Trobergs tankar #10: Trojansk häst i angiveridebatten.
De allra flesta människor vill göra ett bra jobb. Det är svårt att göra ett bra jobb när man förväntas hjälpa en person med den ena handen och polisanmäla hen med den andra.
Tionde upplagan av Trobergs Tankar är här! Först riktas ljuset mot den trojanska häst som försöker tassa sig in obemärkt i debatten om anmälningsplikt. Sedan blir det kulturkanon - den nationalistiska politikens fattiga alternativ till jämlika förutsättningar för läsning, kultur och bildning. Sist, men inte minst, ett av mina bästa minnen från livet som förlagschef - en hisnande lunch med virvelvinden Birgitta Stenberg.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
En trojansk häst i debatten om anmälningsplikten.
Kulturkanon - i stället för jämlika förutsättningar för läsning, kultur och bildning.
"Nu är det här och alles ist gut."
Onwards and upwards!
1. En trojansk häst i debatten om anmälningsplikten.
Tidöavtalets förslag om anmälningsplikt rullar vidare. Regeringens utredare kommer inom kort att få sina direktiv. Förslaget är genomruttet och borde naturligtvis aldrig ha lagts fram. Det skapar många fler problem än det - enligt förespråkarna - kan lösa. Andra angiverisamhällen som kommit och gått genom historien har aldrig betraktats med blida ögon av eftervärlden. Samtiden är alltid närsynt, medan eftervärlden har lyxen att sitta med facit i hand. Därför är det alltid värt att kasta en blick i backspegeln innan man ångar på med idéer som prövats tidigare.
Därför är det så klart inte heller konstigt att förslaget väckt debatt. Den svenska fackföreningsrörelsen har mangrant ställt sig upp och protesterat å sina medlemmars vägnar - här exemplifierat med Saco. Förslaget krockar med andra lagar och olika professioners väl inarbetade yrkesetik. Det krockar också med verkligheten. De allra flesta människor vill göra ett bra jobb. Det är svårt att göra ett bra jobb när man förväntas hjälpa en person med den ena handen och polisanmäla hen med den andra.
Slaget om anmälningsplikten är långt ifrån över. Den senaste tiden har jag dock noterat försök placera en trojansk häst i det annars enade motståndet mot anmälningsplikten. Den trojanska hästen är begreppet "samvetsfrihet". Det är intressant på flera sätt.
Begreppet har i den offentliga debatten de senaste åren i stort sett uteslutande handlat om vårdpersonal som av religiösa skäl velat slippa vårda patienter i samband med aborter. Begreppet i sig omfattar egentligen även andra friheter baserat på personliga moraliska preferenser, men det finns få aktuella exempel på den användningen. Sedan ett par sjuksköterskor för några år sedan uttömt alla rättsliga möjligheter i Sverige och dessutom blivit nekade att få upp frågan om religiös samvetsfrihet i samband med aborter i Europadomstolen har begreppet knappt används - förrän nu.
Jacob Rudenstrand twittrade glatt: "Nu händer det. Över 4000 vårdanställda kräver samvetsfrihet." som svar på en debattartikel i Aftonbladet där nämnda vårdanställda (och studenter) protesterade mot förslaget om anmälningsplikt. Debattörerna nämnde överhuvudtaget inte ordet "samvetsfrihet" i sin text, men det valde alltså Rudenstrand - som till vardag är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen - att göra. Därefter hängde de kristet grundade tidningarna Dagen och Världen idag på och likställde även de frågan om anmälningsplikt med samvetsfrihet av religiösa skäl inom vården.
Det finns det så klart ett skäl till varför man från just detta håll dammar av begreppet samvetsfrihet. Man vill genom att haka på den livliga debatten om anmälningsplikt blåsa liv i frågan om religiös samvetsfrihet i samband med aborter igen. Och - om möjligt - få med sig facket på tåget, något man till Världen idags förtret inte lyckades med då.
Man kommer inte att lyckas nu heller. Det är nämligen stor skillnad på att vägra ge någon vård utifrån sin religiösa övertygelse och att vägra polisanmäla någon utifrån religiösa och/eller andra moraliska övertygelser. Den som vägras vård riskerar både medicinskt och psykiskt lidande. Den som inte blir polisanmäld ... tja, hen blir inte polisanmäld. Det orsakar varken medicinskt eller psykiskt lidande.
Jag har stor respekt för människors olika övertygelser. Det är inte upp till mig att diktera för andra hur de ska leva sina liv. Det är okej att tycka olika. Det är däremot inte okej att strunta i andra människors lagstadgade rätt till vård och därmed riskera deras hälsa. Fackföreningsrörelsen gjorde därför helt rätt som inte gav sitt stöd till religiös samvetsfrihet för vårdpersonal i samband med aborter när den frågan var på tapeten. Och, man gör helt rätt nu när man protesterar mot förslaget om anmälningsplikt. Det finns ingen motsättning i det. Alla påstådda likhetstecken mellan dessa båda frågor är nämligen rent hittepå från de som vill vrida frågan till att handla om något helt annat än angiveriets vara eller inte vara.
Så, håll tungan rätt i mun när debatten om anmälningsplikten nu drar igång igen. Prata gärna om "anmälningsplikt". Variera med "angiveriförslaget" vid behov. Men, prata aldrig om "samvetsfrihet" när det du faktiskt menar är att förslaget om anmälningsplikt hör hemma i papperskorgen. Då lånar du bara ut din röst till de opportuna krafter som vill ge det svenska abortmotståndet ny luft.
2. Kulturkanon - i stället för jämlika förutsättningar för läsning, kultur och bildning.
Debatten om den svenska kulturkanonen tog även den en liten paus över sommaren, men under tiden har SvD:s ledarredaktion med Tove Lifvendahl i spetsen lobbat in det ena förslaget efter det andra till vad en sådan kanon borde innehålla: "Ledarredaktionens kulturkanon sommaren 2023." Efter att ha läst igenom alla texterna slår det mig att det är ett under att ingen ännu hackat SvD:s sida och döpa om serien till "SvD:s ledarredaktion berättar om hur rysligt belästa de är."
Den är nu absolut inget fel i att vara beläst, tvärt om. Det är inte heller några dåliga texter de skrivit. Men, när inte ens dessa flinka skribenter lyckas knöka in sina favoritverk i en tillfällig sommarkanon utan öronbedövande skav, så bevisar det bara hur svårt - för att inte säga omöjligt - det är att fånga kulturen och sätta den i bur. Den stretar av naturen emot, inte helt olikt min Henry som nyligen totalvägrade att hoppa in i bilen. Lösningen på det problemet visadede sig vara att bytta ut hans flådiga krocktestade bilbur till en något mindre flådig lastnät+grind-kombination, som gav honom mer svängrum, framför allt på höjden. Jag tror att det finns något att lära av det.
Henry är en Rhodesian ridgeback. De är av naturen en smula reserverade och låter sig inte dras med av lockande, pockande och glada tillrop. Man måste liksom se saker ur hans synvinkel, kommunicera jämbördigt och sedan ge honom frihet och utrymme att fatta egna beslut. Lyckas man med det, så blir det oftast hur bra som helst. Misslyckas man, så går han ut i vild strejk helt utan varsel. Eller vild och vild ... jag vet då inte. Han sätter sig ned och gör ingenting. Och nästan 45 kg strejkande Henry låter sig inte rubbas - inte ens för nygrillad kyckling. Kulturen fungerar ungefär likadant. Man kan inte trycka in den i folks medvetnaden och hjärtan med tvång, men ger man den schysta förutsättningar så kommer den att finna sina egna vägar dit.
Aftonbladets Anna Andersson är inne på samma linje i sin kommentar till SvD:s sommarkanon i en text som hon avslutar så här: "Oavsett om man vill integrera en unge, öva läsning, bilda eller bara ha en mysig stund så är ingenting viktigare än att skolor och bibliotek får rätt förutsättningar och tillräckligt med resurser för att göra sitt jobb."
Andersson tassar här in på minerad mark. Det svenska kulturkanon-projektet som Sverigedemokraterna och regeringen vill driva igenom handlar nämligen inte alls om att ge några ytterligare förutsättningar (ekonomiska eller andra) för den fria kulturen. Idén om en svensk kulturkanon är - som jag skrivit om tidigare, både här i nyhetsbrevet och i SvD - något annat. Den är i grunden ett nationalistiskt uppfostringsprojekt signerat Sverigedemokraterna, som gjorts mer aptitligt för övriga regeringspartier genom att det också ha den stora fördelen att diskret sänka den kulturpolitiska ambitionsribban betänkligt.
Det är både enkelt och billigt att sätta ihop några kanonkommittéer som efter angiven tid kallar till presskonferens där de med pompa och ståt levererar en kulturkanon till regeringen. Att ingen - speciellt inte de som förväntas jobba med den, istället för att använda sin kompetens och erfarenhet på området - vet vad de egentligen ska göra med den spelar ingen roll. Den är ändå ett utmärkt alibi för regeringen varje gång budgeten presenteras utan rimliga ekonomiska anslag till kulturen. Om någon har synpunkter på det, så är det bara att daska kulturkanonen i bordet och säga: "Vi har tagit fram Sveriges första kulturkanon!" Och med det kan man sedan ducka alla interna och externa påminnelser om brist på bemannade skolbibliotek, svenska elevers dalande läsförmåga, bristande språkförståelse, museer som av ekonomiska riskerar stängning, nedlagda bibliotek, teatrar som går på knäna och så vidare.
Kristina Lindquist har i DN skrivit en smått fantastisk text om allt detta. I väg och läs. Och, med det låter jag henne få formulera slutklämmen: "I stället för ett fungerande samhälle med verkliga och jämlika förutsättningar för läsning, kultur och bildning – en kostnadseffektiv lista med Stagnelius och Strindberg. Nationalistisk disciplinering kommer på köpet."
3. "Nu är det här och alles ist gut."
I skrivande stund är det exakt nio år sedan Birgitta Stenberg åkte Vespa (hoppas jag!) in i evigheten. Det fick mig att tänka på ett kärt minne från mitt tidigare liv som bokförlagschef, en lunch på tu man hand med Stenberg. Syftet var att preppa henne för ett seminarium på Bokmässan i Göteborg där jag tussat ihop henne med Jeanette Winterson. Det var mitt jobb att förbereda dem båda och se till att det hela avlöpte väl. När jag klev in på restaurangen var jag på ytan sådär lugn, professionell och trevlig som man förväntas vara. Inombords hoppade jag oprofessionellt jämfota av lycka.
När jag var tonåring knatade jag ofta i väg till Borlänges fina stadsbibliotek och läste böcker om människor som var som jag. Garderoben är ett klaustrofobiskt ställe att befinna sig i, men de böcker jag hittade på biblioteket puttade mig vänligt men bestämt steg för steg ut ur garderoben. Några av de vägvisarna var författade av Stenberg. Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Spanska trappan.
Så satt vi plötsligt där, Birgitta och jag, mitt emot varandra på Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Birgitta tog genast kommandot. Jobbet hade hon koll på. Winterson hade hon läst. Det skulle gå bra. Det egentliga syftet med lunchen rev hon av på fem minuter. Resten av tiden var en hisnande berg- och dalbanetur genom ett av de mest nyfikna och levande sinnen jag någonsin haft förmånen att få träffa.
Hon ställde tusen frågor och snappade snabbt upp mitt nördiga (i ordets mest positiva bemärkelse) intresse för författarna som frekventerade Natalie Barneys litterära salong i Paris under 1900-talets första hälft. Hon hade en gång träffat Radclyffe Halls mytomspunna flickvän Una Troubridge, men hennes buttra attityd verkade inte ha gjort något bestående intryck på den sprudlande Stenberg. Hon hoppade sedan raskt vidare till anekdoter om allt mellan skräckfärder på autobahn och ilskna sicillianska bybor. Någonstans halvvägs - jag har ingen aning om hur - förde hon lätt och ledigt samtalet vidare till ett för henne självklart lunchsamtalsämne: orgasmer av olika slag. Jag vet inte hur era jobbluncher brukar vara, men mina brukar handla om andra saker. Extremt osexiga saker. Saker som ... dagordningar och budget. Tack och lov, får jag väl säga. Så, få inga frivola idéer om vi någon gång skulle hamna på samma lunchhak, folks.
På en och en halv timme charmade sig Stenberg genom restaurangpersonalen, bordsgrannarna och mig. Vi rodnade alla förtjust i kapp över uppmärksamheten som denna fantastiska dam öste över oss. Vi föll som furor allihop. Vi var trots allt bara människor allihop och det var helt enkelt inte nog för att stå emot den virvelvind som var Birgitta Stenberg.
Det kändes så klart sorgligt när den där virvelvinden mojnaden för nio år sedan. Men, ett långt och väl levt liv är något att glädjas över. Stenberg själv verkar ha varit mycket belåten med hur livet blev. Hennes sista ord var: "Nu är det här och alles ist gut" och hennes fru beskrev hennes död så här: "Hon var jätteglad och var jättenöjd. Hon tyckte att det var kul att gå vidare, allting gick så bra." Nyfiken och entusiastisk in i det sista. Vem vill inte traska vidare på det viset? Perfekt!
För den som vill förkovra sig är Sveriges Radio som alltid en liten guldgruva:
Birgitta Stenberg - från bad girl till folkkär författare.
Allvarligt talat, 6 avsnitt med Stenberg och Märta Tikkanen.
Sommar 1990, Sommar 1993 och Sommar 2010.
Bildcred: Varningstejp ochtrojansk häst, iStock. Henry, egen. Birgitta Stenberg Elisabeth Ohlson Wallin, CC-BY.
