Trobergs tankar #15: Ta plats, annars gör Ivar Arpi et al det på din bekostnad.
Det finns ingen anledning att låta radikaliserade skribenter och deras ostyriga svansar vinna på walk-over. Var och en av oss kan både bredda och fördjupa berättelsen om samtiden.
Ny vecka, nytt nyhetsbrev. Trobergs tankar #15 är här. Ni har gått och blivit över 1000 prenumeranter på LinkedIn! Jättekul! Förhoppningsvis är ni snart ikapp här på Substack. Tack för att ni läser! Den här veckan handlar det så klart om Bokmässan. Sedan blir det en armlängds avstånd med en oväntad twist. Sist, några tankar om att vi ger några radikaliserade skribenter med ostyriga svansar makt att hota den fria åsiktsbildningen genom att låta dem dominera samtalen på nätet. Men, det finns en lösning och du är en del av den.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Vi ses på Bokmässan!
Armen måste vara lång oavsett vilken politiker den sitter på.
Ta plats, annars gör Ivar Arpi et all det på din bekostnad.
Onwards and upwards!
1. Vi ses på Bokmässan!
I dag drar Bokmässan i Göteborg i gång. Jag räknade med hjälp av en god vän - som till skillnad från mig minns saker - ut att detta är min sjuttonde Bokmässa. Då kanske man skulle kunna tro att jag börjar bli trött på det hela, men icke. Jag älskar Bokmässan! Och jag älskar att träffa alla människor här. Om du är en av dem och ser mig i vimlet, så hoppas jag att du haffar tag i mig och säger hej. Jag bits inte.
Mina bokmässor har förändrats en del genom åren. De första åren trängdes jag på Park inpå småtimmarna. Inte för att jag tyckte om det, utan för att det förväntades. Sedan kom jag på bättre tankar (för mig) och ser numera till att få tillräckligt med sömn istället. I går laddade jag till exempel på hotellrummet med en julmust, hamburgare och en schyst dokumentär på Kunskapskanalen. I dag är jag därför uppe i arla morgonstund och redo att ta mig an mässan med hull och hår. Ryktet säger förresten att de delar av DIK-delegationen som också kom hit redan i går laddade ungefär likadant. Av det drar jag slutsatsen att DIK skulle bli ett väldigt lamt rockband, men att vi rockar vårt fackliga uppdrag fett.
DIK är som vanligt på plats i monter C05:49. Där kan man bland annat prata med ombudsmän och få en exklusiv pappersutgåva av Magasin K. Här finns mer info.
Dessutom arrangerar DIK tre seminarier och jag är panelhöna i alla tre:
"Den polariserade staden tar plats på biblioteken" - Torsdag 28 september, klockan 13 – 13.45 Scen J2.
"Skolledare – så tar du skolbiblioteket till nästa nivå" - Torsdag 28 september klockan 15 -15.45 Scen: G3:3
"Vad är en bibliotekarie värd?" - Fredag 29 september klockan 13 –13.45 Scen G3:3
Känns Bokmässan en smula överväldigande? Fear not! Magasin K har haffat tre veteraner som delar med sig av sina bästa tips om hur man inte bara överlever Bokmässan, utan om hur man överlever den med stil. Vi ses i vimlet!
2. Armen måste vara lång oavsett vilken politiker den sitter på.
För några månader sedan blåste det upp till storm när Sverigedemokraten Roger Hedlund blev ordförande för Länsmuseet Gävleborg och genast ställde sig och klampade runt i klaveret genom att meddela sin intention att amputera armen som ska finnas mellan politiken och kulturen. Som tur är visade det sig att Hedlund valts till ordförande på ett formelt felaktigt sätt och han tvingades kliva tillbaka. Ordet paragrafryttare har lite dålig klang, men ibland är man sannerligen glad över att de finns och levererar.
Sedan dess har den tidigare chefen för länsmuseet, Hans Lindholm Öjmyr, gått vidare till Dansmuseet i Stockholm, vilket innebär att Länsmuseet Gävleborg nu står utan operativ chef. Rekrytering pågår, men tills den är färdig och en ny chef på plats, har man nu beslutat att länsmuseets ordförande Owe Norberg och vice ordförande Mats Kolarby (S) delar på jobbet som tillförordnad chef. Rent konkret innebär det att en aktiv politiker kliver in i museets operativa arbete. Det är problematiskt. Detta har också ordförande i kultur- och kompetensnämnden Frida Ståhl (M) och vice ordförande i kultur- och kompetensnämnden Fredrik Röjd (SVG) lyft i en debattartikel i Gefle Dagblad. Tyvärr är den låst, men de skriver bland annat:
"Även om lösningen inte står i formell konflikt med museilagens bestämmelser kan man med principen om armlängds avstånd inte se lösningen som något annat än ett sätt att kringgå lagens ambition att upprätthålla ett respektavstånd mellan huvudmän och exekutiv ledning. Det är ett prov på ytterst dåligt omdöme."
Det har de rätt i. Armen mellan politiken och kulturen måste vara lång oavsett vilken politiker den sitter på. Tummar man på det, så underminerar man hela principen om en armlängds avstånd. Det gäller alla politiker och alla politiska partier.
Kolarby har svarat på kritiken (i samma låsta länk som ovan). Han skriver bland annat:
"Undertecknad är en av tre* som styrelsen utsett, motsvarande 20 procents tjänstgöringsgrad. Tillförordnad med ansvar för den konstnärliga verksamheten innehas av en anställd vid museet."
Och:
"Min roll är att sköta administrativa uppgifter och den löpande förvaltningen. Ingenting som rör den konstnärliga verksamheten."
Det första som slår mig är att det är märkligt att en styrelseledamot ska sitta och fixa med operativ administration. Det måste rimligtvis finnas en annan och bättre lösning.
Det andra är att Kolarbys svar inte håller fullt ut. Även om han inte har för avsikt att gå in och peta i den konstnärliga verksamheten, så har han tackat ja till en plats i en högst tveksam gråzon. Man skulle kanske kunna jämföra med jäv. Det handlar inte om huruvida man faktiskt har för avsikt att utnyttja sin position för egen vinning. Det handlar om att man i förväg ska placera ett visst respektavstånd mellan sig själv och alla positioner man skulle kunna utnyttja enkom för att det inte ens ska kunna finnas en misstanke om att man låtit den moraliska kompassen ta semester.
Med tanke på vinterns debakel kring Hedlund torde det i just det här fallet vara särskillt angeläget med ett väl tilltaget respektavstånd. Skulle Kolarby haft en lika avspänd inställning om Hedlund satts att sköta dessa administrativa uppgifter? Oavsett, så kan jag garantera att många andra skulle ha protesterat. Till exempel jag. Det finns ingen anledning att ge Hedlund och hans fränder minsta chans att hävda att just de särbehandlas. Ett bra sätt att undvika det är att själv agera principfast och med tydlighet. Det här är en onödig situation som lätt hade kunnat undvikas. Men, bjälken i det egna ögat kan vara svår att se.
* Jag vet inte vem den tredje personen Kolarby hänvisar till är.
3. Ta plats, annars gör Ivar Arpi et all det på din bekostnad.
Från och med nu går det att prenumerera på Trobergs tankar både här på LinkedIn och på Substack. Folk som inte hänger på LinkedIn har hört av sig och vill läsa (Hurra!) och det vill jag ju verkligen uppmuntra. Men, det finns också ett mer övergripande skäl att göra sin röst tillgänglig för fler. Jag kommer dit, men låt mig börja med ett dopp i den moderna historien.
Medan jag fixade med att få igång Substack och funderade på vilket uppsving nyhetbrev fått de senaste två åren kom jag också att tänka på bloggexplotionen på 00-talet. För er som inte var med då kommer här en mycket kort och extremt förenklad recap av den och vad som hände sedan. För er andra är det en trip down memory lane.
Under en ganska kort period på 00-talet blev bloggandet något av en folksport. Varenda (nåja) kotte hade en blogg. Tidningarna länkade friskt till bloggare. Aftonbladet hade - även om de nog förträngt det nu - en alldeles egen bloggplattform där vem som helst kunde dra igång en blogg. I den politiska delen av bloggosfären var det rörigt, stökigt och allt annat än perfekt, men takhöjden var hög och svängrumet stort. Och - viktigast av allt - det bloggades lika friskt från alla delar av det politiska spekrumet.
Sedan tog de sociala medierna över och med dem förändrades spelplanen i grunden. Det blev svårt att driva trafik till en egen blogg, istället hamnade diskussionerna på gott och ont direkt i de sociala flödena. Det simpla länkandet bloggare emellan som trots allt lyckades skapa ett par rejäla "bloggbävningar" ersattes av de sociala mediernas nyckfulla algoritmer. Det förstärkte också effekten av filterbubblorna. Istället för att prata med varandra över de politiska gränserna, hamnade tyckarna på nätet i isolerade ekokammare där de främst predikade för de redan frälsta. Kort sagt, ett utmärkt recept för radikalisering.
Någonstans här sänktes takhöjden i samtalen på nätet betänkligt och svängrummet blev märkbart mindre. Ju fler de radikaliserande bubblorna blev, desto hårdare blev samtalsklimat. Ett dystert och farligt resultat av detta är att många intressanta röster tystnade. Det blev helt enkelt för jobbigt att hela tiden behöva hantera mer eller mindre aggressivt motstånd. Med motstånd menar jag inte en avvikande uppfattning, som man så klart måste få ha, utan om hur den avvikande uppfattningen hamrades in med hat och hot. Det är inte så konstigt att orken tog slut hos många mer sansade skribenter, men utan dem blev det offentliga samtalet på nätet oändligt fattigare och slagsidan mot olika typer av extremism allt kraftigare.
Nyhetsbrevens renässans de senaste två åren är till viss del är en reaktion på allt detta. Nyhetsbreven är en en chans att frigöra sig från sociala medier och deras lynniga algoritmer som föga förvånande visat sig vara extremt opålitliga (Hej Elon Musk!). De erbjuder också utrymme för längre tankar och en möjlighet att - om man vill - flyga under meningsmotståndarnas radar. Det där sista är dock ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan man undvika hat och hot, å andra sidan kan det leda till ännu fler radikaliserande filterbubblor.
Efter att ha djupdykt i floran av svenska nyhetsbrev måste jag tyvärr konstatera att det just nu lutar åt det senare. De sansade och initierade röster som tystnade på nätet för några år sedan har förblivit tysta och återväxten är ganska skral. Den politiska mångfalden lyser med sin frånvaro. Nästan helt oavsett vilket sökord man använder, så domineras sökresultaten av ett ganska litet antal radikaliserade skribenter med högst varierande förmåga att klä främlingsfientlighet, hbtqi-fobi, kultur- och vetenskapsförakt, klimatförnekelse, demokratiförakt, misogyni och så vidare i finare ord än vad de genomunkna attityderna förtjänar. (Hej Ivar Arpi et al!) I kommentarsfält går deras svans inte sällan ett steg längre och levererar med skribenternas goda minne otyglad extremism.
Receptet för att komma tillrätta med detta är naturligtvis inte att tysta dessa skribenter. Att tysta åsikter - även de gräsliga - är en demokratisk återvändsgränd. Det som behövs är fler röster som bidrar med fler erfarenheter och perspektiv och kan bryta igenom det likriktade brölet. Varje sansad röst som tar plats i samtalet minskar de radikaliserade skribenternas makt att på egen hand skriva historien om vår samtid. De må anse att de representerar "vad folket flesta egentligen tycker", men faktum är att de är gravt överrepresenterade på grund av att deras svans under en rad år effektivt tystat andra skribenter.
Bloggbävningarna på 00-talet kännas smått förhistoriska idag, men det som sägs på nätet påverkar i allra högsta grad fortfarande den politiska agendan. Därför är det hög tid att ta tillbaka det utrymme som pinkats in av radikaliserade skribenter de senaste åren och som försvaras med näbbar och klor av deras extremistiska svansar. Fri åsiktsbildning vilar på möjligheten att få sig många olika erfarenheter och perspektiv till livs och den möjligheten inskränks dels när dessa gaphalsars får oproportionerliga dominans i debatten, dels av hatet och hoten som gjort denna dominans möjlig.
Fler röster måste ta plats. Fler erfarenheter måste delas. Fler åsikter måste ventileras. Allas röster behövs i en demokrati, inte bara de som skriker högst och slår hårdast. Det finns bara en lösning på problemet och det är att alla vi andra kliver tillbaka in på arenan. Vi måste berättar vad vi går omkring och tänker på, vad vi tror på och varför. Vi kommer sannerligen inte att hålla med varandra om allt och det är bara bra, så länge vi kan föra schysta diskussioner.
Nu är det här inte min första rodeo. Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara tufft att höja sin röst både på och utanför nätet. Men, det är inte tuffare än att leva i ett samhälle där det bara finns en sanning att välja, ett sätt att vara och där de som inte passar in i mallen stöts ut. Det finns ingen anledning att låta radikaliserade skribenter och deras ostyriga svansar vinna på walk-over. Var och en av oss kan både bredda och fördjupa berättelsen om samtiden. Trobergs tankar är mitt sätt. Fundera - men inte för länge - på vad ditt skulle kunna vara.
Bildcred: Böcker, Artisteer, iStock. Händer, Rawpixel, iStock. Måttband, fotostok_pdv, iStock. Varningstejp, iStock.