Skolverket föreslår att man ska minska antalet platser på flera högskoleförberedande gymnasieprogram. Som vanligt är det estetiska och samhällsvetenskapliga program som ska få stryka på foten. Det är illavarslande. Särskilt med tanke på att det humanistiska programmet redan för en tynande tillvaro i landet.
Vi riskerar helt enkelt att få en ganska andefattig utbildningskedja, andefattiga liv och ett i förlängningen andefattigt samhälle. Det tycker jag är dåligt. Därför kritiserade jag också Skolverkets förslag i en intervju i Ekot.
Det satte fart på både Svenskt Näringsliv och arbetsmarknadsminister Johan Britz. Svenskt Näringsliv kände sig nödgade att akutintervjua sig själva på sin hemsida och arbetsmarknadsministern rusade genast till deras försvar i en radiointervju. Tydligen är detta en öm tå.
Att Svenskt Näringsliv mest är intresserade av att skolsystemet producerar kuggar till maskineriet är ur deras snäva perspektiv helt rimligt. Men ur ett individ- och samhällsperspektiv är det ett orimligt förhållningssätt. Därför är det tråkigt att se att arbetsmarknadsminister Britz har lånat deras talepunkter när han kommenterar frågan. En minister har ju, förutom sin ministerportfölj, också ett mer övergripande ansvar för både medborgare och samhälle och här rimmar det illa med Svenskt Näringslivs särintresse.
Och så var det demokratin
Självklart måste utbildningssystemet ta hänsyn till arbetsmarknadens behov, men arbetsmarknaden har många olika behov. Dessutom vore det galet att låta just arbetsmarknaden trumfa alla andra behov. Vi lever till exempel i en demokrati. Den kräver att individen har en vidare förståelse av sig själv och det samhälle vi lever i för att fungera väl. Det får vi genom de delar av utbildningen som inte enkelt mappar mot ett tydligt arbetsmarknadsbehov.
Ett välfungerande samhälle behöver en lång rad yrkesgrupper för att fungera. Vilken som är viktigast beror på vem man frågar och när. Hade någon frågat mig när jag fick en anafylaktisk chock, hade jag sagt att ambulanspersonalen var viktigast. Hade någon frågat i torsdags, när vattnet sprutade okontrollerat i källaren, hade jag sagt rörmokaren. Hade någon frågat mig när jag var femton och kände att tillvaron var för trång, hade jag utan tvekan sagt bibliotekarien.
Vill man översätta mina subjektiva behov till samhällsnivå, skulle man kunna säga att det är viktigt att sjukvården fungerar, att infrastrukturen tas väl om hand och att allmänheten har tillgång till andlig spis. Det är helt enkelt korkat att ställa yrkesgrupper mot varandra baserat på deras betydelse. Alla är viktiga. Kanske inte varje dag för var och en av oss, men på ett övergripande plan behöver vi dem alla.
Utbildning är det vi behöver för att klara av våra jobb – oavsett vilket jobb det är. Bildning är det vi behöver för att leva rikare liv och bli mer aktiva samhällsmedborgare – oavsett vilket jobb vi har. Utbildning måste vi få välja efter eget huvud. Bildning borde vi i någon form få med oss oavsett vilken utbildning vi valt.
Därför är det hål i huvudet att ytterligare försvaga de estetiska, samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena i skolan. Om unga människor överhuvudtaget ska kunna välja dessa utbildningar måste de först få möta ämnena. De måste få möjlighet att upptäcka sina intressen och utveckla sina förmågor. Om vi försvagar de estetiska ämnenas ställning i skolan, minskar antalet platser på gymnasiet och samtidigt signalerar att dessa utbildningar inte är särskilt värdefulla, skapar vi själva den bristande efterfrågan som sedan används som argument för ytterligare nedskärningar.
Människan är – oavsett vilket yrke hon har – en tänkande och kännande varelse. Vill vi ha vägar som fungerar, måste vi ha någon som kan ta hand om infrastrukturen. Vill vi kunna tänka och känna tillsammans måste någon också kunna ta hand om den infrastrukturen. Det är liksom inget som bara händer av sig själv.
En fin utbildning – för andras ungar
Arbetsmarknadsministern tar upp en intressant fråga i sin intervju. Status. Tyvärr tror jag att han har helt rätt i att många föräldrar tycker att YH-utbildningar är toppen för andras ungar. Det är tyvärr en inställning som jag känner väl igen när det gäller estetiska och humanistiska utbildningar: ”Gud, vad kul att Nisse vill satsa på det!” Herregud, vilken tur att Nisse inte är mitt barn!
Det är bara synd att ministern gör statusfrågan till ett vapen mot de estetiska utbildningarna. Här finns det ju en tydlig gemensam nämnare mellan dem och YH-utbildningarna. Hade det inte varit bättre att i stället kroka arm och slå ett slag för alla ungdomars rätt att självständigt välja utbildning? Det brukar nämligen bli mycket bättre då.
Skolverket har visserligen rätt i att färre söker sig till de estetiska utbildningarna, men det är fel att dra slutsatsen att det beror på att ungdomar inte är intresserade av dem. Gymnasieskolan tillgodoser ju inte bara utbildningsintressen. Den formar vilka vägar ungdomar över huvud taget kan föreställa sig att gå. De estetiska ämnenas låga status får så klart konsekvenser. Alltför många elever som vill läsa ett estetiskt program möts av skepsis, både från skolan och från sina föräldrar. Dessutom möter elever i dag allt mindre professionell kultur under sin skolgång. Är de om sig och kring sig ser de hur kulturen svälts ut. Är det konstigt att de då väljer en annan utbildning?
Tänk om de i stället hade fått möta kultur under skolgången och sett ett rikt och levande kulturliv omkring sig. Ja, då kanske de hade kunnat föreställa sig ett yrkesliv inom kultursektorn. Och kanske hade även skolan och föräldrarna haft en mer positiv inställning till estetiska studier.
När maskinerna tänker måste vi tänka och känna mer
En annan viktig fråga är AI. Den har dock Skolverket över huvud taget inte införlivat i sin framtidsspaning. Det får man nog i det närmaste betrakta som ett tjänstefel i dessa tider. AI kommer att påverka arbetsmarknaden vare sig vi vill eller ej. Ju mer AI kan producera, analysera och fatta beslut, desto viktigare blir människors förmåga att bedöma, ifrågasätta, tolka och förstå konsekvenserna. Samhället kommer att behöva fler människor som förstår teknikens etiska, kulturella och demokratiska konsekvenser, även om arbetsmarknaden kanske inte lägger så stor vikt vid det.
Jag tillhör inte dem som per definition ser AI som något dåligt. Jag tror tvärtom att AI, om den utvecklas och används ansvarsfullt, kan föra med sig mycket gott. Men hur ska det gå till om vi aktivt styr bort ungdomar från akademisk utbildning inom sådana ämnen som bland annat bidrar till det där mer mänskliga och ansvarsfulla? Jag är inte särskilt pepp på en framtid där maskinerna sköter allt tänkande medan människan bara gör det fysiska arbete som de inte klarar av.
Ju mer jag tänker på allt detta, desto mer landar jag i att vi, om något, behöver mer estetik, samhällskunskap och humaniora, gärna insprängda i alla utbildningar. Det finns forskning som visar att estetiska ämnen stärker lärandet i andra ämnen, så i stället för att tränga bort dem borde man alltså snarare föra tillbaka dem in i undervisningen. Dels för att vi behöver människor med spetskompetens inom dessa områden, men kanske framför allt för att det är kompetenser som alla behöver.
En elektriker, sjuksköterska, bibliotekarie, ingenjör, rörmokare, ja, till och med en arbetsmarknadsminister behöver en bred bildningsbakgrund. Inte för att glida runt i en svart basker och prata om Sartre, utan för att bildningen berikar både dem och samhället.
Alla individer mår bra av att bättre kunna tolka sig själva och andra. Alla demokratier mår bra av att ha medborgare som kan tolka information, förstå sin plats i historien och ställa besvärliga frågor.
Arbetsmarknaden behöver kompetens. Demokratin behöver bildning. Människor behöver båda.
Till vardags skriver jag – som här ovanför – mest om kulturens förutsättningar och dess plats i samhället. När jag klipper gräset och dammsuger funderar jag på vad kulturen faktiskt gör med, för – och ibland mot – oss.
Det skriver jag om i mitt engelska nyhetsbrev Cultural Tendencies. Där handlar det om allt från Homeros till Homer. Lady Macbeth till Lady Gaga. To Kill a Mockingbird till Killing Eve. Kort sagt, en liten inblick i den där stora konversationen genom tid och rum som vi kallar kultur.
Här är tre smakprov:
Reader, I Didn’t
How I skipped school for Jeanette Winterson, stumbled over Italo Calvino and washed up in Jack the Ripper’s changing room.Those Lucky Bastards
They haven’t heard the song yet. I have. It’s a problem.What a Time to Be Dead
Greta Garbo is back, selling ball bearings. And somehow, that’s not what bothers me the most.