Trobergs tankar #1: Två glada dragartister eller en knäppgök med brun attityd?
Det finns en viss frustration i kommentarerna. Som om de i hemlighet tänkte: "Varför kan ungjävlarna inte bara plocka upp en bok och läsa lite?!"
Välkommen till Trobergs tankar! Det är mitt nya nyhetsbrev här på LinkedIn. Konceptet är enkelt. Varje vecka ramlar jag oundvikligen över något som fascinerar, engagerar eller frustrerar mig, oftast något som handlar om kultur, kommunikation, kreativitet, demokrati, jämlikhet, hbtq eller AI. Eftersom jag är som folk är mest, antar jag helt friskt att en del av detta också fascinerar, engagerar eller frustrerar dig. Varje vecka kommer jag därför att dela med mig några av de här sakerna med mina kommentarer i det här nyhetsbrevet. Jag hoppas att du vill vara med på tåget, så att vi kan slira runt i inlärningskurvan ihop.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Sverige sjabblar med hbtq-bollen.
"Varför kan ungjävlarna inte bara plocka upp en bok och läsa lite?!"
"Olé, olé, olé, we are the champions!"
Onwards and upwards!
1. Sverige sjabblar med hbtq-bollen
Jag tycker inte om alla dessa internationella dagar av olika slag. Den sjuttonde maj är en typiskt dålig dag att annonsera det, eftersom man riskerar att göra norrmännen upprörda (Unnskyld!). Dessutom infaller i dag en dag som jag faktiskt tycker att det är viktigt att uppmärksamma. Nej, alltså inte Norges nationaldag (Unnskyld, igjen!) utan IDAHOT - den internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi.
Det kan ju knappast ha undgått någon att någonting håller på att hända på hbtq-fronten i Sverige. Efter ett par decenium av framsteg har den positiva utvecklingen avstannat och sakta men säkert börjat halka bakåt igen. ILGA-Europe, som är paraplyorganisation för över 700 hbtq-organisationer i Europa och Centralasien, gör varje år en rapport som tar temperaturen på hbtq-personers rättigheter. Sverige imponerar inte. Framför allt håller vi inte måttet vad det gäller transrättigheter och rättigheter för asylsökande hbtq-personer. Något som RFSL och RFSL Ungdom i dag debatterar i Aftonbladet.
Men, det är inte bara lagstiftningen som halkar efter. Det gör attityden till hbtq-frågor också. Det tydligaste exemplet är naturligtvis det politiska debaklet kring Drag Queen Story Hour. Vuxna män (för det är mest män, om än inte alla män) har gång på gång gått i taket för att dragartister läser sagor för barn. Utan att ens ha varit där, så yrar man om "sexualisering" och "könsförvirring". I själva verket är det faktiskt bara de själva som sexualiserar och förvirrar.
Men, dessa ynkliga män har ändå lyckats rubba det öppna demokratiska samhällets cirklar. Bibliotekspersonal har utsats för hat och hot. Sagostunder har tvingats ställas in. Självcensur riskerar till att allt fler kommer att välja bort den här typen av evenemang. Inte för att det är rätt, utan för att man är rädd. Och det är inte så konstigt att man är rädd.
I förrgår kom nyheten att "journalisten" Joakim Lamotte "skämtat" med bibliotekschefen i Olofström. Skämtet bestod i att han erbjöd sig att inte avslöja de riktiga namnen bakom dragartisterna Lady Busty och Miss Shameless, under förutsättning att han för samma ersättning fick läsa sagor för barn på biblioteket. Himla kul att avslöja identiteten bakom personer med en hotbild mot sig. Verkligen... Det enda bra som kom av det var att jag fick lära mig ett nytt begrepp: Schrödingers douchebag.
Och, så sent som i går, stövlade en representant för det extrema högerpartiet Alternativ för Sverige in på Dramaten och uppträdde hotfullt i samband med att dragartisterna Tjorven och Lillan visade teatern för barn. Man kan ju inte låta bli att fundera på vad som är mest skrämmande för barnen, två glada dragartister eller en knäppgök med brun attityd?
Helt klart är i alla fall att Johan Pehrson, Liberalernas partiledare, tyckte att det var läskigt. Han var på plats och verkade med rätta en smula skärrad efteråt. Jag hoppas att det minnet skaver ordentligt nästa gång han sätter sig vid förhandlingsbordet med SD. Det är ju till syvende och sist deras representanter som importerat draghatet från USA och skickat det på Sverigeturné.
Allt sådant här får allvarliga konsekvenser. Det skadar individer. Det hämmar fina demokratiska institutioner som bibliotek och museer. Det underminerar det öppna demokratiska samhället. Så, det är dags för regeringen att fånga hbtq-bollen igen och spela den i mål.
2. "Varför kan ungjävlarna inte bara plocka upp en bok och läsa lite?!"
Det har kommit ännu en rapport om hur illa det står till med barns läsning och läsförståelse i Sverige. Den här gången riktas fokus mot fjärdeklassarna. Ansvariga politiker och diverse tyckare har uttalat sig om hur bekymrade de är över detta faktum. Det finns en viss frustration i kommentarerna. Som om de i hemlighet tänkte: "Varför kan ungjävlarna inte bara plocka upp en bok och läsa lite?!"
Svaret på den frågan (och ja, jag inser att det är något av en halmgubbe eftersom ingen faktiskt uttalat frågan ... än) är inte så svårt. Man talar om olika socioekonomisk bakgrund, olika relation till läsning i hemmet och, så klart, om skärmtid. Allt det, utom skärmtiden, stämmer så klart. (Skärmtiden kommer jag att avhandla någon annan gång, men jag kan avslöja att jag är Team Elza Dunkels och evidensbaserad vetenskap vad det gäller det.) Jag är inte naiv. Den dalande läsningen är ett mångfacetterat problem. Men, det finns faktiskt en sak man skulle kunna göra för att förbättra förutsättningarna vad det gäller läsning för i princip alla barn och ungdomar: Se till att alla får tillgång till ett bemannat skolbibliotek!
Jag skrev nyligen en debattartikel i DN Kultur om hur politiker och ledarskribenter behandlar frågan om social oro på landets folkbibliotek. Jag illustrerade problemet med en scen ur filmen Yrrol:
Dessvärre liknar det offentliga samtalet om social oro på biblioteken alltmer den klassiska ”Yrrol”-scen där en trött Ulla Skoog försöker få hemmafixarna Claes Månsson och Johan Ulveson att använda instruktionsboken i stället för att med våld montera ihop en stereoanläggning. De viftar nonchalant bort både henne och instruktionsboken och konstaterar att man visserligen skulle kunna göra så, ”men det är inte rätt” och massakrerar glatt vidare den stackars stereoanläggningen.
Ja, det är ocharmigt att citera sig själv, men jag tänker att samma filmscen lika gärna skulle kunna beskriva handfallenheten inför barn och ungdomars dalande läsning och läsförståelse. Regeringens särskilde utredare Gustav Fridolin presenterade 2021 rapporten "Skolbibliotek för bildning och utbildning." I den presenteras en rad utmärkta förslag kring skolbibliotek. Utredningen togs emot med öppna armar av skolbibliotekssektorn eftersom förslagen är väl förankrade i både erfarenhet och vetenskap. Den är en bra instruktionsbok. Om man vill att barn och ungdomar ska läsa mer, så vore det en mycket god idé att använda den.
Det bästa sättet att inspirera till läsning är att se till att möjligheten att läsa finns. Som av en händelse släppte Kungliga biblioteket i dag den årliga biblioteksstatistiken. Den visar att mindre än hälften av alla Sveriges elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Fundera på det.
3. "Olé, olé, olé, we are the champions!"
Sorry Finland. Jag gillade er låt, men det finns inga garantier i Eurovision. Ni förlorade. Precis som alla länder utom ett gör varje år. Get over it. Det har Sverige fått göra 59 gånger. Bättre lycka nästa gång!
Med det sagt, så är jag ganska säker på att Finland kommer att komma över förlusten snabbare än vad min irländska fru kommer att komma över det faktum att Sverige nu vunnit lika många gånger som Irland. Det sved och svider tydligen fortfarande. Det kan eventuellt vara så att jag förvärrat det hela genom att inte vara en helt god vinnare. Cha, cha, cha!
Sist, men inte minst, läser jag i tidningen att fotbollsklubbarna i Stockholm inte vill släppa till någon av sina arenor för Eurovision 2024. Till dem har jag detta att säga: Vi andra tvingas i tid och otid släppa till gator, torg, bussar och tunnelbanevagnar till era skrålande - inte helt sällan överförfriskade - supportrar. Med en öl i ena näven och en vuvuzela i den andra gör de för många av oss livet en smula mindre värt att leva. Vi får dessutom pröjsa för stöket. Det absolut minsta ni kan göra är att öppna dörrarna och välkomna Eurovision. Gärna med ett stort leende och lite klädsam tacksamhet över att vi som inte är intresserade av fotboll inte redan gjort revolution. Sport är viktigt, men det är banne mig kulturen också.
Sverige vann i år. Nästa år är det 50 år sedan Abba vann med "Waterloo" i Brighton. Det är STORT. Hur ska jag uttrycka det så att fotbollsklubbarna förstår? Hmm... Det är som när Sveriges herrlag grävde guld i USA. Fast mycket bättre. De må ha grävt efter guld, men de hittade ju bara brons. Abba och Loreen kom hem med guld i bagaget. Hurra!
Bildcred: Överst, böcker: Mshuang2, CC0. Mitten, Loreen: Jonatan Svensson Glad, CC-BY-SA 3.0. Nederst, regnbågsflagga: iStock. Varningstejp: iStock.
