Trobergs tankar #16: Hur sjutton överlevde vi 70-talet?
70-talet var ingen picknick. Cykelhjälm? Bah! Bilbälte? Dubbelbah! Miljögifter? Trippelbah! Nu tror ni kanske att jag överdriver, men ack nej. Det är ett under att jag överlevde min barndom.
Trobergs tankar #16 är här! Den här gången handlar det om den demokratiska nyttan av att ha olydiga medborgare och om en svajig biblioteksdebatt som får stormtroopers att framstå som ett under av träffsäkerhet. Dessutom en oroväckande tillbakablick på det glada 70-talet och det smärre undret att vi 70-talister faktiskt överlevde det.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Olydiga medborgare kan stärka demokratin.
Det går inte att spela Whac-A-Mole med människor.
Hur sjutton överlevde vi 70-talet?
Onwards and upwards!
1. Olydiga medborgare kan stärka demokratin.
Sedan Tidöavtalets förslag om anmälningsplikt presenterades har jag funderat mycket på två saker: lagens legitimitet och civil olydnad. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop. När människor upplever att en lag saknar legitimitet, det vill säga saknar förankring i befolkningen, så ökar risken/chansen (beroende på hur man ser på det) för civil olydnad.
Det är uppenbart att väldigt många upplever att det förslag om anmälningsplikt som nu utreds saknar legitimitet. Det är sällan en så stor och brokig samling yrkesgrupper ställer sig tillsammans på barrikaderna i en och samma fråga. När det gäller anmälningsplikten har man dock mangrant ställt sig skuldra vid skuldra och tydligt meddelat att man inte tänker ange någon. Även SKR har reagerat starkt mot förslaget. Dessutom har flera kommuner och regioner (även sådana som styrs av regeringspartierna) meddelar att detta är en lag man inte avser att följa.
Det är uppenbart att regeringen tycker att detta är besvärande, men istället för att bromsa och byta färdriktning fortsätter de framåt med gasen i botten och undrar nyvaket varför alla andra kör på fel sida av vägen. Skälet till detta är naturligtvis att Sverigedemokraterna har dem - som det heter på engelska - "by the short and curlies". Allt handlar om makt. Men, om man bara har makten så länge man lyckas hålla någon annan på glatt humör, så kanske man faktiskt inte alls har någon makt?
Redan för snart 25 år sedan publicerades den statliga utredningen Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister (SOU 1999 101). Den är intressant på flera sätt trots att den har några år på nacken. Utredarnas utgångspunkt var denna:
"Vi frågar vad denna typ av politiskt engagemang innebär för det etablerade politiska systemet och den svenska demokratin. Vår tes är här att rörelserna praktiserar solidaritet i vardagen, på ett sätt som potentiellt kan stärka – snarare än försvaga – såväl välfärdsstat som demokrati. De fokuserar också frågor om etik och moral och betonar betydelsen av att omsätta detta i praktiken."
Det känns ju aktuellt. Det är nämligen de grundläggande värderingarna som hamnar i kläm även i frågan om anmälningsplikten. Det finns alltid flera olika sätt att ta sig an problem. En dålig lösning känns igen på att den går stick i stäv med de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Om vi inte håller fast vid dem, vad är det då vi försöker skydda?
Efter drygt hundra sidors utredning landade regeringens utredare 1999 i dessa slutord:
"Samhället – etablissemanget såväl som den passiva eller tysta majoriteten – möter i dessa rörelser med beredskap till civil olydnad grundläggande men i praktiken ofta undanskjutna värden som frihet, jämlikhet och broderskap i en ny, krävande form. Plötsligt krävs vi på uppfattningar och bevis och på att vi tror på det som står i grundlagen, i partiprogrammet, i tio Guds bud, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s Barnkonvention och i Röda korsets grundprinciper – men som man sällan anser sig behöva ta strid för eller pröva på allvar. Någon håller fram spegeln. Vad ser du?"
Kort sagt, civil olydnad kan vara ett effektivt sätt att kalibrera samhällets moraliska kompass när den helt håller på att tappa riktningen. I frågan om just anmälningsplikten ser det ut som om den civila olydnaden dessutom kommer att ta sig nya och oanade höjder. Det är en stor sak att så många individer redan klargjort sin intention att strunta i lagen om den blir verklighet. Det saknar helt motstycke att ett antal regioner och kommuner också gjort det.
Jag vet inte vad dagens regering ser när den ser sig i spegeln, men jag vet vad kommande generationer kommer att se i backspegeln om de inte backar i frågan om anmälningsplikten.
2. Det går inte att spela Whac-A-Mole med människor.
Facket DIK släpper med jämna mellanrum en rapport om arbetsmiljön på svenska bibliotek. Trots att vi varje gång grundligt går igenom problematiken och presenterar evidensbaserade lösningar på dem, så dyker det alltid upp skribenter som vet lite bättre. Deras favoritverktyg är det ganska nya tillträdesförbudet, som lyfts som om det vore lösningen på bibliotekens alla problem. Det är det dock inte. Inte ens om man är beredd att använda det mot varje litet övertramp, förser varje bibliotek med obligatorisk inpasseringskontroll eller helt struntar i att det finns en värld utanför bibliotekens dörrar som också måste vara dräglig att vistas i. Komplexa problem har sällan enkla lösningar.
Den här gången pustade Expressens ledarsida högst över att "busarna" inte bara portas, så jag nattmanglade ihop ett svar till dem från Bokmässan i Göteborg. Här kommer det:
"Vi måste sluta jaga symptom.
Problemet med att skjuta från höften är att man sällan träffar målet. Vill man testa validiteten i det kan med fördel läsa Expressens ledarsidas kommentar till fackförbundet DIK:s senaste rapport om arbetsmiljön på biblioteken. Den får en stormtrooper att framstå som ett under av träffsäkerhet.
Man slår fast att ”bibliotek brukade vara sinnebilden av lugna och tysta platser”. På den här sidan om 1970-talet har folkbiblioteken många olika funktioner. De har lugna avdelningar för läsning eller studier, men de är också levande mötesplatser där många andra saker sker. Att fortfarande prata om ”tysta bibliotek” är ett utmärkt sätt att signalera att man missat åtminstone femtio års biblioteksutveckling.
Men, den sociala oron är ett stort problem, precis som DIK:s rapporter visar. Det positiva är att det finns solid och evidensbaserad kunskap inom bibliotekssektorn kring hur man kan lösa problemen. Det negativa är att lösningarna ofta uteblir på grund av yttre omständigheter baserade på … tja … lösa boliner.
Det finns tre framgångsfaktorer som är gemensamma för bibliotek som lyckats vända utvecklingen: biblioteksrummets utformning, systematiskt arbetsmiljöarbete och ett väl fungerande samarbete med andra aktörer i lokalområdet: socialtjänst, fritidsgårdar och polis. Dessvärre är detta lösningar som varken är tillräckligt sexiga för att skapa klickvänliga rubriker eller snabbt och enkelt uppfyller det politiska behovet av att visa handlingskraft. De kräver också stärkt och långsiktig finansiering, vilket lyser med sin frånvaro.
Något som däremot både skapar klickvänliga rubriker och en känsla av politisk handlingskraft är tillträdesförbudet. DIK konstaterade innan lagen trädde i kraft att den inte skulle hjälpa mer än i särskilt allvarliga och återkommande fall. Den sociala oron är dock ett mångfacetterat problem som kräver att man har mer än ett verktyg i lådan.
61 procent av DIK:s folkbibliotekarier anger att man är för ett tillträdesförbud. I fritextsvaren framgår det dock tydligt att det är ett ställningstagande som man inte landat lätt i. Många lyfter både demokratiska och praktiska problem med portning, men det är tydligt att hoppet om att någonsin få de resurser som krävs för att vidta evidensbaserade åtgärder har sinat. I valet mellan ett dåligt verktyg och inget alls väljer man därför med uppenbar vånda det förra.
Det är kanske en nyhet för Expressens ledarredaktion, men psykiskt sjuka eller missbrukare (de två grupper som ofta står bakom den sociala oron) som blir portade från ett bibliotek går inte upp i rök. De dyker upp någon annanstans i samhället och skapar oro där - på vårdcentralen, ICA eller på torget. Man kan naturligtvis spela en evighetslång runda Whac-A-Mole och successivt porta dem från plats efter plats tills de försvinner med så kallad naturlig avgång, men det är varken humant eller ansvarsfullt.
DIK anser att det är bättre att arbeta förebyggande. Dels genom att ge biblioteken resurser för evidensbaserat arbete för tryggare bibliotek, dels genom att stärka andra aktörer i samhället runt dem så att de kan ta sig an roten till problemen – till exempel bristen på psykologisk hjälp och adekvat missbruksvård. Det är långsiktigt mer effektivt, i ordets alla bemärkelser, och för alla inblandade. Det är också mer humant och värdigt ett demokratiskt samhälle.
Nej, biblioteken ska inte bära hela samhället. Det är just därför vi måste sluta jaga symptom och ta oss an grundproblemen.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK"
3. Hur sjutton överlevde vi 70-talet?
Jag fyller 50 nästa år och har börjat inse att det nog är ett mirakel att jag nu faktiskt närmar mig denna aktningsvärda ålder. 70-talet var sannerligen ingen picknick. Cykelhjälm? Bah! Bilbälte? Dubbelbah! Miljögifter? Trippelbah! Nu tror ni kanske att jag överdriver, men ack nej. Det är ett smärre under att jag överlevde min barndom. Låt mig lägga fram mitt case.
Under hela min uppväxt hade vi en grönrandig filt i soffan. Jag klagade ofta på att den var stickig och kliade. Varje gång utbrast min mamma förnärmat: "Det är ju en Viola Gråsten!" Så, enligt principen om att ska man vara fin får man lida pin, tillbringade jag en ansenlig del av min barndom insnurrad i en stickig filt framför teven.
Döm om min förvåning och förskräckelse när jag nyligen slog upp ett inredningsmagasin och fick lära mig att filten inte bara var stickig. Den var dessutom doppad i DDT. Man brukade tydligen behandla de här filtarna med DDT för att slippa malangrepp. Nuförtiden bör man inte ens ha dem som pynt. De ska utan att passera gå lämnas in för - håll i er - destruering. Minsann! Detta barndomsminne (Exhibit A) fick mig osökt att tänka på två andra.
Det första är en metallbehållare (Exhibit B) som alltid stod i vår cykelbod. Den såg ut som något som genast börjar dränera ens hälsa när man kliver in i en övergiven sovjetisk militärbas i ett apokalyptiskt datorspel. Den stod där och liksom dröp av gud vet vad som smetade på allt - inklusive mig - som kom i närheten. Eller rättare sagt, jag har en ganska god idé om vad det var. På det glada 70-talet flög min pappa som var pilot och besprutade skog med det numera sedan länge förbjudna växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Den där behållaren var någon sorts ... hrm, låt oss kalla det "souvenir" ... från den tiden. Här är det värt att nämna att hormoslyr i princip är samma sak som Agent Orange, som användes flitigt av amerikanerna under Vietnamkriget.
När maskrosorna i trädgården där vi sprang runt och lekte blev för många laddade min pappa helt sonika en oljekanna med hormoslyr och gick runt och gav alla oönskade blommor en liten hutt varpå de tämligen omedelbart dog. Vi hade också en vildvuxen slänt som då och då vattnades med en vattenkanna fylld med hormoslyr. Då såg det ut som om någon gått över vegetationen med en blåslampa.
Det andra barndomsminnet är att vi badade i skuggan av Barsebäcks kärnkraftverk. (Exhibit C.) Eller rättare sagt några hundra meter ifrån det. Det gjorde alla och gör kanske fortfarande, vad vet jag. Enligt ryktet var vattnet lite varmare just där på grund av kylvattnet som pumpades ut från reaktorn. (Obs, jag har ingen aning om huruvida det alls var sant.) Den här sista punkten är i sig inte så alarmerande. Så länge allt fungerar är det ju hunky dory. Men, jag ser ändå ett bekymrande mönster.
En gång är ingen gång. Två gånger kan vara en slump. TRE gånger? Antingen försökte mina föräldrar faktiskt aktivt att ta livet av mig eller också var den där gamla goda tiden som en del så gärna vill tillbaka till helt enkelt inte så jäkla god. Vad tror ni? Min mamma ger inga svar. Hon framhärdar i att en Viola Gråsten ändå alltid är en Viola Gråsten, att ingen dött av lite hormoslyr (well ...) och att lite DDT i tv-soffan inte är så mycket att rya om.
Sitter du inne med liknande galna historier om den gamla goda tiden? Dela med dig i kommentarsfältet eller till anna@trobergstankar.se. (Väljer du att mejla, så glöm inte att berätta om jag får dela med mig av din berättelse och om du i så fall vill vara anonym eller ej.)
Bildcred: Stormtroopers, Star Wars promo. Treögd fisk, The Simpsons promo. Demonstration, Yevhenii Dubinko, iStock. Varningstejp, iStock.