Semestern är slut. Trobergs tankar är tillbaka. Eftersom det är valår har politiken inte legat i hängmattan medan vi andra har gjort det. Låt oss därför ta lite förvalspuls på det kulturpolitiska området.
Glädjande nog håller den livfulla lokala kulturpolitiska debatten i sig, trots att det är val om en dryg månad och andra politiska frågor trängs om utrymmet.
Även på det nationella planet pratas det om kulturpolitik, men de stora kulturpolitiska visionerna lyser tyvärr fortfarande med sin frånvaro. I stället lappas och lagas kulturen som alltid. Förslagen är inte nödvändigtvis dåliga. Problemet är att de är för små och lösryckta.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill lägga 300 miljoner på kultur för barn och unga i skolan. Liberalerna och Vänsterpartiet vill satsa 250 respektive 210 miljoner på biblioteken. Det är trevligt, men det läker inte åratal av underfinansiering.
Moderaterna fortsätter att pusha för breddad finansiering, något som hittills mest har lett till minskat offentligt stöd. Kristdemokraterna hakar på och hoppas att andra ska axla det offentligas ekonomiska ansvar för den kulturella välfärden.
Centerpartiet vill att hela Sverige ska leva – även kulturellt – via mer pengar till kultursamverkansmodellen. Pengar de inte budgeterat för.
Sverigedemokraterna vill satsa på kulturarvet, men minska stödet till den samtida kulturen. Det gör onekligen livet besvärligt för framtida Sverigedemokrater som vill värna kulturarvet från 2020-talet. Allt kulturarv har ju den dåliga smaken att en gång ha varit samtida kultur.
Mest kaffepengar och lite buller
Det finns så klart skillnader i partiernas syn på kultur. Men om man tittar på hur mycket pengar partierna är beredda att backa upp sina olika förslag med, så är skillnaden mellan dem i slutänden mest kaffepengar. Det är i stort sett samma gamla pengar som flyttas runt med lite olika destinationer beroende på vilket parti som pekar ut riktningen. I vissa fall är det pengar man ganska nyligen själv röstade bort, men som man nu vill damma av igen lagom till valet.
Kulturpolitiken har fastnat i en dragkamp om vilken åra man ska ro med – den högra eller den vänstra. Problemet är att man inte kommer särskilt långt om man bara ror med en åra. Stora frågor kräver breda och långsiktiga lösningar som håller i flera mandatperioder. De kräver också en idé om vart man faktiskt vill. På andra välfärdsområden skulle en sådan brist på långsiktiga visioner knappast passera obemärkt.
Talande nog har de stora kulturpolitiska rubrikerna den senaste veckan handlat om helt andra saker. Vad sägs till exempel om Socialdemokraternas nya ”festivallag” eller Moderaternas nya ”bullerförslag”? Ah, vad är väl bättre än ett symboliskt utspel som inte kostar en spänn?
Jag har för all del ingenting emot att det blir lättare att arrangera musikfestivaler eller att man låter dem väsnas lite mer, men liiite högre ambitioner på det kulturpolitiska området hade ju inte skadat.
Vad vill partierna egentligen bygga?
Hittills har inget parti formulerat vad den kulturella välfärden som finns inskriven i grundlagen betyder för dem. Inget parti har tagit fram en konkret plan för hur kulturell välfärd ska byggas upp och bekostas.
Det är, som jag skrivit flera gånger tidigare, rimligt att anta att kulturell välfärd i grunden borde fungera som all annan välfärd. Alltså, något sådant här: Alla ska ha tillgång till och möjlighet att utöva kultur – oavsett vem man är och var man bor – genom livets alla olika skeenden.
Självklart passar mer kultur i skolan in i den definitionen. Det gör stöd till bibliotek och värnande om kulturarvet också. Även breddad finansiering har en plats, trots att vi aldrig kan eller bör outsourca ansvaret för välfärden till mecenater. Ja, till och med mer lättarrangerade musikfestivaler och högre bullertolerans har en plats i den kulturella välfärden.
Problemet är att man inte lyfter blicken. Punktinsatser räcker inte. Väven måste hålla ihop. Just nu är hålen många och stora. Dessutom måste väven räcka till alla oavsett vilka vi är och var vi bor. Det gör den inte. När partierna syr ihop ett hål någonstans börjar det genast strama någon annanstans. Så blir det när man är dumsnål och konsekvent glömmer bort att tänka långsiktigt på helheten.
Att kulturen behöver betydligt mer pengar är knappast någon nyhet, inte ens för de partier som gärna vill vältra över en större del av betalningsansvaret på mecenater. Exakt hur mycket och till vad är en viktig diskussion, men det förblir en ganska abstrakt övning om man inte har en övergripande vision att förhålla sig till.
Okej, partiledare. Berätta.
Det gör mig oerhört frustrerad att kulturpolitiken under lång tid har reducerats till en ovärdig kamp om småpengar. När debatten alltmer ter sig som en skock fiskmåsar (japp, jag är också en av dem) som slåss om en sladdrig pommes, så känns blotta tanken på de där stora visionerna fjärran – nära nog onämnbara. Men nej. Jag vägrar ge efter för det.
Inför valet skulle jag vilja se partiledare som tydligt kan formulera sitt partis övergripande kulturpolitiska visioner. Vad innebär kulturell välfärd för dem? Hur tänker de bygga den och hur vill de att den ska se ut om 5, 10 och 15 år?
Vad skulle deras vision konkret innebära för klass 5b i Vilhelmina, Berit på vårdhemmet i Karlskoga, Pedro som utbildar sig till fallskärmsjägare i Karlsborg, Fredrik med årskort på Kungliga Operan och Ali som går på det lokala bibliotekets Drag Queen Story Hour med sina barn?
Hur vill de stärka samtidskulturen och värna kulturarvet för framtiden? Hur vill de höja statusen för kulturarbetare? Hur ska trygghetssystemen fånga upp även dem i tuffa tider? Och var i allt detta finns humaniora och de konstnärliga utbildningarna?
Jag vill att de ska kunna svara på alla dessa och många andra frågor. Men jag vill ha ordentliga svar. Svar som visar hur varje fråga hänger ihop med helheten och hur politiken ska fungera på sikt.
Jag är trött på alla de där fina flosklerna om kulturen som politiker strösslar omkring sig i debatter och panelsamtal. De säger väldigt lite om hur kulturen påverkar människors liv – och nästan inget om vad som händer när den inte finns där.
Jag vill att våra makthavare verkligen förstår vad som händer när man tramsar bort den kulturella välfärden tills väven brister. Och där har vi faktiskt pudelns kärna. De måste ta kulturen på samma allvar som alla andra välfärdsområden. Partierna måste se den kulturpolitiska helheten och lyfta blicken långt bortom nästa mandatperiod.
Sedan kan vi diskutera festivallagar och buller.
Gärna högt och mycket nedanför en frekvent lappskrivares balkong.
