Trobergs tankar #22: Chalmers och det tappade demokratiska självförtroendet.
Tycker du att det känns skavigt att stå upp för allas rätt att tycka och uttrycka sina åsikter? Bra! Det ska kännas skavigt. Verklig yttrandefrihet är aldrig enkel.
Trobergs tankar #22 är här! Den här gången handlar det om ännu en Sverigedemokratisk lokalpolitiker med otyglade hbtqi-foba tendenser. Sedan hoppar vi raskt vidare till Chalmers där man inte längre tycks våga sätta sin tilltro till det system som tjänat oss bäst av alla - demokratin. Sist, men inte minst en vänlig varning. Om du vill undersöka din historia kan det vara bra att hålla utkik efter leoparden.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Lögner och otyglade hbtqi-foba tendenser.
Chalmers och Sveriges tappade demokratiska självförtroende.
Varning för leoparden!
Onwards and upwards!
1. Lögner och otyglade hbtqi-foba tendenser.
Vissa saker sker med förbluffande regelbundenhet, till exempel hbtqi-foba utspel från representanter för Sverigedemokraterna. Den här gången är det Oscar Sedira, partiets lokale ordförande i Lomma och tillika ledamot i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och socialnämnden, som insinuerar att det finns ett likhetstecken mellan hbtqi-personer och pedofili. Det är visserligen ett påstående som inte har något stöd i seriös forskning, men det vore ju synd att låta en sådan liten detalj stoppa lite gammal hederlig hbtqi-fobi, eller hur?
Grundorsaken till Sediras oseriösa utspel är att Lommas bibliotek ska hbtqi-certifieras. Certifieringen sker i RFSL:s regi, en organisation som Sedira anser "har regelbundna skandaler kopplade till pedofili och sexuellt utnyttjande" och påstår "uppenbart" drar till sig "den sortens personer".
I den bästa av världar skulle naturligtvis inga sexuella övergrepp alls förekomma någonstans. Dessvärre är världen inte perfekt. Alldeles för ofta är den oändligt långt ifrån perfekt. Sexuella övergrepp sker överallt i samhället. Förövare finns i hemmet, i skolan, i fotbollsklubben, i kyrkan, på bussen, kort sagt där människor finns. Ingen del av samhället är förskonad, inte heller hbtqi-rörelsen. Men, att påstå att just hbtqi-rörelsen skulle utgöra en större risk för sexuella övergrepp än andra sammanhang är en populär lögn som extremhögern och religiösa fundamentalister gjort gemensam sak i att sprida.
Det är en farlig lögn. Dels för att den svartmålar en hel grupp människor och därmed gör dem till måltavla för än mer diskriminering, hat och våld. Dels för att sexuella övergrepp i största möjliga utsträckning måste förhindras och det görs - precis som allt annat - bäst baserat på vetenskap, inte på fördomar.
Sedira avslutar en kommentar på Facebook med att ondgöra sig över att Lomma kommun "hjälper till att finansiera en sådan 'fin' organisation med skattemedel". Han meddelar för säkerhet skull att kommentaren är ironisk, så att ingen ska få för sig att han faktiskt menar att RFSL är en fin organisation, för det vore ju förfärligt. Hmm...
Innan man på extremt lösa boliner ger sig på en annan organisation är det bra att fundera på vilken organisation man själv valt att engagera sig i. Inför valet 2018 konstaterades till exempel att Sverigedemokraternas hade mer än dubbelt så hög andel brottsåtalade kandidater än något annat parti. Några år tidigare drällde tre ledande representanter för partiet runt på stan och hotade i fyllan och villan sin omgivning med järnör. Några år senare dömdes en av partiets Europaparlamentariker för sexuellt ofredande. För ett par år sedan tycks en Sverigedemokratisk lokalpolitiker i Nyköping ha sett sig omkring på allt detta och gjorde sedan den mest fruktansvärda "Hold my beer!" man kan tänka sig genom att helt sonika styckmörda sin kompis.
Om detta vore en beskrivning av en lokal organisation i Järva eller Södertälje skulle Sedira månne ha frestats att refererat till den som ett "kriminellt nätverk". Men, nu är det hans egen organisation det handlar om och då verkar allt vara "fint" helt utan ironimärkning. Han har ju trots allt valt att lägga sin tid och energi i organisationen. Själv kommer jag osökt på några andra epitet som jag tycker passar bättre än "fin", men framför allt tänker jag: "Aaaaj!" Det måste ju onekligen vara mycket smärtsamt att få en sådan jättebjälke i ögat.
Försöken att påskina att det finns ett likhetstecken mellan hbtqi och pedofili har inget med vare sig vetenskap eller omtanke om utsatta barn att göra. Dessa ständiga attacker beror på att de som utför dem helt enkelt inte kan tygla sina hbtqi-foba tendenser. Men, det får man inte säga högt för då blir alla hbtqi-fober ledsna och börjar genast lista alla hbtqi-personer de någonsin sett utan att falla döda ner av omedelbart äckel. Pust.
2. Chalmers och Sveriges tappade demokratiska självförtroende.
Chalmers har förbjudit politiska manifestationer och utbildningsminister Mats Persson tycker att det är bra. Jag tycker att både Chalmers beslut och utbildningsministerns respons på det är mycket problematiskt. Båda borde ha starkare demokratiska reflexer och de faktum att de inte har det är oroväckande. Det är som om viktiga delar av det svenska samhället helt håller på att tappa sitt demokratiska självförtroende. Det är som om man inte längre riktigt tror på det system som tjänat oss så väl. Åtminstone verkar man inte längre vara så intresserade av att försvara det när det utmanas. Man verkar mest tycka att det är ett bökigt aber att folk tycker olika. Det kan ju göra någon upprörd eller - än värre - kränkt.
Jag kan visserligen skriva under på att demokrati i vissa delar verkligen är ett bökigt aber där folk ständigt blir upprörda och kränkta, men tills någon presenterar ett bättre system som inte tummar på yttrandefrihet, grundläggande mänskliga rättigheter och reella möjligheter till inflytande, så kommer jag att stå på barrikaderna för demokratin varje gång den utmanas. I en polariserad tid som vår är det mer viktigt än någonsin att göra det.
Vad Chalmers och utbildningsministern missar är att polariseringen inte kommer att minska bara för att man hindrar folk från att uttrycka sin mening. Tvärt om. Det gör bara de kontaktytor där olika åsikter till slut oundvikligen ändå möts än mer taggiga och ogästvänliga. Vill man minska polariseringen måste man i både ord och handling visa att det faktiskt är okej att ha olika åsikter och se till att det finns platser och plattformar för olika typer av konstruktiv dialog.
Man måste också skruva ned sina förväntningarna på att yttrandefrihet ska vara enkelt. Det är den inte och det kan den inte heller vara. Yttrandefrihet innebär nämligen inte bara att du har rätt att uttrycka din åsikt. (Enkelt.) Det innebär också att du måste stå ut med att alla andra också får uttrycka sina åsikter även om de inte håller med dig. (Svårt.) Du måste också vara införstådd med att det finns folk med gräsliga åsikter som kommer att ge dig mothugg och som inte har för avsikt att byta åsikt oavsett vad du säger. (Jättesvårt.) Yttrandefrihet är ingen picknick, det är en hård strapats i kuperad terräng som är målet väl värd.
När man till exempel läser Oscar Sediras* insinuanta hittepå om att hbtqi och pedofili är det visserligen lätt att känna att det vore jäkligt skönt att belägga de som delar hans åsikter med en betydligt större munkavle än vad de ganska få undantag som yttrandefriheten har i dag utgör. (Man får till exempel inte ägna sig åt hets mot folkgrupp.) Det är en fullkomligt naturlig reflex, men det är farligt att ge efter för den eftersom ingen av oss tjänar på i längden. Reflexen att förbjuda stolpskott att säga vad de tycker innebär alltid en risk för att det slår tillbaka, att yttrandefriheten undergrävs för oss alla. Jag kan till exempel med hundra procents säkerhet säga att det finns de som tycker att jag är ett riktigt stolpskott. Det vet jag för att dessa personer hjälpsamt mejlar och berättar det för mig. Alla är vi någons stolpskott. Alla riskerar vi att tystas.
Yttrandefrihet är svårt, men det blir inte lättare av att man som Chalmers och utbildningsministern snurrar in sig i en olöslig härva av gränsdragningsproblematik. I stället borde man insupa alla studenter med ett sunt demokratiskt självförtroende. Att ett starkt och stadigt demokratiskt system tål att vi har olika åsikter - även vitt skilda sådana - är en oerhört viktig lärdom som alla borde få med sig ut i livet. Det är vägen som leder bort både från polarisering och från konstruerad konsensus. Det är vägen till trygghet.
Tycker du att det känns skavigt att stå upp för allas rätt att tycka och uttrycka sina åsikter? Bra! Det ska kännas skavigt. Om det börjar kännas enkelt tyder det tyvärr på att du egentligen mest tycker att folk ska ha friheten att uttrycka åsikter som är i linje med dina egna.
* Vad det gäller just Sedira, så borde han dock faktiskt hålla tyst vad det gäller bibliotekens verksamhet, eftersom han i egenskap av lokalpolitiker ska värna armslängden mellan politik och kultur och låta biblioteken jobba på utan hans otillbörliga politiska handpålägging.
3. Varning för Leoparden!
För några nyhetsbrev sedan skrev jag om att det queera kulturarvet riskerar att gå förlorat eftersom stora delar av insamlandet och bevarandet i dag sker på ideell basis. För några dagar sedan firade jag och facket DIK Arkivens dag med en debattartikel i Dagens Arena med det tydliga budskapet att Sverige imåste satsa på arkivsektorn. Och i dag uppmärksammade Svenska Arkivförbundets generalsekreterare, Amanda Vesterlund, mig på att Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset nu överlämnat sitt slutbetänkande till regeringen: Som om vi aldrig funnits– exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU, 2023:68.)
I slutbetänkandet finns ytterligare exempel på hur minoriteters historia och kulturarv riskerar att gå förlorat för att man från politiskt håll inte kontinuerligt skjuter till de resurser som krävs för att man ska kunna samla in, bevara och forska på materialet på ett tillfredsställande vis. Man skriver bland annat:
"Det som försvårade arbetet var den bristande arkivhållningen. Det handlade bl.a. om avsaknaden av arkivarier och arkivförteckning med register. I ett fall hittades delar av skolarkivet bakom en igenbommad dörr i en nedlagd förvaltningsbyggnad. Innan arkivsökning kunde påbörjas fick det frivilliga brandvärnet tillkallas för dörröppning." (s. 264—265.)
Det är svårt att inte bli påmind om den kända dialogen mellan Arthur Dent och Mr Prosser på kommunkontoret i Douglas Adams roman The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Dents hus ska jämnas till marken till förmån för en förbifart. Dent är förfärad och Mr Prosser förstår överhuvudtaget inte vad problemet är. Planen har ju varit offentligt i nio månader!
Mr Prosser: “But the plans were on display…”
Dent: “On display? I eventually had to go down to the cellar to find them.”
Mr Prosser: “That’s the display department.”
Dent: “With a flashlight.”
Mr Prosser: “Ah, well, the lights had probably gone.”
Dent: “So had the stairs.”
Mr Prosser: “But look, you found the notice, didn’t you?”
Dent: “Yes, yes, I did. It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of the Leopard.”
Att ha tillgång till sin historia är viktigt för alla. Men, jag skulle vilja påstå att det är ännu viktigare för minoriteter att ha det. För den med erfarenhet av utanförskap kan ett politiskt ointresse av att värna den egna gruppens historia och kulturarv bli ännu ett bevis för att man fortfarande inte riktigt räknas och utgöra ytterligare ett slags övergrepp.
Arkiven är vårt kollektiva minne och det kan inte vänta till i morgon. Tar vi inte hand om det ordentligt i dag, kommer minnesluckorna över tid att bli större och större. Sverige har inte råd att inte satsa på arkivsektorn.
Bildcred: Arkivskåp, CarlBallou, iStock. Skugga, Siphotography, iStock. Pratbubblor, ChristianChan, iStock. Varningstejp: iStock.