Trobergs tankar #18: Vi som aldrig sa "snitches get stitches".
Efter arton nyhetsbrev tycker jag att vi känner varandra så pass väl att jag kan kosta på mig en liten bikt från min gymnasietid.
Trobergs tankar #18 är här! Den här gången blir det några rader om vikten av att inte slarva med begreppen. Sedan en påminnelse om att det behövs politisk verkstad för att det queera kulturarvet inte ska gå förlorat. Slutligen kliver jag in i biktbåset och avslöjar min korta karriär som ungdomsbrottsling. Häng på!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Vikten av att inte slarva med begreppen.
Det queera kulturarvet riskerar att gå förlorat.
Vi som aldrig sa "snitches get stitches".
Onwards and upwards!
1. Vikten av att inte slarva med begreppen.
Regeringens särskilde utredare, Mats Svegfors, presenterade nyligen sin utredning om kultursamverkansmodellen: Kultursamhället– utvecklad samverkan mellan stat, region och kommun, SOU, 2023:58.
Det finns både bra och dåligt att säga om den, men en sak som särskilt fångade mitt intresse är skrivningarna som på ett eller annat sätt berör principen om en armlängds avstånd. Dels för att principen är viktig, dels för att principen är under ständig attack.
Under utredningsarbetet tänkte Svegfors högt och luftade en idé om ett slags system liknande det med ansvarig utgivare som finns för att skydda journalistisk verksamhet. Det hade varit intressant att höra mer om det, men av det förslaget finns nu ingenting kvar. I stället väljer utredningen att rationalisera bort begreppet "en armlängds avstånd" och istället inlemma principen i begreppet "konstnärlig frihet" och sedan ge regioner och kommuner stor frihet i att tolka det hela. Det är oroväckande. Men, låt oss börja med sammanslagningen av begreppen. Så här skriver utredningen:
"I vårt förslag till bestämmelse beskrivs det som ska respekteras som ”den konstnärliga friheten”, vilket är mer distinkt och till skillnad från det metaforiska begreppet ”armlängds avstånd” har ett eget deskriptivt innehåll: att kulturellt skapande och kreativa processer ska fredas från politisk styrning (se vidare 10 § i författningskommentaren, kapitel 12). Därtill gör begreppet konstnärlig frihet det tydligt att det handlar om just det kulturella skapandet, inte om ett fribrev för en hel samhällssektor, för tjänstepersoner och kulturutövare lika. Viktigt att påpeka är dock att det inte föreligger någon motsättning mellan armlängds avstånd och konstnärlig frihet. Snarare är det så att konstnärlig frihet är det värde som ska skyddas och att armlängds avstånd syftar på institutionella arrangemang som kan säkra att värdet skyddas." (SOU 2023:58, s. 215-216.)
Detta är en mycket dålig idé. Principen om en armlängds avstånd är inte mer metaforisk än den konstnärliga friheten är. Jag vet inte var man fått det ifrån. Principen om en armlängds avstånd är ett väl inarbetat begrepp med historisk förankring. Att Sverigedemokraterna det senaste året försökt lansera en alldeles egen tolkning av principen som de av taktiska skäl kallar "klassisk" är faktikst helt irrelevant. De är ute och cyklar. Begreppet konstnärlig frihet för främst tankarna till konstnärligt skapande (mycket viktigt i sig), men inte till kulturella verksamheter som till exempel bibliotek och museer, som även de måste skyddas från politisk klåfingrighet.
Utredningen slår visserligen fast att även denna typ av verksamheter i detta sammanhang ska räknas som "konstnärliga", men risken för att detta bara leder till förvirring är stor. Dessutom finns det de politiker som aktivt kommer att använda denna förvirring för att ytterligare underminera principen om en armlängds avstånd. Var så säkra.
Utredningen svajar också i hur man förväntar sig att regioner och kommuner ska freda avståndet mellan politiken och kulturen. Man lämnar det i stort upp till den region eller kommun som fördelar bidragen att avgöra och dokumentera hur det ska ske och att välja ”lämpliga organisatoriska arrangemang”. Det är inte en strålande idé med tanke på att det främst är i regioner och kommuner där både konstnärlig frihet och armlängds avstånd ständigt attackeras.
Det kan naturligtvis finnas strategiska skäl till att inte vilja försöka förtydliga vad principen om en armlängds avstånd borde innebära i praktiken. Öppnar man en fråga, så finns alltid risken att det inte blir bättre, utan sämre. Men, jag tror faktiskt inte att det är en bättre lösning att rationalisera bort begreppet, skapa större förvirring och sedan lämna ett alltför brett utrymme för lokalt godtycke. Alla som fölljt debatten om Drag Queen Story Hour och "otraditionella" luciatåg vet hur det kan gå. Det är inte heller det behovet jag snappar upp hos DIK:s medlemmar som arbetar inom kultursektorn ute i regioner och kommuner. De vill ha något konkret att luta sig mot. De efterfrågar tydlighet.
2. Det queera kulturarvet riskerar att gå förlorat.
Minns ni diskussionerna i våras om att förlag hyrt in så kallade sensitivity readers för att skriva om böcker? Syftet var att städa bort förlegade attityder och göra böckerna mer aptitliga för dagens läsare. Först handlade det om att skriva om Roal Dahls böcker, sedan var det Ian Flemmings (o)tur.
Det finns flera skäl till att jag personligen tycker att det är en mycket dålig idé att skriva om böcker. Ska en bok skrivas om, så är det författaren själv som ska göra det. Och om någon annan gör det, hur många gånger kan det ske innan det blir direkt bedrägligt att sätta ursprungsförfattaren på omslaget? Jag är dessutom tämligen övertygad om att viljan att städa bort unkna värderingar och formuleringar oftast har mer att göra med en förhoppning om att kunna fortsätta tjäna pengar på en bok, än om att skydda känsliga själar från den.
Så nej, jag tror inte att världen blir en bättre plats för att en karaktär i Kalle och chokladfabriken inte längre är "fet" utan "enorm". Omskrivningarna av Flemmings böcker om James Bond väckte dessutom en hel rad nya frågor. Målet med just dessa omskrivningar var att ta bort en del gräsliga rasistiska formuleringar, men inte alla. Man lämnade dessutom glatt kvar både galloperande kvinnohat och våldsam homofobi. Visserligen skulle det bara bli några väldigt tunna och ynkliga James Bond-pamfletter kvar om man tog bort alltihop, men samtidigt illustrerar det problemen med gränsdragningar när man börjar peta i gamla texter. Varför inte ge ut kommenterade utgåvor i stället?
Men, det som skaver allra mest i mig med alla dessa omskrivningar är historien. När man skriver om böcker för att göra dem mer lättsmälta för samtiden, så skriver man också om dåtiden. Om man till exempel skulle radera bort all homofobi ur litteraturen, så skulle man också radera stora delar av min och många andras historia. I vissa fall skulle man faktiskt helt skriva ut oss ur historien. Tidvis är det nämligen bara genom berättelser om diskriminering och förtryck som minoriteter alls tillåtits lämna historiska spår. Dessa spår måste bevaras. Därför måste vi orka stå emot impulsen att sopa även det mest det fruktansvärda under mattan.
Vilket - något klumpigt - för mig in på det bakomliggande skälet till denna harrang om omskrivningar. Det queera kulturarvet i Sverige är nämligen hotat. I dag uppmanar Lena Lennerhed (professor emerita i idéhistoria), Jens Rydström (professor emeritus i genusvetenskap) tillsammans med Olov Kriström (Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek) på QX Opinion politikerna att ta ansvar för att hbtqi-historien bevaras. Man skriver bland annat:
"Arkivutredningen från 2019 tar upp arkivsituationen för våra erkända språkliga och kulturella minoriteter, men behovet att satsa på att bevara, tillgängliggöra och forska om det queera kulturarvet är lika stort. Också den queera historien riskerar att utplånas, som en följd av att queera sexualiteter och könsuttryck förtryckts genom seklerna."
I dag sker stora delar av både insamling och bevarandet av hbtqi-historien på ideell basis. Det sker naturligtvis med olika mer eller mindre etablerade samarbeten med arkiv och museer, men långsiktigt krävs en mer stabil struktur och finansiering. Artikelförfattarna ser en möjlig lösning i att ge Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB) uppdrag och medel att ta sig an arbetet i större skala än i dag.
"QRAB utför ett stort arbete med att samla in och ordna material från LGBTQI-personer, men för att kunna säkra verksamheten för framtiden och tillåta en nödvändig och mer omfattande verksamhet behövs långsiktiga resurser. Norska Skeivt Arkiv är en modell för hur stödet kan utformas i anslutning till ett universitetsbibliotek. Det finns även andra beprövade modeller, som specialavdelningar knutna till andra arkivinstitutioner och bibliotek."
Exakt vilken lösning som är bäst är jag inte bästa person att avgöra, men att det finns ett stort behov av att hitta en snabb lösning är uppenbart. Sverige har länge haft hög svansföring i hbtqi-frågor, våra politiker gillar (med några undantag) att låta sig fotograferas viftandes med regnbågsflaggor. Men, det har varit ganska lite politisk verkstad på området de senaste åren. Här är en ypperlig chans att visa att de menar allvar med flaggviftandet. Och det är bråttom. Kulturarv som går förlorat är borta för alltid.
Till syvende och sist är detta, precis som artikelförfattarna också slår fast, en demokratifråga. Alla har rätt till sin historia. Det är viktigt att kunna se sin del i samhällsutvecklingen. Det är också viktigt för samhället, eftersom kulturarvet ger perspektiv som är nödvändiga för att skapa ett mer jämlikt och rättvist samhälle framåt.
3. Vi som aldrig sa "snitches get stitches".
Efter arton nyhetsbrev tycker jag att vi känner varandra så pass väl att jag kan kosta på mig en liten bikt från min gymnasietid.
En gång för mycket, mycket länge sedan fick min gymnasieskola en ny rektor som av skäl jag inte minst varken föll lärarna eller oss elever i smaken. Sådant händer ibland och bör så klart hanteras på ett respektfullt sätt för alla parter. Jag och mina vänner var nitton år gamla och gjorde naturligtvis något helt annat.
Jag författade raskt en falsk middagsinbjudan från rektorn till lärarna i syfte att "gräva ned stridsyxan" dem emellan. (Se bilden nedan.) Sedan lyckades vi med charm och lögner tillskansa oss rektorns namnteckning. En av oss fläckade sitt unga samvete genom att avsluta brevet med en präktig urkundsförfalskning. Och, eftersom detta utspelade sig före e-postens tid, ordnade vi sedan en insamling bland våra skolkamrater, så att vi kunde kopiera brevet, köpa kuvert och frimärken och skicka det till skolans alla lärare.
Vårt bus avlöpte bättre än vi någonsin hade kunnat ana. Rektorn tvingades kalla till extramöte med lärarna och purket meddela att de sannerligen inte var inbjudna på någon middag och att de de ansvariga nu genast måste rökas ut. Därefter följde stränga samtal ute i klasserna, levererade av lärare som med illa dold förtjusning försökte få det att låta som om de faktiskt tyckte att det var viktigt att sätta dit de ansvariga.
I samma veva lyckades vi också, med hjälp av teknik som skulle gjort MacGyver avundsjuk (läs: krokar från klädhängare och silvertejp) och en dödsföraktande balansakt på hög höjd, hänga upp en banderoll med ett humoristiskt antiauktoritärt budskap mellan lamporna i skolans ljushall. Det tog oss tio minuter att få upp banderollen och hela förmiddagen för vaktmästaren att få ner den.
Trots att många elever och lärare mycket väl visste vilka som låg bakom allt detta och trots att vi var alldeles för trevliga för att påminna folk om att "snitches get stitches" så blev vi faktiskt aldrig uppkallade till rektorn för uppsträckning.
Så här i efterhand hoppas jag så klart att rektorn inte fick några bestående men av vårt tilltag. Kanske är det en tröst att varken jag eller mina medbrottslingar, mig veterligen, valt att fortsätta in på brottets bana. Vad sensmoralen i denna lilla historia är vet jag inte. Förslag mottages tacksamt. ;-)
Bildcred: Regnbågsdörr, HansJoachim, iStock. Arm, iStock. Brev, vejaa, iStock. Varningstejp, iStock.
Intressant, håller med dig om böckerna.