Det pågår en museislakt i Sverige. Jag vet att det finns de som vänder sig mot den beskrivningen, så låt mig förklara varför jag ändå beskriver sakernas tillstånd på det sättet.
Det är i sig inget konstigt med att ett museum bestämmer sig för att flytta. Det kan finnas många skäl till det. Men när den utlösande faktorn om och om igen är att staten är en usel hyresvärd, är det inte en slump. Det är ett kulturpolitiskt systemfel. Och det gör ingen gott att släta över det.
I förra veckan föreslog ledningen för Världskulturmuseerna (SMVK) att Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet ska flytta in i Etnografiska museet. Nu har ledningen för Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria (SMMTF) meddelat personalen på Armémuseum att man inte förlänger hyreskontraktet och att museet därmed måste stänga på obestämd tid.
Gemensamt för dessa museer är att de har Statens fastighetsverk (SFV) som hyresvärd. Det är, av allt att döma, inte en särskilt angenäm erfarenhet. För Etnografiska museet har SFV aviserat en hyreshöjning på 57 procent för 2027. Till de senaste årens generella underfinansiering kan de nu alltså lägga sprillans nya chockhyror till sin vardag.
När staten leker marknad
SFV har fått i uppdrag att agera hyresvärd. Det betyder i praktiken att SFV håller upp ett slickat finger i marknadens snålblåst innan man levererar skyhöga, högst teoretiska marknadsvärden på kulturfastigheter som ofta är specialbyggda för just den verksamhet som finns där. Det mest extrema exemplet är kanske Vasamuseet som bokstavligen är byggt runt skeppet, men här finns även Nationalmuseum och Dramaten.
Som grädde på moset verkar SFV – av outgrundlig anledning – dessutom sikta på att få en kopp med texten ”Sveriges sämsta hyresvärd!” på. Myndigheten har under flera år blåst förbi regeringens avkastningskrav med råge. För 2025 låg kravet på knappt 160 miljoner kronor. SFV:s överskott före fastighetsförsäljningar uppgick till 859 miljoner.
Tack vare denna iver har SFV kunnat bygga upp ett myndighetskapital på närmare åtta miljarder kronor, vilket Riksrevisionen har ställt sig frågande till. Myndigheter ska normalt sett inte samla miljarder på hög. Politiken har dock obekymrat låtit det hela fortgå.
Resultatet är att många kulturverksamheters hyror har stigit markant de senaste åren. (Här finns statistik över det.) Nationalmuseum har till exempel betalat mer än 45 procent av sin verksamhetsbudget i hyra. Världskulturmuseerna nära 36 procent. Men SFV vill ha mer och aviserade tidigare i år chockhyror. För Dramaten skulle det kunna innebära tre gånger så hög hyra. Kort sagt, statens ena hand skinnar den andra. Till ingen nytta alls.
Missa inte att också prenumerera på DIK:s kulturpolitiska nyhetsbrev: "Koll på kulturpolitiken".
De ska ju bara flytta
Men kan man verkligen tala om en museislakt när museerna bara planerar att flytta? Ja. En flytt är naturligtvis inte en katastrof i sig. Men än så länge saknas realistiska planer för hur dessa flyttar faktiskt ska genomföras.
Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet är nu tänkta att flytta in hos Etnografiska museet. Det skulle, enligt SMVK, kräva en utbyggnad för cirka en halv miljard. Jag är visserligen en obotlig optimist, men om staten inte vill släppa till några tiotals miljoner för att museerna ska kunna jobba vidare där de är, så är det nog väl optimistiskt att tro att man ska få loss en halv miljard. Och då har vi inte ens räknat in vad det kostar att flytta två museer och deras samlingar.
Armémuseum har här och nu ingen tilltänkt lokal. Vi vet alla hur jobbigt det är att hitta nytt boende för en normalstor familj. Föreställ dig hur det är att hitta en schyst lokal till ett helt museum. Och en ny lokal måste dessutom anpassas för verksamheten. Det är inte gratis.
Pengarna försvinner alltså inte ur ekvationen bara för att man kallar det en flytt. Därför blir det märkligt när överintendent Lars Amréus nattmanglar på X om att flytten inte alls har att göra med pengar. Det har den självklart.
Två saker kan vara sanna samtidigt. Museet kan mycket väl ha behov som de nuvarande lokalerna inte uppfyller, samtidigt som SFV:s chockhyror uppenbarligen stressar museet ur huset utan några konkreta planer för framtiden. Nya lokaler ska hittas och anpassas, samlingar ska packas och flyttas och verksamheten ska klara åren däremellan. I värsta fall får man dessutom ett nytt hus i SFV:s regi med precis samma hyresproblem som tidigare.
Och så var det tiden
Hur länge är det rimligt att allmänheten ska stå mer eller mindre utan flera viktiga museer på en gång?
Även om det skulle gå att skaka fram pengarna, kommer flyttarna att ta tid. Politiska beslut måste fattas. Tillbyggnader, anpassningar och/eller nybyggnation måste vara klara innan man ens kan börja flytta in. Hur lång tid kan det tänkas ta? Tja, Medeltidsmuseet stängde 2023 för flytt och kommer enligt nuvarande plan inte att kunna öppna sin publika verksamhet i Börshuset förrän 2034. Om allt går enligt plan. Elva år.
Det bästa scenariot är alltså att tillgången till dessa fyra museer försvinner eller kraftigt begränsas under flera år. Det är inte direkt idealiskt.
Det sämsta scenariot innebär att man packar ihop samlingarna, men att resurser och nya publika lokaler aldrig materialiseras. Med tanke på hur svårt det är att armbryta loss pengar till kulturen är det tyvärr inte helt osannolikt.
Oavsett hur det blir riskerar Sverige under tiden att tappa unik kompetens. Varför klamra sig fast vid en osäker framtid i Sverige när man kan få jobb i ett annat land där ens kompetens uppenbarligen uppskattas mer?
Det finns dessutom en uppenbar risk för att detta bara är början. SFV äger fastigheter i hela landet. Hundratals kulturverksamheter huserar i dem. De är redan hårt ansatta av underfinansiering och deras tolerans för nya hyreschocker är i de flesta fall lika med noll. Och om inte ens kolosser i storstan, som Världskulturmuseerna, Nationalmuseum och Dramaten, kan värja sig för hyreseländet, hur ska mindre verksamheter kunna göra det?
Och nu då?
Så ja. Det pågår en museislakt. Exakt vilken omfattning den kommer att få är ännu oklart, men mönstret är redan tydligt. Frågan är alltså inte varför jag har valt att använda just det ordet. Frågan är varför andra tiger eller slätar över det som sker.
Det går inte längre att betrakta varje museiflytt som en enskild händelse. Det finns en systematik i det som nu sker och den kommer att rulla vidare tills vi stoppar den. Om inte nu? När?
Det enda som är bra med den här situationen är att den inte är en naturkatastrof. Det är en katastrof skapad av dåliga politiska beslut och ett övernitiskt SFV. Det betyder att den kan avvärjas med bra politiska beslut och kortare tyglar på SFV.
Regeringen och den nya riksdagen måste dra i nödbromsen och se till att dessa museer antingen kan fortsätta verka där de är eller flytta – om de så vill – under mer ordnade former. Sedan måste ett nytt hyressystem skyndsamt komma på plats.
Just nu riskerar delar av vårt kulturarv att gå förlorade, unik kompetens att försvinna och allmänhetens tillgång till sin historia att stympas.
Någon frågade mig i förra veckan varför jag tjatar om kulturell välfärd… Bland annat på grund av detta.
