Homer Simpson-metoden sprider sig i svensk politik

När makten möter motstånd väljer den det minsta motståndets väg. Beslutsprocesserna blir sämre och kritiska frågor duckas. Det börjar se ut som en strategi. Jag kallar den Homer Simpson-metoden.

Det är tack och lov länge sedan journalister, ja faktiskt nästan vem som helst (inklusive bankrånare!) kunde plocka upp luren och ringa direkt till statsministern. Det är helt rimligt att det finns några lager emellan. Ministrar har ju annat att göra än att svara i telefon.

Men det betyder ju inte heller att pendeln måste slå över åt rakt motsatt håll. Dessvärre är det exakt vad som i en rasande takt håller på att hända. Det sker på två sätt som båda skadar demokratin.

Häng på!

Grus i det demokratiska maskineriet

Den mer formella sidan av det hela handlar om att man sakta men säkert håller på att montera ned det drygt 400 år gamla kommittéväsendet. De utredningar, remissrundor och dialoger som föregår politiska beslut är inte pynt. De oljar det demokratiska maskineriet så att besluten blir så välgrundade och bra som möjligt.

Detta har det gudbevars tummats på av tidigare regeringar också, men Tidöregeringen har utvecklat det till något av en konstform. Och det sätter fingret på det kanske mest bekymmersamma: när sådana arbetssätt väl etableras finns inget som säger att nästa regering – oavsett färg – inte fortsätter på samma linje.

Man bestämmer till exempel redan i uppdraget vad en utredning ska komma fram till. Det har flera gånger lett till pinsamma situationer av det här slaget: Utredaren konstaterar trött att alltihop är ett uselt förslag – men eftersom det ändå ska genomföras föreslår man hur. Sedan ber utredaren mer eller mindre om ursäkt för de dåliga förslag hen tvingats lägga fram.

Sedan kör man en haltande remissrunda. Haltande betyder i praktiken tre saker: färre remissinstanser, kortare svarstid och en presskonferens där ministern tackar för remissinstansernas ”stora engagemang” – trots att de mangrant sågat det längs med fotknölarna.

Detta såg vi till exempel i frågan om att slå ihop Moderna, ArkDes och Statens konstråd. Naturligtvis struntade man i remissinstansernas erfarenhet, tackade för engagemanget och bulldozrade igenom beslutet i alla fall.

Det minsta motståndets väg

Den mer subtila varianten handlar om att, likt Homer Simpson, långsamt backa in i en buska och försvinna i grönskan så snart man anar minsta lilla motstånd.

Resultatet blir att journalistisk granskning försvåras. Kulturminister Parisa Liljestrand har till exempel duckat intervjuer med seriösa kulturmedier månad ut och månad in. Hon har tydligen inte tid. Men, hon har tid till att mata sitt Instagram-konto, snällpress och högerpopulistiska YouTube-kanaler.

Så här säger Susanne Claesson, chefredaktör för Magasin K:

“Vi har försökt få en längre intervju med kulturministern Parisa Liljestrand i flera månader, men hon prioriterar hund- och träningspoddar i stället. Vi ser att hon gör snäll-press, men till oss säger hon att hon inte har tid. Det är absolut en utmaning. Hennes företrädare Jeanette Gustafsdotter valde däremot att ställa upp på en intervju under förra valåret.” (Sveriges tidskrifter)

Och Thord Eriksson, chefredaktör för Biblioteksbladet:

“Jag har tappat räkningen på alla gånger sedan regeringsbildningen hösten 2022 som vi bett om att få intervjua kulturminister Parisa Liljestrand om folkbibliotekens situation. Alltid har det saknats utrymme för oss i kalendern, även när vi varit beredda att ge henne möjligheten att svara i språnget, på väg mellan andra åtaganden.

Jag har noterat att hon däremot har lyckats pressa in deltagande i faktaförvillaren Henrik Jönssons kanal på Youtube och i den högerpopulistiska podden Sista måltiden.” (Biblioteksbladet)

Det är ovärdigt. Svenska folket har rätt att få höra hur kulturministern motiverar en politik som monterar ned kulturen.

En annan subtil variant är att undvika konstruktiv dialog med centrala aktörer inom den sektor man ansvarar för. Även här har kulturminister Liljestrand excellerat. I början av mandatperioden fick några aktörer träffa henne, däribland jag och fackförbundet DIK. De senaste par åren är vi dock många inom sektorn som kan vittna om att kulturministern stängt dörren. Hon har aldrig tid för möte, såvida du inte råkar vara ett multinationellt företag av något slag, för då gör hon gärna hembesök. (Hej Spotify, Netflix och Lidl!)

Detta handlar alltså inte om att kulturministern inte vill gå på fest, som det ju varit en del debatt kring. Det kunde jag inte bry mig mindre om. Det handlar om den typ av ordentliga bilaterala möten som en minister normalt har med etablerade aktörer.

Jag har ingenting emot hund- och träningspoddar eller Instagram-gymmande. Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR hundar och antagligen pratar lite för mycket om min egen. Kulturministerns insatser på gymmet är också djupt imponerande. Hon bröt ryggen och var tillbaka efter bara några veckor. Om det hade hänt mig skulle jag antagligen fortfarande legat på soffan och tyckt synd om mig själv. Så, massor av kudos för det.

MEN, vi har alla bara 24 timmar om dygnet. Man måste prioritera. Är man minister, så måste man prioritera hårt. Då är det hål i huvudet att konsekvent prioritera bort seriösa medier och centrala aktörer i det område man har ansvar för. Det är inte bara dumt. Det är skadligt för demokratin.

Taktiksnack

Men nu ska jag inte vara ogin. Bevisligen går det att få kontakt med kulturministern och andra ministrar. En del ministrar springer inte och gömmer sig varje gång. Man kan också ha flax. Då och då lyckas man kanske måla in en minister i ett hörn så att hen måste träffa en. Men, vill man få en korridorsselfie med en minister på regelbunden basis krävs numera en helt annan taktik.

Det finns visserligen ingen anledning för oss andra att bistå i nedmonteringen av demokratin. Men här är den ändå.

Det är en förföriskt enkel taktik. Det enda man behöver göra är att inte kritisera regeringen. Man får inte heller framstå som om man kommer att ställa dem till svars eller kräva något alls av dem. Kan man dessutom signalera att man gärna går deras ärenden, så är saken biff. Man behöver kort sagt bara vara som Ford Prefect sammanfattar jorden i sin uppdatering av Liftarens guide till galaxen: I stort sett menlös.

Civilsamhällets roll är dock inte att jaga korridorselfies. Civilsamhällets roll är att bygga och värna demokratin.

Men nu har vi i alla fall något att kalla politikens ständiga ansvarsduckande:

Homer Simpson-metoden.