Frågan om marknadshyror för kulturverksamheter och hur de hanteras tycks aldrig ta slut. Men bakom bråket om hyrorna finns en större fråga. Vad ska en myndighet göra när reglerna den följer får fullständigt orimliga konsekvenser?
Facket DIK har i många år kritiserat både hyressystemet (politikernas ansvar) och hur det tillämpas (Statens fastighetsverks ansvar). SFV har aldrig bemödat sig med att svara oss. Inte ens replikerat på någon av våra debattartiklar. Inget.
Därför blev jag förvånad när dammluckorna plötsligt öppnades i mitt kommentarsfält på LinkedIn en tidig fredagskväll. Fem långa kommentarer, från ett privat konto som tillhör en av myndighetens direktörer. Är detta SFV:s officiella svar? Jag har svårt att föreställa mig en strategidiskussion som landar i: ”Ja, låt oss slänga upp fem textväggar i Trobergs kommentarsfält en fredagskväll via en enskild medarbetares konto!”
Jag vet inte hur det gick till, men jag vet i alla fall detta:
Vi har ett hyressystem som inte fungerar. Och en myndighet som naturligtvis måste följa de lagar och regler som styr verksamheten. Men en myndighets ansvar slutar inte vid att mekaniskt tillämpa regelverket. Den måste också kunna identifiera och tydligt påpeka när konsekvenserna av lagar och regler blir orimliga. Annars riskerar vi en situation där alla gör precis vad de ska, samtidigt som resultatet blir fullständigt vansinnigt. Det gäller alla myndigheter, inte bara SFV.
Missa inte att också prenumerera på DIK:s kulturpolitiska nyhetsbrev: "Koll på kulturpolitiken".
Riksrevisionen har konstaterat att SFV:s resultat under många år vida överstigit avkastningskravet och att myndigheten byggt upp ett myndighetskapital på närmare åtta miljarder kronor. Samtidigt hotas kulturverksamheter av kraftigt höjda hyror, medan delar av statens kulturhistoriska fastighetsbestånd förfaller. Något är uppenbart fel i systemet. Har då inte myndigheten som tillämpar systemet ett ansvar för att påpeka konsekvenserna - och att höja rösten om så behövs?
Det är möjligt att SFV gör det bakom stängda dörrar. Men varför har man då inte bemött kritiken från DIK och andra genom att berätta det? Särskilt nu när problemen blivit så allvarliga att riksdagens kulturutskott kallat myndigheten till sig.
Många medier har uppmärksammat chockhyrorna. Magasin K har till exempel löpande skrivit om och granskat konsekvenserna av dem. DIK organiserar människor som arbetar i de fastigheter SFV äger. Vi ser hur hyrorna drabbar dem, deras verksamheter och allmänhetens tillgång till kulturarvet. Därför har vi tillsammans med PwC även tagit fram ett faktaunderlag om hyresutvecklingen över tid.
Om SFV tycker att DIK är skitjobbiga får de helt enkelt vänja sig. Vi kommer att påminna både politiken och SFV om problemen så länge de finns kvar. Det är vårt uppdrag och ansvar.
Vi har gjort vår hemläxa och för en god och löpande dialog med ansvariga politiker. Vi välkomnar självklart en dialog även med SFV. Men ingen ska behöva offra sitt fredagsmys för vår skull. Låt oss hitta en annan dag och tid.
Till vardags skriver jag – som här ovanför – mest om kulturens förutsättningar och dess plats i samhället. När jag dammsuger funderar jag på vad kulturen faktiskt gör med, för – och ibland mot – oss.
Det skriver jag om i mitt engelska nyhetsbrev Cultural Tendencies. Här är ett smakprov: ”Jesus Christ, It’s Elizabeth Holmes!” - Art history reveals Silicon Valley’s latest applicant for the job of messiah.