Trobergs tankar #23: Utan kommunikatörer försvagas demokratin.
Färre kommunikatörer i demokratins tjänst innebär inte besparingar. Det innebär mindre demokratisk insyn, mindre praktisk samhällsinformation och mindre och långsammare krisinformation.
Trobergs tankar #23 är ÄNTLIGEN här! Förlåt för att du fått vänta några dagar extra. Den goda nyheten är att du inte väntat alldeles ensam. Ni är nu över 1200 prenumeranter! Woohoo! Tack för att ni läser! Först ut den här veckan, utan kommunikatörer försvagas demokratin. Litar du inte på mig, så lita på Johanna Lindell och Caroline Thunved, som just släppt en initierad bok om saken. Sedan några ord om hur rekordsmå kulturbudgetar undergräver den kulturella välfärden. Lagom till första advent passar jag slutligen på att avhandla ett verkligt känsligt ämne: julmusik.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Om det inte vore för kommunikatörerna.
Rekordsmå kulturbudgetar hotar den kulturella välfärden.
Julmusiken hotar julefriden, Bergaavtalet räddar den.
Onwards and upwards!
1. Om det inte vore för kommunikatörerna.
Den offentliga debatten tuffar allt som oftast på i samma gamla banor. Samma argument bollas fram och tillbaka utan att någonting egentligen förändras. Om något sägs tillräckligt högt och tillräckligt många gånger, så tycks det bli en etablerad sanning, även om den grundas på mer än lovligt lösa boliner. En sådan “sanning” är att offentliganställda kommunikatörer per definition är av ondo.
Titt som tätt höjs det röster som påstår att de kommunala och regionala kommunikatörerna inte bara är på tok för många, utan dessutom ett skamlöst slöseri med skattepengar. De stämplas helt enkelt som överflödiga. Den diskussionen är helt meningslös. Den verkliga frågan är vilken nivå av demokratisk transparens, samhällsinformation och tillgänglighet vi tycker är nödvändig i ett modernt och demokratiskt samhälle. Antalet kommunikatörer i samhällets tjänst är bara en logisk följd av svaret man ger på den frågan.
I dag ställer vi människor och samhället mycket höga krav inte bara på att det ska finnas information att tillgå, utan på att den ska finnas tillgänglig när helst man vill ha den och i ett format man lätt kan ta till sig – helt oavsett vilka personliga förutsättningar man har. Man förväntar sig dessutom detta både under normala omständigheter och i akuta krissituationer. Det kanske låter en smula bortskämt, men god transparens och tillgång till information är viktigt både för enskilda individer och för samhället i stort. Det skänker trygghet och bygger stabilitet.
Det finns både inhemska krafter och främmande makter som med hjälp av desinformation vill destabilisera det svenska samhället. Därför vore det synnerligen kontraproduktivt att montera ned människors möjlighet att följa det demokratiska arbetet och ta del av viktig samhällsinformation. Det är naturligtvis lätt att få glada tummar upp om man klagar på att det finns för många kommunikatörer i en kommun eller region. De glada tummarna skulle dock snabbt sina om kritikern ärligt och öppet försökte pusha det som kravet på färre kommunikatörer faktiskt skulle innebära i praktiken.
”Mindre demokratisk insyn!” skulle inte få många tummar upp. ”Mindre samhällsinformation!” skulle inte heller bli en hit. ”Minska samhällsinformationen till människor med funktionsvariationer och svenska som andraspråk!” skulle bara uppmuntra några få dunkla politiska nyanser av brunt att höja tummen. Än svårare vore det att jaga glada tummar i olika typer av akuta krissituationer – personliga eller samhälleliga. ”Sämre tillgång till sjukvårdsinformation!” skulle få alla med grundläggande självbevarelsedrift att fundera mer än en gång på om det alls vore klokt att sticka ut en ömtålig tumme i den hårda verkligheten. ”Långsam krisinformation i händelse av skogsbrand/pandemi/krig!” skulle floppa totalt.
I dag kan människor följa det demokratiska maskineriet via webbsända sammanträden, lätt åtkomliga dokument och protokoll, samt lättillgängliga artiklar som förklarar vad olika processer innebär för just dem. Ingen riskerar att överraskas av att plötsligt få en motorväg till granne för att de själva inte spontant insett att det funnits en infrastrukturplan (o)tillgänglig i en skrivbordslåda längst ned i kommunhusets källare. Föräldrar kan enkelt klicka sig fram till viktig information om skolval, sjukvård och kultur- och fritidsaktiviteter.
Inget av detta som vi alla kommit att ta för givet sker av sig självt. Det är det direkta resultatet av att det finns kommunikatörer som valt att ställa sin specialkompetens till medborgarnas förfogande. Deras arbete stärker förståelsen för och tilltron till demokratin. Det öppnar också för möjligheten att själv bli en mer aktiv del av det demokratiska samhället. Det gör vår vardag så mycket enklare, oavsett om vi råkar vara friska eller sjuka, gamla eller unga, födda i Sverige eller någon annanstans.
Den som har tillgång till information är tryggare. Den som är trygg är inte lika mottaglig för populistisk desinformation. Tillgång till information – oavsett vem man är och vilka personliga förutsättningar man har – är därför en central byggsten för ett tryggt och stabilt demokratiskt samhälle. Detta faktum är väl värt att begrunda ordentligt innan man går till slentrianmässiga angrepp på kommunikatörer i samhällets tjänst eller avfärdar deras betydelse för vårt demokratiska ekosystem.
Självklart ska varje skattekrona användas väl och även kommunikatörers uppdrag och arbete måste granskas. Det görs dock bäst baserat på reell kunskap om vad kommunikatörer i samhällets tjänst faktiskt bidrar med. Först då kan man ställa antal i relation till nytta och kostnad. Om man på allvar tror att offentliganställda kommunikatörer ägnar sina arbetsdagar åt att hårdsminka kommunala grisar, så framstår naturligtvis varje utgift på området som onödig. Men, då har man å andra sidan inte heller gjort sin hemläxa speciellt väl och det är en populistisk lathet som riskerar att pruta sönder lokal delaktighet, tillgänglighet och akut krishantering. Det är inte heller gratis – varken ekonomiskt, mänskligt eller demokratiskt.
Vill du veta mer om hur viktiga kommunikatörerna är för det demokratiska samhället? Inga problem! Då ska du så klart läsa den sprillans nya boken Om det inte vore för oss - kommunikatörer i demokratins tjänst av Johanna Lindell (vd på DIK) och Caroline Thunved (vd och generalsekreterare på Sveriges kommunikatörer). Du kan köpa den här. Eller varför inte bli medlem i facket DIK och få en alldeles gratis. Är du redan medlem, så får du ett ex om du värvar en kollega. Mer info om detta hittar du här.
Sist, men inte minst, så skriver Lindell och Thunved i Dagens Arena om hur färre kommunikatörer undergräver demokratin. Kort sagt, om det inte vore för kommunikatörerna skulle vi stå oss slätt. Och, om det inte vore för Lindell och Thunved skulle folk fortsätta gå runt och tro att det inte spelade någon roll ända till det vore för sent att göra något åt det. Så, iväg och läs!
2. Rekordsmå kulturbudgetar hotar den kulturella välfärden.
2024 års kulturbudget är den lägsta på 21 år. Runt om i Sverige dras svångremmen åt allt hårdare kring redan kraftigt nedbantade regionala och kommunala kulturbudgetar. SKR beräknar att man behöver öka kulturbudgetarna med cirka 4,3 procent bara för att täcka upp för inflation och lönekostnader. Enligt SVT är det bara en av tjugo svarande regioner som kommer att lyckas med det. I en krass verklighet utkristaliserar sig då tre alternativ: effektivisering, besparing eller neddragning. Med tanke på att många kulturverksamheter sedan länge redan går på knäna, så torde möjligheterna att effektivisera och spara i de flesta fall vara små. Då återstår neddragningar. Vilken ynkedom för Sverige.
Samtidigt som detta pågår är tre av fyra svenskar emot minskade anslag till kulturen. Det visar en undersökning som Kungliga Operan beställt av Novus. Det förvånar mig inte alls. Det finns ingenting som tyder på att kulturen plötsligt skulle ha blivit betydelselös för människor. Kanske är det till och med tvärt om. Ju mer komplicerad tillvaron ter sig, desto större verkar behovet av både bearbetning och förströesle bli. Föreställ er en värld utan musik, böcker, film, tv-serier, tv-spel, konserter, utställningar och teater. Det skulle dränera färgen ur tillvaron. Ungefär så här, fast tvärt om:
Du som läst det här nyhetsbrevet ett tag vet att jag förespråkar att vi kulturknuttar inte alltid snällt ska bryta ryggen av oss för att bevisa varför kulturen behövs. Vi måste faktiskt ha modet att kasta tillbaka frågan och tvinga de som inte vill satsa på kulturen att bevisa hur vi ska kunna klara oss utan den. Jag vet nämligen att de skulle få ett omöjligt case på sitt bord. Människan har ägnat sig åt kultur i olika former sedan tidernas begynnelse. Det tyder på att det finns ett djupt behov av kultur i oss. Det vore onekligen mycket märkligt (och högst otroligt) om vårt mänskliga behov av kultur efter hundratusentals år plötsligt skulle gå upp i rök just på 2020-talet, eller hur?
Det skulle också vara intressant hur de som ständigt vill kapa kulturbudgetarna ställer sig till Regeringsformen kapitel 1, paragraf 2. Där slås det fast att: "Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten." Kulturell välfärd minsann. Det är ett begrepp som då och då dyker upp i kulturplaner runt om i landet, men som tycks vara helt bortglömt i den offentliga debatten om kulturen. I den behandlas kulturen istället som något sort lyxigt grädde på moset som man gott kan avvara i kärvare tider. Men ordet "välfärd" signalerar ju faktiskt något helt annat. Det signalerar att kulturen i grundlagen anses nödvändig för vårt välbefinnande och att samhället därför har ett ansvar att se till att vi alla har en grundläggande och likvärdig tillgång till den.
Jag förstår naturligtvis att detta inte betyder att det är olagligt att då och då dra åt svångremmen även på kulturen. Men, jag vill ändå hävda att det knappast är något som ger ett rungande stöd åt ständigt rekordsmå kulturbudgetar som löpande undergräver grundläggande och likvärdig tillgång till kultur. Det borde borde åtminstone höja tröskeln för när och hur mycket man hyvlar ekonomiskt på just kulturen.
Mina två handfasta tips från kulturbarrikaden denna dag är dessa:
Bolla tillbaka frågan när någon försöker få dig att bevisa varför kulturen behövs. Hittills har ingen givit mig ens ett halvbra svar på frågan: "Varför behövs inte kulturen?"
Luta dig mot Regeringsformen och dina medmänniskor. Ibland kan det kännas ensamt att ständigt försvara kulturen. Men, du är inte ensam. Du har faktiskt både grundlagen och de tre av fyra svenskar som inte vill dra ned på kulturen på din sida. Inte illa!
Det är hög tid att sätta den kulturella välfärden på agendan igen. Den behöver en ordentlig boost. Först och främst måste den definieras ordentligt, så att den blir ett rejält steg uppåt för kulturen och inte bara en tunn ribba som politikerna kan tävla i att dansa limbo under. Jag har inget färdigt svar, men ett absolut minimimum för allt vad kulturell välfärd är torde ju rimligtvis vara att man genom hela livet har likvärdig möjlighet att både skapa och uppleva kultur. Det uppnår vi inte genom att konsekvent hålla kulturen på svältkost. Det uppnår man med tydliga visioner, ambitioner och - som alltid - adekvata resurser.
3. Julmusiken hotar julefriden, Bergaavtalet räddar den.
Första advent står för dörren. Det betyder inte bara glögg och pepparkakor. Det betyder också att man inte längre kan undvika ett av julens potentiella konfliktområden: Julmusiken. Själv är jag inte ett fan. Alls. Carola må känna julefrid i varenda butik från oktober till jul. Jag känner mest panik.
Jag har dock en fru som är en så kallad "early sparkler", det vill säga någon som gärna skulle börja julpynta i september om hon inte råkade vara gift med en trist Grinch. Hon ÄLSKAR julmusik och spelar den irländska radiokanalen Christmas FM under hela december. Vi har därför upprättat något som jag (absolut inte hon) valt att kalla Bergaavtalet, efter byn där avtalet slöts.
Avtalet stipulerar att Christmas FM får rulla under hela december, men att jag får trycka på "mute" varje gång kanalen levererar "A Wonderful Christmas Time" med Paul McCartney och "Felize Navidad" med José Feliciano. Den första på grund av att den inte har någon melodi eller tolv melodier på samma gång, välj själv. Den andra för att melodin bränner sig fast i hjärnan och gör sig påmind i dagar efteråt, vare sig man vill eller ej.
Avtalet har dessutom ett appendix som slår fast att det också ska spelas julmusik i bilen under december månad, men att jag får bestämma vilken, eftersom jag är familjens enda körkortsinnehavare. Det betyder att Annie Lennoxs album "A Christmas Cornucopia" får något hundratal extra pinnar i streamingstatistiken varje år. Det är julmusik som inte bara är uthärdlig, utan faktiskt riktig njutbar.
Bildcred: Tomte, FotografieLink, iStock. Pilar, marchmeena29, iStock. Varningstejp, iStock.