Trobergs tankar #20: Techbolagen beter sig som brukspatroner.
Spotify, Tesla och Klarna beter sig som gamla brukspatroner som helt missat memot om att kollektivavtalsskräck är så 1800-tal att det inte ens är retrocoolt längre. Deras anställda förtjänar bättre.
Trobergs tankar #20 är här! Den här veckan handlar det om självutnämnda framtidsvisionärer som beter sig som brukspatroner. Sedan synas regeringens undantagsbluff i frågan om anmälningsplikten. Sist, men inte minst, tillhör du de 50 procent som är musikaliskt redo att dö eller de 50 procent som inte är det? Själv är jag som en scout på just den fronten: Alltid redo!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Techbolagen beter sin som brukspatroner
Regeringens undantagsflirt är en bluff.
Självklart vill man lämna jordelivet till ett bra soundtrack.
Onwards and upwards!
1. Techbolagen beter sig som brukspatroner.
Det senaste året har Spotify, Tesla och Klarna fått smaka på den svenska modellen. De är inte imponerade. Men, det borde de vara. Den svenska modellen har bidragit till både svensk konkurrenskraft i världen och en världsunik stabilitet på arbetsmarknaden.
När jag läser uttalanden från grabbarna som leder Klarna, Tesla och Spotify kan jag inte låta bli att fundera på om de inte tänkt lite för mycket på romarriket. Det är bröd och skådespel för hela slanten. Klarna lyfter till exempel fram kontorssnacks, fika och frukt (som för övrigt inte alls regleras i kollektivavtal) som vore de fantastiska förmåner som trumfar allt vad osexiga trivialiteter som tydliga villkor, tjänstepension, regelbunden löneprocess, försäkringar och - framför allt - påverkansmöjligheter heter. Pust.
Man kan absolut få en del schysta förmåner och okej villkor utan kollektivavtal, men det finns några helt avgörande saker man aldrig kan få utan det.
Utan ett kollektivavtal har du aldrig några garantier för att de förmåner och villkor du har i dag inte plötsligt försvinner i morgon. Med kollektivavtal är du alltid garanterat de förmåner och villkor som avtalet stipulerar och det finns inget hinder för arbetsgivaren att ge dig mer, mer än möjligen ovilja.
Utan ett kollektivavtal har du aldrig några reella, strukturerade och garanterade påverkansmöjligheter. Med kollektivavtal måste din arbetsgivare lyssna även på "jobbiga" åsiker om arbetsplatsen och din vardag på jobbet.
Utan ett kollektivavtal har du aldrig förutsägbar trygghet. Kollektivavtal kan förändras, men de omförhandlas alltid under ordnade former och i dialog, inte genom ensidiga ad hoc-förändringar baserade på vilken sida arbetsgivaren vaknat på för dagen.
Det finns inte en fruktstund i världen som är värd att ge upp allt detta för.
Om de strejkvarsel som nu lagts på Klarna utlöses blir det, som Magasin K rapporterar, en historisk strejk. Det är 37 år sedan DIK och SSR tog ut medlemmar i strejk. Naturvetarna har inte strejkat på minst 50 år. Sveriges ingenjörer har aldrig strejkat. Man kan knappast beskylla Sacoförbund för att vara trigger happy. Men, när den svenska modellen i grunden utmanas måste vi ta strid för den.
Mer information om strejkvarslet från DIK på svenska och mer utförligt in english.
Den svenska modellen bygger på att arbetsgivare och arbetstagare förhandlar och att kollektivavtal tecknas. När stora techföretag ett efter ett försöker runda modellen måste det stoppas, annars kommer det att få negativa konsekvenser långt bortom de enskilda företagen. German Bender skriver i Dagens Arena:
"Om svenska fackförbund skulle acceptera att företag inte tecknar kollektivavtal skulle man också acceptera konkurrens som bygger på lägre löner och sämre villkor. Det vore skadligt inte bara för de anställda utan även för anställda på andra företag, eftersom det riskerar att pressa ned löner och villkor i branschen."
Det är nu inte bara facket som tycker att kollektivavtal is the shit. Det gör ansvarstagande arbetsgivare också. Ett kollektivavtal är en utmärkt plattform för löpande dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivarna förbinder sig att upprätthålla överenskomna villkor och arbetstagarna skriver under på fredsplikt, dvs inga stridsåtgärder under avtalets löptid. Det ger en svårslagen stabilitet på den svenska arbetsmarknaden som för arbetstagarna översätts till påverkansmöjligheter, bra villkor, schysta löner och som för arbetsgivarna innebär bättre möjligheter för långsiktig utveckling och god konkurrenskraft.
De självutnämnda framtidsvisionärerna Spotify, Tesla och Klarna beter sig som gamla brukspatroner som helt missat memot om att kollektivavtalsskräck är så 1800-tal att det inte ens är retrocoolt längre. Deras anställda förtjänar bättre. De förtjänar garanterad trygghet.
2. Regeringens undantagsflirt är en bluff.
Just nu utreds Tidöavtalets förslag om anmälningsplikt. Regeringen har mött det massiva motståndet med undantagsflirtar till vissa utvalda yrkesgrupperr. Det är naturligtvis ett försök att slå in en kil i motståndet. Det är dessutom en bluff. Dels för att Sverigedemokraterna (som ju är de som faktiskt bestämmer) är tydliga med att de inte vill ha några som helst undantag, dels för att förslagets alla grundproblem inte alls försvinner bara för att några yrkesgrupper slipper lägga till angiveri på sin dagliga att göra-lista på jobbet.
Med det sagt, så tycker jag mig se viss sprickbildning där regeringen slagit i sina undantagskilar. Det är mycket olyckligt. Förslaget om anmälningsplikt måste i sin helhet hamna på skräphögen, men vi kan bara förpassa det dit om vi står enade. Att acceptera undantag för några är djupt osolidariskt med de som på olika sätt ändå drabbas av anmälningsplikten - de papperslösa, de som utsätts för rasism, de som tvingas ange medmänniskor på jobbet.
Om detta har jag skrivit en längre text i Altinget i hopp om att fackföreningsrörelsen fortsatt flexar sin allra starkaste muskel i frågan – solidariteten. I väg och läs!
3. Självklart vill man lämna jordelivet till ett bra soundtrack.
DIK:s vd Johanna Lindell uppmärksammade mig på en artikel i DN rapporterar att bara 50 procent har funderat på vilken musik som ska spelas på deras begravning. Min reaktion var densamma som hennes: "BARA 50 procent?!" Hur kan man INTE fundera på sin begravningsmusik?
Jag är nog lika oförberedd på döden som alla andra, men på den musikaliska fronten av det hela är jag banne mig som en mycket ivrig scout: Alltid redo! Jag funderar på musiken på min begravning nästan lika ofta som jag funderar på antikens Egypten, alltså ett par gånger om dagen. Möjligen är jag morbid, möjligen stärks den tesen av att frasen "mummification documentary" sällan lämnar topplistan över av vad jag söker efter på YouTube, men ändå. Det finns inte en chans att jag tänker ta farväl till jordelivet utan ett riktigt bra soundtrack.
Vi får dock hoppas att jag inte vänder näsan i vädret riktigt än. Just nu är min begravningsspellista ungefär fem timmar lång. Det fungerar ju inte. Om folk tvingas sitta still så länge i bänkraderna kommer jag raskt att få sällskap i rigor mortis-klubben. Så, jag måste gallra. Vilket jag också då och då gör. Sedan lägger jag till igen. Det är ett kärt Sisyfosarbete som jag gör av rent egoistiska skäl, även om det så klart underlättar för de efterlevande att ha en sak mindre att fundera på.
Min absoluta fasa är dock denna: Att en mindre nogräknad anhörig får för sig att hyra in någon lokal förmåga att tolka (läs: förstöra) mina utvalda låtar, istället för att spela originalversionen. Ve och fasa! Nej, nej, nej. Om det sker lovar jag härmed dyrt och heligt att hemsöka den ansvarige. Om en lokal förmåga som förstö ... hrm, tolkar ... mina favoriter är det enda musikaliska alternativet, så går jag hellre in i evigheten i tystnad, precis som Hamlet.
Och för att illustrera exakt hur hemskt det kan bli när någon slaktar en bra låt erbjuder jag er härmed Christer Sjögrens version av Lady Gagas Bad Romance. Jag gissar att det var den Mr Kurtz tänkte på när han på sin dödsbädd förtvivlat utropade: "The Horror! The Horror!"
Om du vill veta vad som ska spelas på min begravning får du masa dig dit. Sedan en god vän för en massa år sedan berättade att hon vill att man spelar Bachs Air på hennes begravning kan jag inte lyssna på den längre utan att drabbas av ett plötsligt vemod. Så, för att bespara dig det, får du helt enkelt ha lite tålamod. Men fear not om du är en hialös själ. Jag fyller femtio nästa år, så jag har praktiskt taget redan ena foten i graven. ;-)
Bildcred: Handslag: Love portrait and love the world, iStock. Bowling: FOTOKITA, iStock. Hand: studiodav, iStock. Varningstejp: iStock.
Ja, helt galet hur illa vissa bolag beter sig. Kollektivavtal är jättebra, det måste man ju ha med skälig lön och andra bra villkor. Väldigt bra nyhetsbrev denna veckan 😊