Trobergs tankar #24 är här! Mobilförbud i skolan? Töntigt, enligt rektorn. Som ett plåster på en avskuren halspulsåder, enligt lärarna. Populistiskt trams, enligt mig. Sedan, är humaniora - en raket eller ett sänke i investeringsportföljen? Enligt en ny rapport är det inte bara en raket, utan en helt nödvändig samhällsinvestering. Sist, men inte minst, en 43 år lång lussestrejk går eventuellt mot sitt slut, men bara om jag får vara Herodes. Häng på!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Tidöavtalets mobilarrest i skolan får underbetyg.
Humaniora - raket eller sänke i investeringsportföljen?
Lussestrejk och straffmatte.
Onwards and upwards!
1. Tidöavtalets mobilarrest i skolan får underbetyg.
När jag gick på lågstadiet i början av 80-talet rasade det en hätsk debatt om luktsuddisarnas vara eller inte vara i skolan i allmänhet och i klassrummet i synnerhet. Tydligen var de ett hot mot lärandet. I mellan- och högstadiet tog kepsen över som lärandets fiende nummer ett. Döm om min förvåning när jag googlade runt lite och insåg att debatten om kepsarnas eventuella negativa påverkan på lärandet fortfarande debatteras - över 30 år senare! Debatten har till och med resulterat i en motståndsrörelse - #rörinteminkeps - och en helt egen temasida på SVT:s hemsida.
Men, nu händer det grejer. Det ser ut som om både luktsuddisar och kepsar håller på att tappa stinget. Lärandets fiende nummer ett är numera - håll i dig - mobilen! I det nya Tidöavtalet föreslår Sverigedemokraterna och regeringen att grundskolan ska bli mobilfri. Elevernass mobiler ska placeras i så kallade "mobilhotell" (läs: "mobilarrest") under hela skoldagen från årskurs 1-9.
Föga förvånande tycker Johan Pehrson att detta är en toppenidé. Han är ju en av arkitekterna bakom det lika slentrianmässigt teknikfientliga som populistiska omkvädet "från skärm till pärm", som du vid det här laget vet vad jag tycker om. (Om inte, så har jag skrivit om det i ett tidigare nyhetsbrev.) Det är extremt problematiskt att man inte vill rusta Sveriges elever för livet utanför och efter skolan. Pehrson säger: "Vi behöver ha fokus på det riktiga livet och det är skolan till för" och jag kunde inte hålla med mer. Problemet är att Pehrsons "riktiga" liv har väldigt lite med verkligheten att göra.
I dag är allas vår verklighet (möjligen inte Pehrsons då, vad vet jag?) fylld av skärmar, mobiler och allsköns annan teknik. Det är direkt oansvarigt att låtsas om som om det inte vore så. Sveriges elever behöver guidning. De behöver veta hur man använder tekniken på ett konstruktivt och hyfsat sätt. De behöver kunna sålla och hitta korrekt information och trovärdiga källor. De behöver också veta när och var det är lämpligast och trevligast att låta mobilen vara kvar i fickan. Hur i hela friden ska de lära sig detta om både skärmar och mobiler rensas ut i skolan?
Det är alltid bra att fråga de som vet bäst innan man bildar sig en uppfattning. Eller lägger fram politiska förslag ... Annars blir det F-varning. Uppenbarligen missade Sverigedemokraterna och regeringen den viktiga pusselbiten.
Åsa Fahlén som är förbundsordförande för Sveriges Lärare säger till Expressen att det är "provocerande att bara några dagar efter de väldigt allvarliga Pisa-resulterade lyfta en sådan här fråga på marginalen." Ett uttalande som hon sedan följde upp i Aftonbladet med en än mer talande bild: "Det [mobilförbudet] är ett plåster på en avskuren halspulsåder." Ouch!
Betyget blir inte bättre när Expressen intervjuar Linnea Lindquist, biträdande rektor på Hammarkullsskolan och uppfriskande no nonsens-debattör i skolfrågor. Hon lyfter bland annat att lärare redan nu vid behov kan ta mobilen från elever som inte kan hantera den. "Det blir lite töntigt när man trummar ut det som att det är en ny grej där man sätter ner foten. Det har ju vi kunnat göra jättelänge." Men, vid behov och alltid är ju inte samma sak och alltid riskerar att bli mer stjälp än hjälp: "Det är ju inte så att det dräller av folk på skolorna som inte har något att göra om dagarna. Det här kommer ju hamna i lärarnas knä." Kort sagt, ännu mer arbete för redan överarbetade lärare. Man kan ana att det är riktigt dåligt för lärandet.
En så mycket tydligare F-varning kunde förslaget om mobilförbud inte få. Det fina med F-varningar är att deras funktion är att trigga igång ett stödsystem. Så här skriver Skolverket: "Om en elev riskerar att få ett underkänt betyg ska eleven skyndsamt få stöd i form av extra anpassningar. Det kan även vara så att eleven är i behov av särskilt stöd och då behöver läraren anmäla detta till rektorn." Man får väl se de massiva protesterna mot förslaget som ett stöd för Sverigedemokraterna och regeringen att göra om och göra rätt och en upplysning till de som enligt regeringsformen faktiskt har makten (folket) att allt inte står riktigt rätt till.
Det är inte konstigt att Tidöavtalets förslag om mobilförbud får underkänt i betyg. Luktsuddisar, kepsar och mobiler. Oavsett vad som är lärandets fiende nummer ett för dagen, så är det faktiskt väl magstarkt att försöka inbilla oss alla att deras påstådda negativa effekter på lärandet överhuvudtaget går att jämföra med de bevisat negativa konsekvenserna av ständig underfinansiering, brist på utbildade lärare, brist på skolbibliotek bemannade med utbildade bibliotekarier, för stora klasser och så vidare.
Varför lägger då Sverigedemokraterna och regeringen fram ett sådant här förslag? Tja, som man känner sig själv känner man andra. Mobiler ställer ju onekligen till det en hel del i politiken. Somliga politiker har bevisligen svårt att inte pilla på mobilen i tid och otid. Det går sällan många dagar mellan mindre genomtänkta tweets som skickats av upprörda ministrar, indignerade riksdagsledamöter och febriga lokalpolitiker. För att inte tala om alla gamla Facebook-inlägg med bäst före datum någon gång före strax före 1939, som grävs fram med förbluffande regelbundenhet. Och nej, ingen av oss tror på förklaringar om hackade konton, inläggsskrivande barn och teknologiskt bevandrade katter.
Jag har därför ett förslag. Ingen vill framstå som om man levererar moraliska pekpinnar eller rökridåer i syfte att dölja att man inte tar sig an saker som verkligen behöver göras på skolområdet. Just nu ser det dock onekligen ut som om det är exakt det man gör. Men, det finns en lösning. Kära politiker som stödjer detta mobilförbud, ni kan vinna tillbaka lite trovärdighet genom att föregå med gott exempel. Det enda ni behöver göra är att omedelbart och självmant placera era egna mobiler i arresten under arbetsdagens alla timmar. Vill man få folk på sin sida är det alltid bra att leva som man lär.
Känns det jobbigt? Inga problem. Jag har ytterligare ett förslag. Skrota idén om mobilförbud i skolan. Se istället till att skolan får tillräckliga resurser och utbildad personal, så att alla elever kan få en trygg skolgång som ger dem alla de kunskaper de behöver i livet utanför och efter skolan.
2. Humaniora - raket eller sänke i investeringsportföljen?
Nyligen publicerade Svenskt Näringsliv två listor. En över de tio utbildningar med högst etableringsgrad och en över de tio utbildningar som har lägst etableringsgrad. Den senare listan utgjordes nästan uteslutande av humaniora och konstnärliga utbildningar. Svenskt näringslivs Mia Bernhardsen vill i DN inte peka ut några utbildningar som - så att säga - inte behövs. Hon ger dock studenter denna rekommendation: "Att välja en utbildning är en investering, och som alla investeringar gäller det att hålla sig uppdaterad om vad det är man investerar i."
Det är möjligt att jag fultolkar detta eftersom Svenskt näringsliv har en rätt grumlig historia vad det gäller synen på humaniora. Men, jag tycker mig ändå ana mellan raderna att budskapet är att en god investering är en utbildning med kort och rak väg till ett jobb. Det vill säga absolut inte humaniora och konstnärliga utbildningar.
Ur ett krasst privatekonomiskt perspektiv är en humanior eller konstnärlig utbildning skamligt nog sällan den toppeninvestering den borde vara. Vägen till jobb är varken spikrak eller kort. Lönen är ofta låg och villkoren dåliga. Så långt får jag motvilligt erkänna att Svenskt näringsliv har rätt. Det borde naturligtvis inte vara så, men än så länge är det tyvärr ofta så här verkligheten ser ut för de som studerat humaniora eller konstnärliga utbildningar.
Ur ett lika krasst och kortsiktigt arbetsgivarperspektiv är dessa utbildningar inte heller toppeninvesteringar. Både offentliga och privata arbetsgivare vill att lärosätena spottar ut rätt kompetens i rätt takt, kompetens som lätt kan glida från utbildning till jobb, utan en massa omvägar. Det kräver många saker, bland annat en nära koppling mellan utbildning och arbetsmarknad, något humaniora och konstnärliga utbildningar sällan har. Det finns det anledningar till, bland annat galloperande resursbrist, men det återkommer jag till.
Om man drar ut perspektiven både på längden och bredden så blir behoven dock delvis helt andra. Här kommer det humaniora, det konstnärliga och även det samhällsvetenskapliga till sin rätt och blir inte bara en väldigt god investering, utan en helt nördvändig investering för samhället.
På facket DIK:s förra kongress fick styrelsen i uppdrag att tillsätta en forskningspolitisk utredning. Det har vi så klart gjort och nu är den äntligen här: Att förstå och förklara samhället – en rapport om resurskrisen inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Rapporten visar med all önskvärd tydlighet hur akut och viktigt det är att satsa på humaniora (här inkluderat de konstnärliga utbildningarna) och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning.
Vi lever i en komplex värld där relationer mellan nationer, folkgrupper och subkulturer blir alltmer polariserade. Det är krig i Europa, desinformationen har fått fäste, främlingsfientlighet och hbtqi-fobi frodas, yttrandefrihet och demokrati är under attack. Klimatkrisen – med extremväder, bränder och översvämningar i sitt kölvatten – är ett faktum.
Behovet av att förstå oss själva och de utmaningar som samhället står inför, samt att tolka de kulturella yttringar som motsättningarna mellan oss tar sig är enorma. Trots det sker det en konsekvent nedprioritering av både utbildning och forskning inom de två områden som bäst möter dessa behov - humaniora och samhällsvetenskap.
Mer än hälften av studenterna finns inom humaniora och samhällsvetenskap, ändå får dessa områden jämfört med andra ämnen minst resurser både till utbildning och forskning. Det är dessutom svårare att få forskningsanslag och de anslag som beviljas är avsevärt mindre än för andra ämnesområden. Ständig resursbrist leder till både stress och otrygghet för forskare. Och, som jag nämnde ovan, till en sämre koppling mellan utbildning och arbetsmarknad.
I Strindbergs pjäs Ett drömspel konstaterar Indras dotter om och om igen att: ”Det är synd om människorna.” Det är svårt att inte hålla med om detta när man studerar hur styvmoderligt humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning behandlas i Sverige. Det är nämligen inte lätt att vara människa i en extremt svårnavigerad tid där kunskapen om vad det är att vara människa i relation till andra och sin omvärld inte anses vara värd att satsa på.
PS: För maximal öppenhet måste jag så klart berätta att jag har exakt en sådan examen som figurerar på listan över dåliga investeringar. Men, även om min mamma sällar sig till Svenskt näringsliv och är av uppfattningen att min humaniora utbildning bara skulle kunna vara till nytta om jag "blir diplomathustru och behöver kunna konversera underhållande på fina middagar" (äkta citat), så är verkligheten en helt annan. Jag har oftast inte haft jobb som enkelt kan kopplas till min utbildning, men jag har haft nytta av den varje dag och har alltid gjort ett mycket bättre jobb tack vare den. Så, jag tar mig friheten och låter min privata lista över goda investeringar krönas av min humaniora utbildning.
3. Lussestrejk och straffmatte.
Lucia är här och vi vet alla vad det betyder. Det betyder att man måste rusta sig för att möta alla som har mer eller mindre knasiga idéer om vad som är ett "riktigt" luciatåg och vad som är woke och allmänt förfall. För att inte tala om de som påstår att man inte längre ens får fira Lucia "i det här jävla landet!". Hej och hå!
Ett bra sätt att rusta sig mot sådant är att klicka in på Nordiska museets hemsida. Där kan man lära sig allt möjligt om vår svenska (nåja...) luciatradition. Till exempel kan man där läsa att den sjungande luciagestalten är sångängelns och hans (ooops!) uppgift var att leda sången och bära stjärnan. Dessutom representerar tydligen stjärngossarna de tre vise männen och förr hade de dessutom alltid sällskap av kung Herodes i luciatåget.
Själv har jag inte lussat sedan 1980. När jag gick i skolan var lussefirandet nämligen en orgie i grupptryck. Man skulle kunna säga att det var ungefär som skolgymnastiken, men med färre skrapsår och fler svedda hårtestar och glitter på märkliga ställen. Hu! Jag gjorde som jag alltid gör när det osar grupptryck. Jag gjorde tvärtemot och gick ut i en vild lussestrejk.
Lärarna visste inte riktigt vad de skulle göra åt problemet (mig). Till slut kom man fram till att det var bäst att jag fick räkna straffmatte tillsammans med de bråkstakar som man inte vågade släppa lös på ett intet ont anandes luciatåg vare sig de ville vara med eller ej. Så där satt en liten brokig skara och brottades med allgebra övervakade av en skolanställd som inte alls borde ha lämnats ensam med underåriga. Samtidigt lärde sig våra kamrater både fysik och biologi i takt som de en efter en säckade ihop av syrebrist, eftersom det föga förvånande är vad som händer när man trycker ihop för många ungar med levande ljus på en scen.
Ah, alla dessa minnen gör mig lite nostalgisk. Kanske är 43 års lussestrejk nog. Hmm... Vem vet? Nästa år kanske jag gör en hejdundrande lusse-comeback och sprider julefröjd med min oförglömliga gestaltning av Herodes. Det gäller att slå vakt om traditionen, speciellt när det finns så chockerande otraditionella* luciatåg där ute.
*Triggervarning: Var uppmärksam på att det inte finns en enda Herodes i det länkade luciatåget och att det kan upplevas upprörande för känsliga läsare.
Bildcred: Mobiler, Bet_Noire, iStock. Ljus, Ritthichai, iStock. Plantor, ArtRachen01, iStock. Varningstejp, iStock.
Håller helt med när det gäller mobilförbudet. Lär ungarna hur de ska hantera det istället ja. Mycket bättre lösning. Tänk om nått händer familjen, morsan kanske hamnat på sjukhus och så kan de inte få tag på barnen. Riktigt korkat kan jag tycka. Å andra sidan är det mycket hyfs dagens barn behöver lära sig. Det känns som dem tappat respekt över huvud taget för mycket.