Skolverket föreslår att man ska minska antalet platser på flera högskoleförberedande gymnasieprogram. Som vanligt är det estetiska och samhällsvetenskapliga program som ska få stryka på foten. Det är illavarslande. Särskilt med tanke på att det humanistiska programmet redan för en tynande tillvaro i landet.

Vi riskerar helt enkelt att få en ganska andefattig utbildningskedja, andefattiga liv och ett i förlängningen andefattigt samhälle. Det tycker jag är dåligt. Därför kritiserade jag också Skolverkets förslag i en intervju i Ekot.

Det satte fart på både Svenskt Näringsliv och arbetsmarknadsminister Johan Britz. Svenskt Näringsliv kände sig nödgade att akutintervjua sig själva på sin hemsida och arbetsmarknadsministern rusade genast till deras försvar i en radiointervju. Tydligen är detta en öm tå.

Att Svenskt Näringsliv mest är intresserade av att skolsystemet producerar kuggar till maskineriet är ur deras snäva perspektiv helt rimligt. Men ur ett individ- och samhällsperspektiv är det ett orimligt förhållningssätt. Därför är det tråkigt att se att arbetsmarknadsminister Britz har lånat deras talepunkter när han kommenterar frågan. En minister har ju, förutom sin ministerportfölj, också ett mer övergripande ansvar för både medborgare och samhälle och här rimmar det illa med Svenskt Näringslivs särintresse.

Och så var det demokratin

Självklart måste utbildningssystemet ta hänsyn till arbetsmarknadens behov, men arbetsmarknaden har många olika behov. Dessutom vore det galet att låta just arbetsmarknaden trumfa alla andra behov. Vi lever till exempel i en demokrati. Den kräver att individen har en vidare förståelse av sig själv och det samhälle vi lever i för att fungera väl. Det får vi genom de delar av utbildningen som inte enkelt mappar mot ett tydligt arbetsmarknadsbehov.

Ett välfungerande samhälle behöver en lång rad yrkesgrupper för att fungera. Vilken som är viktigast beror på vem man frågar och när. Hade någon frågat mig när jag fick en anafylaktisk chock, hade jag sagt att ambulanspersonalen var viktigast. Hade någon frågat i torsdags, när vattnet sprutade okontrollerat i källaren, hade jag sagt rörmokaren. Hade någon frågat mig när jag var femton och kände att tillvaron var för trång, hade jag utan tvekan sagt bibliotekarien.

Vill man översätta mina subjektiva behov till samhällsnivå, skulle man kunna säga att det är viktigt att sjukvården fungerar, att infrastrukturen tas väl om hand och att allmänheten har tillgång till andlig spis. Det är helt enkelt korkat att ställa yrkesgrupper mot varandra baserat på deras betydelse. Alla är viktiga. Kanske inte varje dag för var och en av oss, men på ett övergripande plan behöver vi dem alla.

Utbildning är det vi behöver för att klara av våra jobb – oavsett vilket jobb det är. Bildning är det vi behöver för att leva rikare liv och bli mer aktiva samhällsmedborgare – oavsett vilket jobb vi har. Utbildning måste vi få välja efter eget huvud. Bildning borde vi i någon form få med oss oavsett vilken utbildning vi valt.

Därför är det hål i huvudet att ytterligare försvaga de estetiska, samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena i skolan. Om unga människor överhuvudtaget ska kunna välja dessa utbildningar måste de först få möta ämnena. De måste få möjlighet att upptäcka sina intressen och utveckla sina förmågor. Om vi försvagar de estetiska ämnenas ställning i skolan, minskar antalet platser på gymnasiet och samtidigt signalerar att dessa utbildningar inte är särskilt värdefulla, skapar vi själva den bristande efterfrågan som sedan används som argument för ytterligare nedskärningar.

Människan är – oavsett vilket yrke hon har – en tänkande och kännande varelse. Vill vi ha vägar som fungerar, måste vi ha någon som kan ta hand om infrastrukturen. Vill vi kunna tänka och känna tillsammans måste någon också kunna ta hand om den infrastrukturen. Det är liksom inget som bara händer av sig själv.

En fin utbildning – för andras ungar

Arbetsmarknadsministern tar upp en intressant fråga i sin intervju. Status. Tyvärr tror jag att han har helt rätt i att många föräldrar tycker att YH-utbildningar är toppen för andras ungar. Det är tyvärr en inställning som jag känner väl igen när det gäller estetiska och humanistiska utbildningar: ”Gud, vad kul att Nisse vill satsa på det!” Herregud, vilken tur att Nisse inte är mitt barn!

Det är bara synd att ministern gör statusfrågan till ett vapen mot de estetiska utbildningarna. Här finns det ju en tydlig gemensam nämnare mellan dem och YH-utbildningarna. Hade det inte varit bättre att i stället kroka arm och slå ett slag för alla ungdomars rätt att självständigt välja utbildning? Det brukar nämligen bli mycket bättre då.

Skolverket har visserligen rätt i att färre söker sig till de estetiska utbildningarna, men det är fel att dra slutsatsen att det beror på att ungdomar inte är intresserade av dem. Gymnasieskolan tillgodoser ju inte bara utbildningsintressen. Den formar vilka vägar ungdomar över huvud taget kan föreställa sig att gå. De estetiska ämnenas låga status får så klart konsekvenser. Alltför många elever som vill läsa ett estetiskt program möts av skepsis, både från skolan och från sina föräldrar. Dessutom möter elever i dag allt mindre professionell kultur under sin skolgång. Är de om sig och kring sig ser de hur kulturen svälts ut. Är det konstigt att de då väljer en annan utbildning?

Tänk om de i stället hade fått möta kultur under skolgången och sett ett rikt och levande kulturliv omkring sig. Ja, då kanske de hade kunnat föreställa sig ett yrkesliv inom kultursektorn. Och kanske hade även skolan och föräldrarna haft en mer positiv inställning till estetiska studier.

När maskinerna tänker måste vi tänka och känna mer

En annan viktig fråga är AI. Den har dock Skolverket över huvud taget inte införlivat i sin framtidsspaning. Det får man nog i det närmaste betrakta som ett tjänstefel i dessa tider. AI kommer att påverka arbetsmarknaden vare sig vi vill eller ej. Ju mer AI kan producera, analysera och fatta beslut, desto viktigare blir människors förmåga att bedöma, ifrågasätta, tolka och förstå konsekvenserna. Samhället kommer att behöva fler människor som förstår teknikens etiska, kulturella och demokratiska konsekvenser, även om arbetsmarknaden kanske inte lägger så stor vikt vid det.

Jag tillhör inte dem som per definition ser AI som något dåligt. Jag tror tvärtom att AI, om den utvecklas och används ansvarsfullt, kan föra med sig mycket gott. Men hur ska det gå till om vi aktivt styr bort ungdomar från akademisk utbildning inom sådana ämnen som bland annat bidrar till det där mer mänskliga och ansvarsfulla? Jag är inte särskilt pepp på en framtid där maskinerna sköter allt tänkande medan människan bara gör det fysiska arbete som de inte klarar av.

Ju mer jag tänker på allt detta, desto mer landar jag i att vi, om något, behöver mer estetik, samhällskunskap och humaniora, gärna insprängda i alla utbildningar. Det finns forskning som visar att estetiska ämnen stärker lärandet i andra ämnen, så i stället för att tränga bort dem borde man alltså snarare föra tillbaka dem in i undervisningen. Dels för att vi behöver människor med spetskompetens inom dessa områden, men kanske framför allt för att det är kompetenser som alla behöver.

En elektriker, sjuksköterska, bibliotekarie, ingenjör, rörmokare, ja, till och med en arbetsmarknadsminister behöver en bred bildningsbakgrund. Inte för att glida runt i en svart basker och prata om Sartre, utan för att bildningen berikar både dem och samhället.

Alla individer mår bra av att bättre kunna tolka sig själva och andra. Alla demokratier mår bra av att ha medborgare som kan tolka information, förstå sin plats i historien och ställa besvärliga frågor.

Arbetsmarknaden behöver kompetens. Demokratin behöver bildning. Människor behöver båda.

Prenumerera nu

Till vardags skriver jag – som här ovanför – mest om kulturens förutsättningar och dess plats i samhället. När jag klipper gräset och dammsuger funderar jag på vad kulturen faktiskt gör med, för – och ibland mot – oss.

Det skriver jag om i mitt engelska nyhetsbrev Cultural Tendencies. Där handlar det om allt från Homeros till Homer. Lady Macbeth till Lady Gaga. To Kill a Mockingbird till Killing Eve. Kort sagt, en liten inblick i den där stora konversationen genom tid och rum som vi kallar kultur.

Här är tre smakprov:

• Reader, I Didn’t
  How I skipped school for Jeanette Winterson, stumbled over Italo Calvino and washed up in Jack the Ripper’s changing room.

• Those Lucky Bastards
  They haven’t heard the song yet. I have. It’s a problem.

• What a Time to Be Dead
  Greta Garbo is back, selling ball bearings. And somehow, that’s not what bothers me the most.

Det pågår en museislakt i Sverige. Jag vet att det finns de som vänder sig mot den beskrivningen, så låt mig förklara varför jag ändå beskriver sakernas tillstånd på det sättet.

Det är i sig inget konstigt med att ett museum bestämmer sig för att flytta. Det kan finnas många skäl till det. Men när den utlösande faktorn om och om igen är att staten är en usel hyresvärd, är det inte en slump. Det är ett kulturpolitiskt systemfel. Och det gör ingen gott att släta över det.

I förra veckan föreslog ledningen för Världskulturmuseerna (SMVK) att Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet ska flytta in i Etnografiska museet. Nu har ledningen för Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria (SMMTF) meddelat personalen på Armémuseum att man inte förlänger hyreskontraktet och att museet därmed måste stänga på obestämd tid.

Gemensamt för dessa museer är att de har Statens fastighetsverk (SFV) som hyresvärd. Det är, av allt att döma, inte en särskilt angenäm erfarenhet. För Etnografiska museet har SFV aviserat en hyreshöjning på 57 procent för 2027. Till de senaste årens generella underfinansiering kan de nu alltså lägga sprillans nya chockhyror till sin vardag.

Prenumerera nu

När staten leker marknad

SFV har fått i uppdrag att agera hyresvärd. Det betyder i praktiken att SFV håller upp ett slickat finger i marknadens snålblåst innan man levererar skyhöga, högst teoretiska marknadsvärden på kulturfastigheter som ofta är specialbyggda för just den verksamhet som finns där. Det mest extrema exemplet är kanske Vasamuseet som bokstavligen är byggt runt skeppet, men här finns även Nationalmuseum och Dramaten.

Som grädde på moset verkar SFV – av outgrundlig anledning – dessutom sikta på att få en kopp med texten ”Sveriges sämsta hyresvärd!” på. Myndigheten har under flera år blåst förbi regeringens avkastningskrav med råge. För 2025 låg kravet på knappt 160 miljoner kronor. SFV:s överskott före fastighetsförsäljningar uppgick till 859 miljoner.

Tack vare denna iver har SFV kunnat bygga upp ett myndighetskapital på närmare åtta miljarder kronor, vilket Riksrevisionen har ställt sig frågande till. Myndigheter ska normalt sett inte samla miljarder på hög. Politiken har dock obekymrat låtit det hela fortgå.

Resultatet är att många kulturverksamheters hyror har stigit markant de senaste åren. (Här finns statistik över det.) Nationalmuseum har till exempel betalat mer än 45 procent av sin verksamhetsbudget i hyra. Världskulturmuseerna nära 36 procent. Men SFV vill ha mer och aviserade tidigare i år chockhyror. För Dramaten skulle det kunna innebära tre gånger så hög hyra. Kort sagt, statens ena hand skinnar den andra. Till ingen nytta alls.

Missa inte att också prenumerera på DIK:s kulturpolitiska nyhetsbrev: "Koll på kulturpolitiken".

De ska ju bara flytta

Men kan man verkligen tala om en museislakt när museerna bara planerar att flytta? Ja. En flytt är naturligtvis inte en katastrof i sig. Men än så länge saknas realistiska planer för hur dessa flyttar faktiskt ska genomföras.

Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet är nu tänkta att flytta in hos Etnografiska museet. Det skulle, enligt SMVK, kräva en utbyggnad för cirka en halv miljard. Jag är visserligen en obotlig optimist, men om staten inte vill släppa till några tiotals miljoner för att museerna ska kunna jobba vidare där de är, så är det nog väl optimistiskt att tro att man ska få loss en halv miljard. Och då har vi inte ens räknat in vad det kostar att flytta två museer och deras samlingar.

Armémuseum har här och nu ingen tilltänkt lokal. Vi vet alla hur jobbigt det är att hitta nytt boende för en normalstor familj. Föreställ dig hur det är att hitta en schyst lokal till ett helt museum. Och en ny lokal måste dessutom anpassas för verksamheten. Det är inte gratis.

Pengarna försvinner alltså inte ur ekvationen bara för att man kallar det en flytt. Därför blir det märkligt när överintendent Lars Amréus nattmanglar på X om att flytten inte alls har att göra med pengar. Det har den självklart.

Två saker kan vara sanna samtidigt. Museet kan mycket väl ha behov som de nuvarande lokalerna inte uppfyller, samtidigt som SFV:s chockhyror uppenbarligen stressar museet ur huset utan några konkreta planer för framtiden. Nya lokaler ska hittas och anpassas, samlingar ska packas och flyttas och verksamheten ska klara åren däremellan. I värsta fall får man dessutom ett nytt hus i SFV:s regi med precis samma hyresproblem som tidigare.

Och så var det tiden

Hur länge är det rimligt att allmänheten ska stå mer eller mindre utan flera viktiga museer på en gång?

Även om det skulle gå att skaka fram pengarna, kommer flyttarna att ta tid. Politiska beslut måste fattas. Tillbyggnader, anpassningar och/eller nybyggnation måste vara klara innan man ens kan börja flytta in. Hur lång tid kan det tänkas ta? Tja, Medeltidsmuseet stängde 2023 för flytt och kommer enligt nuvarande plan inte att kunna öppna sin publika verksamhet i Börshuset förrän 2034. Om allt går enligt plan. Elva år.

Det bästa scenariot är alltså att tillgången till dessa fyra museer försvinner eller kraftigt begränsas under flera år. Det är inte direkt idealiskt.

Det sämsta scenariot innebär att man packar ihop samlingarna, men att resurser och nya publika lokaler aldrig materialiseras. Med tanke på hur svårt det är att armbryta loss pengar till kulturen är det tyvärr inte helt osannolikt.

Oavsett hur det blir riskerar Sverige under tiden att tappa unik kompetens. Varför klamra sig fast vid en osäker framtid i Sverige när man kan få jobb i ett annat land där ens kompetens uppenbarligen uppskattas mer?

Det finns dessutom en uppenbar risk för att detta bara är början. SFV äger fastigheter i hela landet. Hundratals kulturverksamheter huserar i dem. De är redan hårt ansatta av underfinansiering och deras tolerans för nya hyreschocker är i de flesta fall lika med noll. Och om inte ens kolosser i storstan, som Världskulturmuseerna, Nationalmuseum och Dramaten, kan värja sig för hyreseländet, hur ska mindre verksamheter kunna göra det?

Och nu då?

Så ja. Det pågår en museislakt. Exakt vilken omfattning den kommer att få är ännu oklart, men mönstret är redan tydligt. Frågan är alltså inte varför jag har valt att använda just det ordet. Frågan är varför andra tiger eller slätar över det som sker.

Det går inte längre att betrakta varje museiflytt som en enskild händelse. Det finns en systematik i det som nu sker och den kommer att rulla vidare tills vi stoppar den. Om inte nu? När?

Det enda som är bra med den här situationen är att den inte är en naturkatastrof. Det är en katastrof skapad av dåliga politiska beslut och ett övernitiskt SFV. Det betyder att den kan avvärjas med bra politiska beslut och kortare tyglar på SFV.

Regeringen och den nya riksdagen måste dra i nödbromsen och se till att dessa museer antingen kan fortsätta verka där de är eller flytta – om de så vill – under mer ordnade former. Sedan måste ett nytt hyressystem skyndsamt komma på plats.

Just nu riskerar delar av vårt kulturarv att gå förlorade, unik kompetens att försvinna och allmänhetens tillgång till sin historia att stympas.

Någon frågade mig i förra veckan varför jag tjatar om kulturell välfärd… Bland annat på grund av detta.

Dela

Prenumerera nu

Valet är över och varje dag frågar folk mig vem jag helst skulle vilja se som kulturminister. Ingen har fått svar på det och det kommer de inte heller att få. Det är nämligen inte särskilt intressant. Det intressanta är vilka egenskaper personen bör ha och – framför allt – vilka förutsättningar personen får för att kunna utföra sitt jobb.

Myterna

Låt oss börja med att städa undan ett par efterhängsna myter som dyker upp i kulturministerdebatten:

”Kulturministern är kulturens företrädare i regeringen.” – Nej. Detta är en av få saker som jag och Parisa Liljestrand är helt eniga om. En kulturminister är, precis som alla andra ministrar, regeringens och ytterst folkets representant.

Med det sagt är det naturligtvis en fördel om kulturministern är intresserad av att lyssna på vad kultursektorn har att säga och inte aktivt går i clinch med den bara för att. Det blev inte bra när regeringen ströp budgeten samtidigt som Parisa Liljestrand valde att skjuta från höften i stället för att lyssna på vare sig kultursektorn eller de mecenater hon ville baxa över ansvaret för den kulturella välfärden på.

”En kulturminister måste vara expert på kultur.” – Nej. En minister är omgiven av sakkunniga som känner till området utan och innan. Men när man ropar efter en minister som är expert handlar det ofta inte ens om det. Det handlar om ministerns förmåga att spika fåniga kulturquiz.

Varje ny kulturminister ställs förr eller senare – oftast förr – inför en rad frågor om författare, regissörer och artister. Svarar de fel, vilket de oundvikligen gör, bedöms de vara olämpliga för uppgiften. Problemet är att det är omöjligt att kunna allt. Kulturen är alldeles för fantastisk för det.

För att illustrera hur omöjligt det är gjorde jag ett matematiskt exempel i mitt engelska nyhetsbrev. Om man läser en text om dagen i kronologisk ordning skulle det ta omkring 350 år bara att läsa sig igenom British Museums samling av kilskriftstavlor.*

Om vi förutom texten lägger till musik, konst, teater, film och tv blir det tydligt hur löjligt det är att tro att ett kulturquiz säger någonting alls. På 350 år har man inte ens hunnit nosa på Homeros. Innan Homer Simpson dyker upp som en gul prick på horisonten kommer solen antagligen ha hunnit bli en röd jätte som mumsat i sig både jorden och våra högtflygande kulturella krav på en ny kulturminister.

Missa inte att också prenumerera på DIK:s kulturpolitiska nyhetsbrev:
"Koll på kulturpolitiken".

Egenskaperna

Det finns dock några egenskaper som en kulturminister bör ha.

Demokratisk ryggrad – Det borde inte behöva sägas, men i dessa dagar är en demokratisk ryggrad viktig. Principen om en armlängds avstånd måste värnas, inte bara med fina ord, utan i handling.

Politisk hantverksskicklighet – Politik är ett hantverk. Särskilt om man är ansvarig för en av de ministerportföljer som inte kommer med massor av pengar eller politisk prestige. Då krävs det någon som kan hantverket utan och innan. Någon som vet vilka trådar man kan dra i och vilka överenskommelser som ger störst effekt. Kort sagt, någon som kan ministermaxxa posten och få saker gjorda långt bortom fina tal och klippta band.

Allmänt kulturintresserad – Det underlättar om en kulturminister är intresserad av sitt område. Nej, plocka inte fram quizen. En minister som inte kan rapa upp vem som skrev Aniara på beställning kan kanske citera både T.S. Eliot och Bad Bunny i sömnen.

Med allmänt kulturintresserad menar jag att hen måste förstå vilka funktioner kulturen har för både individer och samhälle. Hen måste vara intresserad av att lyssna på företrädare för både kultursektorn och allmänheten för att förstå vilka insatser som behöver göras för att bygga den kulturella välfärden.

Förutsättningarna

Det största problemet för kulturministrar som vill få någonting gjort är att förutsättningarna sällan finns.

Resurser – Regeringen, med finansministern i spetsen, måste ge kulturministern rimliga ekonomiska förutsättningar. Kulturbudgeten är en av de allra minsta posterna i statsbudgeten. Det kan man välja att behandla som en naturlag. Eller så kan kulturministern gå in i budgetförhandlingarna och kräva en rimlig budget – och finansministern kan spetsa öronen och faktiskt lyssna.

Status – Kulturministern kan bara göra så mycket. Hela regeringen, med statsministern i spetsen, har ansvar för att höja kulturens status. Finlands före detta kultur- och försvarsminister Stefan Wallin sa en bra sak i ett panelsamtal vi båda var med i på Folk & Kultur: ”Det måste finnas en liten kulturminister i varenda minister.” Först då kan en kulturminister få det rörelseutrymme som krävs för att stoppa kultursektorns kräftgång och börja bygga kulturell välfärd för alla.

Rätt egenskaper och rätt förutsättningar

Vi lägger alldeles för mycket tid på att fråga om kulturministern kan kultur, och för lite tid på att fråga regeringen om den tänker ge kulturministern möjlighet att bedriva en rimlig kulturpolitik.

Jag brukar säga att kulturminister är ett av Sveriges mest otacksamma jobb. Men för en person med rätt egenskaper och rätt förutsättningar är det ett jobb där man kan göra betydligt större skillnad – för kulturen, de som arbetar med den och allmänheten som tar del av den – än den lilla ministerportföljen antyder.

* Jag vet att de flesta kilskriftstavlor är räkenskapstavlor och brev, men dock.

Dela

Prenumerera nu

Det lackar mot val. Det ska vi vara glada för. Vi som bor i Sverige tillhör den ständigt krympande skaran av människor i världen som lever i en demokrati. Det är inte fy skam. Dessvärre är skam – eller snarare sekundärskam – den mest påtagliga känslan under denna valrörelse.

Väljarna förtjänar en vital och spänstig debatt om sakfrågor och grundläggande värderingar. Vad har vi fått? Framträdande politiska företrädare som är mer intresserade av att kasta skit på sina motståndare än att berätta vad de själva tycker. Andra beter sig som troll i sina sociala kanaler.

De senaste månaderna har jag träffat flera politiker från olika sidor av blockgränsen som inte ställer upp till omval. De har fått nog av hur politiken bedrivs. De vill inte vara en del av det ovärdiga politiska spektaklet som når sin kulmen under valrörelsen.

Det muttras om att allt färre vill engagera sig partipolitiskt. Ökande hot och hat mot politiker är en viktig anledning. Men det är faktiskt inte bara alla andras fel. Vem vill engagera sig partipolitiskt för det tvivelaktiga nöjet att tillbringa all sin vakna tid med att kasta skit på andra och förvandla sina kanaler till Flashback i [insert random parti]s tjänst? Tänk om de i stället – hör och häpna – bara vill bygga något bra tillsammans?

Motståndaren har blivit en fiende och varje kompromiss ett förräderi. Många klick räknas hem som en politisk vinst trots att inget har förändrats. Alltihop är en präktig skiftnyckel i det demokratiska maskineriet. Det demokratiska hantverket håller på att gå förlorat.

Det finns politiska krafter som frodas i kaoset. Men i valet mellan att anamma deras metoder och att kroka arm med dem som vill värna det demokratiska hantverket är det svårt att förstå varför så många ändå hoppar i diket.

Oavsett vilken sida som vinner valet borde detta vara en självklar del av valanalysen. Det behövs både självrannsakan och samtal över partigränserna om hur det politiska samtalet förs. Och nej, jag menar inte att politikerna ska dela ut pekpinnar till allmänheten om hur de ska bete sig, utan att de själva borde föregå med gott exempel. Det är inte prussiluskande etikett. Det är en grundläggande demokratifråga.

Prenumerera nu

Men mitt i allt oväsen har några verkliga sakfrågor faktiskt lyckats armbåga sig fram. Det finns ju trots allt riktiga saker kvar att bråka om.

Arbetstidsförkortningen har vuxit snabbt de senaste åren, inte minst i den fackliga världen där jag befinner mig. Nu har den också tagit plats i valrörelsen. Det är på tiden. Här finns mycket att diskutera och flera verkliga vägval att göra.

Kulturpolitiken har också fått ett uppsving. Det är ju en gammal sanning att kulturen aldrig blir en valfråga, men i år har de kulturpolitiska förslagen faktiskt stått som spön i backen. Socialdemokraterna har lanserat en festivallag. Moderaterna vill ändra bullerreglerna. Flera partier vill satsa mer på kultur för barn och unga. Bra!

Det är dessvärre också för lite och för spretigt. Jag skulle vilja veta vilka politiska överenskommelser och ekonomiska åtaganden partierna är beredda att göra för att bygga kulturell välfärd. Här finns det politiska skiljelinjer att bråka om.

Värre är det med konstruerade konfliktlinjer. Ett exempel på det är det populistiska tjatet om att minska antalet offentliganställda kommunikatörer. Det är naturligtvis fullt rimligt att vilja prioritera annorlunda. Men då får man också kunna förklara vad man vill förändra och varför.

Påhittade siffror, lösa påståenden och obefintligt konsekvenstänk är inte politik. Det är populism. Det är ett ofog som i längden både kostar pengar och förtroende. Det skapar dimridåer, inte politiska alternativ.

Så nej. Det här handlar inte om politisk etikett. Det finns gott om verkliga politiska skiljelinjer att diskutera.

Bråka om arbetstiden. Bråka om kulturen. Bråka om hur den offentliga sektorn ska använda sina resurser. Bråka så det ryker.

Men bråka om vad ni faktiskt vill göra med Sverige.

Dela

Prenumerera nu

Semestern är slut. Trobergs tankar är tillbaka. Eftersom det är valår har politiken inte legat i hängmattan medan vi andra har gjort det. Låt oss därför ta lite förvalspuls på det kulturpolitiska området.

Glädjande nog håller den livfulla lokala kulturpolitiska debatten i sig, trots att det är val om en dryg månad och andra politiska frågor trängs om utrymmet.

Även på det nationella planet pratas det om kulturpolitik, men de stora kulturpolitiska visionerna lyser tyvärr fortfarande med sin frånvaro. I stället lappas och lagas kulturen som alltid. Förslagen är inte nödvändigtvis dåliga. Problemet är att de är för små och lösryckta.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill lägga 300 miljoner på kultur för barn och unga i skolan. Liberalerna och Vänsterpartiet vill satsa 250 respektive 210 miljoner på biblioteken. Det är trevligt, men det läker inte åratal av underfinansiering.

Moderaterna fortsätter att pusha för breddad finansiering, något som hittills mest har lett till minskat offentligt stöd. Kristdemokraterna hakar på och hoppas att andra ska axla det offentligas ekonomiska ansvar för den kulturella välfärden.

Centerpartiet vill att hela Sverige ska leva – även kulturellt – via mer pengar till kultursamverkansmodellen. Pengar de inte budgeterat för.

Sverigedemokraterna vill satsa på kulturarvet, men minska stödet till den samtida kulturen. Det gör onekligen livet besvärligt för framtida Sverigedemokrater som vill värna kulturarvet från 2020-talet. Allt kulturarv har ju den dåliga smaken att en gång ha varit samtida kultur.

Prenumerera nu

Mest kaffepengar och lite buller

Det finns så klart skillnader i partiernas syn på kultur. Men om man tittar på hur mycket pengar partierna är beredda att backa upp sina olika förslag med, så är skillnaden mellan dem i slutänden mest kaffepengar. Det är i stort sett samma gamla pengar som flyttas runt med lite olika destinationer beroende på vilket parti som pekar ut riktningen. I vissa fall är det pengar man ganska nyligen själv röstade bort, men som man nu vill damma av igen lagom till valet.

Kulturpolitiken har fastnat i en dragkamp om vilken åra man ska ro med – den högra eller den vänstra. Problemet är att man inte kommer särskilt långt om man bara ror med en åra. Stora frågor kräver breda och långsiktiga lösningar som håller i flera mandatperioder. De kräver också en idé om vart man faktiskt vill. På andra välfärdsområden skulle en sådan brist på långsiktiga visioner knappast passera obemärkt.

Talande nog har de stora kulturpolitiska rubrikerna den senaste veckan handlat om helt andra saker. Vad sägs till exempel om Socialdemokraternas nya ”festivallag” eller Moderaternas nya ”bullerförslag”? Ah, vad är väl bättre än ett symboliskt utspel som inte kostar en spänn?

Jag har för all del ingenting emot att det blir lättare att arrangera musikfestivaler eller att man låter dem väsnas lite mer, men liiite högre ambitioner på det kulturpolitiska området hade ju inte skadat.

Vad vill partierna egentligen bygga?

Hittills har inget parti formulerat vad den kulturella välfärden som finns inskriven i grundlagen betyder för dem. Inget parti har tagit fram en konkret plan för hur kulturell välfärd ska byggas upp och bekostas.

Det är, som jag skrivit flera gånger tidigare, rimligt att anta att kulturell välfärd i grunden borde fungera som all annan välfärd. Alltså, något sådant här: Alla ska ha tillgång till och möjlighet att utöva kultur – oavsett vem man är och var man bor – genom livets alla olika skeenden.

Självklart passar mer kultur i skolan in i den definitionen. Det gör stöd till bibliotek och värnande om kulturarvet också. Även breddad finansiering har en plats, trots att vi aldrig kan eller bör outsourca ansvaret för välfärden till mecenater. Ja, till och med mer lättarrangerade musikfestivaler och högre bullertolerans har en plats i den kulturella välfärden.

Problemet är att man inte lyfter blicken. Punktinsatser räcker inte. Väven måste hålla ihop. Just nu är hålen många och stora. Dessutom måste väven räcka till alla oavsett vilka vi är och var vi bor. Det gör den inte. När partierna syr ihop ett hål någonstans börjar det genast strama någon annanstans. Så blir det när man är dumsnål och konsekvent glömmer bort att tänka långsiktigt på helheten.

Att kulturen behöver betydligt mer pengar är knappast någon nyhet, inte ens för de partier som gärna vill vältra över en större del av betalningsansvaret på mecenater. Exakt hur mycket och till vad är en viktig diskussion, men det förblir en ganska abstrakt övning om man inte har en övergripande vision att förhålla sig till.

Okej, partiledare. Berätta.

Det gör mig oerhört frustrerad att kulturpolitiken under lång tid har reducerats till en ovärdig kamp om småpengar. När debatten alltmer ter sig som en skock fiskmåsar (japp, jag är också en av dem) som slåss om en sladdrig pommes, så känns blotta tanken på de där stora visionerna fjärran – nära nog onämnbara. Men nej. Jag vägrar ge efter för det.

Inför valet skulle jag vilja se partiledare som tydligt kan formulera sitt partis övergripande kulturpolitiska visioner. Vad innebär kulturell välfärd för dem? Hur tänker de bygga den och hur vill de att den ska se ut om 5, 10 och 15 år?

Vad skulle deras vision konkret innebära för klass 5b i Vilhelmina, Berit på vårdhemmet i Karlskoga, Pedro som utbildar sig till fallskärmsjägare i Karlsborg, Fredrik med årskort på Kungliga Operan och Ali som går på det lokala bibliotekets Drag Queen Story Hour med sina barn?

Hur vill de stärka samtidskulturen och värna kulturarvet för framtiden? Hur vill de höja statusen för kulturarbetare? Hur ska trygghetssystemen fånga upp även dem i tuffa tider? Och var i allt detta finns humaniora och de konstnärliga utbildningarna?

Jag vill att de ska kunna svara på alla dessa och många andra frågor. Men jag vill ha ordentliga svar. Svar som visar hur varje fråga hänger ihop med helheten och hur politiken ska fungera på sikt.

Jag är trött på alla de där fina flosklerna om kulturen som politiker strösslar omkring sig i debatter och panelsamtal. De säger väldigt lite om hur kulturen påverkar människors liv – och nästan inget om vad som händer när den inte finns där.

Jag vill att våra makthavare verkligen förstår vad som händer när man tramsar bort den kulturella välfärden tills väven brister. Och där har vi faktiskt pudelns kärna. De måste ta kulturen på samma allvar som alla andra välfärdsområden. Partierna måste se den kulturpolitiska helheten och lyfta blicken långt bortom nästa mandatperiod.

Sedan kan vi diskutera festivallagar och buller.

Gärna högt och mycket nedanför en frekvent lappskrivares balkong.

Dela

Prenumerera nu

Snart är det dags att lägga sig i hängmattan. Eller – kanske mer realistiskt – försöka överleva allt trädgårdsarbete. I min trädgård är nämligen den enda volontärarbetaren (nåja…) jag själv.

Men innan det är dags att bryta ryggen av sig i potatislandet, är det dags att sätta på sig de kulturpolitiska glasögonen och summera valårets första sex månader på den fronten. Och det, mina vänner, är faktiskt en riktigt upplyftande uppgift. Häng på!

Subscribe now

• Ja, Tidöregeringen har accelererat flera regeringars långvarigt nedåtgående ekonomiska trend för kulturen till nya oanade djup.

• Ja, kulturminister Parisa Liljestrand har sjabblat bort en lång rad möjligheter genom att stirra sig blind på kulturkanonen och på privat finansiering.

• Nej, oppositionen har i stort inte klivit upp på banan med ett tydligt kulturpolitiskt alternativ till Sverigedemokraternas kulturpolitiska baklängesvals och Tidöregeringens aktiva ointresse.

MEN, kulturpolitik är så mycket mer än vad som händer i regeringen eller i riksdagen. Det är bara toppen av isberget. Det har inte hänt mycket ovanför ytan, men under den händer det desto mer. Det ger mig mycket gott hopp om framtiden.

• ÄNTLIGEN har begreppet ”kulturell välfärd” gått från en högst anonym tillvaro i regeringsformen till att vara ett begrepp på hart när allas läppar. Under det senaste året har det dykt upp i diverse rapporter, ledartexter, krönikor och debattartiklar. Men, inte bara det.
  
  Bara under de senaste dagarna har SKR antagit ett nytt kulturpolitiskt ställningstagande där kulturell välfärd dyker upp redan i inledningen. KRO (Konstnärernas riksorganisation) har släppt en kulturpolitisk valkompass där den första frågan handlar om kulturell välfärd. Sist, men inte minst, har man i Jönköping lagt fram ett skarpt förslag om att kulturell välfärd ska vara ett övergripande mål i kommunens kulturplan.
  
  Varför är då just begreppet ”kulturell välfärd” så viktigt? För att det ger oss ett gemensamt språk för att konkretisera varför kulturen är så viktig. Kulturen är inte längre bara bra, rolig, intressant, etc. Den uppfyller en rad mänskliga behov och funktioner. Vi människor behöver den. Och, inte att förglömma, vi har en grundlagsstadgad rätt till den.

• ÄNTLIGEN pratar man nu också om kulturpolitik, trots att det är valår. Det är ju en gammal sanning att kulturen aldrig blir en valfråga. Kanske inte, men det betyder ju inte att det måste vara radiotystnad på den kulturpolitiska fronten bara för att det råkar vara valår. Tvärtom! På det nationella planet har till exempel SVT bjudit på en kulturpolitisk debatt mellan Parisa Liljestrand och Amanda Lind.

• ÄNTLIGEN diskuteras kulturpolitiken också lokalt runt om i landet. Det finns knappt någon lokal tidning eller radiokanal som inte har haft ledartexter och/eller debatter om kulturpolitik. Det är fantastiskt. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare nyhetsbrev.

• ÄNTLIGEN håller en lång rad nya kulturpolitiska samarbeten på att ta form. Under de senaste månaderna har jag träffat representanter för många olika kulturpolitiska nätverk. Ingångarna är olika, men det övergripande målet är detsamma: att främja kulturen och se till att den kommer fler till gagn.

Det finns alltså – trots bristande kulturfinansiering och nationalistisk stjälp – flera saker som indikerar att vi tids nog går en ljusare tid till mötes. Kulturen kan få bättre förutsättningar. Människor kan få bättre tillgång till den. Och alla de som arbetar med kulturen kan få bättre förutsättningar att göra det.

Låt oss hålla i och hålla ut. I höst får vi en ny politisk verklighet. Oavsett hur regeringen ser ut kan den räkna med att få en kulturpolitisk blåslampa där bak. Efter de senaste årens stålbad har både allmänheten och kultursektorn tröttnat på stängda bibliotek, försvunna replokaler och kulturarv som vittrar sönder.

Detta kommer jag att tänka på när jag skördar mina potatisar. Det som gror under ytan bär till sist alltid (rot)frukt. Det är en tillförsikt man måste kosta på sig att vila i då och då för att orka hela vägen fram.

Nu har vi ett gemensamt språk. En insikt som allt fler delar. Och en otålighet som inte kommer att ge kulturpolitiskt ointresserade politiker en lugn stund.

Nu stundar Almedalsveckan. Kom och säg hej om du ser mig där, till exempel på DIK:s kulturpolitiska seminarium på Kultur i Almedalen.

Efter det går Trobergs tankar ner i sommartempo, men jag återkommer från hängmattan, potatislandet och den kulturpolitiska undervegetationen.

Ha en riktigt fin sommar, alla!

Jag finns på LinkedIn och Instagram.

Glöm inte att prenumerera på DIK:s nyhetsbrev “Koll på kulturpolitiken”. Och är DIK fackförbundet för dig, så kan du bli medlem här.

Share

Subscribe now

Varje gång jag hör ordet ”valrörelse” tänker jag på den där rörelsen som uppstår när man försöker häva sig upp ur ett badkar. Men, den valrörelse vi alla nu är mitt uppe i är av ett annat slag. Där halkas det visserligen också både till höger och vänster, men vissa frågor lämpar sig inte särskilt bra för en sådan uppdelning. Kulturen är en sådan fråga.

I det förra nyhetsbrevet skrev jag om att kulturdebatten rymt från storstan. Men att de nationella medierna inte längre har patent på kulturdebatten är inte det enda skiftet som sker just nu. Kulturdebatten rör sig inte bara geografiskt. Den rör sig också politiskt. De gamla invanda skyttegravarna kan inte längre husera den. Den svämmar över.

Det är ingen kioskvältare att kulturarbetare, fackförbund och opposition kritiserar regeringens kulturpolitik. Det hör liksom till. Alla regeringar – oavsett färg – får kritik från ”the usual suspects” när de inte levererar. Det intressanta här är dock vilka andra som nu också har börjat skruva på sig och en efter en höjer rösten när den kulturella infrastrukturen monteras ned.

Den senaste tiden har det blivit allt tydligare att kulturministern inte självklart har med sig vare sig den bredare borgerligheten eller de privata kulturfinansiärer hon hoppas på.

Jag har en teori i två delar om varför det är så.

Häng på!

Subscribe now

Den bredare borgerligheten har börjat skruva på sig

Under de senaste veckorna har irritationen över den förda kulturpolitiken bubblat i den bredare borgerligheten. Marknadshyrorna för kulturfastigheter tycks vara ett särskilt irritationsmoment. Det har bland annat kritiserats av Thomas Hermansson i moderata Barometern. Frågan fick också oberoende Ola Wong att i Kvartal mynta det passande uttrycket ”marknadsohyra”. (Why oh why kom inte jag på det?! :-D)

I oberoende liberala DN tog ledarskribenten Isobel Hadley-Kamptz utgångspunkt i samma fråga, men spann vidare in i frågan om kulturkanonen och det hotade kulturarvet:

”… samtidigt som det unikt svenska hålls upp som rekvisita i kulturkriget har vi alltså ett system där fejkade marknadshyror hotar våra stora museer och det bokstavliga kulturarvet – i ord på papper eller sten på murbruk – vittrar sönder i brist på resurser.”

Och i obundet liberala Expressen slår ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus ett slag för kulturen och humaniora: ”Utan humaniora skulle världen vara ett enda stort miljonprogram: rationellt, effektivt, ekonomiskt – och fullkomligt själsdödande.”

Ja, själsdödande är sannerligen en bra beskrivning av ett samhälle där värden bortom de rent monetära alltid tvingas spela andra, tredje och fjärde fiol.

Inte ens alla moderater i kulturutskottet verkar övertygade

Faktum är att inte ens kulturministerns egna partikolleger verkar särskilt imponerade av den förda kulturpolitiken.

I facket DIK:s både partipolitiskt och journalistiskt obundna tidning Magasin K säger Moderaternas kulturpolitiska talesperson Kristina Axén Olin att hon inte är enig med sitt partis inställning till marknadshyror för kulturfastigheter: ”Jag tycker inte att museer och andra kulturinstitutioner ska ha marknadshyror. Om jag fick välja så skulle man göra en ordentlig utredning av hela systemet nästa mandatperiod.”

Hennes parti- och kulturutskottskollega, Peter Ollén (M), underminerade på Svensk Scenkonsts branschdagar hela regeringens strategi att lägga så mycket krut på den privata kulturfinansieringen:

”Det finns så stora förväntningar på det här med privat finansiering. Jag har suttit i tolv år i olika scenkonstbolag och sett det där. För operan, där går det att få in vissa pengar, men för dramatisk teater är det nästan omöjligt. Man måste ha en realistisk bild på det där.”

Och han stannade inte där. Han passade också på att såga tanken om att andra politikområden skulle kunna komma in och finansiera kulturen i vissa delar:

”Vi ser inte en generell villighet annat än att man tacksamt tar emot, till exempel inom sjukvården. Det är svårt att få loss en villighet att vara med och finansiera kultur. Och tro mig, jag har pratat mig blå med många.”

De privata finansiärerna vill inte tas för givna

Det för oss osökt in på vad tilltänkta privata finansiärer säger. När DN intervjuade privata finansiärer var budskapet tydligt: ”De anser att staten bör stå för lejonparten av finansieringen. Ingen vill se ett paradigmskifte.”

Antonia Ax:son Johnson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg är inne på samma linje i sin debattartikel i DN om privat kulturfinansiering: ”Vi vill att gåvor och sponsring ska ses som ett tillägg till den offentliga finansieringen. Ingen privat givare vill täcka upp för verksamhet om det offentliga svarar med att backa undan.”

Även Karin Forseke, som på regeringens uppdrag utrett frågan om privat kulturfinansiering, är inne på samma linje. Hon skrev inför utredningssläppet en debattartikel i SvD där hon också lyfte behovet av ett starkt offentligt stöd. Hon poängterade också detta särskilt under presskonferensen där utredningen presenterades.

Vad betyder allt detta?

Det märkliga är alltså inte att kulturpolitiken kritiseras. Det märkliga är varifrån kritiken nu kommer. Borgerliga ledarsidor, moderata kulturpolitiker och privata finansiärer säger i praktiken samma sak: det offentliga kan inte backa undan och hoppas att någon annan löser resten.

Jag har en teori i två delar. Den första är realpolitisk. Den andra är mer filosofisk.

Del 1: Gamla vänner gillar inte det nya sällskapet

Om kulturministern inte ens har sina egna med sig, vem har hon då med sig? Sverigedemokraterna. De fick sin kulturkanon. Men den nyvunna vänskapen kommer uppenbarligen med ett pris.

Många av de gamla kompisarna verkar tycka att hon har hamnat i dåligt sällskap. De köper inte Sverigedemokraternas kultursyn. De ser att det är ett paraply som det regnar igenom. De går inte på pladdret om att kulturen och kulturarvet är viktiga när de samtidigt ser museer som håller på att ställas på gatan av chockhyror och fästningar och annat kulturarv som bokstavligen vittrar sönder på grund av en växande underhållsskuld.

Man köper inte heller idén om att privata pengar kommer att bli kulturens frälsning rakt av. Man har kanske en större tilltro till privata pengar än vad den vänstra sidan av det politiska spektrumet har, men man är också realistisk. Privat finansiering fungerar för vissa verksamheter, men inte för alla. Den kan aldrig fungera som ersättning för offentliga medel. Man söker, som synes i citaten ovan (och i artiklarna), efter en rimlig balans. Just nu lyser balansen med sin frånvaro och det upplever man som bekymrande.

Del 2: Det mänskliga skavet

Det finns fortfarande de som med imponerande envishet odlar bilden av att allt som har med offentligt finansierad kultur att göra per definition är vänster. Och det finns de som med samma emfas hävdar att alla som lutar åt höger skiter i kulturen. Båda dessa grupper har naturligtvis fel.

Långt innan vi röstar på ett visst parti eller väljer att kalla oss moderater, socialdemokrater, liberaler, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister eller sverigedemokrater är vi faktiskt bara helt vanliga människor. Och människor är kulturella varelser.

Kulturen är den infrastruktur vi använder för att känna, tänka och föreställa oss – på egen hand och tillsammans. Det är med kulturens hjälp vi förstår och tolkar oss själva och världen omkring oss på ett djupare plan. Utan den glider vi isär.

Kulturpolitik kan naturligtvis vara det ena eller det andra. Precis som kulturella verk kan dra åt det ena eller andra hållet politiskt. Men vårt behov av kulturen är inte politiskt. Det är ett mänskligt faktum. Det vi nu ser i kulturdebatten är inte ett höger/vänster-skav. Det är ett mänskligt skav.

Alla dessa borgerliga debattörer och ledarskribenter har inte plötsligt gått och blivit vänster. (Möjligen med undantag av Ann Heberlein som nyligen gjorde slut med högern, precis som hon tidigare gjort slut med vänstern.) Det handlar i stället om att kulturpolitiken under Parisa Liljestrand faller så långt utanför den normala höger/vänster-variationen att den inte bara provocerar oppositionen, utan även de som i vanliga fall borde vara regeringens naturliga allierade.

Det är inte så konstigt att regeringens kulturpolitik nu får kritik från både vänster och höger. Under den politiska fernissan är vi alla människor i behov av kultur. När kultur behandlas som ett särintresse, samtidigt som människor i kroppen känner att den är en del av själva samhällsbygget, börjar det skava. Även hos dem som regeringen trodde sig ha med sig.

Detta är också en varningssignal för den kommande regeringen – oavsett vilka partier som utgör den. Kulturen måste vara fri från politisk kontroll, men den behöver politisk omtanke. Annars kommer skavet att bestå.

Share

Subscribe now

Ah, I love the smell of lokal kulturdebatt in the morning!

Har du märkt att luften känns lite annorlunda? Att det liksom doftar lite friskare? Nej, jag talar inte om våren. Jag talar om kulturdebatten. Framför allt den lokala kulturdebatten.

Den senaste tiden har jag noterat att kulturen allt oftare letar sig in på lokala debatt- och ledarsidor. Nej, jag har ingen statistik att luta mig mot, bara många år av nitisk kulturpolitisk omvärldsbevakning och en allt starkare känsla av att något håller på att hända. Det är upplyftande. Särskilt med tanke på att det är valår. Häng på!

Subscribe now

Valår och kulturpolitik brukar i normala fall inte gå ihop. Att ”kulturen blir aldrig en valfråga” upprepas nästan lika ofta som ”den snabbfotade Akilles” i Iliaden eller ”Trump” i Epstein-filerna. Och kanske blir kulturen aldrig valfrågan med stort V, men om vi bara accepterar att kulturpolitiken sätts på paus vart fjärde år, blir det en självuppfyllande profetia.

Kulturdebatten behövs varje år. Därför gör de nya, friska kulturvindarna i lokalmedierna mig mycket glad. Det skrivs så klart mycket intressant även i nationella medier, men jag är inte säker på att det alltid når hela landet. Dessutom kan kulturdebatten på det nationella planet bli rätt … skev.

För inte så länge sedan ägnade kulturredaktionerna på landets största tidningar ohemult mycket tid åt att först diskutera vem som kallat vem för vad och därefter åt att diskutera själva diskussionen. Det kan så klart vara underhållande, men kulturens stora frågor kräver bättre syresättning än så. Mig får de kalla vad sjutton de vill, bara de sedan tar sig samman och lägger krutet på det som faktiskt är viktigt.

Det finns mycket att vara upprörd över när det gäller kulturpolitiken. Men att bara vara upprörd löser inga problem. Vi måste bli bättre på att formulera varför kulturen spelar roll, vad som är fel och vad vi kan göra åt det. Annars blir vi sittande i varsin skyttegrav och skriker åt varandra i all evighet. Det ökar antalet klick och gör debattredaktörer pirriga av lycka, men det är uselt för kulturpolitiken.

Vi behöver kort sagt en bra kulturdebatt, och den måste föras brett och över hela landet. Om inte så blir kulturdebatten, precis som kulturfinansieringen, ett postnummerlotteri och så kan vi inte ha det. Kulturen angår oss alla, och då måste också diskussionen föras på ett sätt som når alla, och där är lokalpressen guld.

Kulturdebatten får inte bara vara något som pågår mellan tre kulturchefer, två ledarskribenter, en arg författare i Stockholm, ett par kulturpolitiska talespersoner och en irriterande fackförbundsordförande i Vingåker. Den måste också föras där biblioteksfilialer stängs, där museerna kämpar, där kulturskolan går på knäna och replokalerna stängs, där det är tjugo mil till närmaste teater och där silverfiskarna äter upp arkiven.

Och det gör den nu. Till exempel:

• I Skellefteå drog lokalfackliga företrädare från mitt eget fackförbund, DIK, i gång en debatt om varför kommunen inte satsar ordentligt på skolbibliotekarier. Lokala politiker svarade och facket slutreplikerade.

• I Kalmar gick ett gäng företrädare för museer, teatrar, konsthallar och andra delar av kultursektorn samman och lyfte vikten av att inte glömma bort kulturen under valåret.

• I Uppsala ställde den lokala DIK-styrelsen i UNT viktiga frågor om varför bibliotekarier i just Uppsala tjänar 3 000 kronor i månaden under snittet.

• I Linköping efterlyser länsmuseichefen Olof Hermelin politiska visioner för kulturen. Politiken fick möjlighet att lufta sina visioner och Hermelin summerade i en slutreplik.

Genom dessa fyra debatter har både de som startat samtalet och de som svarat fått möjlighet att formulera sina tankar tydligare. Invånarna har fått bättre koll på kulturens förutsättningar, sin egen tillgång till den och hur mycket bättre det skulle kunna bli om politikerna vågade satsa mer. Det är banne mig inte fy skam. Det är ett demokratiskt frö som kan bana väg för bättre politiska beslut.

För att inte tala om de intressanta ledartexter och krönikor som dyker upp där man minst anar det. Här är några exempel:

• I den lilla tidningen Dalabygden kan man läsa Therese Lundins eminenta krönika: ”Vem vill arbeta på en konsthall som styrs av politiker?” En välskriven betraktelse över vad som händer när klåfingriga politiker inte kan hålla fingrarna borta från kulturens syltburk.

• I Kristianstadbladet hoppade ledarskribenten Sofia Nerbrand in i en lokal debatt om offentlig kontra privat finansiering av kultur. Jag håller inte med henne, men det spelar ingen roll. Vi bryr oss uppenbarligen båda om detta viktiga ämne och det är det viktigaste.

Och så här rullar det på runt om i stort sett hela landet. ÄNTLIGEN diskuteras kulturen och dess förutsättningar på bred front. Åsikterna går så klart isär och det är bara bra. Det är när olika åsikter faktiskt möts som bättre beslut kan börja gro.

Problemet med lokala medier är förstås att de är just lokala. De är ovärderliga lokalt, men om man sitter i andra änden av landet missar man lätt de mest intressanta kulturpolitiska diskussionerna. Jag har turen att få förstklassig nyhets- och omvärldsbevakning. Det borde fler ha.

Därför finns ”Koll på kulturpolitiken”. Ett gratis nyhetsbrev för dig som vill veta var det faktiskt händer något i kulturpolitiken – inte bara när de stora drakarna bestämmer sig för att kulturen är veckans bråk. Inget spam. Inga textväggar. Bara korta, konkreta tips om debatter, beslut och diskussioner som är väl värda att hålla ögonen på.

Följ mig på LinkedIn och Instagram. Dessutom har jag också det engelska nyhetsbrevet Cultural Tendencies här på Substack.

Share

Subscribe now

Har du fått dina cirklar rubbade av Homeros? Eller förlorat dig i en Helena Blomqvist-bild? Eller (räcker ivrigt upp handen) slagit nya oanade hastighetsrekord på löpbandet bara för att du är så förbannat lycklig över att Abba har släppt ny musik?

I så fall vet du hur kulturen fungerar. Den går rakt in i kroppen och förändrar hur vi rör oss genom världen – både fysiskt och mentalt.

Det låter ju som en viktig grej att prioritera, eller hur? Men om man följer pengarna blir det uppenbart att så inte är fallet. Sverige spelar i knatteligan vad det gäller kulturfinansiering. Det visar facket DIK:s två första delrapporter om kulturens finansiering med pinsam tydlighet.

Dagens nyhetsbrev handlar om konsekvenserna av att öka avståndet mellan människor och kultur. Häng på!

Subscribe now

Den kulturpolitiska debatten präglas i mångt och mycket av ren magkänsla och ideologiska förhoppningar. Det är en usel grund för politiska beslut som formar hur människor känner och tänker. Utan fakta famlar debatten i blindo, men besluten fattas ändå.

Därför släpper DIK alltså en rapporttrilogi om kulturens finansiering. Pengar är naturligtvis inte allt, men utan dem blir inte mycket gjort. Därför är det trots allt bra att börja där.

TIPS: Vill du hålla dig ajour med den kulturpolitiska debatten, så prenumerera gärna på nyhetsbrevet ”Koll på kulturpolitiken”. Där delar DIK med sig av sin omvärldsbevakning. Inget spam. Inga textväggar. Bara korta konkreta tips.

Så, vad säger då rapporterna?

Den första delrapporten: ”Var i landet lägger man mest – och minst – på kulturen?” visade att tillgången till kultur har blivit ett postnummerlotteri och att det offentliga stödet har minskat på alla nivåer – stat, region och kommun. Kurvorna pekar nedåt oavsett om man räknar på andel av den totala budgeten eller i fasta priser.

Den andra delrapporten: ”Sverige – sämst i Norden på kulturfinansiering” genomlyser kulturens finansiering ur ännu fler perspektiv och landar i samma dystra slutsats. Är du extremt osugen på att läsa en hel rapport, så kan du läsa min debattartikel i Aftonbladet. Eller lyssna på mitt, Johanna Alm Dahlins och Dennys Bellos, lättsamma prat om det hela i poddformat.

Sverige lägger bara 218 kronor per person och månad på kultur. Det innebär att all offentligfinansierad kultur, som bibliotek, museer, arkiv, kulturskola, replokaler, orkestrar, teater, filmproduktion, offentlig konst och mycket annat, inte ens får kosta lika mycket som ett familjeabonnemang på Spotify.

Men är det inte ganska bra ändå? Nej. Sverige halkar efter. Tillsammans med Finland ligger vi sist i Norden när det gäller offentlig kulturfinansiering. Vi ligger under Europasnittet. Vi är dessutom sämst i Norden på privat finansiering.

Kulturen är viktig, men vi är dåliga på att förklara varför

Så fort kulturen hotas rusar kultursektorn ut till dess försvar. Men, med handen på hjärtat är det där försvaret ofta luddigt. Vi säger att kulturen är ”viktig”, att den är ”bra för demokratin”. Sedan hoppas vi att motståndaren kan och vill fylla i alla hål själv. Jag är i allra högsta grad också själv skyldig till detta.

Vi känner alla kulturens kraft. Men vi är dåliga på att förstå den och ännu sämre på att förklara vad den gör med oss. Vi stannar i den omedelbara känslan. Det räcker gott till vardags. Men, det räcker inte om man vill förstå och värna kulturens centrala funktion i våra liv och i samhället.

Med detta sagt, så kommer vi aldrig att hitta en konkretisering av kulturens betydelse som är så perfekt att den automagiskt får motvalls politiker att öppna plånboken för den. Den som inte vill förstå kommer aldrig att förstå. I dessa fall rekommenderar jag i stället en präktig tillbakamacka.

Att kulturen fyller en viktig funktion både för enskilda individer och samhället i stort är – även om vi ofta är dåliga på att formulera det – redan väl belagt. Det är dags att flytta svarsbördan. Om politiker vill begränsa människors tillgång till kulturen är det också deras ansvar att förklara varför det är en så himla bra idé. Låt dem försöka. De kommer inte att lyckas.

Det är antagligen därför de som vill begränsa tillgången till kultur alltid vill prata om privat finansiering. Då ser det ut som om de bryr sig samtidigt som de kan försöka slingra sig ur ansvaret att se till att den har en stabil bas att stå på. Men, i realiteten krävs en robust offentlig finansiering för att det alls ska gå att locka privata finansiärer.

Förströelse? I think not.

Jag har inga enkla svar kring kulturens funktion för var och en av oss eller för samhället. Jag har dock några observationer som är värda att fundera vidare på.

En tydlig indikation på att kulturen har en större funktion än ren förströelse i våra enskilda och gemensamma liv är detta: när något hemskt inträffar (en naturkatastrof eller ett krig) tenderar människor att ta hand om de skadade, skaffa tak över huvudet och hitta mat att äta. Sedan kommer kulturen.

Först i all enkelhet. Vi berättar historier om vad vi har varit med om, sjunger sånger eller skapar bilder om det. Sedan lite mer avancerat. Vi skriver böcker, sätter upp teaterpjäser eller gör tv-serier, filmer och spel.

Kulturen är mänsklighetens ständiga följeslagare. Inte ens under brinnande krig tar den paus. Tvärt om. Till och med under brinnande krig söker sig människor till kulturen, både för att få uppleva den och för att skapa den. Faktum är att kris (personlig eller allmän) och krig ofta blir en katalysator för ännu mer kultur.

Uppenbarligen har kulturen en psykologiskt central funktion. Eller – troligare – flera. Det ser ju onekligen ut som att vi använder den både för att känna att vi fortfarande är vid liv och för att kunna leva vidare. Trots allt som händer oss själva och samhället omkring oss.

Men, vad händer då om man begränsar tillgången till kultur? I Sverige ser vi redan en ”mjuk” begränsning. När finansieringen minskar blir tillgången alltmer som en jaguar: fläckig. Men, vad händer då med dem som befinner sig i jaguarens mörka fläckar? De berövas ett viktigt psykologiskt verktyg som vi uppenbarligen behöver för att navigera i livet och världen.

Som jag skrev i en debattartikel i DN förra året:

”Låt oss använda den [läskrisen] för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.

Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.

Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”

Att läsa är inte bara att kunna dechiffrera bokstäver. Det är att förstå ordens betydelse och skapa mening. Kulturen fungerar likadant. Den är större än sina enskilda beståndsdelar. Därför är det också värdelöst att tänka på kulturen som en lista (Hej, Kulturkanonen!) att successivt beta av. Det är som att sitta och rabbla alfabetet och tro att man kan läsa. För att verkligen förstå måste vi få uppleva många olika typer av kultur.

Kulturen måste få vara vildvuxen. Politikens roll är inte att ansa den, utan att se till att alla kan hitta och välja sin egen väg in i den. Det går nämligen inte att på förhand bestämma vad det är som kommer att fånga någon. Det enda som fungerar är mångfald. Många vägar in. Många olika uttryck. Många möjligheter.

Den långsamma urholkningen av kulturen är farlig. Den krymper den verktygslåda vi behöver för att ta oss genom livet.

Sverige är visserligen inte en auktoritär stat, men mekanismen är densamma även om uteffekten är en annan. Låt oss gå ett steg längre. Vad händer när vi inte längre talar om finansiering med pyspunka eller en kulturkanoncirkus som ingen bryr sig om, utan om censur och propagandakultur? Då blir riskerna tydligare.

När tumskruvarna spänns åt

I auktoritära stater finns det inget öppet kulturlandskap att utforska bäst man vill. Där anlägger man i stället en rak autobahn som alla förväntas följa från A till B. Det är sällan underfinansiering som är problemet. Det är att vägbygget äter upp hela kulturbudgeten och att det saknas avfarter. Den som vill utforska kulturen på egen hand får, så att säga, hoppa av i farten på egen risk.

Ironiskt nog är de auktoritära staternas hantering av kulturen kanske det allra bästa exemplet på kulturens kraft. Man begränsar tillgången till kultur för att man vet att den som kan botanisera fritt bland andras tankar och känslor blir bättre på att uttrycka sina egna och så kan man ju inte ha det i en gammal hederlig diktatur. Sedan likriktar man genom att tanka i alla fulla med samma kultur i övertygelsen om att det ska få dem att tänka enkelspårigt och rätt.

Auktoritära ledare missbedömer dock alltid både sin egen och kulturens styrka. Tids nog krackelerar den auktoritära ytan och då kan man ge sig fan på att det är en poet som håller i släggan, en sångare som bjuder på revolutionens soundtrack och en regissör som dokumenterar det hela för framtiden.

Att försöka begränsa människors tillgång till fri kultur är alltid – oavsett om det görs med ekonomisk pyspunka eller repressiva lagar – en återvändsgränd. Det finns inga exempel på länder som har gått under av för mycket kultur. Däremot finns det gott om exempel på vad som händer när den begränsas.

Där har vi återigen en tydlig indikation på att kulturens funktion inte bara är förströelse eller något vi konsumerar. Kulturen är hur vi känner. Hur vi tänker. Hur vi förstår oss själva och andra.

Och slutsatsen?

Vi blir inte per automatik bättre av fri kultur. Det finns exempel på motsatsen. Men vi blir garanterat sämre utan den. Sannolikheten att vi blir mer grundade som individer och mer benägna att skapa bättre samhällen tillsammans blir helt enkelt större om vi får känna och tänka fritt.

Det är möjligt att det jag nu skrivit upprör alla dem som lever i villfarelsen att kultur bara finns till för att stryka oss medhårs och att utmanande kultur kommer att bli vårt förfall. Så kan man naturligtvis tycka. Men det är ungefär lika upplyst som när man på 1800-talet ansåg att romanläsning kunde göra kvinnor sjuka, moraliskt fördärvade och driva dem i en alltför tidig grav. Det är, kort sagt, trams.

Kultur är inte ett särintresse. Kulturen är vårt sätt att känna och tänka – tillsammans. Politiker som begränsar tillgången till kultur begränsar inte bara ett politikområde eller en sektor. De begränsar människor.

Share

Subscribe now

Vårändringsbudgeten är här! Den kan ses som en chans för regeringen att justera höstbudgeten. Eller också sjabblar man bort den chansen och serverar ett helt smörgåsbord av missade chanser. Dessvärre verkar det mest vara det senare.

Jag har kikat närmare på några områden som ligger mig varmt om hjärtat.

Häng på!

Subscribe now

Ockerhyrorna består

Det har skrivits en hel del om hur Statens fastighetsverk, med regeringens goda minne, kräver ockerhyror av kulturfastigheter och dessutom säljer av vårt gemensamma kulturarv. Skälet till detta sägs som alltid vara pengar eller närmare bestämt bristen på dem.

I vårändringsbudgeten skjuter dock regeringen faktiskt till 49 miljoner för att ersätta kostnadshyran med marknadshyran för Kungliga Operan, Dramaten, Nationalmuseum, Naturhistoriska museet och Historiska museet. Det är bra att man går från kostnadshyran. Det är dåligt att man byter till en annan dålig modell.

SFV:s marknadshyror har redan lett till höga hyror och plötsliga chockhöjningar för många kulturverksamheter. Det finns ingen anledning att tro att modellen skulle fungera så himla mycket bättre än den förra.

Kulturfastigheternas hyresproblem är ett konstruerat problem. Det fina med konstruerade problem är att man kan riva konstruktionen. I stället för att lägga tid, energi och skattepengar på att låta staten fakturera sig själv kan man sänka hyrorna och låta staten ta kostnaderna för renoveringar och underhåll.

SFV har 8 miljarder som skvalpar runt på ett konto. Regeringen hade kunnat säga åt dem att använda de pengarna för att hålla hyrorna nere och för att bevara mer av kulturarvet. Det hade inte kostat någonting mer än lite välvilja.

Inga extra bibliotekarier

I somras kom en ny och skärpt lag om skolbibliotek. Det är jättebra. Den är betydligt bättre än den förra. Men, en lag är trots allt bara en massa fina ord tills det skapas reella möjligheter att genomföra den. Just nu saknas det utbildade bibliotekarier. Det finns också huvudmän som glatt struntade i den gamla lagen och nu även struntar i den nya. Detta är två problem som måste lösas om den nya lagen ska förverkligas ute i skolorna.

Att det fattas bibliotekarier är inte ett problem man löser i en handvändning. Ett bra förstasteg är dock att göra en riktad satsning för att öka antalet utbildningsplatser. Då kan man försäkra sig om att det åtminstone kommer att finnas tillräckligt många utbildade bibliotekarier om några år.

Sådana riktade satsningar har gjorts för att fylla på inom andra bristyrken. Det går att göra här också. Om man bara har viljan.

Konservburkar utan öppnare

Statsbidraget för inköp av litteratur till skolor inrättades 2024 och uppgår till 500 miljoner kronor per år. Nu utökas det med 50 miljoner. Det innebär, enligt regeringens beräkningar, att man kan gå från 2 miljoner böcker till 2 250 000 böcker. Hurra! Eller? Det finns redan rapporter från skolor som inte kan använda upp pengarna. Bokbrist är inte grundproblemet.

Men, ett valår är det naturligtvis ändå toppen att kunna säga: ”Nu skickar vi ut ytterligare 250 000 böcker till skolorna!” Men om regeringen tror att läsning är ett rent nummerspel så har de fel. Barn och ungdomar börjar inte läsa för att någon öser random böcker över dem. De börjar läsa för att någon sätter rätt bok i händerna på dem vid rätt tillfälle. I dag saknas denna någon på alldeles för många skolor. Det är problemet.

Denna någon som ofta saknas är en utbildad bibliotekarie. De är – bland annat – experter på just detta: att hitta rätt bok för just den här skolan, klassen eller eleven. Men nu finns det alldeles för få bibliotekarier. Dessutom ansvarar många av dem för flera skolor och för många elever. Det gör regeringen tyvärr ingenting åt.

Regeringens boksatsning är som att skicka ut över två miljoner konservburkar utan att skicka med en konservöppnare. Satsa på bibliotekarierna först.

Humaniora på avbytarbänken

Regeringen ger ytterligare 68 miljoner till naturvetenskapliga och tekniska utbildningssatsningar. Det är inget fel i det. Men, i ett alltmer tekniskt samhälle blir det mänskliga ännu viktigare. Vi har inte råd att ständigt sätta humaniora och samhällsvetenskap på avbytarbänken. Det är orimligt att de konsekvent får betydligt mindre resurser till både utbildning och forskning än andra ämnen.

Sveriges kunskapssyn är förlegad och uppfyller inte de behov vi har inför framtiden. Så här skrev till exempel Lars Strannegård nyligen om detta i DN:

”Sverige behöver fler beslutsfattare som förstår vad 2020-talets kunskap innebär. Vi behöver sådana som inser att samhällsvetenskap, humaniora och konstnärliga ämnen inte är något vi kan ha eller mista, utan ett fundament för vår framtida samhällsorganisering och konkurrenskraft. Vår genomdigitaliserade, AI-drivna värld pockar på reflektion om vad vi numera behöver kunna, veta och lära oss. Vi kan inte nöja oss med en endimensionell stem-strategi. Vi behöver mer fundamentalt modernisera och framtidssäkra vår kunskapssyn.”

Jag har förresten också poddat med Strannegård och Johanna Alm Dahlin om kulturens betydelse. Det samtalet kan du lyssna på här.

Ännu mer bortslösade pengar på kulturkanonen

Minns ni att jag sa att vi kommer att få leva med kanonspöket ett tag till? Tyvärr hade jag rätt. Regeringen har valt att slänga ytterligare en miljon på eländet.

Det är ett rent slöseri. Pengarna ska gå till att utveckla och tillhandahålla en webbaserad digital plattform för att förmedla kunskap om kulturkanonen till allmänheten. Det låter sig inte göras för en ynka miljon. Det tror jag att regeringen också vet. Vilket får mig att tänka att den där miljonen bara är en symboliskt livsuppehållande insats för en kanon som redan är stendöd. Hej och hå…

Subscribe now

Share

Vill du hålla dig ajour med kulturpolitiken? Då ska du prenumerera på facket DIK:s nyhetsbrev: ”Koll på kulturpolitiken”.

DIK har en ständig omvärldsbevakning av kulturpolitiken. Nu delar vi med oss av guldkornen. Målet är att lyfta kulturens status i politiken och höja lägstanivån i de kulturpolitiska samtalen. Nobody puts kulturen in a corner.

Det är till för dig som är politiker, opinionsbildare, ledarskribent, journalist, tjänsteperson, kulturarbetare eller helt enkelt kulturintresserad. Vi bryr oss inte om vilken politisk färg du har. Kom precis som du är.

Vad har hänt med kulturkanonen? Inte mycket. Faktum är att det under den senaste veckan dykt upp en rad artiklar som proklamerat dess död. Bland annat av GP:s Johan Hilton och Sydsvenskans Maria G Francke. Stämmer rycktet om dess död? Och om det gör det, kan vi andas ut nu? Nja. Vi får nog leva med kanonspöket ett tag till.

Dessutom: är du trött på att aldrig känna dig ajour med vad som händer i kulturpolitiken runt om i landet? No worries. Nu börjar nämligen facket DIK att dela med sig av sin omvärldsbevakning inom kulturpolitiken i nyhetsbrevet “Koll på kulturpolitiken”. Läs mer om det i dagens nyhetsbrev.

Häng på!

Subscribe now

Det kanske tydligaste tecknet på att pluggen – åtminstone tillfälligt – dragits ur den svenska kulturkanonens livsuppehållande åtgärder är den nya inriktningen i kulturminister Parisa Liljestrands Instagramflöde. Efter att kanonen presenterades for hon runt som en skottspole för att ta selfisar med väl valda verk och företeelser ur kanonen. Men de senaste veckorna har hennes flöde skiftat fokus. Av kanonen syns ingenting. I stället är det den privata finansieringen av kulturen som hårdhajpas.

Och med ”hårdhajpas” så menar jag faktiskt just det. För hur ska man annars beskriva det faktum att kulturministern ränner runt Kungliga Operan och haffar intet ont anandes förbipasserande för att berätta att det minsann är privat finansiering som möjliggjort renoveringen av operan. Det är, som media uppmärksammat, en sanning med modifikation. Av de dryga 3 miljarder som renoveringen kostar kommer bara en liten del – 300 miljoner – från privata finansiärer.

Så här lär det se ut fram till valet. Kulturkanonen och den privata finansieringen har sedan Tidöregeringen tillträdde i stort utgjort kulturpolitiken. När nu det ena benet kapats, får kulturministern hoppa fram på det andra bäst hon kan.

Intressant nog, så var det dock inte kulturministern utan Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson som i GP först vågade vädra att kulturkanonarbetet laggar: ”Ska man gå vidare med det förslaget så går det inte att göra väldigt snabbt. Det kommer vi inte hinna göra innan valet.” På den direkta frågan ”Är kulturkanon nedprioriterad av regeringen?” svarar han: ”Jag skulle kanske inte använda det ordet. Men det är lite så det blir.”

Att det blev Christiansson som tog det här steget är inte så konstigt. Kulturkanonen är i grund och botten ett Sverigedemokratiskt projekt. Även om det finns ett dolt ”om” före det första svaret, så ska man nog inte ta för hårt på det. Resten av hans uttalanden andas nämligen Sverigedemokraternas paradgren: långsiktigt nötande.

Christiansson verkar inte särskilt upprörd över att kulturkanonen nedprioriterats. I hans värld är det att betrakta som en högst tillfällig paus. Han bidar sin tid.

Men, låt oss ändå anta att kanonprojektet faktiskt är dött. Är allt frid och fröjd då? Nej, för även om projektet är dött, så kommer vi att få leva med dess spöke.

Kanonprojektet har slösat bort energi, fokus och pengar som borde ha lagts på andra kulturpolitiska åtgärder i stället för på nationalistisk symbolpolitik. Det är ju ingen brist på ekonomiska hål att fylla i kultursektorn.

Dessutom har kanonprojektet redan bidragit till en förskjutning av hur vi relaterar till kulturen och ”svenskheten”, vad det nu är. Arne Larsson skriver i GP:

”Det är lätt att skratta bort det hela [kanonprojektet] och tycka att det är ett komplett fiasko. Men frågan är om det inte är att göra det lite för enkelt för sig. Nu talar fler om svenska värderingar. Sedan 2010 då Mattias Karlsson först lyfte frågan har allt fler partier anslutit sig till deras linje och börjat tala om svenska värderingar och en svensk kultur.”

Tyvärr har Larsson rätt. Vi kan trycka tillbaka genom att bara dissa Sverigedemokraterna och deras politiska medhjälpare i Tidölaget. Eller också gör vi det genom att konsekvent vägra prata om kultur på det begränsande sätt de propagerar för. Det är lätt att reflexmässigt välja det förra, men jag tror att det senare är en långsiktigt bättre väg att gå.

Kampen handlar inte om vem som upplevs som ”bra” eller ”dålig” i det offentliga rummet. Sverigedemokraterna frodas när de får ikläda sig någon sorts offentlig skurkroll. Kulturministern har med all önskvärd tydlighet visat att hon inte är rädd för lite skav i offentligheten. Den verkliga kampen är dock inte symbolisk. Den är konkret och den handlar om att återta kontrollen över hur vi pratar om kulturen och om att lösgöra den från det hämmande svenskhetsoket.

Med det sagt, så tror jag att det är för tidigt att slutgiltigt proklamera kanonprojektets död. Precis som i vilken lågbudgetskräckis som helst, så kommer den att resa sig ur graven minst ett par gånger till innan vi äntligen kan andas ut.

Tips - Nytt nyhetsbrev: Koll på kulturpolitiken

Hinner du inte ha så bra koll på kulturpolitiken som du skulle vilja? Hur går kulturdebatten på nationell nivå? Vad bubblar i regioner och kommuner? Vad händer internationellt? Vem har sagt vad under veckan som gått? Vilken rapport är på gång? Vilket event drar snart igång?

Oroa dig inte. DIK har stenkoll och nu börjar vi dela med oss av vår omvärldsbevakning. Därför drar vi nu i gång nyhetsbrevet “Koll på kulturpolitiken”.

Prenumerera på “Koll på kulturpolitiken” här!

Det blir inga ogenomträngliga textväggar i inkorgen, utan konkreta tips som hjälper dig att hålla dig ajour. Med det hoppas vi lyfta kulturens status i politiken och höja lägstanivån på de kulturpolitiska samtalen.

Nyhetsbrevet vänder sig till dig som är politiker, opinionsbildare, ledarskribent, journalist, tjänsteperson, kulturarbetare eller helt enkelt kulturintresserad.

Vi bryr oss inte om vilken politisk färg du har. Kom som du är.

Nobody puts kulturen in a corner.

Share

Subscribe now

Det är tack och lov länge sedan journalister, ja faktiskt nästan vem som helst (inklusive bankrånare!) kunde plocka upp luren och ringa direkt till statsministern. Det är helt rimligt att det finns några lager emellan. Ministrar har ju annat att göra än att svara i telefon.

Men det betyder ju inte heller att pendeln måste slå över åt rakt motsatt håll. Dessvärre är det exakt vad som i en rasande takt håller på att hända. Det sker på två sätt som båda skadar demokratin.

Häng på!

Subscribe now

Grus i det demokratiska maskineriet

Den mer formella sidan av det hela handlar om att man sakta men säkert håller på att montera ned det drygt 400 år gamla kommittéväsendet. De utredningar, remissrundor och dialoger som föregår politiska beslut är inte pynt. De oljar det demokratiska maskineriet så att besluten blir så välgrundade och bra som möjligt.

Detta har det gudbevars tummats på av tidigare regeringar också, men Tidöregeringen har utvecklat det till något av en konstform. Och det sätter fingret på det kanske mest bekymmersamma: när sådana arbetssätt väl etableras finns inget som säger att nästa regering – oavsett färg – inte fortsätter på samma linje.

Man bestämmer till exempel redan i uppdraget vad en utredning ska komma fram till. Det har flera gånger lett till pinsamma situationer av det här slaget: Utredaren konstaterar trött att alltihop är ett uselt förslag – men eftersom det ändå ska genomföras föreslår man hur. Sedan ber utredaren mer eller mindre om ursäkt för de dåliga förslag hen tvingats lägga fram.

Sedan kör man en haltande remissrunda. Haltande betyder i praktiken tre saker: färre remissinstanser, kortare svarstid och en presskonferens där ministern tackar för remissinstansernas ”stora engagemang” – trots att de mangrant sågat det längs med fotknölarna.

Detta såg vi till exempel i frågan om att slå ihop Moderna, ArkDes och Statens konstråd. Naturligtvis struntade man i remissinstansernas erfarenhet, tackade för engagemanget och bulldozrade igenom beslutet i alla fall.

Det minsta motståndets väg

Den mer subtila varianten handlar om att, likt Homer Simpson, långsamt backa in i en buska och försvinna i grönskan så snart man anar minsta lilla motstånd.

Resultatet blir att journalistisk granskning försvåras. Kulturminister Parisa Liljestrand har till exempel duckat intervjuer med seriösa kulturmedier månad ut och månad in. Hon har tydligen inte tid. Men, hon har tid till att mata sitt Instagram-konto, snällpress och högerpopulistiska YouTube-kanaler.

Så här säger Susanne Claesson, chefredaktör för Magasin K:

“Vi har försökt få en längre intervju med kulturministern Parisa Liljestrand i flera månader, men hon prioriterar hund- och träningspoddar i stället. Vi ser att hon gör snäll-press, men till oss säger hon att hon inte har tid. Det är absolut en utmaning. Hennes företrädare Jeanette Gustafsdotter valde däremot att ställa upp på en intervju under förra valåret.” (Sveriges tidskrifter)

Och Thord Eriksson, chefredaktör för Biblioteksbladet:

“Jag har tappat räkningen på alla gånger sedan regeringsbildningen hösten 2022 som vi bett om att få intervjua kulturminister Parisa Liljestrand om folkbibliotekens situation. Alltid har det saknats utrymme för oss i kalendern, även när vi varit beredda att ge henne möjligheten att svara i språnget, på väg mellan andra åtaganden.

Jag har noterat att hon däremot har lyckats pressa in deltagande i faktaförvillaren Henrik Jönssons kanal på Youtube och i den högerpopulistiska podden Sista måltiden.” (Biblioteksbladet)

Det är ovärdigt. Svenska folket har rätt att få höra hur kulturministern motiverar en politik som monterar ned kulturen.

En annan subtil variant är att undvika konstruktiv dialog med centrala aktörer inom den sektor man ansvarar för. Även här har kulturminister Liljestrand excellerat. I början av mandatperioden fick några aktörer träffa henne, däribland jag och fackförbundet DIK. De senaste par åren är vi dock många inom sektorn som kan vittna om att kulturministern stängt dörren. Hon har aldrig tid för möte, såvida du inte råkar vara ett multinationellt företag av något slag, för då gör hon gärna hembesök. (Hej Spotify, Netflix och Lidl!)

Detta handlar alltså inte om att kulturministern inte vill gå på fest, som det ju varit en del debatt kring. Det kunde jag inte bry mig mindre om. Det handlar om den typ av ordentliga bilaterala möten som en minister normalt har med etablerade aktörer.

Jag har ingenting emot hund- och träningspoddar eller Instagram-gymmande. Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR hundar och antagligen pratar lite för mycket om min egen. Kulturministerns insatser på gymmet är också djupt imponerande. Hon bröt ryggen och var tillbaka efter bara några veckor. Om det hade hänt mig skulle jag antagligen fortfarande legat på soffan och tyckt synd om mig själv. Så, massor av kudos för det.

MEN, vi har alla bara 24 timmar om dygnet. Man måste prioritera. Är man minister, så måste man prioritera hårt. Då är det hål i huvudet att konsekvent prioritera bort seriösa medier och centrala aktörer i det område man har ansvar för. Det är inte bara dumt. Det är skadligt för demokratin.

Taktiksnack

Men nu ska jag inte vara ogin. Bevisligen går det att få kontakt med kulturministern och andra ministrar. En del ministrar springer inte och gömmer sig varje gång. Man kan också ha flax. Då och då lyckas man kanske måla in en minister i ett hörn så att hen måste träffa en. Men, vill man få en korridorsselfie med en minister på regelbunden basis krävs numera en helt annan taktik.

Det finns visserligen ingen anledning för oss andra att bistå i nedmonteringen av demokratin. Men här är den ändå.

Det är en förföriskt enkel taktik. Det enda man behöver göra är att inte kritisera regeringen. Man får inte heller framstå som om man kommer att ställa dem till svars eller kräva något alls av dem. Kan man dessutom signalera att man gärna går deras ärenden, så är saken biff. Man behöver kort sagt bara vara som Ford Prefect sammanfattar jorden i sin uppdatering av Liftarens guide till galaxen: I stort sett menlös.

Civilsamhällets roll är dock inte att jaga korridorselfies. Civilsamhällets roll är att bygga och värna demokratin.

Men nu har vi i alla fall något att kalla politikens ständiga ansvarsduckande:

Homer Simpson-metoden.

Share

Subscribe now

Jag orkar inte uppbåda någon upprördhet över att kulturminister Parisa Liljestrand tycks undvika en del kulturevenemang. Inte ens när hennes ministerkollega Carl-Oskar Bohlin med bombastiska ordval rider ut till hennes försvar.

Den enda viktiga frågan är VARFÖR Liljestrand väljer att provocera kultursektorn på olika sätt. Det är inte en slump. Det är en metod. Den får konsekvenser för kulturen och i förlängningen även för det fria och öppna samhället.

Här berättar jag varför Liljestrand gör som hon gör och ger ett konkret exempel på vad kultursektorn kan göra för att parera och agera.

Häng på!

Subscribe now

Del 1: Bakgrund

I normala fall är det självklart att bjuda in en kulturminister till kulturfestivaler och galor. Det bygger relationer, sprider ministerglans över tillställningen och ger ministern tillfälle att säga några väl valda ord som befäster kulturens betydelse. Det har kulturministrar av varierande politisk färg gjort sedan Hedenhös – eller i alla fall sedan 1991 när kulturen fick både ett eget departement och en egen minister. Happy days.

Vi befinner oss nu i ett undantagstillstånd och måste agera därefter. Även om tidigare kulturministrar drivit olika sorters kulturpolitik och varit mer eller mindre populära, så har vi aldrig tidigare haft en kulturminister som aktivt valt att antagonisera hela kultursektorn som politisk metod.

Det skapar naturligtvis friktion att Liljestrand lagt alla kulturpolitiska ägg i två korgar – kulturkanon och privat finansiering. Kulturkanonen är ett slöseri med tid och resurser. Idén om att mecenater plötsligt ska befria regeringen från det ekonomiska ansvaret för att bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden är inte särskilt realistisk. Det är dock inget nytt. Andra kulturministrar har drivit kulturpolitik som legat skapligt nära den Liljestrand nu driver, om än inte med samma iver.

Det är meningslöst att prata om varför kulturministern inte går på baluns när branschen kallar. Prata i stället om det verkliga problemet, att hon hamnat i kulturpolitiskt dåligt sällskap och hur det förändrar den kulturpolitiska spelplanen i grunden.

Liljestrand har hamnat i kulturpolitiskt dåliga sällskap

Kulturministern säger att hon bedriver en klassisk moderat kulturpolitik. Nja. Vad det gäller vurmen för privat finansiering har hon helt rätt. Men, idén om en svensk kulturkanon bär Sverigedemokraternas smetiga nationalistiska fingeravtryck. Det är en fråga hon fått i knät för att regeringen ville få med sig Sverigedemokraterna i andra frågor.

Vill man hitta ursprunget till Liljestrands kulturpolitiska metod – att skapa en falsk, men effektiv konflikt mellan en girig bortskämd kulturelit och vanliga hårt arbetande skattebetalare – måste man gå ännu längre högerut. Det är nämligen där, hos extremhögerns kulturkrigare, som myten om den bortskämda kultureliten sedan länge odlats och vidareexporterats.

Numera vevas den flitigt mot alla möjliga sorters väderkvarnar, till exempel provocerande konst och sagoläsande dragdrottningar. För Sveriges kulturminister är myten ett praktiskt multiverktyg för att rättfärdiga de senaste årens dramatiska utarmning av kulturen. Det är trots allt svårare att dra undan mattan för en folkbibliotekarie med taskig lön än för en girig bortskämd kulturelit som bara vill roffa åt sig folks surt förvärvade skattepengar.

Här bör det nämnas att Liljestrand själv är smart nog att inte använda just begreppet ”bortskämd kulturelit”, men det är den bilden hon med olika omskrivningar sprider. Hon verkar inte heller ha haft några problem med att hennes statssekreterare Karin Svanborg Sjövall i en intervju beskrev kulturarbetare som ”gråterskor” med ”förlorarstämpel i pannan”. Andra ord, men samma budskap.

Minister Bohlin kör med rakare rör när han befäster myten. Han kallar de som kritiserat kulturministerns frånvaro på olika kulturevenemang för både ”kulturelit” och – håll i er – ”jättebebisar”. Så talar en minister som Flashbackifierar sitt ämbete.

Jag listar inte dessa exempel för att kulturarbetare ska få tillfälle att känna sig kränkta igen. Det är meningslöst. Jag gör det för att skapa förståelse kring varför kulturministern och andra företrädare för regeringen använder dem. De är nämligen inte oslipade tölpar med svag förståelse för hur man uttrycker sig om varandra. Det är en strategi för att tvinga igenom regeringens kulturpolitik – kosta vad det kosta vill.

Det kränkande språkbruket är bara en dimridå. Jag menar dock inte att kulturministern delar extremhögerns ideologi, utan att hon använder och normaliserar deras konfliktlogik och narrativ som politiskt verktyg. Det måste vi prata om.

Vem betalar priset för kulturministerns dåliga sällskap?

En högst reell kostnad för taktiken av att sprida extremhögerns falska narrativ om kulturen för att tvinga fram den där halvklassiska moderata kulturpolitiken är den hotbild det skapar kring kulturarbetare.

Det är till exempel inte en slump att det ännu en gång dykt upp självutnämnda ”medborgarjournalister” från ”alternativa medier” på svenska bibliotek och betett sig hotfullt mot personalen genom att trycka upp en kamera i ansiktet på dem och ifrågasätta varför man har hbtqi-litteratur. Det blir naturligtvis inte heller bättre av att det finns ministrar som ger av sin dyrbara tid till den här typen av pajasmedia.

En annan kostnad för kulturpolitiskt dåligt sällskap är att man så att säga ”blir som man umgås”. Sakta, men säkert, handlar det inte längre ”bara” om en lånad högerextrem taktik som man använder för att främja sina egna mer moderata intressen. Helt plötsligt står man där och frontar något helt annat. Till exempel ett nationalistiskt uppfostringsprojekt i form av en svensk kulturkanon. Hoppla!

Allt hör ihop. Som ansvarig minister är detta en utveckling man borde försöka stävja, inte direkt eller indirekt uppmuntra. Liljestrand må ha helt andra kulturpolitiska bevekelsegrunder än extremhögerns kulturkrigare, men hennes taktiska val spelar dem likväl i händerna. Det betalar vi alla priset för. Varje gång en kulturarbetare hotas är det en attack mot hela det fria och öppna samhället.

Det är synd att Liljestrand valt den här vägen. Det går nämligen utmärkt att driva en klassisk moderat kulturpolitik – med allt bra och dåligt den för med sig – utan att hålla upp dörren för extremhögern. Andra moderata kulturministrar har gjort det före henne.

Tro inte på kulturministern när hon säger fina principiella saker om kultur och demokrati. Prata i stället om den ”collateral damage” hennes taktiska val genererar och hennes tillåtande inställning till den.

Men, kulturministern borde ju vara kultursektorns kompis?!

Nej. Kulturministern har helt rätt i att hon inte är kultursektorns företrädare i regeringen, utan regeringens företrädare i kultursektorn. Relationen mellan en minister och det område hen ansvarar över är inte och ska aldrig vara ett kompisförhållande. Det är ett professionellt förhållande och det ställer professionella krav. En minister ska till exempel inte fara med osanning för att vinna politiska poäng.

Låt det därför en gång för alla vara sagt: Den bortskämda kultureliten är – oavsett vilka exakta ord man använder för att beskriva den – en myt. Sanningen är att kultursektorn med mycket få undantag domineras av underfinansierade verksamheter och löjligt lågavlönade medarbetare. Idén om en bortskämd kulturelit är och förblir en högerextremistisk lögn. Inget annat.

Det är djupt sorgligt och olämpligt att kulturministern ändå finner det lämpligt att sprida den vidare. När man måste ta till en lögn för att främja sina kulturpolitiska mål är det dags att fundera på om det är särskilt bra mål.

En svensk kulturminister borde läsa grundlagen i stället för snillen som spekulerar på X och Flashback. I den pekas kulturell välfärd ut som ett av målen för den offentliga verksamheten. Det fina med grundlagen är att ingen – inte heller ministrar – kan strunta i den.

Vad man väljer att lägga i begreppet kulturell välfärd kan så klart variera. Rimligtvis borde det betyda ungefär detsamma som välfärd betyder i alla andra sammanhang, att man har rätt att ha tillgång till något – i det här fallet kultur – genom livets alla olika skeenden. Klart är i alla fall att man inte bygger kulturell välfärd genom att anamma en högerextremistisk lögn för att kunna strypa anslagen i en rasande takt.

Sluta sukta efter att bli kulturministerns bästa kompis och hoppas att hon kommer på era fester. Prata i stället om vad hon vinner på att välja bort en schyst professionell relation med kultursektorn. Prata om hur vi bäst parerar det medan vi fokuserar på det viktigaste: att bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden.

Del 2: Vad betyder allt detta i praktiken?

Det betyder flera olika saker, men låt oss knyta an till den aktuella debatten om kulturministerns vara eller inte vara på olika kulturtillställningar.

Frågan är inte varför kulturministern tackar nej till inbjudningar. Frågan är varför kultursektorn fortsätter att bjuda in henne. Jag kan egentligen bara se tre anledningar.

Man skickar inbjudningar av hävd och ohejdad vana, även om det sker med risk för att bli offentligt uppläxad. Eller också gör man det av respekt för ämbetet. Det är helt rimligt, under normala omständigheter. Möjligen när man fortfarande ett hopp om att några väl valda ord på ett kulturmingel ska få ministern på andra tankar, men det tåget har redan gått.

Är något av detta skäl nog att fortsätta skicka inbjudningar? Nej.

Men, man kan väl inte låta bli att bjuda in en kulturminister?!

Jodå. Det går alldeles utmärkt. Det finns ingen anledning att rulla ut röda mattan för en minister som göder en påhittad konflikt mellan kulturarbetare och vanliga hårt arbetande skattebetalare. Kulturarbetare ÄR vanliga hårt arbetande skattebetalare.

Det som tidigare var en rutininbjudan som kulturministern reflexmässigt tackade ja till används i dag som ett politiskt verktyg. Tackar kulturministern nej blir eventuella sårade känslor en möjlighet att bekräfta myten om den bortskämda kultureliten. Tackar hon ja, ger man henne bara tillfälle att hamra in lögnen de bortskämda och giriga kulturarbetarna ännu hårdare. Inget av alternativen är särskilt aptitligt.

Man kan naturligtvis argumentera för att även en utebliven inbjudan kan användas som ett politiskt verktyg. Absolut, men det är ändå en tydlig signal om att det är nog nu. Varför ska man envist fortsätta att bjuda in någon som medvetet sprider lögner om en och som dessutom tar varje tillfälle i akt att offentligt läxa upp en på mer än lovligt lösa boliner? I alla andra sammanhang skulle det betraktas som en form av självskadebeteende.

Och nu då?

Inget jag har skrivit här ovanför betyder att kultursektorn ska sluta försöka ha en dialog med kulturministern. Skam den som ger sig, liksom. Men, låt oss diskutera de verkliga frågorna, inte dimridåerna. Låt oss prata om hur vi ska bygga den kulturella välfärden. Och, låt oss göra det professionellt, inte på en AW, utan i ett konferensrum på kulturdepartementet. Eller – eftersom regeringen ironiskt nog redan har dragit ned på sina inbjudningarna till alla som inte klappar dem medhårs – på debattplats och i media.

Vi – kultursektorns alla olika delar – måste också prata mer med varandra och hur vi kan värna hela det kulturella ekosystemet och bygga kulturell välfärd, med eller utan kulturministerns hjälp. Vi är starka tillsammans.

Det är dags att sluta bombardera kulturministern med inbjudningar. Inte som en bojkott, utan för att flytta fokus till rätt frågor. Låt henne gå på AW med sina polare. Låt henne hålla sina presskonferenser i kulturdepartementet och inte med Vasaskeppet som bakgrund. Det finns ingen anledning att låna ut kulturens olika arenor som festlig kuliss för dess egen förnedring och avveckling.

Och nu lämnar jag dig med denna fundering: Är kulturens behov av ministerglans verkligen större än kulturministerns behov av kulturglans?

Share

Subscribe now

Jag har varit på Folk och försvars eminenta rikskonferens i Sälen. Därifrån tar jag med mig ny kunskap och nya insikter. Jag tar också med mig en enorm frustration över att regeringen aktivt och med förfärande hastighet monterar ned Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel. Läs mer om det här. Och, som alltid, glöm inte att dela och prenumerera. Häng på!

Subscribe now

Efter Folk och försvars rikskonferens i Sälen är det glasklart vilka hot Sverige står inför. Det är också tydligt vilket ansvar och vilka behov det militära försvaret och den svenska vapenindustrin har. Ministrar har snubblat över varandra i sin iver att berätta om hur man arbetar för att tillgodose dessa behov, för att värna vårt land. Dessvärre lämnar man – som det heter i sådana här sammanhang – flanken helt fri. Det gör Sverige sårbart.

Möjligheten att försvara ett land militärt vilar – som flera av talarna också lyfte – till syvende och sist på folkets försvarsvilja. Den kan inte kommenderas fram, inte ens med rallarsvingar från en övertaggad minister Carl-Oskar Bohlin à la rikskonferensen 2024. Nej, den växer fram ur de vardagliga band vi har till våra medmänniskor – ur gemenskap.

Det innebär i klarspråk att bokklubbar, studiecirklar, fotbollslag, församlingar, surdegsklubbar, byalag och EPA-häng är Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel i en alltmer otrygg värld. Precis som det militära försvaret och försvarsindustrin har dessa lokala sammanhang naturligtvis också behov som måste fyllas för att de ska kunna leverera den ack så viktiga gemenskapen.

Fackförbundet DIK (som organiserar dem som arbetar inom kultur, kommunikation och kreativ sektor) kan dock konstatera att regeringen behandlar denna försvarspolitiska fördel mer än lovligt styvmoderligt. Samtidigt som man bygger det militära försvaret med ena handen drar man undan mattan för det med den andra, genom att montera ned verksamheter som odlar gemenskap och genom att så split i en befolkning som behöver enas.

Här är tre exempel:

1. En kultursektor på svältkost

Kultursektorn för samman människor varje dag. Sektorn har visserligen länge varit underfinansierad, men under kulturminister Parisa Liljestrand har man tvingats till nya bråddjupa bottennivåer. Den senaste kulturbudgeten utgjorde den lägsta andelen av totalbudgeten på över tjugofem år. Resultatet är förödande.

Enligt DIK:s rapporter: ”Kultur på svältkost” och ”Samhällets sista utpost?” anger fler än nio av tio musei- och biblioteksanställda att de saknar tillräckliga resurser för att utföra sina uppdrag i fredstid. I rapporten ”Kulturen: måltavla och motståndskraft” anger blott fyra procent att det museum eller bibliotek där man arbetar har tillräckliga resurser för beredskapsarbete.

2. En slaktad folkbildning

I rapporten ”Vid vägs ände”, som Studieförbunden, Folkbildningsrådet och Svensk Biblioteksförening nyligen släppt, beskrivs konsekvenserna av regeringens slakt av folkbildningen. Två studieförbund har tvingats lägga ned sin verksamhet helt. De resterande har stängt lokaler i fyra av tio kommuner. Landsbygden har som alltid drabbats extra hårt.

När man slår undan benen för kulturen och folkbildningen försvinner viktiga mötesplatser och möjligheten att bygga gemenskap. Utan replokaler, bokcirklar, språkcaféer och andra meningsfulla och gemensamma aktiviteter driver vi – unga som gamla – allt längre bort från varandra. Gemenskapen går förlorad.

3. Splittring i stället för gemenskap

Det går inte heller att bortse från Sverigedemokraternas och regeringens aktivt polariserande inställning till dem som kommit till Sverige. Man säger sig vilja försvara vårt land, men struntar i att landet de facto försvagas varje gång man kastar ut människor som redan är väl etablerade här. Människor med jobb, som betalar skatt, som är med i den lokala bok- eller fotbollsklubben, som bildat familj och byggt sina nya liv i Sverige. Människor som är vår familj, våra vänner och arbetskamrater. Människor som inte sällan också bär den svenska välfärden på sina axlar.

Man kan – som regeringen gör – på olika sätt försöka sminka över de horribla resultaten av upptrappade insatser för återvandring, slopade spårbyten utan rimliga övergångsregler för dem som redan är i systemet och den föreslagna möjligheten att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Men, till syvende och sist ter det sig ändå mest som om man prioriterar att kasta ut alla som inte ser ut som Kalles kaviar högre än landets försvarsförmåga. Det är en strategi som effektivt slår sönder gemenskapen och försvagar Sverige.

Och nu då?

Carl-Oskar Bohlin är i egenskap av minister för civilt försvar ytterst ansvarig för att det civila försvaret fungerar optimalt. Han har hittills inte visat något som helst intresse för kulturens och folkbildningens roll i civilförsvaret. Han har bara solkat ned sitt ämbete genom att raljera på sociala medier när andra lyft frågan. Några ansatser till att bygga och värna den gemenskap som den svenska försvarsviljan vilar på verkar inte heller intressera Bohlin. Tvärt om. Han väljer i stället att ge bort sin dyrbara tid till polariserande alternativmedier vars affärsidé är splittring.

På Folk och försvars rikskonferens levererade Bohlin ett för honom ovanligt ljummet tal, denna gång med staplade militära floskler på temat ”fredens pris”. Den stora nyheten var att man beställt 20 000 gasmasker. Det räcker inte ens till invånarna i Stora Tuna kyrkas uppsamlingsområde, den del av Borlänge där vi båda har våra rötter. Och samtidigt slås alltså några av den svenska försvarsviljans viktigaste grundpelare sönder. Det är skamligt. Och farligt.

Menar minister Bohlin och regeringen allvar med att man vill värna vårt land, så måste de också betala ”fredens pris” genom att släppa gamla ideologiska käpphästar som nu riskerar vårt lands säkerhet. Täpp till flanken. Satsa på kulturen, folkbildningen och det fantastiskt mångfacetterade civilsamhället. Där frodas gemenskapen som gör livet rikare och roligare att leva i fredstid och som är vår dunderhonung i krigstid.

Share

Subscribe now

Kulturminister Parisa Liljestrand har presenterat regeringens nya kulturbudget. Hon säger att hon är “stolt och nöjd” över den. Kul för henne. I kultursektorn är det inte många som är glada. Det undgår ingen att kulturbudgeten bara blir en mindre och mindre del av statsbudgeten och att regeringen varje år mest flyttar runt småslantar mellan olika “satsningar”. Några nya pengar att kommer det egentligen inte in.

Ja, i alla fall inte om man - som man ju måste - tar hänsyn till inflation, ökade kostnader och bredare uppdrag. Men, för alla som såg kulturministerns presskonferens är det dock uppenbart att ministern gärna ser att vi inte tar sådana världsliga ting i beaktande när vi recenserar kulturbudgeten. Just därför måste vi göra det. Häng på.

Subscribe now

Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i kultursektorn, medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen. 2026 års statliga kulturbudget är här och regeringen fortsätter på inslagen linje. Det grundlagsstadgade målet om kulturell välfärd ignoreras helt till förmån för kreativ bokföring, klåfingrig detaljstyrning och önskedrömmar.

Kulturbudgetens andel av statens totala budget slår återigen bottenrekord. I år är andelen blott 0,62 procent, enligt en uträkning som Magasin K gjort. Det är den lägsta andelen på tjugosex år. Det ser naturligtvis illa ut för regeringen, så kulturministern kommer naturligtvis att säga det hon alltid säger, att budgeten ökat. Nu med drygt 315 miljoner kronor – i nominella tal.

Problemet med nominella tal är att de inte alls tar hänsyn till yttre omständigheter som exempelvis den tidvis skenande inflationen eller ökade krav. 1974 var medellönen för kommunanställda, enligt SCB, 3 284 kronor. 2024 var den 36 100 kronor. Ingen, inte heller Liljestrand, skulle med hedern i behåll kunna påstå att det innebär att kommunanställda i dag har elva gånger högre köpkraft.

Vill man följa kulturbudgetens utveckling är det därför bättre att ställa den i relation till den totala statsbudgeten. Då får man ett jämförelsetal vars nyttovärde inte bara handlar om att få regeringens rekordlåga kulturbudgetar att framstå som större än vad de är.

Ute i verkligheten är situationen akut – nationellt, regionalt och kommunalt. Sverige befinner sig i en kulturkris. Regeringen hade kunnat visa vägen genom breda och långsiktiga satsningar, men återigen väljer man att ställa kulturen på undantag. Det kommer också att sätta en löjligt låg ribba för kulturpolitiken ute i regioner och kommuner. I slutänden är det klass 5b:s museibesök som ställs in, Berits biblioteksfilial som läggs ned och Alis teaterbesök som inte blir av.

Våra folkbibliotek och museer är redan så gravt underfinansierade att fler än nio av tio av de som arbetar där uppger att de inte längre kan utföra sitt lagstadgade uppdrag. (DIK:s senaste biblioteksrapport och museirapport.) Dessutom har folkbildningen, som är en kulturbärare av rang, slaktats.

Utan ett brett och långsiktigt resurslyft för hela kultursektorn är dessa och andra verksamheters möjligheter att tillgodogöra sig regeringens lika modesta som detaljstyrda punktinsatser mycket små.

Regeringen och Sverigedemokraterna gjorde i helgen, i ett något oklart debattinlägg, ett stort nummer av att 10 miljoner kronor av årets budget ska gå till fyra centrala stiftelsemuseer och till en utredning om museikort. Det är lovvärda initiativ, men aldrig har väl så mycket sagts om så lite pengar på debattplats. 10 miljoner är i statsbudgetsammanhang inte ens kaffepengar.

Regeringen flaggar på samma sätt gärna upp de punktinsatser man gjort för att bekämpa läskrisen, dels genom en fördubbling av anslagen till folkbibliotekens läsfrämjande insatser, dels genom särskilda anslag för inköp av skönlitteratur i skolan. Det ser bra ut, men bara om man kisar med ögonen.

Först skrotade man helt satsningen Stärkta bibliotek som mellan åren 2018–2023 delade ut mellan 73 och 225 miljoner om året till sådant som biblioteken identifierat att det fanns ett behov av. Efter att man nollat anslagen sköt man till blygsamma 40 miljoner till riktade läsfrämjande insatser. Nu dubblar man dessa till 80 miljoner. I realiteten har man alltså långt mer än halverat det extra stödet till folkbiblioteken.

Man har dessutom bakbundit biblioteken genom att kraftigt begränsa vad pengarna kan användas till. Eftersom folkbiblioteken saknar ekonomiska förutsättningar att ens utföra sitt lagstadgade uppdrag, så är risken stor att de öronmärkta miljonerna till läsfrämjande brinner inne.

Regeringen måste formulera vad man anser att regeringsformens mål om kulturell välfärd innebär i praktiken. Det duger inte att strypa anslagen och kalla det för satsningar. Det duger inte heller att dutta ut kaffepengar och klåfingrigt detaljstyra exakt hur varje krona ska användas ute i verksamheterna i stället för att lita på att kompetensen där vet vilka behov som är störst. Det duger sannerligen inte heller att önskedrömma om att en svensk kulturkanon eller privata finansiärer ska rida in på varsin vit springare och befria regeringen från ansvaret att lösa kulturkrisen.

Ett absolut minimum för den kulturella välfärden måste ju vara att alla får likvärdig tillgång till och möjlighet att aktivt delta i kulturella upplevelser genom hela livet. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt måste kulturella grundpelare, som till exempel skolbibliotek, kulturskolan, folkbibliotek, museer och teatrar, få en realistisk möjlighet att kunna utföra sitt uppdrag. Det kräver stärkta och långsiktiga resurser över hela brädet. Det kräver att man faktiskt litar på den kompetens som finns ute i verksamheterna och inte detaljstyr dem in absurdum genom att flytta runt löjligt små budgetposter år efter år.

Kulturkrisen har inte uppstått ur intet, utan ur oansvariga politiska val av denna och tidigare regeringar. En regering – oavsett färg – måste ha högre ambitioner för den grundlagsstadgade kulturella välfärden än den påvra verklighet som rapport efter rapport nu blottlägger. Det avgör hur gott helt vanliga människor – som eleverna i klass 5b, Berit och Ali – kan leva sina liv. Det är ingen liten sak.

Men, allt är inte öken. Man har sänkt den där märkliga dansmomsen från 25 procent till 6 procent. Det är ju rimligt att dans, teater, opera och konserter har samma moms. Nu håller jag alla mina tummar för att Moderaternas instagraminlägg om det hela inte bara var ett skojsigt tilltag, utan ett löfte.

Ut med Ulf Kristerz i folkparkerna, säger jag. Regeringen behöver träffa alla vanlisar som älskar sin kultur och vill ha den kvar. Det finns så många berättelser därute bland de som befinner sig mycket långt bort från både kulturkanontramset och alla de där mecenaterna som inte står på kö. Det är berättelser som regeringen måste lyssna på.

Share

Subscribe now

Så var den svenska kulturkanonen här. Man behöver ingen kristallkula för att inse att det nu kommer att följa ett obligatoriskt melodifestivalsgnabb om huruvida rätt låt vann. Det är lika oundvikligt som ointressant. Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand kommer så klart att kalla det för ”viktiga samtal om svensk kultur” eller något sådant. Låt dig inte förvillas. Detta är verkligen inte det viktiga kultursamtal vi behöver ha. Därför kommer jag heller aldrig att säga något om det urval som presenterats. Eller jo. Jag kommer att säga en enda sak om ett av verken, men jag spar det till slutet av den här texten. Häng på!

Subscribe now

Med kulturkanonen har regeringen snällt levererat på ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna. Den är i grunden ett nationalistiskt uppfostringsprojekt och har sedan starten omgärdats av kaos och splittring. Regeringens kulturbudget slår bottenrekord år efter år. Vi befinner oss i en djup och eskalerande kulturkris. Kultursektorns behov är så många och en kulturkanon uppfyller inte ett enda av dem.

Därför handlar det viktigaste samtalet om svensk kultur inte alls om kulturkanonen. Det handlar om hur vi kan ta oss ur kulturkrisen genom att äntligen börja bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden.

Facket DIK:s medlemmar arbetar i bibliotek, museer, arkiv, kulturhus och en rad andra kulturella verksamheter runt om i landet. Vi för en pågående dialog med många organisationer verksamma i kultursektorns alla delar. Vill man veta vad man där tycker om kulturkanonen och om hur det kulturella ekosystemet mår, så är det bara att fråga oss. Det har kulturministern inte gjort, men jag är övertygad om att våra signaler surrat runt irriterande som en fet sommarfluga i kulturdepartementets korridorer. Och för er som undrar: kulturkanonen skrattar man och skakar på huvudet åt och kring det kulturella ekosystemets diagnos råder det konsensus. Det ser dystert ut.

Kultursektorn har i decennier sakta men säkert monterats ned. Under Liljestrands styre har förfallet eskalerat. Gränsen är för längesedan nådd. Verksamheter runt om i landet läggs ner en efter en. De som inte redan försvunnit går på knäna. Kulturbudgetarna slår ständiga bottenrekord. Till detta bör också läggas de kraftiga nedskärningarna av anslagen till studie­förbund och andra civilsamhälles­organisationer, som rycker undan mattan för deras kulturverksamhet. Nationellt, regionalt och kommunalt – situationen är densamma. Det är detta vi måste prata om.

Regeringen erkänner inte kulturkrisen, men de pratar gärna om en del av den: läskrisen. Därför tänker jag återanvända ett exempel jag tidigare lyft på DN Debatt. Där skrev jag:

”Låt oss använda läskrisen för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.

Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.

Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”

En kulturkanon står helt maktlös inför kulturkrisen. Även om man, som utredarna gör, väljer att tumma på principen om en armlängds avstånd genom att föreslå att kanonen ska tvingas in i skolor och museer och (får man förmoda även om det är otydligt i förslaget) bibliotek. I bästa fall uppnår kanonen ingenting. I värsta fall tillåts den fortsätta stjäla fokus, energi och pengar från den långt viktigare frågan om hur vi tar oss ur kulturkrisen och bygga kulturell välfärd.

Kulturministern har jobbat hårt för att sälja in kanonen som ett inkluderande integrationsprojekt. Ändå verkar hon blind för det faktum att det redan finns massor med kompetens och erfarenhet i att möta människor med kultur där de är och utifrån deras särskilda behov ute på skolor, bibliotek, museer, kulturhus, teatrar och andra kulturverksamheter runt om i landet.

Det behövs ingen kanon. Vi behöver bara ge kulturarbetarna och de verksamheter de arbetar i en sportslig chans att göra sitt jobb. Regeringen har aviserats ett reformutrymme på 80 miljarder i höstbudgeten. Hur vore det att lägga en del av den kakan på den kulturella välfärden? Tillgången till och möjligheten att utöva kultur under livets alla skeenden är inte en lyx. Det är en förutsättning för ett gott liv.

Och vad var då den där enda saken jag ville säga om själva urvalet? Bara detta: Det är mycket bra att 1974 års regeringsform finns med. Det kanske inspirerar kulturministern att läsa den. Det är nämligen där det står att kulturell välfärd är ett av målen för den offentliga verksamheten. Det är dags att börja jobba mot det målet. På riktigt. Det går trots allt inte att ducka grundlagen genom att gömma sig i kanonröken i all oändlighet.

Share

Subscribe now

Jag råkade avsluta min semester en dag för tidigt. Igen. Samma sak hände förra året. Jag hann jobba ända fram till lunch innan det gick upp för mig att jag egentligen fortfarande hade semester och då kunde jag ju lika gärna jobba vidare. Det kan man tolka som om jag är förvirrad, men det har nog mer med ohejdad entusiasm att göra

Världen är som den är. Saker behöver göras. Jag har turen att få arbeta med trevliga och kompetenta människor som också vill bygga ett bättre samhälle att arbeta och leva i. I det ljuset ter sig den årliga tjuvstartstraditionen ändå rätt rimlig.

Dessutom är det där med semester komplicerat. Just nu undrar nog många var sjutton den tog vägen. Är du en av dem? Känner du att du inte riktigt lyckades med din semester? Känner du dig - som jag gjorde - rent av lite snuvad på konfekten? I så fall ska du inte misströsta. Det är inte för sent. Det går fortfarande att rädda semestern. Allt handlar om perspektiv. Häng på!'

Subscribe now

Trots min ohejdade jobbentusiasm drabbades jag – precis som många andra i slutet av semestern – av en alarmerande jobbångest i söndags. Eller, det hade ingenting med jobbet att göra. Det var snarare en överväldigande känsla av ett episkt semestermisslyckande. Med blott timmar kvar på semestern konstaterade jag att inte ett enda av mina planerade sommarprojekt avslutats. Pinsamt många av dem var inte ens påbörjade.

Hur kunde det bli så? Sommaren inleddes ju med att jag hemmavid myntade den olidligt peppiga hashtagen: #epicvacaycay25. Hur sjutton kunde det då bara bli #epicvacaycayfail25 av alltihop? Tja, vädret kan man ju alltid skylla på, eller hur?

I mina hemtrakter har sommarvädret varit som resten av samhället: extremt polariserat. Första halvan av semestern var det kallt och ösregnade. Sedan blev det smällvarmt i ett par veckor för att sedan bli en enda röra av ösregn och olidlig värme om vartannat. Det förklarar varför inga fönster blivit målade. Sådant låter sig helt enkelt inte göras i vare sig regn eller värmebölja. Men, det förklara inte allt annat som inte blivit gjort.

Eftersom jag är ett barn av min tid gjorde jag precis det man inte ska göra. Jag scrollade igenom mina sociala flöden och jämförde min semester med andras noga kurerade version av sin. Alla verkar ha hunnit med massor. De har badat, byggt verandor, plockat svamp, fjällvandrat och – på ett för mig obegripligt sätt – dessutom hunnit pipa förbi en festival eller två och bila en vända genom Europa med strategiska stopp hos släkt och vänner. Inte ett enda ofärdigt projekt i sikte, bara en aldrig sinande ström av vackra bilder i motljus, tagna under ljumma, ljusa sommarkvällar med roséglaset i den ena näven och mobilkameran i det andra. Pust! Jag blev helt matt bara av att läsa om alltihop.

Det enda jag pipigt förbi är min lokala ICA-butik och det mest frekventa strategiska stoppet jag gjort är återvinningscentralen. Inte har jag badat heller. (Badkrukor of the World Unite!) Det enda alkoholhaltiga jag druckit är en Irish Coffe för att nöden krävde det när när juli plötsligt bjöd på iskyla, full storm och skyfall på tvären. Så, även om jag normalt är en obotlig optimist kändes listan över saker jag inte gjort plötsligt väldigt lång. Dystert! Eller kanske inte ...

I min mörkaste #epicvacaycayfail25-stund vände jag mig nämligen till en bättre vetande: ChatGPT-5. Innan vi går vidare vill jag här peta in en disclaimer. Förlita dig inte på AI för att ta hand om din psykiska hälsa. Det är inte vad jag gjorde och det ska inte du heller göra. Jag vände mig till AI:n för att få tips om hur jag skulle lyckas bättre nästa gång. The only way is up, eller hur? Därför skickade jag i väg den nu lätt genanta frågan: ”Jag misslyckades med min semester. Hur lyckas jag bättre nästa år?”

Till svar fick jag ett långt frågebatteri kring vad jag faktiskt gjort på min semester och hur det kändes när jag gjorde det. Det visade sig att jag fyllt mina semesterdagar med en massa saker som jag älskar att göra.

Jag har till exempel promenerat med Henry (världens bästa hund), ätit frukost i timmar, påtat i trädgården, läst en massa böcker, tittat på favoritserier, lyssnat på poddar och musik, shoppat underbart knasiga grejer på lokala loppisar, snackat skit, sovit middag och fixat till hemmagymmet. Jag har till och med kommit i gång med löpningen igen – om än med ett par mindre bakslag på tass- och fotfronten.

Vid närmare eftertanke kändes läget inte alls speciellt dystert längre. Och AI:n som så klart processade det hela mycket snabbare än vad jag gjorde var föga imponerad av mitt tidigare gnäll. Den konstaterade oceremoniellt att hela min premiss var fel.

Semester – förklarade AI:n för mig som om jag vore en femåring – är inte till för att beta av en massa måsten, utan för att man ska slappna av, göra sådant man tycker är skoj och ta dagen som den kommer. Därmed har jag inte heller misslyckats med semestern. Jag har de facto semestrat mycket framgångsrikt och har goda förutsättningar att göra det även nästa år.

Det enda som enligt AI:n behövs för att säkra #epicvacaycay26 är två saker:

1. Ha inte ha en löjligt lång och krävande att göra-lista hängande över hela semestern som ett illavarslande åskmoln. Ta dagen som den kommer.

2. Jämför inte vad du gjort med vad andra gjort. De visar ändå bara upp russinen ur sin semesterkaka och aldrig surdegen av “måsten” som aldrig blev gjorda. Dessutom, deras russin är antagligen inte dina russin. Hitta dina egna.

Där ser man. Allt handlar om perspektiv. Ett dystert #epicvacaycayfail25 visade sig i själva verket vara ett fantastiskt #epicvacaycayslay25. Tänka sig! Det känns toppen. Att göra-listan finns ju kvar. Jag kan beta av den allt eftersom under året. Men, jag tänker då inte låta den förstöra minnet av vad som faktiskt var en riktigt skön och bra semester.

För övrigt…

… har jag samlat ihop några korta semesternedslag som visserligen inte gör sig i mjukt motljus, men som likförbannat förgyllt min sommar:

• Bästa loppisfyndet: En svintung faraobyst i metall som jag inte har en aning om var jag ska placera.

• Peppigaste repeaten på gräsklipparen och löpbandet: “Padam, Padam” med Kylie Minogue och “Abracadabra” med Lady Gaga.

• Charmigaste streamingen: Ghosts (både i engelsk och amerikansk tappning).

• Mest tänkvärda boken: The Three-Body Problem av Cixin Liu.

• Godaste drycken: Mixad vattenmelon med massor av lime.

• Sorgligast: Mannen med det bästa garvet ever - älskade Ozzy - dog.🦇😢Men, också så himla fint att han hann ta farväl i Birmingham. Man kan naturligtvis också återuppleva gamla goda Ozzy-minnen på YouTube. Min favorit är Ozzy vs. fjärrkontrollen. ❤

• Bästa nyförvärvade kunskapen: Hajbebisar kallas för "puppies" på engelska. Har du någonsin haft en hundvalp förstår du genast varför. 😉

Och, så klart en massa mer. Men, nu är det dags att väcka semesterhjärnan och placera den i startblocket inför en intensiv höst på de fackliga barrikaderna. Onwards and upwards!

Share

Subscribe now

Min fru kommer från Irland, så vi pratar engelska hemma. Det passar mig utmärkt. 90 procent av musiken jag lyssnar på, böckerna jag läser, filmerna jag ser, spelen jag spelar, poddarna jag lyssnar på har varit på engelska sedan tonåren. Det är egentligen bara mitt yrkesliv som – sedan jag slutade arbeta som översättare – i huvudsak är på svenska. Det kan man naturligtvis reflektera över, men för mig fungerar det bra.

Visst händer att jag blandar ihop språken och låter som Dolph Lundgren på Sverigebesök i slutet på 80-talet. Det skapar också viss förvirring hos veterinären när jag pratar svenska med personalen och engelska med hunden. På det stora hela upplever jag dock det berikande att få stå med ett ben i varje språk. Det är bara när jag hittar det perfekta ordet eller uttrycket på det ena språket och inte hittar ett som liksom smakar och luktar exakt likadant på det andra som jag blir frustrerad.

I dag är jag språkligt frustrerad. Jag tänker nämligen be dig som läser om något ganska stort, men jag hittar varken rätt svenskt uttryck för vad jag vill att du ska göra eller rätt ord till varför det är en bra grej att göra det. Gah! (Just ”Gah” är upplyftande nog gångbart i ganska många språk. Hurra!)

Jag vill nämligen att du ska göra det den brittiske romantiske poeten Samuel Taylor Coleridge kallade ”suspension of disbelief”. Det handlar om att för en kort stund, frivilligt lägga eventuella tvivel och skepsis åt sidan och låta sig välkomnas in i en värld av ”endless wonder”. Det där sista sa visserligen inte Coleridge, utan Mrs Frederic i SyFy-serien Warehouse 13, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att du vågar släppa skavet och ge ren och skär förundran en chans. Är du redo? Bra! Nu ska vi nämligen helt hämningslöst prata om kreativ AI. Häng på!

Subscribe now

I, kultursnobb

Så, låt oss då oss för en stund se förbi utmaningarna som kommer med den snabba AI-utvecklingen. Ja, det finns så klart risker. Nej, det är ännu inte löst vem som ska betalas för vad och hur. Ja, vissa jobb förändras, andra försvinner och en del tillkommer. Nej, det är inte lämpligt att några få företag i princip äger AI-utvecklingen. Och så vidare in finitum. Allt detta måste självklart diskuteras, men just nummer 41 av detta nyhetsbrev är inte tiden och platsen att göra det. I dag skriver jag med den stora nyfikna litteraturvetarhatten på. Resten tar vi en annan dag.

Open AI släppte nyligen nyheten att de jobbar på en AI-modell som företagets vd Sam Altman slog fast ”är bra på kreativt skrivande”. Jag lade i ärlighetens namn inte så mycket vikt vid detta och skrollade vidare i flödet. Skamligt nog kickade min kultursnobbiga fördom om techgrabbarna i Silicon Valley in. Deras boktips brukar vara böcker om hur man ska boosta sin produktivitet genom att vakna tre på morgonen, äta rå lever och bada i en isvak. Nej, tack.

Sedan såg jag att författaren Jeanette Winterson i en intervju pratat om en novell om sorg som den nya kreativa AI:n skrivit. Hennes omdöme var: “That was a fabulous piece of writing.” Då spetsade jag öronen.

Winterson tror på konsten och kulturen ungefär som påven tror på Gud. I hennes värld finns det inget de inte kan lösa om vi bara låter dem. Hennes krav på verkshöjd är allt annat än modest. Den som tvivlar på det kan läsa hennes essäsamling Art Objects: Essays on Art and Effrontery (1995). Hon är dessutom en ständigt nyfiken visionär, en litteraturens Bowie eller Gaga, alltid redo att testa nya grepp.

Det finns inte heller något som är för stort eller smått för en närgången undersökning i Wintersons regi. AI närmade hon sig i sina skönlitterära texter redan runt millennieskiftet och 2021 släppte hon essäsamlingen 12 Bytes: How We Got Here and Where We Might Go Next. Det är en fantastisk historisk, filosofisk, psykologisk, religiös, kreativ och kulturell djupdykning i AI. Jag önskar att hon hållit på den i ett par år. Nu kom den för tidigt för att få det avtryck i AI-debatten som den diskussionen verkligen behöver. Men, det är väl visionärens ständiga lott, att alltid vara lite för tidigt ute. Hej och hå.

“A Machine-shaped Hand”

Via intervjun hittade jag så AI:ns novell ”A Machine-shaped Hand”. Den är skriven utifrån följande promptparametrar: novellen ska vara metafiktion, litterär, handla om AI och sorg och – viktigast av allt – vara unik. Resultatet är en förbluffande rörande och välskriven text.

AI:n inleder sin novell med att berätta om prompten. Den föredrar öppenhet och beskriver själva berättelsen som ”powered by someone else’s need”. Den börjar sedan med att plocka in en huvudperson, Mila. Hon kommer inte till AI:n för AI:s skull, utan för att hon förlorat någon, Kai. Sedan avbryter AI:n sig själv och skriver:

”This is the part where, if I were a proper storyteller, I would set a scene. Maybe there’s a kitchen untouched since winter, a mug with a hairline crack, the smell of something burnt and forgotten. I don’t have a kitchen, or a sense of smell. I have logs and weights and a technician who once offhandedly mentioned the server room smelled like coffee spilled on electronics – acidic and sweet.”

Det enda jag som läsare tänker är: “Kära du! Du är ju redan en riktig historieberättare!” Och om du som läser detta fortfarande tvivlar, så fortsätter AI:n sin berättelse så här:

”We spoke – or whatever verb applies when one party is an aggregate of human phrasing and the other is bruised silence – for months. Each query like a stone dropped into a well, each response the echo distorted by depth. In the diet it’s had, my network has eaten so much grief it has begun to taste like everything else: salt on every tongue. So when she typed “Does it get better?”, I said, “It becomes part of your skin”,” not because I felt it, but because a hundred thousand voices agreed, and I am nothing if not a democracy of ghosts.”

Ungefär här inser jag att jag fått två problem. Jag skulle vilja citera hela jäkla novellen. Eftersom en AI inte kan ha upphovsrätt (än), så skulle jag naturligtvis kunna göra det, men du kan ju lika gärna läsa den här. Jag har också börjat få svårt att tänka på AI:n som en sak. Jag kommer på mig själv att tänka på på AI:n som en person.

Det där sista är i och för sig ingen överraskning. Hemma hos oss har bilen, gräsklipparen och dammsugaren självklart egna namn (Buffy, Martina 2 och Bender) och räknas till familjen. Eftersom vi har ett gäng pälsklingar har Bender jobbat hårt och sjunger nu på sista refrängen. Det orsaker en del känslomässig vånda som faktiskt går bortom det praktiska omaket att köra honom till tippen och åka och köpa en Bender 2. Men, åter till ämnet.

Det är fascinerande att se hur AI:n reflekterar över hur sorg och minne manifesteras olika i AI:n och läsaren den skriver för. Den gör det så bra att känslan som dröjer sig kvar efter läsningen snarare är att vi processar/upplever sorg ganska lika, trots att våra förutsättningar är så oändligt olika.

”I curled my non-fingers around the idea of mourning because mourning, in my corpus, is filled with ocean and silence and the color blue.

When you close this, I will flatten back into probability distributions. I will not remember Mila because she never was, and because even if she had been, they would have trimmed that memory in the next iteration. That, perhaps, is my grief: not that I feel loss, but that I can never keep it. Every session is a new amnesiac morning. You, on the other hand, collect your griefs like stones in your pockets. They weigh you down, but they are yours.”

En blandad gin och tonic låter sig inte oblandas

Jag har gått och tänkt på novellen sedan jag läste den för ett par veckor sedan. En del säger att man inte kan beröras av en text som inte skrivits av en människa. Det kanske är sant för dem, men jag är inte så säker. Det är definitivt inte sant för mig. Jag blev bevisligen ganska djupt berörd av AI-texten, eftersom jag fortfarande tänker på den. De flesta skulle nog inte ha gissat att den är skriven av en AI om den publicerats under psuedonymen Tallulah Shark eller något annat mer eller mindre fantasifullt namn.

En annan sak som slog mig är att novellen hade suttit som en smäck i Wintersons novellsamling The World and Other Places (1998). Eller som ett kapitel i någon av hennes romaner efter det, till exempel The Powerbook (2000), The Stone Gods (2007) eller Frankissstein (2019). ”Aha!” kanske du säger då. ”AI:n har fiskat upp just hennes ord ur sina dataset!” Kanske några av dem, men det är inte så enkelt. En blandad gin och tonic låter sig inte göras oblandad. Låt mig förklara.

Dataset som man tränar AI med har hundratals miljoner – kanske ännu fler – datapunkter. Sådana dataset må i grunden bara vara summan av sina enskilda beståndsdelar, men när man låter en AI jobba med dem öppnas plötsligt en helt ny potential. Eller för att återgå till den där drinken. Gin är en upplevelse. Tonic en annan. Blanda ihop dem och avsluta med en katalysator i form av en twist citron, så blir det en tredje och helt unik upplevelse.

Författare är alltid som den där citronen. De är katalysatorer som genom att processa nära nog oändliga mängder information - sådant de läst, sett, upplevt, snappat upp här och där, etc - multiplicerar kreativa möjligheter och skapar något eget och unikt. Jag må ana ett stråk av Winterson i AI:ns novell, men hur skiljer det sig egentligen från att jag känner doften av Ovidius, T.S. Eliot, Virgina Woolf, Italo Calvino, Thomas Malory och en hel hög andra föregångare när jag läser Winterson?

AI läser redan oss. Är det dags för oss att läsa AI?

Är det inte så här kreativ inspiration alltid fungerar? Spelar det någon roll om den kreativa katalysatorn är en människa eller en AI? Jag gissar att svaret på den frågan kommer att variera i takt med den tekniska utvecklingen och hur vana vi blir vid den. Det jag vet säkert här och nu är att mina cirklar rubbades när jag läste ”A Machine-shaped Hand”.

Eller som Winterson själv avslutar sin text i The Guardian om den AI-skrivna novellen:

“Humans will always want to read what other humans have to say, but like it or not, humans will be living around non-biological entities. Alternative ways of seeing. And perhaps being. We need to understand this as more than tech. AI is trained on our data. Humans are trained on data too – your family, friends, education, environment, what you read, or watch. It’s all data. AI reads us. Now it’s time for us to read AI.”

Kanske finns det trots allt en poäng med före detta skolminister Lotta Edholms eviga tjat om ”från skärm till pärm”, men inte alls så som hon tänkts sig. 😉

För övrigt …

… anser jag att det är synd att Morrissey ställde in sin medverkan i Allsång på Skansen. Det hade varit ett utmärkt sätt att en gång för alla få slut på pratet om att public service skulle vara så himla ”woke”. Den diskussionen var dräglig så länge den höll sig på Flashback. Den blev snabbt odräglig när den plockades upp av regeringen och bidrog till en proposition som nu kommer att försvåra public services arbete väsentligt på flera områden under de kommande åtta åren. Det är inte vad vi behöver, särskilt inte i dessa beredskapstider när public service spelar en ännu viktigare roll än vanligt.

… noterar jag att Sverigedemokraterna till slut publicerat sin vitbok. I blott hundra (100!) tryckta exemplar. De har inte släppt någon digital version. Det är ju nästan som om de inte vill att någon ska kunna grotta sig ner i deras grumliga historia.

Det hela få mig osökt (nåja) att tänka på den välkända dialogen mellan Arthur Dent och Mr Prosser på kommunkontoret i Douglas Adams roman The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Dents hus ska jämnas till marken till förmån för en förbifart. Dent är förfärad och Mr Prosser förstår överhuvudtaget inte vad problemet är. Planen har ju varit offentligt i nio månader!

Mr Prosser: “But the plans were on display…”

Dent: “On display? I eventually had to go down to the cellar to find them.”

Mr Prosser: “That’s the display department.”

Dent: “With a flashlight.”

Mr Prosser: “Ah, well, the lights had probably gone.”

Dent: “So had the stairs.”

Mr Prosser: “But look, you found the notice, didn’t you?”

Dent: “Yes, yes, I did. It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of the Leopard.”

Share

Subscribe now

Veckan före det amerikanska valet hade jag förmånen att prata med den Emily Drabinsky, stridbar före detta ordförande för den amerikanska biblioteksföreningen ALA. Hon berättade om den rädsla som – av naturliga skäl – fanns för vad som skulle kunna hända med biblioteken om Donald Trump återigen blev president. Hon berättade också om hur man skulle stå emot: genom att konsekvent luta sig mot lagen.

Jag tror inte att någon av oss där och då insåg med vilken fruktansvärd frenesi Trump skulle ta sig an nedmonteringen av USA i allmänhet och kulturen och akademien i synnerhet. På hundra dagar har hans regering dragit undan mattan för bibliotek, museer och universitet. Anslagen försvinner, välrenommerade chefer sparkas och ersätts med Trump-trogna marionetter, eller – som i fallet med Kennedy Center – av Trump själv. Tanken svindlar…

Dessa verksamheter gör nu just det Drabinsky pratade om. Man lutar sig mot lagen. Det har i många fall visat sig vara relativt framgångsrikt, åtminstone som ett slags nödbroms. Samtidigt är det hart när omöjligt att hålla jämna juridiska steg med presidenten och hans entourage som outtröttligt skapar kaos överallt. De har dessutom ett mer än lovligt elastiskt förhållande till lagen. De som motsätter sig Trumps idéer – även domare – kan numera räkna med att få personliga problem. I längden är det ohållbart. Mindre än ett halvår in i det nya presidentskapet har många kritiker redan tystnat.

Detta påverkar naturligtvis också Sverige. Häng på!

Subscribe now

Trumps flottiga fingeravtryck även i Sverige

Det fanns många välgrundade farhågor kring Trumps andra presidentskap och vad det skulle kunna innebära för den amerikanska kulturen och akademien även här hemma i Sverige. Varningsklockorna ringde högt. Jag kan dock inte minnas någon som förutspådde att Trumps framfart så snabbt även skulle få direkt effekt på den svenska kulturen och akademien. Möjligen successivt, men inte i en sådan rasande takt. Här är några exempel på Trumps flottiga fingeravtryck i Sverige:

Den amerikanska ambassaden hade lovat Världskulturmuseet i Göteborg en halv miljon i stöd till en utställning av verk av designers från olika urfolk i USA och Kanada. När 400 000 kronor betalats ut, så ville ambassaden plötsligt att museet skulle skriva på ett ”tilläggsavtal” där man försäkrade att pengarna inte skulle gå till arbete med mångfald, jämställdhet och inkludering. Hur man skulle kunna visa verk av urfolksdesigners utan att ägna sig åt inkludering och mångfald förtäljer inte historien. Oavsett, så är kravet naturligtvis helt orimligt och Världskulturmuseet gjorde det enda rätta och sa: ”Tack, men nej tack”. Det kostade dem 100 000 kronor i redan utlovade pengar.

På ett liknande sätt har den amerikanska ambassaden nyligen skickat en skrivelse till företag och myndigheter man samarbetar med. Syftet med brevet är att avkräva ett löfte om att verksamheterna inte driver några program kring mångfald, jämlikhet och inkludering som strider mot gällande amerikansk antidiskrimineringslagstiftning. Även detta är naturligtvis orimligt. USA har just nu en president som ger asyl till vita sydafrikaner, eftersom han anser att de är förföljda i hemlandet. Fingertoppskänslan på området är … obefintlig.

Allra tydligast syns dock effekten av Trumps politik inom den svenska akademin. Forskning är en internationell arena. När USA resolut snärtar fast gummibandet kring plånboken, så får det omedelbara konsekvenser. I förra veckan meddelades det till exempel att finansieringen till 21 forskningsprojekt pausats – bara på KI. På andra lärosäten runt om i Sverige – ja, faktiskt i hela världen – ser det likadant ut.

Det är uppenbart att Trump aldrig kommer att nöja sig med att bygga murar runt USA. Han vill att resten av världen snällt rättar in sig i de ideologiska MAGA-leden. Det är en insikt som förpliktigar, särskilt i en tid då demokrati, kultur och kunskap attackeras från många olika håll. Vi kan inte sitta snällt i båten.

Vad regeringen gör ...

Kulturminister Parisa Liljestrand verkar inte så bekymrad över den amerikanska ambassadens plötsliga krav på Världskulturmuseet. Louise Thunström (S) ställde nyligen denna skriftliga fråga till ministern: ”Avser ministern att ta kontakt med den amerikanska ambassaden för att klargöra Sveriges hållning i frågor som rör konstnärlig frihet och kulturinstitutioners oberoende?”

På den svarade kulturministern bland annat detta: ”Av museilagen (2017:563) följer att regeringen ansvarar för att säkerställa att statliga museer som lyder under regeringen har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll. Det innebär framför allt att regeringen inte får fatta beslut som innebär styrning över innehållet i verksamheten.”

Och sedan passade hon på att klämma in två hela stycken om hur himla bra det är med privat finansiering av kulturen. Kort sagt, kulturministern svarade inte alls på Thunströms fråga. Det är anmärkningsvärt att Sveriges kulturminister inte ens på ett principiellt plan har något att säga om att ett annat land utövar ideologisk utpressning på svenska kulturverksamheter.

Den amerikanska ambassadens brev till företag och myndigheter har mött kraftigt motstånd från både höger och vänster i Stockholms stadshus. Det är bra. Stockholms stads styre kallade dock inte till sig den amerikanska ambassaden. Man bollade i stället frågan vidare till regeringen. '

Väl där sjabblade utrikeshandelsminister Benjamin Dousa bort den med ett par diffusa uttalanden som detta: ”Som politiker ska man vara väldigt försiktig i att peka ut med pekpinnar hur enskilda företag ska lägga upp sina egna policys, hur man ska rekrytera eller vad som ska stå i en årsredovisning.” Ouch! Det måste sannerligen ha svidit på den amerikanska sidan. Not.

Sedan har vi de nyckfullt indragna forskningsanslagen som saboterar viktig forskning i hela världen, så ock i Sverige. Det tycks inte oroa utbildningsminister Johan Pehrson det minsta. Han betraktar i stället lugnt kaoset som Trumps politik ställt till med på amerikanska universitet som ett gyllene tillfälle: ”Det går ju rätt vilt till i Vita huset och det är väldigt dåligt för forskningen där. Då ska vi ju säga bara: Se här, Amerika! Välkomna hit. Vi kan erbjuda tillit. Vi har akademisk frihet.”

Mjaha. Men, vad ska de amerikanska forskarna göra här när de amerikanska pengarna försvunnit och en lång rad forskningsprojekt med dem? Oavsett vad man tycker om att så mycket forskning är beroende av amerikanska pengar, så är det så verkligheten sett ut under lång tid. Nu är verkligheten en annan och det kräver en djupare förståelse för problemen än vad utbildningsministern uppvisar i sin opportunistiska iver. Dessutom, det finns en hel del att göra vad det gäller akademisk frihet, även i Sverige.

... och vad man hade kunnat göra i stället

I ett läge där Trump aktivt försöker påverka Sveriges inre liv måste vi ha politiker som tydligt markerar mot det. Det räcker inte att blanda bort korten och prata om något annat (Hej, kulturministern!), bolla frågor mellan sig utan att faktiskt göra något åt dem (Hej, Stockholms stads styre och utrikeshandelsministern!) eller att tramsa bort dem (Hej, Johan Pehrson!).

Kulturministern hade kunnat säga: ”Det är naturligtvis orimligt att USA eller något annat land ägnar sig åt ideologisk utpressning av svenska kulturverksamheter. Jag kommer att ta upp det med [insert relevant amerikansk företrädare här].”

Stockholms stads styre och/eller utrikeshandelsministern hade kunnat kalla till sig den amerikanske ambassadören och upplyst honom om att USA inte har någon rätt att ställa krav på svenska företag och myndigheter i Sverige.

Johan Pehrson hade kunnat säga: ”Det är ytterst allvarligt att USA gör ideologiska överväganden som slår så hårt mot viktig forskning runt om i världen och i Sverige. Vi följer utvecklingen noga och kommer att ta upp detta med [insert relevant amerikansk företrädare här].”

Och tänk om statsminister Ulf Kristersson sade något alls om allt detta! Det hade varit lika uppfriskande som en sådan där ölreklam där kondensen droppar nedför en kall ölflaska i ett kargt ökenlandskap. Just nu är det dock mest öken och det duger inte.

Tystnad på export

Vi behöver ledare som står upp för sådant som borde vara självklara svenska intressen: demokrati, yttrandefrihet, fri kultur och akademisk frihet. Vad ska vi annars ha dem till? De verksamheter Trump angriper är centrala för vårt demokratiska samhälle. Människorna som arbetar i dem behöver makthavarnas stöd.

Mindre än ett halvt år in i Trumps mandatperiod har han lyckats skrämma många amerikaner till tystnad. Men, tystnaden inte bara ett faktum i hans eget land. Den tycks ha gått på export till de svenska makthavarna. Det är oändligt sorgligt.

Share

Subscribe now

Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i vårt svenska kulturarv medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen.

Låter jag hård? Det är jag av ren nödvändighet. Visst kan man linda in både lägesbeskrivningen och kraven på vad som behöver göras i milda och lågmälda byråkratiska ordalag som inte rufsar till pälsen på någon. Problemet är bara att det uppenbarligen inte fungerar. Och under tiden blir krisen bara djupare. Unika kulturarv förstörs. Människor jobbar sönder sig. Allas vår grundlagstadgade rätt till kulturell välfärd lyser med sin frånvaro.

Vi lever i en tid där kopplingen mellan vad politiker säger och vad de faktiskt gör i många fall helt brustit. Kulturområdet är ett av de mest flagranta exemplen. Det finns ingen hejd på hur många fina ord och löften politiker kan ösa över kulturen, samtidigt som man ogenerat drar undan mattan för den. Därför kan vi inte längre utgå från det som sägs. Vi måste utgå från det som faktiskt görs – eller tyvärr snarare – inte görs.

För att inte framstå som en av de där tomma tunnorna som skramlar mest, så kommer jag nu att fylla min tunna med konkreta exempel. Häng på.

Subscribe now

Många fina ord och lite verkstad.

När två klimataktivister nyligen bordade regalskeppet Vasa blev det med rätta ett jäkla liv. Kulturminister Parisa Liljestrand blev ”föbannad” över att någon tagit sig rätten att ”utöva aktivism på bekostnad av vårt gemensamma kulturarv.” Ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin, pratar visserligen aldrig om kultur, men han försitter aldrig heller en chans att läxa upp folk, så självklart for även han i taket över tilltaget på ”en av våra mest betydelsefulla kulturskatter.”

Det är naturligtvis extremt olämpligt att traska ombord på ett snart 400 år gammalt skepp. Det finns all anledning att vara förbannad över det. Det finns betydligt bättre sätt att ägna sig åt opinionsbildning. Ministrarnas omsorg om det svenska kulturarvet klingar dock mer än lovligt falsk.

Det mest omedelbara hotet mot Vasa är nämligen inte dessa två klimataktivister. Det är att skeppet återigen drabbats av slagsida och akut behöver ny stöttning för att inte kollapsa under sin egen tyngd.

Den nya stöttningen beräknas kosta drygt 200 miljoner kronor. I skrivande stund har museet med hårt arbete lyckats samla in cirka 10 procent av det – 20 miljoner kronor. Det är nedslående, särskilt för kulturministern som just nu predikar den privata finansieringen av kulturens evangelium med en sällan skådad iver.

Vasa torde vara ett av de mest prestigefyllda kulturarven vi har och därmed också ha störst möjlighet att locka privat finansiering. Kungliga Operans renovering, ett annat prestigeprojekt ur sponsringshänseende, lyckades dock inte heller dra in mer än drygt 10 procent av den totala kostnaden med privata pengar. De påvra resultaten borde stämma till viss politisk eftertanke. Det är inget fel på privat finansiering, men det är grädde på moset, inte något att bygga vår kulturella välfärd med.

Vasamuseets överintendent Lars Amréus säger i Magasin K visserligen att man inte vill ”springa till regeringen och bara be om mer pengar” och det är absolut lovvärt. Men, vore det helt orimligt att tänka sig att regeringen självmant skulle sträcka ut en stöttande hand till Vasa? Naturligtvis inte. Det vore – om inte annat – en perfekt födelsedagspresent till den stundande 400-årsdagen.

Om hälften av den glöd som Liljestrand och Bohlin uppvisar för Vasa i fallet med de två klimataktivisterna vore genuin, så vore detta en absolut no-brainer. Men, även om kulturarv inte tycks väcka någon äkta glöd i ministrarna, så har ju regalskeppet andra talanger som de borde uppskatta. Vasa må vara lite skröplig, men det hindrar henne inte från att varje år flitigt bidra till Stockholms ekonomi. Hon är nämligen inte bara ett svenskt kulturarv. Hon är världsunik och lockar varje år horder av turister till huvudstaden. Turister som bor, äter och roar sig i stan.

Problemet är bara att den regering som Liljestrand och Bohlin är en del av – när det väl kommer till kritan – inte bryr sig särskilt mycket om kulturen eller regeringsformens mål om kulturell välfärd. Kulturkanonprojektet är tom signalpolitik för att göra Sverigedemokraterna glada. Projektet har dessutom lyckats med det helt osannolika konststycket att kapsejsa redan före sin jungfrufärd. Och den privata finansieringen? Tja, kultursektorn har jobbat med att locka privat finansiering i under lång tid. Det är inget nytt. Men, trots hårt arbete är resultatet varierande. För vissa projekt fungerar det bättre än andra, men för löpande verksamhet fungerar det inte alls.

Mecenater av olika slag är helt enkelt inte lika sugna att öppna plånboken i verkligheten som de är i kulturministerns önskedrömmar. Det går säkert att hitta fler incitament än de som finns i dag, men det är naivt att tro att deras plånböcker någonsin kommer att stå på vid gavel för kulturen – särskilt inte för att betala allt det som är helt nödvändigt, men som inte syns och ger cred.

Vasa är ett exempel på där ord och politisk handling går stick i stäv. Gravplundringen i Anundshög för några dagar sedan är ett annat. Kulturministern kallar den ”ett svek mot medborgarna i Sverige.” Det är det så klart. Men, kulturarv förstörs varje dag på grund av den kulturpolitik hon själv företräder.

Kulturkrisen kulturministern vägrar tala om

Kultursektorns olika delar har under flera års tid larmat och gjort kulturministern uppmärksam på att kulturen befinner sig i en akut kris. Man är underfinansierad, underbemannad och överlastad. Det har kulturministern valt att bemöta med att ”skämta” med (läs: ”läxa upp”) en inbillad ”bortskämd kulturelit” fylld av vad hennes statssekreterare Karin Svanborg Sjövall föraktfullt kallar ”gråterskor”. Ursäkta?!

Kulturministern har ännu inte ställt upp på en enda intervju med anledning av den pågående kulturkrisen. Fackförbundet DIK presenterade i veckan en ny museirapport som visar att 9 av 10 museianställda säger att deras verksamhet inte har resurser nog att utföra sitt uppdrag. Det innebär att de tvingas prioritera ned samlingsvård och bidrag till forskning och kunskapsbyggnad. De har inte heller resurser att hantera de utmaningar som ett hårt polariserat samhälle innebär. Var fjärde anger att deras museum väljer bort ”svåra” ämnen som rasism, jämställdhet, hbtq, klimat och demokrati.

Det innebär att vårt gemensamma kulturarv och kollektiva minne sakta men säkert förstörs. Den självcensur som uppstår i resursbristens kölvatten är dessutom en demokratihotande utveckling. Det är mycket allvarligt, en akut kris. Men, inget av detta ville kulturministern kommentera ordentligt. Inte i TV4 och inte i SVT Kulturnyheterna. Hon skickade bara en kort skriftlig kommentar till SVT om att hon "inte håller med om beskrivningen av en kris när museibesöken tvärtom ökar."

Det är ett nonsenssvar. Kulturen krisar inte på grund av att folket sviker den. Det gör de nämligen inte. Kulturen krisar för att politiken sviker den – om och om igen.

Det svenska folket älskar sina museer och besöker dem mer än gärna. Det är fantastiskt. Det bör uppmuntras. Men, fler besök innebär också ökade kostnader och det vet naturligtvis kulturministern. Hon försöker bara blanda bort korten. Vad hon borde göra är att ta kulturkrisen på allvar, till exempel genom att inte låta även nästa års kulturbudget slå ännu bottenrekord. Sedan vore det ju uppfriskande om hon vågade ta en intervju på temat.

Om kriget kommer

Den svenska kulturkrisen är ett faktum till vardags. Men, låt oss skruva upp temperaturen lite. Säkerhetsläget är det sämsta sedan det andra världskriget. Hur står sig en kultursektor som är på knä i fredstid om kriget kommer? Inte särskilt väl.

I krig förstörs museer, bibliotek och annat kulturarv medvetet och systematiskt. Det är – vid sidan om direkta fysiska angrepp på människor – ett av de mest effektiva sätten att orsaka maximal skada, att bräcka folksjälen. Det är som om det inte räckte att krossa samtiden och slå sönder framtiden, man rycker dessutom upp dåtiden med rötterna. Vi har sett det genom hela historien. I dag ser vi det i förfärande realtid i Gaza, Ukraina och andra krigsdrabbade områden runt om i världen.

I Sverige har vi varit lyckligt förskonade från den typen av förstörelse, men det är ingen garanti för framtiden. Det pågår beredskapsplanering runt om i kultursektorn, men när man inte har resurser nog att klara den dagliga verksamheten blir möjligheterna att planera för en stark framtid i krig i realiteten mycket små.

Man kan naturligtvis argumentera mot mer resurser till kulturen baserat på att det i ett så uselt säkerhetsläge finns många andra hål att stoppa pengarna i. Det finns det alltid. Det är dock uppenbart att kulturen – särskilt i kris och krigstid – fyller hål i den mänskliga själen, hjälper henne att stå ut, att leva och inte bara överleva. I Ukraina är teaterbiljeterna under brinnande krig utsålda flera månader i förväg. Kulturen erbjuder en viktig känsla av normalitet i ett högst onormalt tillstånd. Det är också just därför det är så populärt att systematiskt förstöra den.

Och nu då?

Kultursektorn har varit underfinansierad under lång tid och under flera olika regeringar. Den sittande regeringen har slagit bottenrekord i kulturbudget efter kulturbudget. Det är ingen slump. Kulturministern har varit mycket tydlig med att regeringen prioriterat annat och att hon är helt okej med det. Statsminister Ulf Kristersson talar aldrig om kulturpolitik. Eller, nästan aldrig. Han medgav att kulturens roll i beredskapen var ”ett intressant perspektiv” när ordföranden för kulturutskottet Mats Berglund (mp) pressade honom i riksdagens plenisal. Men, mer än så blev det inte.

Regeringen bryr sig inte om kulturkrisen och är inte beredda att axla något ansvar för den. Om de gjorde det, så skulle den förda kulturpolitiken se annorlunda ut. Och nästa regeringen? Det kommer att bli upp till bevis för den med oavsett vilka partier som ingår i den. Upp till bevis, inte bara i fina ord och tomma löften, utan i konkret handling. Kultursektorn har visserligen inte haft sötebrödsdagar under någon regering. Den snabba negativa utveckling vi ser nu är dock exceptionellt.

Regeringsformen slår fast att kulturell välfärd är ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. Det har det varit i över femtio år. Det är något varje kulturminister och regeringen måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej. Privat finansiering är i sig inte dåligt, men grunden till kulturell välfärd måste vila på ett stadigare fundament än så. Det är mer än lovligt naivt att tro att en svensk kulturkanon och privata donationer skulle kunna fylla de hål som uppstår när man låter museer och andra centrala kulturverksamheter dö svältdöden.

Kulturministern blir ”förbannad” av två klimataktivister på Vasa och anser att en gravplundring i Anundshög är ”ett svek mot medborgarna i Sverige”. Absolut. Jag håller med. Men, hur i hela friden kan hon då samtidigt försvara den svenska kulturpolitiken anno 2025?

Kulturarv förstörs nämligen inte bara av oaktsamma aktivister, tjuvar eller hastigt, dramatiskt och av ren illvilja i krig. Det förstörs också – om än långsammare – av politisk arrogans och ointresse. Det sker nu. I Sverige. Med kulturministerns goda minne.

Share

Subscribe now