Det lackar mot val. Det ska vi vara glada för. Vi som bor i Sverige tillhör den ständigt krympande skaran av människor i världen som lever i en demokrati. Det är inte fy skam. Dessvärre är skam – eller snarare sekundärskam – den mest påtagliga känslan under denna valrörelse.
Väljarna förtjänar en vital och spänstig debatt om sakfrågor och grundläggande värderingar. Vad har vi fått? Framträdande politiska företrädare som är mer intresserade av att kasta skit på sina motståndare än att berätta vad de själva tycker. Andra beter sig som troll i sina sociala kanaler.
De senaste månaderna har jag träffat flera politiker från olika sidor av blockgränsen som inte ställer upp till omval. De har fått nog av hur politiken bedrivs. De vill inte vara en del av det ovärdiga politiska spektaklet som når sin kulmen under valrörelsen.
Det muttras om att allt färre vill engagera sig partipolitiskt. Ökande hot och hat mot politiker är en viktig anledning. Men det är faktiskt inte bara alla andras fel. Vem vill engagera sig partipolitiskt för det tvivelaktiga nöjet att tillbringa all sin vakna tid med att kasta skit på andra och förvandla sina kanaler till Flashback i [insert random parti]s tjänst? Tänk om de i stället – hör och häpna – bara vill bygga något bra tillsammans?
Motståndaren har blivit en fiende och varje kompromiss ett förräderi. Många klick räknas hem som en politisk vinst trots att inget har förändrats. Alltihop är en präktig skiftnyckel i det demokratiska maskineriet. Det demokratiska hantverket håller på att gå förlorat.
Det finns politiska krafter som frodas i kaoset. Men i valet mellan att anamma deras metoder och att kroka arm med dem som vill värna det demokratiska hantverket är det svårt att förstå varför så många ändå hoppar i diket.
Oavsett vilken sida som vinner valet borde detta vara en självklar del av valanalysen. Det behövs både självrannsakan och samtal över partigränserna om hur det politiska samtalet förs. Och nej, jag menar inte att politikerna ska dela ut pekpinnar till allmänheten om hur de ska bete sig, utan att de själva borde föregå med gott exempel. Det är inte prussiluskande etikett. Det är en grundläggande demokratifråga.
Men mitt i allt oväsen har några verkliga sakfrågor faktiskt lyckats armbåga sig fram. Det finns ju trots allt riktiga saker kvar att bråka om.
Arbetstidsförkortningen har vuxit snabbt de senaste åren, inte minst i den fackliga världen där jag befinner mig. Nu har den också tagit plats i valrörelsen. Det är på tiden. Här finns mycket att diskutera och flera verkliga vägval att göra.
Kulturpolitiken har också fått ett uppsving. Det är ju en gammal sanning att kulturen aldrig blir en valfråga, men i år har de kulturpolitiska förslagen faktiskt stått som spön i backen. Socialdemokraterna har lanserat en festivallag. Moderaterna vill ändra bullerreglerna. Flera partier vill satsa mer på kultur för barn och unga. Bra!
Det är dessvärre också för lite och för spretigt. Jag skulle vilja veta vilka politiska överenskommelser och ekonomiska åtaganden partierna är beredda att göra för att bygga kulturell välfärd. Här finns det politiska skiljelinjer att bråka om.
Värre är det med konstruerade konfliktlinjer. Ett exempel på det är det populistiska tjatet om att minska antalet offentliganställda kommunikatörer. Det är naturligtvis fullt rimligt att vilja prioritera annorlunda. Men då får man också kunna förklara vad man vill förändra och varför.
Påhittade siffror, lösa påståenden och obefintligt konsekvenstänk är inte politik. Det är populism. Det är ett ofog som i längden både kostar pengar och förtroende. Det skapar dimridåer, inte politiska alternativ.
Så nej. Det här handlar inte om politisk etikett. Det finns gott om verkliga politiska skiljelinjer att diskutera.
Bråka om arbetstiden. Bråka om kulturen. Bråka om hur den offentliga sektorn ska använda sina resurser. Bråka så det ryker.
Men bråka om vad ni faktiskt vill göra med Sverige.
Väldigt bra skrivet! Håller med. Det är tråkigt hur politik blivit mer en sandlåda och kasta skit på andra politiker istället för att faktiskt diskutera politik.