Valet är över och varje dag frågar folk mig vem jag helst skulle vilja se som kulturminister. Ingen har fått svar på det och det kommer de inte heller att få. Det är nämligen inte särskilt intressant. Det intressanta är vilka egenskaper personen bör ha och – framför allt – vilka förutsättningar personen får för att kunna utföra sitt jobb.
Myterna
Låt oss börja med att städa undan ett par efterhängsna myter som dyker upp i kulturministerdebatten:
”Kulturministern är kulturens företrädare i regeringen.” – Nej. Detta är en av få saker som jag och Parisa Liljestrand är helt eniga om. En kulturminister är, precis som alla andra ministrar, regeringens och ytterst folkets representant.
Med det sagt är det naturligtvis en fördel om kulturministern är intresserad av att lyssna på vad kultursektorn har att säga och inte aktivt går i clinch med den bara för att. Det blev inte bra när regeringen ströp budgeten samtidigt som Parisa Liljestrand valde att skjuta från höften i stället för att lyssna på vare sig kultursektorn eller de mecenater hon ville baxa över ansvaret för den kulturella välfärden på.
”En kulturminister måste vara expert på kultur.” – Nej. En minister är omgiven av sakkunniga som känner till området utan och innan. Men när man ropar efter en minister som är expert handlar det ofta inte ens om det. Det handlar om ministerns förmåga att spika fåniga kulturquiz.
Varje ny kulturminister ställs förr eller senare – oftast förr – inför en rad frågor om författare, regissörer och artister. Svarar de fel, vilket de oundvikligen gör, bedöms de vara olämpliga för uppgiften. Problemet är att det är omöjligt att kunna allt. Kulturen är alldeles för fantastisk för det.
För att illustrera hur omöjligt det är gjorde jag ett matematiskt exempel i mitt engelska nyhetsbrev. Om man läser en text om dagen i kronologisk ordning skulle det ta omkring 350 år bara att läsa sig igenom British Museums samling av kilskriftstavlor.*
Om vi förutom texten lägger till musik, konst, teater, film och tv blir det tydligt hur löjligt det är att tro att ett kulturquiz säger någonting alls. På 350 år har man inte ens hunnit nosa på Homeros. Innan Homer Simpson dyker upp som en gul prick på horisonten kommer solen antagligen ha hunnit bli en röd jätte som mumsat i sig både jorden och våra högtflygande kulturella krav på en ny kulturminister.
Missa inte att också prenumerera på DIK:s kulturpolitiska nyhetsbrev:
"Koll på kulturpolitiken".
Egenskaperna
Det finns dock några egenskaper som en kulturminister bör ha.
Demokratisk ryggrad – Det borde inte behöva sägas, men i dessa dagar är en demokratisk ryggrad viktig. Principen om en armlängds avstånd måste värnas, inte bara med fina ord, utan i handling.
Politisk hantverksskicklighet – Politik är ett hantverk. Särskilt om man är ansvarig för en av de ministerportföljer som inte kommer med massor av pengar eller politisk prestige. Då krävs det någon som kan hantverket utan och innan. Någon som vet vilka trådar man kan dra i och vilka överenskommelser som ger störst effekt. Kort sagt, någon som kan ministermaxxa posten och få saker gjorda långt bortom fina tal och klippta band.
Allmänt kulturintresserad – Det underlättar om en kulturminister är intresserad av sitt område. Nej, plocka inte fram quizen. En minister som inte kan rapa upp vem som skrev Aniara på beställning kan kanske citera både T.S. Eliot och Bad Bunny i sömnen.
Med allmänt kulturintresserad menar jag att hen måste förstå vilka funktioner kulturen har för både individer och samhälle. Hen måste vara intresserad av att lyssna på företrädare för både kultursektorn och allmänheten för att förstå vilka insatser som behöver göras för att bygga den kulturella välfärden.
Förutsättningarna
Det största problemet för kulturministrar som vill få någonting gjort är att förutsättningarna sällan finns.
Resurser – Regeringen, med finansministern i spetsen, måste ge kulturministern rimliga ekonomiska förutsättningar. Kulturbudgeten är en av de allra minsta posterna i statsbudgeten. Det kan man välja att behandla som en naturlag. Eller så kan kulturministern gå in i budgetförhandlingarna och kräva en rimlig budget – och finansministern kan spetsa öronen och faktiskt lyssna.
Status – Kulturministern kan bara göra så mycket. Hela regeringen, med statsministern i spetsen, har ansvar för att höja kulturens status. Finlands före detta kultur- och försvarsminister Stefan Wallin sa en bra sak i ett panelsamtal vi båda var med i på Folk & Kultur: ”Det måste finnas en liten kulturminister i varenda minister.” Först då kan en kulturminister få det rörelseutrymme som krävs för att stoppa kultursektorns kräftgång och börja bygga kulturell välfärd för alla.
Rätt egenskaper och rätt förutsättningar
Vi lägger alldeles för mycket tid på att fråga om kulturministern kan kultur, och för lite tid på att fråga regeringen om den tänker ge kulturministern möjlighet att bedriva en rimlig kulturpolitik.
Jag brukar säga att kulturminister är ett av Sveriges mest otacksamma jobb. Men för en person med rätt egenskaper och rätt förutsättningar är det ett jobb där man kan göra betydligt större skillnad – för kulturen, de som arbetar med den och allmänheten som tar del av den – än den lilla ministerportföljen antyder.
* Jag vet att de flesta kilskriftstavlor är räkenskapstavlor och brev, men dock.