Trobergs tankar #14: (Inte alla) män tänker på romarriket.
Det är inte ett problem att män tänker på romarriket. Det är ett problem att folk i allmänhet generellt tänker alldeles för lite på historien. Alla - han, hon och hen - borde göra det mycket oftare.
Trobergs tankar #14 är här! Den här veckan blir det stora tummen upp för regeringens satsning på läsning och skolbibliotek, men också lite sund skepsis kring fixeringen på "från skärm till pärm" och läslistor för fem miljoner. Sedan några tankar om män som tänker på romarriket och ett avslöjande om att jag tänker alldeles för mycket på FOMO mortis. Sist, men inte minst - en fråga till dig: Konferenser: Hiss eller diss?
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Plötsligt händer det - bemannade skolbibliotek till alla!
(Inte bara) män tänker på romarriket.
Konferenser: Hiss eller diss?
Onwards and upwards!
1. Plötsligt händer det - bemannade skolbibliotek till alla!
I förra veckans nyhetsbrev muttrade jag om att skolminister Lotta Edholm gjort klart att man inte avsåg att ta tag i frågan om bemannade skolbibliotek, eftersom det var för dyrt. Det var faktiskt helt sant. Då. Det är det inte längre.
Döm om min förvåning när Edholm och Johan Persson i fredags plötsligt meddelade att planen nu ändå är bemannade skolbibliotek för alla och extra pengar till både läromedel och skönlitteratur. Wow! Det var det nog ingen - inte heller jag - som väntade sig när de lite sömnigt klickade in för att se på presskonferensen klockan 8:30 på morgonen.
Detta är framför allt en enorm seger för alla barn och ungdomar ute i skolorna. Läsning öppnar så många möjligheter på olika plan, och det första klivet mot alla de där fantastiska nya möjligheterna tas ofta i ett skolbibliotek bemannat av en utbildad bibliotekarie. Det är också en stor seger för facket DIK och alla andra organisationer som jobbat hårt för detta i många år.
Satsningen är en bredare satsning på läsning där tillgång till bemannade skolbibliotek är en viktig del. Helheten ser ut så här:
Några har reagerat på att de stora pengarna inte kommer förrän 2025-2026, men det en stor apparat som ska dras i gång. Det räcker inte att avsätta medel - inte de som nu avsatts och inte heller de ytterligare medel som kommer att behövas. Det är flera andra saker som måste falla på plats innan saken är biff. Framför allt måste detta hända:
Skollagen ska innehålla en tydlig definition av vad ett skolbibliotek är. - Utan det kan mindre nogräknade skolor fortfarande kalla några banankartonger med böcker för ett "skolbibliotek".
Lagen ska slå fast att skolbibliotek ska vara bemannade med utbildade bibliotekarier. - Utan det kan man fortfarande komma undan med att kalla vaktmästaren för "bibliotekarie", så länge han har nycklarna till rummet med bananlådor.
Rektor ska ansvara för att skolbiblioteken inkluderas i skolans övriga pedagogiska arbete. - Ett bemannat skolbibliotek är bra, men om det inkluderas i det pedagogiska arbetet maximeras effekten av det.
Regeringen måste fördubbla utbildningsplatserna på biblioteksutbildningarna. - Det har varit brist på bibliotekarier länge. I och med detta beslut blir bristen enorm. Dags att levla upp.
Bibliotekariernas löner är alldeles för låga för att fler ska välja att utbilda sig och arbeta som bibliotekarier behövs lönesatsningar. - Bibliotekarier är löjligt lågavlönade. Det är dags att betala dem vad de är värda. Om man inte gör det, kommer man inte att kunna bemanna skolbiblioteken.
Så, nu kommer jag, DIK och många med oss att följa processen noga och tillsammans se till att slutresultatet blir så bra det bara kan bli.
Vad finns mer att säga om lässatsningen som helhet? Min högst personliga uppfattning är att det är utmärkt att man satsar på läsning och avsätter pengar för pappersböcker (läromedel och skönlitteratur), men man hade gott kunnat hamra på lite mindre om "från skärm till pärm". Det finns ingen anledning att späda på föräldrars skärmskräck i onödan. Mitt boktips till Edholm, Pehrson och alla andra som är onödigt rädda för skärmar är forskaren Elza Dunkels eminenta bok Skärmstark: Handbok för vuxna om unga och skärmar. Eller någon annan av hennes böcker på ämnet.
Sedan förstår jag verkligen inte varför man ska lägga fem miljoner på läslistor. I förra veckans nyhetsbrev lyfte jag en viss oro kring att man i regeringsförklaringen klumpade ihop kulturkanonen och läsfrämjande insatser i samma mening. Min oro har inte lagt sig på den punkten. Ni vet redan vad jag tycker om idén om en svensk kulturkanon. (Inte alls, för nytillkomna läsare.) Är tanken att de här läslistorna ska bli kulturkanonens tentakler in i skolvärlden? Jag hoppas verkligen inte det.
Oavsett, så är utbildade skolbibliotekarier och lärare långt mycket bättre lämpade att se till att alla elever får sig litteratur till livs än vad några läslistor uppifrån någonsin kommer att bli. De kan individanpassa urvalet på ett sätt som gör det betydligt mer troligt att eleverna inte bara läser det de måste, utan fortsätter läsa mer för att de vill. Jag förstår inte varför politikerna inte bara låter utbildade skolbibliotekarier och lärare göra sitt jobb? De vet vad de gör.
2. (Inte alla) män tänker på romarriket.
Sedan någon vecka tillbaka har kvinnor på TikTok gjort sig lustiga över att deras män tydligen tänker på romarriket för ofta, ibland flera gånger om dagen. Det borde de sluta med. Kvinnorna alltså, inte männen. TikTok-narrativet om att det skulle vara smått töntigt att tänka på historien är snett. Det är verkligen inte ett problem att män tänker på romarriket. Det är ett problem att folk i allmänhet generellt tänker alldeles för lite på historien. Alla - han, hon och hen - borde göra det betydligt mycket oftare.
Historien är en utmärkt grund att stå på om man vill orientera sig i samtiden och göra informerade gissningar om hur det kommer att bli i framtiden. Inte för att allt per automatik upprepar sig, utan för att vi genom historiens kaleidoskop kan se och tolka det som händer här och nu ur många fler och olika vinklar. Dessutom är människor alltid människor och tenderar att ta sig an utmaningar på om inte samma, så åtminstone på liknande sätt, oavsett när i historien de råkar befinna sig. Att fundera på historien ger helt enkelt tillvaron nya djup och användbara perspektiv.
Möjligen finns det en risk för besvikelse om man går runt och reflekterar över någon sorts Hollywoodifierad version av romarriket och tror att det är en sann representation av historien. Men, å andra sidan är det en fälla som även romarna trillade i. De vallfärdade till Sparta för att leva ut sina maskulina sidor. Väl där återstod inte mycket av stadsstatens forna glansdagar, mer än de mytomspunna krigarnas ättlingar. Dessa livnärde sig, till sina förfäders fasa får man förmoda, på att mer eller mindre fantasifullt lajva det historiska Sparta för rika romerska turister. Snopet. I dag skulle Maximus, Titus och de andra grabbarna antagligen givit Spartaresan en halvtaskig recension på Tripadvisor. Men, världen gick inte under för det.
Här finns en lärdom att ta med sig. Tänk gärna på romarriket, men minns att det - som alla andra civilisationer, även vår egen - var komplext och ständigt skiftande. Hollywood är bra på mycket, men är generellt en ganska dålig historisk guide. Det finns bättre guider. För att hålla mig själv ajour förhandsbeställde jag till exempel professor Mary Beards nya bok om de romerska kejsarna, Emperor of Rome: Ruling the Ancient Roman World, redan före sommaren. Den bör ligga och vänta på mig när jag kommer hem från bokmässan nästa vecka. Jag är mycket till mig. Beard brukar leverera.
Själv tänker jag ofta på historien. Flera gånger om dagen faktiskt. Mest tänker jag nog på antikens Egypten, men romarriket och alla möjliga andra tidsperioder före och efter det figurerar även de flitigt i mina tankar. Det får mig att förstå både mig själv och min omvärld bättre - och roligt är det också. Som kuriosa kan jag efter en snabb och ovetenskaplig gallup avslöja att det på Sacos ordföranderåd, där jag just nu befinner mig, tycks vara det kalla kriget som främst upptar mina fackliga kollegors tankar i vardagen. Vilken period tänker du själv mest på?
Den enda nackdelen med min egen historievurm är att jag blir extremt frustrerad över att inte kunna ha samma koll på framtiden. Jag lider inte av speciellt mycket dödsångest, men jag lider sannerligen av att en dag inte få veta vad som händer sen. Inte med mig, utan med resten av världen. Det är ju som att följa en flera tusen år lång tv-serie och sedan missa hur den slutar. Jag vet inte om den här skräcken har något fancy vetenskapligt namn. Jag kallar det för FOMO Mortis. Min fru kallar det ingenting. Hon himlar med ögonen.
Med detta sagt: Sluta skamma folk som tänker på romarriket i vardagen. Uppmuntra fler att göra det i stället. Det är en utmärkt sysselsättning, som till och med en busy lönnmördare som Villanelle avsätter tid till i sitt fullspäckade schema.
3. Fråga: Konferenser - hiss eller diss?
Jag håller på att skriva en text om konferenser. Jag är sunt skeptisk. Ofta - om än inte alltid - känns det som om det kostar mer än de smakar både för arrangör och deltagare vad det gäller tid, energi och pengar. Jag tror att det finns en hel del utvecklingsmöjligheter. Men, innan jag skriver färdigt den texten är jag intresserad av att veta vad du tänker om konferenser. Låt dig inte luras av min binära rubrik. Det går alldeles utmärkt att vara mer nyanserad i sitt svar: "Jag gillar A, men har jäkligt svårt för B, man kanske skulle kunna göra C" och så vidare, fungerar alldeles utmärkt. Eller varför inte berätta någon kul anekdot från en konferens just du varit på. Dela med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet eller mejla mig på anna@trobergstankar.se. (Om du mejlar, glöm inte att berätta om jag får citera dig i nyhetsbrevet och om du i så fall vill vara anonym eller är bekväm med att jag skriver ut ditt namn.) Massor av tack på förhand!
Bildcred: Läsande barn, Wavebreakmedia, iStock. Zlitenmosaiken, Public Domain, Wikimedia Commons. Namnskyltar, mgordeev, iStock. Varningstejp, iStock.
