Trobergs tankar #12: Ja, ja, men måste kulturen vara så jävla stökig?
Konst som upprör?! Hemska tanke. Vet ni vad jag tycker är upprörande? Att ett konstverk mot förtryck stoppas för att mer än lovligt lättstötta personer som gillar förtryck kan ta illa vid sig.
Trobergs tankar #12 är här! Först ut, Borås kulturchef stoppar delar av konstnären Sadaf Ahmadis utställning. Morr! Sedan, vikten av att sluta curla folk som vill begränsa andras tankeutrymme baserat på sina egna tillkortakommanden. Sist, men inte minst, firas Read Hour med ren och skär bibliotekspoesi i Tilda Swintons regi. Trevlig helg! Glöm inte att prenumerera!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Borås stoppar "upprörande" konst.
Ja, ja, men måste kulturen vara så jävla stökig?
Read Hour och ren bibliotekspoesi med Tilda Swinton.
Onwards and upwards!
1. Borås stoppar "upprörande" konst.
Borås kulturchef Ida Burén har beslutat att stoppa delar av den iranska konstnären Sadaf Ahmadis utställning i stadens kulturhus. Ahmadi säger till DN att det är censur och att det som man nu säger till henne i Borås är exakt samma sak man sa till henne när hennes arbete censurerades i Iran. Burén undviker så klart nogsamt ordet censur och hänvisar istället till den öppna platsen i kulturhuset, verkets religiösa motiv och det förändrade säkerhetsläget i landet - folk kan helt enkelt bli upprörda. Hemska tanke. Vet ni vad jag tycker är upprörande? Att ett konstverk mot förtryck stoppas för att mer än lovligt lättstötta personer som gillar förtryck kan ta illa vid sig.
Självklart finns det folk som blir upprörda av vissa kulturella yttringar. (Se nästa punkt för mer om det.) Men, om vi låter de som är minst toleranta sätta ribban för vad vi andra ska få uttrycka i vårt fria och öppna samhälle, så har vi snart inget fritt och öppet samhälle kvar. Kulturen måste få vara fri. När den hotas är det samhällets förbannade skyldighet att skydda den och de som arbetar med den, inte att sopa den under mattan för att någon kan bli upprörd. Här behövs kunskap och resurser för att hantera potentiella säkerhetsrisker, inte begränsningar av det man får uttrycka.
Det är naturligtvis inte fel av Burén att tänka på säkerheten. Självklart ska man alltid göra ordentliga risk- och konsekvensanalyser. Felet är att låta oron begränsa kulturen, istället för att låta oron inspirera till att dra ut till dess försvar. Min erfarenhet av att prata med facket DIKs medlemmar (som bland annat arbetar i kulturhus, museer, bibliotek och andra platser där man ofta är arena för kultur och samtal som kan provocera) är att de verkligen inte vill att man upphör att vara arena för dessa saker. Det man vill ha är stöd av arbetsgivare och adekvata resurser från politiken, så att man kan genomföra evenemangen på ett tryggt sätt. De som hatar, hotar och attackerar ska inte tillåtas dra en tung, blöt filt av inskränkthet över hela vårt samhälle.
Det som hänt i Borås är ett tydligt resultat av att samhället i stort inte förstår att uppskatta den fria kulturens enorma värde både för individen och samhället. Jag talar inte om den subjektiva åsikten om ett konstverk, även om det värdet naturligtvis kan vara oändligt för den som haft lyckan att stöta på ett konstverk som rubbat alla ens cirklar. Jag talar inte heller om monetärt värde, även om det också kan finnas ansenliga värden av det slaget. Nej, jag talar om det ackumulerade individ- och samhällsvärdet av att den fria kulturens utmanar oss, får oss att utforska oss själva och låter oss se världen genom någon annans ögon. Jag kan inte sätta en fin och prydlig siffra på det. Men, jag utmanar eventuella skeptiker att bevisa att kulturen inte spelar någon roll, att den inte gynnar individen, att den inte gynnar samhället, att den inte är värd att skydda. Bevisbördan borde vara er. Jag skrev lite om detta även i förra veckans nyhetsbrev, men det behöver uppenbarligen sägas om och om igen tills samhällspoletten trillar ned.
Jag har förresten roat mig med att försöka komma på någon motsvarande företeelse, något som berikar människor och samhälle på ett lika genomgripande, men svårfångat sätt som kulturen gör. Det närmaste jag kan komma är sport. Fysisk aktivitet är bra för både kropp och knopp. Beroende på vilken sport man utövar så uppmuntrar det också till mellanmänskligt samarbete, och så vidare. Precis som kulturen, kan sport ibland leda till stök, obehag och - då och då - fara för liv och lem. (Testa att åka tunnelbana när det är fotbollsderby i Stockholm, så vet ni vad jag menar.) Det är inte alls en perfekt liknelse, men låt mig hållas en liten stund.
Hur lika är då samhällets attityd till att spendera pengar på att låta dessa båda företeelser fortgå när risken för problem dyker upp? Väldigt olika. Självklart knorras det när polisen skickar notan för ännu ett fotbollsderby, men hittills har det inte förts några särskilt seriösa diskussioner om att stoppa alla fotbollsmatcher där det finns risk för problem. Istället används en hel del av våra skattepengar till att göra det hela så säkert som möjligt att genomföra. Uppenbarligen görs värderingen att fördelarna - trots tiotals spenderade miljoner - överväger nackdelarna. Även jag, som tidvis också hörts knorra om detta, tycker jag att det är rätt värdering. Det finns större värden som riskerar att gå förlorade om vi inte lägger pengar på det.
När det finns risk för problem vid kulturella evenemang, så tenderar samhället inte att öppna plånboken på samma vida gavel. I stället förväntas kulturverksamheterna - ibland till och med de enskilda kulturutövarna - att antingen själva finansiera de extra omkostnader det innebär att vidta särskilda säkerhetsåtgärder eller - ännu värre - att helt låta bli att uppröra potentiellt våldsamma fundamentalister av olika slag. Det är inte en fungerande lösning. Speciellt inte när kultursektorn är konsekvent underfinansierad och går på knäna även utan denna extra omkostnad. Det leder oundvikligen till att verksamheterna börjar självcensurerar sig och allt oftare väljer bort det svåra till förmån för det enkla. Och så, låter vi sakta med säkert politiska och religiösa fundamentalister sänka takhöjden i det fria och öppna demokratiska samhället som vore det en uråldrig fälla i begrepp att mosa Indiana Jones.
Det pratas mycket om hur vi ska skydda vårt fria, öppna och demokratiska samhälle. Den som tror att det går att göra utan att också stå upp för den fria kulturen genom att öppna plånboken har fel. De räcker inte med bara fina ord.
2. Ja, ja, men måste kulturen vara så jävla stökig?
1910 och 1912 introducerade Virginia Woolfs polare Roger Fry postimpressionisterna för den engelska publiken med två utställningar i London. För första gången behövde de inte resa till Paris för att se konst av Gaugin, Manet, Matisse, Van Gogh, Picasso och Cézanne. Vilken fantastisk möjlighet, tänker ni kanske. I en tid där bilder spreds betydligt långsammare än i dag var det naturligtvis en möjlighet av sällan skådat slag. Problemet var att den engelska publiken inte var riktigt redo. The Times kritiker skrev att ramarna var mer värdefulla än tavlorna. Woolfs svåger, Clive Bell, berättar i sin bok Art om ett av de samtal han hade i samband med den andra utställningen:
In the autumn of 1912 I was walking through the Grafton Galleries with a man who is certainly one of the ablest, and is reputed one of the most enlightened, of contemporary man of science. Looking at a picture of a young girl with a cat by Henri Matisse, he exclaimed– ‘I see how it is, the fellow’s astigmatic.’ (A defect in the eye by which rays from one point are not focused as one point.) He assured me at last that no picture in the gallery was beyond the reach of optical diagnostic ... I suggested tentatively that perhaps the discrepancies between the normal man’s vision and the pictures on the wall were the result of intentional distortion on the part of the artist. At this, the professor became passionately serious – ‘Do you mean to tell me,’ he bawled, ‘that there has ever been a painter who did not try to make his object as lifelike as possible? Dismiss such silly nonsense from your head.
Människor är människor. När vi ställs inför något nytt kommer en inte försumbar del av oss att reagera med att utgå från att det är något fel på avsändaren. ”Det där ser inte ut som min verklighet. Det måste vara fel!” Men faktum är att ingen lever i exakt samma verklighet som man själv lever i. Det enda man kan vara säker på är att ingen annan persons omständigheter är exakt desamma som ens egna. (Hej, Postmodernismen!) Kort sagt, att någon blir upprörd över ett konstverk säger ofta betydligt mer om (den) människan än om själva konstverket.
Det är inte hela världen att inte förstå eller till och med att ogilla ett kulturellt uttryck. Själv blir jag till exempel ohemult provocerad av Carl Larssons skildringar av sin alldeles för perfekta Stepford-familj. Det spelar ingen roll. Det är bara min subjektiva smak/åsikt. Jag behöver inte omge mig av Larssonreproduktioner. Jag dör inte av att plötsligt hamna ansikte mot ansikte med en Larsson-målning. Jag har till och med haft riktigt trevliga dagar på Carl Larsson-gården i Sundborn. Flera gånger. Min lust att vilja beröva andra människor fina Larsson-upplevelser är lika med noll. Det är dock här vi kommer till själva knäckfrågan.
Om man kombinerar människors ganska naturliga aversion mot sådant som är ovant med en fundamentalistisk världsbild av något slag så kan det bli riktigt farligt. Om ni klickade på DN-länken i den förra punkten, så kanske ni noterade en intressant sak som Borås kulturchef sa i artikeln:
Det finns en sprängkraft i det här verket. Det finns en risk för att det kan vara en trigger för provocerande eller polariserande krafter.
Först och främst, stort grattis till Borås som har turen att få husera konst som berör! Att det som berör också har kraften att uppröra är ju inget nytt. Det finns alltid någon som blir upprörd oavsett vad man säger eller gör. Den här gången är det islamister. (Kanske, för än så länge verkar detta bara vara ängsliga antaganden. Mig veterligen har ingen islamist ännu uttalat sig i frågan.)
För några år sedan hade en ynka tunnelbanestation i Stockholm lite menskonst på väggarna. Sedan dess har det från högerextremt håll ältats om menskonst i var och varannan kulturdebatt, som om den liksom vällde över oss som blodet när hissdörrarna öppnas i The Shining. Men, det gör den ju nu inte alls. Ingen håller på att dränkas av menskonst. Eller den där blå penisen på en husvägg på Kungsholmen som på något outgrundligt sätt påstods sluka alla våra surt förvärvade skattepengar, trots att den både var privat beställd och privat betald.
Listan på kultur i det offentliga rummet (notera, inte nödvändigtvis bara offentlig konst i bemärkelsen att den är betald med skattepengar) som upprört någon någonstans kan göras mycket lång. Faktum är att det enda sättet att vara säker på att ingen blir upprörd är att inte göra något alls. Eller, inte ens det funkar. Tanken på ett samhälle utan kultur gör till exempel mig - och antagligen många fler - om möjligt ännu mer upprörd än Carl Larssons präktigt tillrättalagda familjeidyll. Ett sunt demokratiskt samhälle kan inte böja rygg sig varje gång någon ventilerar sitt högst subjektiva missnöje genom hat, hot och attacker. Samhället måste hitta sätt att hantera sådant utan att begränsa tillvaron för alla andra. Se punkt ett ovan.
Ja, ja, allt det där låter ju bra, men måste kulturen verkligen vara så jävla stökig? Kan den inte bara klippa sig och skaffa ett jobb? Se trevlig ut och sprida fröjd och gamman? Nej, kulturen måste naturligtvis inte stöka runt och rubba våra cirklar, men den måste få lov och ges utrymme att göra det. Kulturens motsvarighet till att klippa sig och skaffa ett jobb är nämligen att låta sig instrumentaliseras och i samma stund som den låter sig vingklippas på det sättet förlorar den sin förmåga att bära oss.
Kultur är ofta politisk, men det är inte samma sak som att vara i politikens tjänst. Den som tvivlar på att det finns en skillnad det kan med fördel klicka in på YouTube och jämföra Leni Riefenstahls Triumph des Willens (Viljans triumf) och skapligt The Great Dictator (Diktatorn). Den första talar om för dig hur du ska tänka. Den andra uppmanar dig att tänka själv.
Så, vem tänker åt dig? Det är en fråga vi alla måste ställa oss på regelbunden basis. Om svaret inte är "Jag själv", så är det hög tid att kalibrera den moraliska kompassen - till exempel genom att exponera sig för så mycket olika sorters kultur som möjligt. Ju stökigare, desto bättre. Lycka till!
PS: Om någon undrar varför Roger Fry (konstnär och konstkritiker) och Clive Bell (konstkritiker) i denna text hänvisas till som Virginia Woolfs "polare" respektive "svåger", så är det bara för att det då och då är både uppfriskande och nödvändigt att vända på steken. Det roar mig.
3. Read Hour och ren bibliotekspoesi med Tilda Swinton.
Nu lättar vi upp stämningen med att uppmärksamma att det i dag är dags att fira Read Hour. Låt oss göra det med hjälp av alltid lika underbara Tilda Swinton.
I filmen Orlando (Sally Potter, 1992) sitter Swinton uppkrupen på en biblioteksstege och läser. Sedan vänder hon sig mot publiken och suckar ett nöjt och lite förvånat: "Ah, poetry!" När jag såg författaren och tecknaren Jude Atwoods meemserie med Swinton som ser ut som olika biblioteksbyggnader världen över ville jag också bara utbrista: "Ah, poetry!"
Här nedanför är ett smakprov. En hög andra finns här. (Scrollar du ända ned till slutet i den länken blir du dessutom rikligt belönad med Swinton som bokbuss!)
Alla borde få ha minst en bibliotekstvilling. Jag kommer inte att ge upp förrän jag funnit min. Känner du till något skapligt trevligt stabbigt bibliotek med glimten i ögat? Tipsa, gärna med bild! Eller har du kanske redan funnit din alldeles egna bibliotekstvilling? Skicka bild!
Bildcred: Tilda Swinton: Martin Kraft, MJK 08561 Greta Gerwig and Tilda Swinton (Berlinale 2018), Used only image of Swinton. CC BY-SA 3.0. Målning: Carl Larsson: "Breakfast under the Big Birch. From A Home", 1895, Nationalmuseum Fotografi: Erik Cornelius, allmän egendom. Illustration, huvud med förtejpad mun och varningstejp: iStock.
.jpg){kind=link}