Trobergs tankar #2: Med cirkelsåg mot evigheten.
Varje gång någon utropar: "Det kan bli som i Terminator!" blir jag förvirrad och kastas mellan hopp och förtvivlan.
Wow! På en vecka har det här nyhetsbrevet fått över 550 prenumeranter. Mitt mål var 365 prenumeranter på ett år, så ni har levererat långt över förväntan. Tack! Jag lovar att göra mitt bästa för att leverera något bra och underhållande i retur.
Den här veckan grottar jag ner mig i frågan om arbetstidsförkortning, skickar ut ett par allmänna önskningar till alla som deltar i AI-debatten och gör ett oväntat fynd i min Raold Dahl-research.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
"All work and no play makes Jack a dull boy."
"Det kan bli som i Terminator!"
Med cirkelsåg mot evigheten.
Onwards and upwards!
1. "All work and no play makes Jack a dull boy."
1949, bara några få år efter andra världskrigets slut skrev George Orwell sin dystopi 1984: Nittonhundraåttiofyra. I den jobbar huvudpersonen Winston sextio timmar i veckan. När Oceanien - regimen han lever i - plötsligt behöver skriva om historien blir han beordrad övertid och får jobba nittio timmar i veckan med att korrigera dokument så att det stämmer överens med den nya offentliga sanningen.
Drygt fyrtio år efter att Orwells roman utspelar sig arbetar många, precis som Winston långt fler timmar än vad 40-timmarsnormen stipulerar. En del gör det för att få in en fot i en attraktiv bransch, andra för att ha långa benet före i karriären, en del för att få ekonomin att gå ihop. Oavsett anledning, så är det inte en hållbar lösning. Utan vidare jämförelser, så hade Jack en poäng i The Shining. "All work and no play makes Jack a dull boy." Det är inte nyttigt att arbeta för mycket. Faktum är att inte ens fyrtio timmar i veckan är en speciellt hälsosam lösning.
Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes hade en ljusare bild av framtiden än Orwell. Redan 1928 började han skriva på essän "Economic Possibilities For Our Grandchildren". Den publicerades ett par år senare när depressionen tagit världen i sitt grep. Men, det hindrade inte Keynes från att måla upp en bild av hur han trodde att världen skulle vara beskaffad hundra år senare, alltså ungefär nu. Keynes förutspådde att stor ekonomisk tillväxt och tekniska landvinningar kraftigt skulle ha reducerat behovet av mänsklig arbetskraft. Han såg framför sig att vi i dag bara skulle behöva jobba femton timmar i veckan.
Femton timmar?! Det är inte ett så märkligt antagande som man skulle kunna tro. Om man går bakåt i historien, så har tiden vi människor dagligen lagt ned på arbete varierat kraftigt. 40-timmarsnormen är inte så självklar som den ibland framställs. De historiska skillnaderna beror så klart på många olika saker - till exempel behov, tillgänglig teknologi, klass, inställning till fritid och så vidare - men variationen visar att det finns alternativ. För den som vill djupdyka i detta rekommenderar jag James Suzmans bok Work: A History of How We Spend Our Time.
Nu sitter vi dock här. Året är 2023 och det är inte speciellt troligt att vi skulle gå från en cementerad 40-timmarsnorm till en sprillans ny 15-timmarsnorm på fem år, men det vore ändå fel att helt avfärda Keynes vision. Till skillnad från för bara några år sedan talar många i dag om behovet av en generell arbetstidsförkortning. Yrkeslivet blir allt längre, pensionen allt senare. Enligt Keynes släktingar jobbade han ironiskt nog ihjäl sig. Om vi inte ser över hur vi jobbar under hela yrkeslivet riskerar vi alla att gå samma väg. Därför måste vi mejsla ut ett mer hållbart yrkesliv och jag tror att en av de viktigaste pusselbitarna i det är en allmän arbetstidsförkortning av något slag.
Jag pratade för ett par veckor sedan med professor Brendan Burchell. (Du kan titta på samtalet här.) Han och hans team på universitetet i Cambridge har genomfört världens hittills största vetenskapliga studie studie av 4-dagarsveckan. Under sex månader studerade de 60 olika företag med sammanlagt 3000 anställda som på försök anammat en 4-dagarsvecka med bibehållen full lön. Försöket blev en succé. De anställda fick bättre balans mellan arbete och fritid och företagen behöll sin vanliga produktivitet. 71 procent av de anställda angav lägre nivåer av utbrändhet och 39 procent sa att de var mindre stressade. Antalet sjukdagarminskade med 65 procent, samtidigt som sannolikheten att en anställd skulle säga upp sig minskade med 57 procent. Nio av tio av arbetsgivarna i studien kommer att fortsätta låta sina anställda arbeta kortare veckor. Resultaten talar för sig själv. Eller som professor Burchell sammanfattade det: "There's no going back".
Det finns naturligtvis fortfarande de som säger att en allmän arbetstidsförkortning är omöjlig. Men, då kan det vara värt att påminna om att det fanns de som sa detsamma om det mesta som vi i dag tycker är självklart: fem dagars arbetsvecka, semester, föräldraledighet och så vidare. Allt är omöjligt tills det inte längre är det. Om det är något som pandemin lärt oss, så är det att det går att ställa om. I veckan skrev jag också om detta i Altinget.
Jag tror förresten också att Keynes hade en poäng vad det gäller den tekniska utvecklingens påverkan på arbetstiden även om han fick tidslinjen fel. Långsiktigt har den tekniska utvecklingen potential att frigöra mer tid för fler. Jag skriver potential, eftersom teknisk utveckling historiskt förvisso har frigjort arbetstid, men vi människor har också varit duktiga på att fylla den med andra arbetsuppgifter. Detta är en stor fråga i sig, så låt oss återkomma till den i ett annat nyhetsbrev.
Här och nu kan vi dock alla lära oss något av de företag som deltog i den engelska studien. Alla tog sig an arbetstidsförkortningen på lite olika sätt, men genomgående laborerade alla med hur man hade möten. Man rensade bort onödiga möten och kortade de som var kvar. Sist, men inte minst, bjöd man bara in de som faktiskt behövde vara med på mötet. Och voilá, så hade man frigjort en massa tid. Detta glädjer mig oerhört. Äntligen lite vetenskapliga bevis för att mötesinflation är av ondo. Jag har ända sedan jag klev in i yrkeslivet befarat att min dödsattest kommer att ange "Möte" alternativt "PowerPoint" som dödsorsak.
Lägg Keynes på minnet, förresten. Han är också den som först skissade fram idén om principen om en armlängds avstånd. Räkna med att han dyker upp här igen.
2. "Det kan bli som i Terminator!"
Låt oss nosa lite på AI-frågan. Jag säger nosa, för det är en fråga som inte diskuteras speciellt väl just nu. Alla har en åsikt, men få verkar ha lagt ned någon större möda på att grunda den i något annat än Elon Musks senaste tweet eller ren magkänsla. Man är för eller emot och horisonten befinner sig någonstans i naveltrakten. Men, AI-frågan förtjänar bättre. Vi behöver lyfta blicken. Så, jag kommer att närma mig frågan från diverse olika håll i kommande nyhetsbrev.
I det här nyhetsbrevet nöjer jag mig med att önska mig två saker:
1. Alla som ämnar kasta sig ut debatten om AI borde först ta sig tid att läsa Jeanette Wintersons essäsamling 12 Bytes: How We Got Here. Where We Might Go Next. I den tar hon tar sig nyfiken och orädd an AI ur ett historiskt, filosofiskt, tekniskt, kreativt, religiöst, politiskt och mänskligt perspektiv. Wintersons TED-prat om det hela finns här nedanför. Laura Spinney skrev dessutom en bra artikel i The Guardian om boken när den publicerades.
2. Det måste bli ett slut på alla slappa populärkulturella referenser till Terminator-franschisen i AI-debatten. Varje gång någon utropar: "Det kan bli som i Terminator!" blir jag förvirrad och kastas mellan hopp och förtvivlan. Hänvisar de till de robotar som försöker utrota mänskligheten eller till de som försöker rädda den? Eller menar de rent av att det finns ett aldrig så litet hopp om att jag en dag kommer att vara lika vältränad som Linda Hamilton? Ja, ni ser. Tolkningsmöjligheterna är helt enkelt för många för att göra referensen praktiskt användbar.
3. Med cirkelsåg mot evigheten.
För en tid sedan var det ett jäkla rabalder om ett gäng omskrivna romaner av Roald Dahl. Jag är inte ett stort fan av att man skriver om böcker med passerat bäst före-datum. Varför kan jag berätta en annan gång. Här och nu vill jag dock lyfta en fråga som den diskussionen helt missade. När jag grävde runt för att kunna bilda mig en egen uppfattning om omskrivningarna så hittade jag nämligen lite intressant kuriosa.
När Dahl gick bort 1990 begravdes han med en flaska vin, sin favoritchoklad, några pennor, sina biljarköer och en cirkelsåg. En CIRKELSÅG! Jag är så imponerad.
Inte ens Tutanchamon fick med sig en cirkelsåg i graven, trots att han bland annat försågs med 100 sandaler, 12 tunikor, 28 handskar, 25 huvuddukar, 4 strumpor och 145 kallingar. Vilket för övrigt - om man lägger till typ tolv olika sorters laddare - är förbluffande likt min packning för två nätter hemifrån.
Bildcred: Överst, klockor: iStock, CC0. Mitten, händer: iStock. Nederst, sågklinga: iStock. Varningstejp: iStock.