – som en del politiker gärna påpekar – naturligtvis inte om pengar, men när man går under en viss gräns, så blir det omöjligt att bortse från deras betydelse. Det vet alla som någonsin hittat en oväntad räkning i brevlådan när det är långt till nästa lön och kontot är tomt. Pandemi, Rysslands invasionskrig mot Ukraina och skenande inflation har tvingat alla att dra åt svångremmen. Men, när man som kultursektorn redan gjort det år efter år, när svångremmens sista hål är passerat, så tar det till slut stopp. Där är vi nu.

Kulturverksamheter som går på knäna och bara med nöd och näppe kan upprätthålla sin dagliga verksamhet har små möjligheter att satsa på sådant som underhåll av lokaler, samlingsvård, digitalisering eller extra säkerhetsarrangemang. På Naturhistoriska Riksmuseet rasade innertaket ned på grund av bristande underhåll. På stadsbiblioteket i Ulricehamn är det första vårtecknet varje år att det börjar läcka en oidentifierad svart sörja ur väggarna, alltmedan kommunledningen aldrig tycks kunna komma till skott i frågan om att hitta en ny lokal för verksamheten. Tidens tand tar inte paus för att adekvata resurser till löpande samlingsvård uteblir år efter år. Den gnager glatt vidare på vårt unika kulturarv. Samtidigt halkar Sverige pinsamt efter i digitaliseringen av vårt gemensamma kulturarv.

Den polariserade inhemska debatten och det spända världsläget sätter också ekonomisk press på kultursektorn. Principen om en armlängds avstånd utmanas, ibland av ren okunskap, men allt oftare rör det sig om ideologiskt betingade övertramp. När politiker kliver över gränsen, kommer mer eller mindre organiserat hot och hat mot medarbetare och verksamheter som ett brev på posten. Det är ett demokratiskt problem som förvärras av bristande resurser. Musei- och biblioteksanställda larmar om att man av kostnadsskäl väljer bort vissa aktiviteter för att de kräver extra säkerhetsarrangemang. Till exempel evenemang som handlar om mångfald, hbtqi-frågor, jämställdhet, klimat och – ironiskt nog - demokrati. Det är allvarligt. Ett samhälle som inte är berett att bekosta försvaret av den demokratiska takhöjden i det offentliga samtalet kommer oundvikligen att på sikt undergräva den egna demokratin.

På kultursektorns redan hårt tyngda axlar läggs nu av nödvändighet också ett omfattande beredskapsarbete. Det är självklart att även kultursektorn måste vara en del av den svenska beredskapen. Lika självklart är det att man måste få tillräckliga resurser för att kunna vara det. Klivet från en ständig ekonomisk kamp i vardagen till att ha god beredskap i händelse av kris eller krig är enormt. Därför krävs en stärkt och långsiktig grundfinansiering och extra resurser för beredskapsarbete – för hela sektorn.

Ett sådant resurslyft kräver i sin tur en politisk insikt om att kulturen är ett ekosystem som måste vattnas jämt och regelbundet för att inte spricka sönder och reduceras ned till en ändlös serie underfinansierade projekt eller en statlig kulturkanon att pliktskyldigt beta av. För en kultursektor som i decennier vants av från allt hopp om god och långsiktig finansiering och i stället skolats in i att vara oändligt tacksam för varje litet tillfälligt projektstöd kan en sådan politisk insikt te sig en smula utopiskt. När alternativet är kulturens långsamma svältdöd är det dags att sluta vara så jäkla tacksamma och i stället ställa krav. En annan och bättre framtid är möjlig. Vi når den genom att lyfta blicken och tvinga politiken att göra detsamma.

Det är nämligen inte bara kulturen som fallit offer för de senaste årtiondenas politiska snuttifiering. Det har även kultursektorns opinions- och påverkansarbete gjort. DIK och många andra organisationer inom kultursektorn bedriver ett gediget politiskt opinions- och påverkansarbete. Det ska vi fortsätta göra. Vi tenderar dock att nästan uteslutande göra djupdykningar i de enskilda frågor som är mest angelägna för just oss. Vi pratar sällan och för svepande om det ekosystem vi alla är en del av eller om vilken funktion de frågor vi värnar om har i detta större sammanhang. Djupdykningar är nödvändiga, men utan att alltid sätta dem i ett större sammanhang framstår de lätt som särintressen i marginalen. Det gör det onödigt lätt för de som vill prioritera bort dessa frågor utan att behöva ta ansvar för vilka övergripande konsekvenser det får för helheten.

2022 släppte DIK rapporten Vart är kulturpolitiken, arkiven, biblioteken och museerna på väg? I den gås de åtta riksdagspartiernas kulturpolitik igenom. En slutsats man kan dra av rapporten är att så länge de sju andra partierna inte har en tydlig kulturpolitisk vision som de arbetar aktivt med, så kommer det kulturpolitiska samtalet och politiken successivt att förflyttas mot Sverigedemokraternas vision om en hårt ideologiskt styrd kulturpolitik. Det har bara gått ett par år sedan dess, men det är uppenbart att dessa farhågor nu steg för steg besannas. Den som tvivlar kan väga de rekordlåga kulturbudgetarna mot det nationalistiska flaggskeppsprojekt som den svenska kulturkanonen utgör.

Med undantag för Sverigedemokraterna, så är det svårt – ibland omöjligt – att överhuvudtaget utröna vilka långsiktiga kulturpolitiska visioner riksdagspartierna har när man läser deras partiprogram eller lyssnar på deras företrädare. Och partiledarna? Tja, vi vet att Fredrik Reinfeldt gillade DaBuzz, men det är väl ingen som minns när en partiledare sist pratade om sina övergripande kulturpolitiska visioner. Det duger inte. Kulturpolitiken måste upp på den dagliga politiska agendan i alla partier. Det måste bli lika självklart för partierna att formulera sina kulturpolitiska visioner och skicka ut sina partiledare att prata om dem, som det är inom områden som skola-, vård- och kriminalitet. Kulturen är inte ett särintresse. Den angår alla. Den är viktig. En gång i tiden verkar till och med landets beslutande politiker ha tyckt det.

Regeringsformens andra paragraf slår nämligen fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. Det har den nu gjort i femtio år. Trots det är begreppet ”kulturell välfärd” märkligt frånvarande i debatten. Det går att spåra regeringsformens mål om kulturell välfärd i de nationella kulturpolitiska mål som riksdagen beslutade om 2009 och i den kultursamverkansmodell som röstades igenom 2011. Det händer att begreppet dammas av i en regional eller kommunal kulturplan, men att påstå att det är ett levande begrepp vore som att anklaga Tutanchamon anno 2024 för att vara en sprudlande vital kille. Det är synd, för i begreppet ”kulturell välfärd” ryms en reell möjlighet att tvinga ut riksdagspartierna på den kulturpolitiska arenan.

Men, vad innebär egentligen kulturell välfärd? Rimligtvis måste det handla om att alla ska ha likvärdig tillgång till och möjlighet att utöva olika typer av kultur genom livets alla delar. Det är ungefär det ordet ”välfärd” betyder inom alla andra områden: likvärdig tillgång till XYZ genom hela livet. Alla kommer naturligtvis ändå inte att hålla med om en sådan tolkning, men det spelar ingen roll. Målet är inte att tvinga alla att tycka lika. Målet är en levande kulturpolitisk debatt där ingen politiker kommer undan med att stå i en politisk panel och sjunga en sång, berätta om när man gick på matiné med farmor eller vispa ihop en kanonsufflé med ena handen samtidigt som man hackar kulturbudgeten med den andra. Alla som sett ett kulturpolitiskt panelsamtal de senaste åren vet exakt vad jag talar om. Kulturen, de som arbetar med den, de som tar del av den och de som skapar den förtjänar att tas på större allvar.

Så, låt oss – alla vi som bryr oss om det kulturella ekosystemets överlevnad – tillsammans placera begreppet ”kulturell välfärd” som en trojansk häst mitt i det kulturpolitiska samtalet. Det har två taktiska fördelar. Den kulturella välfärden låter sig – i hävd av sin framskjutna position i regeringsformen – inte enkelt viftas bort. Det går inte heller att besvara frågor om den kulturella välfärden genom att rapa upp en serie kulturpolitiska punktinsatser utan en tanke på hur helheten ska hålla ihop och finansieras. Man kan försöka, men inte utan att exponera det pinsamma faktum att man saknar en större kulturpolitisk vision.

Kultursektorns olika delar brinner så klart lite extra för just sina delar, men allt hänger ihop. Om vi inte är beredda att hålla i gång våra egna verksamheter med luft och kärlek, så måste vi även solidariskt stå upp för hela det kulturella ekosystemet och lägga begreppet kulturell välfärd till vår repertoar. Vi ska självklart – precis som tidigare – prata om de enskilda frågor som ligger just vår organisation varmast om hjärtat, men varje gång ska vi också lyfta in den kulturella välfärden. Vi ska peta in begreppet i varenda debattartikel. Vi ska yttra det i varje samtal med politiker. De ska inte ens kunna rosémingla ifred utan att förväntas kunna sitt partis kulturpolitiska vision som ett rinnande vatten. Vi ska skohorna in den kulturella välfärden överallt för politiken är oss svaret skyldig.

Vi behöver inte vara eniga om exakt hur den kulturella välfärden ska vara beskaffad eller hur den ska vara finansierad. Det enda vi behöver vara eniga om är att alla riksdagspartier måste ha en tydlig övergripande kulturpolitisk vision och en idé om hur den ska förverkligas och finansieras. Det är först då vi får den levande kulturpolitiska debatt som - utifrån principen om en armlängds avstånd – är grunden för ett frodigt kulturellt ekosystem som står pall för utmaningarna i en polariserad tid.

Låt oss stoppa den kulturskymning som rullas ut över landet. Nu föser vi ut riksdagspartierna på den kulturpolitiska arenan med den kulturella välfärden som gemensam spjutspets.

Anna Troberg, förbundsordförande i fackförbundet DIK

Share

Share Trobergs tankar

Trobergs tankar #34 är här! Den här gången blir det trollfabrik för hela slanten. Det verkar nämligen som om statsministern missat att det är helt ointressant att Tidöavtalets respektklausul kränkts. Det verkliga problemet är att vår demokrati underminerats och att de som envetet arbetar med att upprätthålla och skydda den har kränkts. Häng på!

Onwards and upwards!

Subscribe now

Kalla Fakta har avslöjat att Sverigedemokraterna håller sig med en alldeles egen trollfabrik. Det är ingen kioskvältare. Det har varit uppenbart för alla som tillbringat tid på internet de senaste åren. Men, avslöjandet är ändå viktigt, eftersom det gör det omöjligt att låtsas som om så inte vore fallet. Eller nästan omöjligt. Statsministern gjorde ett par tappra försök i sina första kommentarer efter avslöjandet. 

Först misstänkliggjorde han hela journalistkåren genom att säga att Kalla Faktas avslöjande ”riskerar att skada förtroendet [för SD] om det stämmer”. OM det stämmer? Har man sett Kalla Fakta, vilket man bör kunna förvänta sig att statsministern eller någon i hans stab gjort, så bör alla tvivel kring den här saken vara bortblåst. Om statsministern väntade på en konfirmation, så fick han det några timmar senare när Jimmie Åkesson släppte sitt febriga tal till nationen på YouTube. Mer om det snart. 

Sedan avslöjade statsministern att han har mycket lite koll på vad en normal kommunikationsavdelning ägnar sig åt genom att reducera ned det hela till att ”SD har stora problem på sin kommunikationsavdelning.” Nej. Det är inte vad detta handlar om. En normal kommunikationsavdelning för ut organisationens budskap med hjälp av seriösa kommunikatörer som följer etiska riktlinjer, till exempel de som fackförbundet DIK tagit fram. Sverigedemokraterna har en hemlig trollfabrik för att med svartmålning och desinformation skapa det kaos som deras ideologi frodas i.  

Kanske hoppades statsministern att Sverigedemokraterna skulle pudla. I så fall hade han fel. Jimmie Åkesson kontrade med ett tal till nationen där han gick till angrepp mot hela ”klägget”, det vill säga ”politiker, kampanjjournalister och aktivister”. Jag tar mig friheten att gissa att i princip alla som inte har ett aktivt medlemskap i just Sverigedemokrater är en del av detta tänkta klägg. Det är nämligen tydligt att det nu är Åkessons parti mot världen och att allt prat om trevlig ton Tidöpartierna emellan är underordnat detta.

Detta skapar så klart gnissel i regeringssamarbetet när alla försöker rädda ansiktet medan oppositionen tar chansen att plocka alla partipolitiska poäng de kan. Men, även om Kalla Faktas avslöjande väcker många frågor, så står den största och viktigaste över allt vad partipolitik heter. Den handlar nämligen om att skydda vår demokrati i en orolig värld. 

När TT frågar om statsministern litar på Sverigedemokraterna svarar han: ”Det kan jag inte svara på just nu.” Men, Tidösamarbetet fortsätter ändå, eftersom ”samarbetet är inriktat på sakfrågor”. Om du inte redan sett Jimmie Åkessons tal, så föreslår jag att du gör det. Läs sedan statsministerns svar igen. Det skaver betänkligt. 

Sveriges statsminister kan inte svara på om han har tillit till ett parti som har ett alldeles eget kansli i Rosenbad. Eller om man vänder på steken, statsministern har ännu inte gjort något åt det faktum att det finns en trollfabrik med direkt pipeline in i Rosenbad. Man kan ana att de instanser som har den grannlaga uppgiften att skydda Sverige från olika typer av demokratihotande påverkansaktioner tycker att det är lite … udda.   

Det tycker nog de flesta andra som på olika sätt jobbar för att information i omlopp ska vara korrekt också. Till exempel alla offentliganställda kommunikatörer som idogt levererar praktiskt samhällsinformation, samtidigt som vissa delar av politiken ständigt talar om för alla som vill lyssna att denna yrkesgrupp inte alls behövs.

Eller alla skolbibliotekarier som envetet försöker inympa sina elever med medie- och informationskunskap (MIK), så att de inte okritiskt ska svälja vilken information som helst och aningslöst sprida den vidare. Eller alla bibliotekarier och museianställda som fått det tvivelaktiga nöjet att befinna sig på mottagarsidan när trollfabriken vevat i gång hat och hot för att stoppa utställningar, sagostunder och allt annat som inte faller dem i smaken. Eller alla socialarbetare, journalister, muslimer, hbtqi-personer, kvinnor, politiker och alla andra som trollfabriken hunnit dreva mot. Listan kan göras mycket lång. 

Statsministern har sagt att han vill ha en ursäkt från Sverigedemokraterna för att de brutit mot den klausul i Tidöavtalet som säger att man inom samarbetet ska behandla varandra med respekt. Som om det vore brottet mot respektklausulen som är problemet här. Den är faktiskt helt ointressant. Jag kanske är lite knusslig nu. Men, nog får det väl ändå anses vara en smula värre att Sverigedemokraterna inte respekterat allas vår demokrati och säkerhet, eller hur? 

Och just som jag skulle sätta punkt kom Tidöpartiernas partisekreterare ut från ett möte om allt detta. 45 inlägg om de andra Tidöpartierna ska tydligen plockas bort. Moderaternas partisekreterare är glad över att Sverigedemokraterna bett om ursäkt. Sverigedemokraterna säger att de inte bett om ursäkt. Hej och hå.

Det här kommer så klart varken alla interna kritiker i regeringspartierna, oppositionen eller de som utsatts för trollfabrikens härjningar att nöja sig med. Och de ska de inte heller. Demokratin är inte tryggad för att några Tidötoppar känner sig lite mindre kränkta.

Fortsättning lär följa ... Var så säker.

Share

Subscribe now

Trobergs tankar #33 är här! Först ut några ord om läskrisen. Är den så outgrundlig och mystisk som man skulle kunna tro? Nej, så klart inte. Sedan en utmärkt möjlighet för dig att göra dina engelskspråkiga vänner (och mig!) superglada. Sist ut, en inblick i vad som just nu bänder i min kulturella hörna. Häng på!

Veckans nyhetsbrev innehåller:

1. Läskrisen är inte ett outgrundligt mysterium.

2. Skäm bort dina engelskspråkiga vänner med Cultural Tendencies!

3. Just nu i min kulturella hörna.

Onwards and upwards!

Subscribe now

1. Läskrisen är inte ett outgrundligt mysterium.

2021 tillsatte den dåvarande regeringen Läsrådet. Nu tillsätter den nuvarande regeringen ett råd för läsning. Jag har ingenting emot alla dessa råd. De befolkas av kloka och kompetenta personer som jag hyser stor respekt för. Problemet är att de av politiken givits en oerhört viktig uppgift, samtidigt som de i stort berövas möjligheten att lyckas.

Det finns många saker som kan locka eller avskräcka barn och ungdomar från läsning, men vill man få dem att läsa kokar allt förr eller senare alltid ned till tre saker:

1. En välfinansierad och likvärdig skola.

2. Väl fungerande skolbibliotek som är en naturlig del av skolans pedagogiska arbete och som bemannas av utbildade skolbibliotekarier.

3. Tillgång till välfinansierade folkbibliotek.

Detta är själva stommen. Har man detta på plats är mer än halva slaget vunnet. Grundproblemet är att vi i dag inte har detta på plats och det leder till att andra insatser för läsning, hur lovvärda de än är, tenderar att bli tomtebloss som visserligen sprider läsgnistan, men bara högst kortvarigt.

Eftersom både Läsrådet och det nya rådet för läsning svämmar över av kompetens, så vet man naturligtvis detta även i dessa rum. Problemet är att det är tveksamt om politiken inom en överskådlig framtid kommer att ställa de tre mest grundläggande verktygen som behövs till rådens förfogande för att bekämpa läskrisen. Utan dessa verktyg förstår jag inte riktigt vad politiken förväntar sig att råden långsiktigt ska kunna uträtta. Ska de trolla med knäna?

Detta kan man läsa om syftet med det nya rådet för läsning på regeringens hemsida:

"Rådets huvudsyfte är att samla representanter för civilsamhället, akademin och näringslivet, som genom att mobilisera egna resurser, strukturer och nätverk kan genomföra aktiviteter och insatser som främjar läsande och skrivande i hela befolkningen."

Gott så. Men, det går inte att kompensera bort en fallerande skola, brist på bra bemannade skolbibliotek och folkbibliotek som går på knäna med korta punktinsatser, läslistor, en svensk kulturkanon eller meningslösa slogans som "från skärm till pärm". Det som behövs är rejäla satsningar på skolan, skolbiblioteken och folkbiblioteken. Sådana satsningar skulle ge en stabil och likvärdig infrastruktur för läsning över hela landet. På den kan man sedan med fördel hänga på en plusmeny av andra insatser för läsning, men utan själva stommen blir det liksom ingenting av det.

Möjligen finns det en ljusning vad det gäller skolbiblioteken, men det återstår att se. Jag är försiktigt positiv. Regeringen lägger fram sin skolbiblioteksproposition i början av sommaren. Ska den göra verklig skillnad krävs en skärpning av skollagen vad det gäller definitionen av vad ett skolbibliotek är, krav på bemanning av utbildade bibliotekarier och en kraftig utökning av studieplatserna på utbildningarna för bibliotekarier. Om propositionen inte innehåller det, så är vi mer eller mindre tillbaka på ruta ett.

Jag har noterat att man från politikens sida gärna vill föra samtalen bort från resursfrågor när man pratar om kultur. Jag gissar att det är för att det börjar bli svårt att bortse från att kulturen inte - lika lite som något annat - kan leva på luft och kärlek. Detsamma gäller läskrisen som ju befinner sig med ett ben i kulturpolitiken och ett i skolpolitiken. Läskrisen är inte ett outgrundligt mysterium. Den är det naturliga resultatet av felprioriteringar. Outgrundlig och mystisk blir den faktiskt bara om man förväntar sig att den ska kunna lösas utan både adekvata resurser och verklig politisk handlingskraft.

Det görs så mycket bra insatser för läsningen runt om i landet, men den långsiktiga lösningen på läskrisen stavas likvärdig skola, bemannade skolbibliotek och välfinansierade folkbibliotek. Tills den insikten sjunkit in hos de politiska makthavarna kommer andra insatser för läsningen aldrig att nå riktigt ända fram.

2. Skäm bort dina engelskspråkiga vänner med Cultural Tendencies!

En del spelar golf, mekar med bilar eller bakar cupcakes på fritiden. Det gör inte jag. Jag skriver en texter om sådant som intresserar och engagerar mig. Och eftersom jag har en ganska stor hög av engelskspråkiga vänner, kolleger och en irländsk fru som undrar vad sjutton jag sitter och skriver om, så drog jag nyligen i gång ett engelskt nyhetsbrev - Cultural Tendencies - på Substack.

En del texter kommer att vara helt nya, som "The noble art of 'loofing'" (featuring världens bästa hund). Andra kommer att vara texter från Trobergs tankar som fått en mer internationell touch och översatts till engelska, som "What Elon Musk could learn from Ramesses III".

Prenumerera gärna själv och tipsa alla dina engelskspråkiga vänner och kolleger. Litar du inte på mig, så kan du lita på min fru. Hennes betyg av Cultural Tendencies är detta: "Surprisingly informed and funny. Not as boring as I feared it would be."

Trobergs tankar och podden Kultursnack, som jag gör tillsammans med Ulf Dernevik, kommer (om du prenumererar på dem) precis som vanligt att dyka upp i inkorgen med skapligt jämna mellanrum.

3. Just nu:

Läser jag: Alice Roberts nya bok: Crypt: Life, Death and Disease in the Middle Ages and Beyond. En bok som nyligen fick min fru att utbrista: "Stop waking me up with another 'fun fact' about leprosy!" kan ju inte vara dålig, eller hur?!

Tittar jag på: The Regime (trailer) på HBO Max. Kate Winslet är i sitt esse som diktator i ett obestämt centraleuropeiskt land. Den där lilla grejen hon gör med munnen för att få sin karaktär att verka än mer instabil gör mig rent lycklig. I väg och titta!

Lyssnar jag på: Podden The Rabbit Hole Detectives. Dr Cat Jarman, Rev. Richard Coles och Charles Spencer dyker ned i historien om allt från bensinmackar till paraplyer och begravningsritualer. Perfekt om du som jag gillar kuriosa och knasiga fakta av alla möjliga slag.

Vad läser, tittar och lyssnar du på just nu?

Share

Bildcred: Böcker och jordglob: fstop123, iStock. Bild på mig: Anna-Lena Ahlström.

Trobergs tankar #32 är här! Den här gången blir det arbetstidsförkortning i praktiken. Dessutom delar jag med mig av mina - så här långt - tre bästa tips för att navigera det hela. Jag vill också tacka alla er som passade på att haffa mig på Folk och kultur i Eskilstuna. Det är så roligt att säga hej och få ansikten på er! Vilken boost! Och nu, häng på!

Veckans nyhetsbrev innehåller:

1. Arbetstidsförkortning i praktiken.

2. Mina 3 bästa lärdomar.

Onwards and upwards!

Subscribe now

1. Arbetstidsförkortning i praktiken.

På facket DIK införde kansliet vid årsskiftet 35-timmars arbetsvecka. Beslutet att korta arbetstiden ligger i linje med ett av förbundets kongressbeslut om en allmän arbetstidsförkortning. Det ligger också i linje med forskning och försök på området. Kortare arbetstid leder till mindre stress, lägre sjukfrånvaro och större möjlighet att balansera arbete och fritid. Dessutom är det alltid bra att leva som man lär.

DIK tog också initiativet till den debattartikel om lagstadgad arbetstidsförkortning som nyligen publicerades i Aftonbladet och signerades av fem fackförbund som tillsammans representerar inte mindre än 850 000 medlemmar: DIK, SSR, Vision, Transportarbetareförbundet och Kommunal. Den har bland annat uppmärksammats av ledarskribenter som Susanna Kierkegaard i Aftonbladet och Liss Jonasson i Länstidningen Östersund. Dessutom filar Socialdemokraterna på ett skarpt förslag i samma riktning. Frågan har kort sagt medvind.

Men, vad innebär en arbetstidsförkortning rent praktiskt? Det beror så klart på vad man arbetar med och jag är inte speciellt representativ eftersom man är förtroendevald 24/7. Det betyder naturligtvis inte att jag jobbar aktivt 24/7, för det vore ... omöjligt. Min faktiska arbetstid varierar ganska mycket vecka till vecka beroende på vad som händer. Jag har dock en hel del helt vanliga dagar då jag inte flänger omkring som en skottspole utan sitter snällt(-ish) och fint vid datorn. Dessutom arbetar jag ju med personer som sedan några veckor tillbaka jobbar färre timmar än tidigare. Så, någon sorts personlig inblick i vad en arbetstidsförkortning kan innebära kan jag ändå ge, även om den inte är applicerbar på alla.

Efter drygt sex veckor med 35-timmars arbetsvecka på DIK:s kansli har jag äntligen tvingats ta tag i två saker som jag borde tagit tag i för längesedan - mig själv och mitt sätt att arbeta.

Mig själv.

Jag får ofta dåligt samvete när jag slutar jobba för dagen, även om jag gjort mina timmar och inget brinner i knutarna. Det är dock en känsla som följt mig genom hela arbetslivet, oavsett om jag haft 60-timmarsveckor eller 20-timmarsveckor, så det är jag som är knas och mitt kors att bära. Men, jag gissar att det är den känslan som ligger bakom en hel del skepsis inför frågan om en allmänn arbetstidsförkortning. Man misstolkar viljan att få bättre balans i livet genom kortare arbetstid med bristande arbetsmoral. Det är inte fel att ha hög arbetsmoral, men det är fel att tro att arbetsmoral räknas i timmar. Jag är därför väldigt tacksam över att jag fått tillfälle att skaka Luther ur ryggraden och tvingats omdefiniera begreppet arbetsmoral i grunden. Det uppmuntrar mig nämligen att jobba bättre snarare än mer, vilket leder mig in på nästa punkt.

Mitt sätt att arbeta.

Jag försöker alltid hålla hårt i min kalender och sätta tydliga gränser. Mitt uppdrags natur innebär ofta att planeringen går sönder - regeringen gör ett plötsligt utspel, en sagostund invaderas av nazister eller en arbetsgivare trampar spektakulärt i klaveret - men det gör inget. Ju bättre planering man har, desto mindre stress skapar det oplanerade.

Notera att jag skrev försöker. Det är trots allt inte alltid så lätt att äga sin kalender och sätta tydliga gränser. Sedan förbundet införde 35-timmarsvecka har det dock blivit betydligt mycket enklare att sätta ned foten både externt och internt. Nuförtiden lägger jag aktiv ner mer energi på att:

• vara rädd om min egen och andras tid.

• värna egentiden.

• vara nyfiken.

Vara rädd om min egen och andras tid. - Mötesinflation känner nog alla igen. Det blir bara fler och längre möten, åtminstone om man inte aktivt motar dem i grind. Det gör jag, så mycket jag bara kan. Mötesinbjudningar med otydlig och oklar anledning till varför jag ska vara med och vad jag förväntas bidra med hamnar i papperskorgen. En annan bra grej är att då och då rensa bort alla löpande inbjudningar till veckovisa möten som man egentligen bara behöver vara med på en gång i halvåret.

Innan jag själv bjuder in till möten funderar jag på om detta bäst avhandlas i ett möte. Om svaret är nej blir det inget möte, utan ett mejl. Detsamma gäller frågan om det måste vara ett fysiskt möte. Blir svaret nej (vilket det oftast blir), så blir det ett digitalt möte. Jag bor dessutom ute i spenaten, så digitala möten spar inte bara tid utan även pengar.

Jag bjuder också in konservativt till möten. Tidigare bjöd jag in till timmes- eller halvtimmesmöten. Nu bjuder jag in till 25 minuter- eller 45-minutersmöten. Dessutom är det slut med inbjudningsbombmattorna. Bara de som verkligen måste vara med får en inbjudan. Jag är inte ensam om att gå den här vägen. I en stor engelsk studie om hur 60 organisationer tog sig an arbetstidsförkortning löste i princip alla det hela genom att stävja mötesinflationen och se över möteskulturen. På DIK:s kansli jobbar man just nu med samma sak.

Jag har förresten börjat roa mig med att räkna ut vad onödiga möten kostar. Om man räknar att en person totalt kostar 1500 i timmen, så kostar ett möte på en timme med 10 deltagare 15000 sek. Ibland är det värt det, men sannerligen inte alltid. Så, ni kan ju tänka er min puls när jag då och då hamnar i ett lååångt möte med mååånga deltagare och inser att mötet som går loss på drygt 350 000 sek i dolda utgifter faktiskt lika gärna hade kunnat vara ett mejl eller två...

Värna egentiden. - Sedan årsskiftet planerar jag nitiskt in egentid i kalendern. (En del kallar det fokustid, men jag kör på egentid. Det är en smaksak.) Egentiden använder jag till att svara på mejl, läsa in mig på saker, skriva texter, förbereda mig inför möten, föreläsningar och samtal. Alla de här sakerna har jag alltid gjort skapligt planerat, men det blev ett rejält lyft när jag styrde upp det ordentligt i kalendern. Resultatet är bättre fokus, mer frigjord tid och mindre stress.

Var nyfiken. - Det senaste året har jag till inkorporerat AI mer och mer i mitt arbete. Mest som sparringpartner, idéspruta och för snabba sammanfattningar och översikter, men dock. Det är både kreativt och spar tid. Sedan ett par veckor tillbaka är jag också en av DIK:s försökskaniner vad det gäller användandet av Copilot, Microsofts nya AI-assistent. Det finns så klart utvecklingspotential, men så här långt är jag mycket nöjd.

En intressant feature i Copilot är att man snart kan skicka sin avatar på digitala möten man själv inte kan gå på. Då får man en ping om mötet har frågor till en eller om mötet resulterat i något man måste ta tag i. När det är i gång kommer jag så klart att följa i Abbatarernas fotspår och döpa min avatar till min Annatar. Ett litet steg för en bättre möteskultur är ett stort steg framåt för mänskligheten.

2. Mina 3 bästa lärdomar - så här långt.

Om du bara tar med dig tre saker från allt jag skrivit här ovanför, så se till att det är dessa:

Tips 1: Styr upp dina möten. Skippa alla möten som ingen kan förklara för dig varför du ska vara med på. Du är smart. Om ingen kan få dig att förstå varför du ska vara med, så beror det på att du faktiskt inte behöver vara där. Gör alltid en snabb överslagsräkning innan du själv bjuder in till möte. Står mötets relevans sig i relation till vad det faktiskt kostar? Om ja, skicka inbjudan! Om nja, revidera inbjudan så att relevans och kostnad balanserar. Kanske kan mötet vara kortare och/eller ha färre deltagare och ändå uppnå det resultat du vill? Om nej, skicka ett mejl istället. Du kommer att bli förvånad över hur många möten som blir ett mejl i stället.

Tips 2: Planera in egentid, annars tenderar den att gå upp i rök. När du verkligen behöver fokusera kan du med fördel stänga av alla notifikationer och köra ostörda omgångar om 25-minuters (i bästa fall) superfokus. Jag har laddat hem en Pomodoro-app som hjälper till med det. Testa!

Tips 3: Var nyfiken! Våga testa! Möjligheterna att testa nya verktyg på jobbet varierar naturligtvis mycket. Att chefen sätter sig på tvären är en sak, men lova mig att åtminstone aldrig låta ditt eget ointresse utgöra det enda hindret.

Allas vardag på jobbet ser olika ut. De här tre sakerna har hjälpt mig. Har du några andra bra tips som hjälper dig att styra upp din vardag på jobbet? Berätta vad du jobbar med och dela med dig i kommentarerna!

Share

Bildcred: Skrivbord - UnitedPhotoStudio1, iStock. Glödlampor - Olga Archipenko, iStock. Varningstejp - iStock.