Trobergs tankar #27: Utan forskning om dåtiden famlar nutiden i mörker.
Min egen uppfattning om Turchins teorier är inte helt klar än, men att vi inte skulle ha något alls att lära av de hundratals civilisationer som fallit före vår egen tar jag för högst osannolikt.
Trobergs tankar #27 är här! Den här gången har funderar jag vidare kring behovet av humanior och samhällsvetenskaplig forskning efter att ha läst Peter Turchins End Times. Sedan en potentiell arvstvist som till slut blev en både dråplig och fin arvstwist á la Superman Jésus berättad av Terri Herrera.
Nytt för 2024 är förresten att nyhetsbrevet inte längre kommer att ha tre ganska jämntunga texter, utan istället kommer att ha en huvudtext och en eller två lite kortare texter. I övrigt kommer allt att vara precis som vanligt. Häng på!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Utan forskning om dåtiden famlar nutiden i mörker.
Arvstwist á la Superman Jesús.
Onwards and upwards!
1. Utan forskning om dåtiden famlar nutiden i mörker.
Som en del av er säkert minns släppte facket DIK strax före jul rapporten Att förstå och förklara samhället – en rapport om resurskrisen inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Den visar hur extremt underfinansierad humanior och samhällsvetenskaplig forskning är i Sverige. Den skissar också upp vilka konsekvenser det får. En av dem är att vi förlorar viktiga möjligheter att förstå vår omvärld, vilket oundvikligen också leder till missade chanser att göra den bättre.
Under julledigheten har jag bland annat ägnat mig åt att läsa Peter Turchins bok End Times: Elites, Counter Elites and the Path of Political Disintegration. Den är ett intressant exempel på hur humanior och samhällsvetenskaplig forskning kan hjälpa oss att förstå världen bättre.
Turchin, som är professor emeritus på University of Connecticut och projektledare på Complexity Science Hub–Vienna, ägnar sig åt matematisk modellering av historiska skeenden. Han har kartlagt flera hundra olika historiska civilisationers från de senaste 10 000 åren för att se om det finns något som kan förutsäga deras uppgång och – framför allt – fall. Det korta svaret är, enligt Turchin: ”Ja.” Det finns framför allt två markörer som förebådar ett fall: allmänt sänkt välstånd bland befolkningen och överproduktion av en rik elit.
Det är knappast en kioskvältare att forskning som kommer fram till att samhällen faller isär när klyftorna mellan olika samhällslager blir för stora kommer att politiseras. Möjligen är det en smula oväntat att Turchin har etiketterats som såväl marxist som konservativ. Jag tolkar den breda politiska diskrepansen mellan de påklistrade politiska etiketterna som ett sundhetstecken. Det kan vara värt att komma ihåg att det trots allt är stor skillnad på forskningsresultat som politiseras av andra och forskningsresultat som drivs fram av en politisk agenda.
Det går naturligtvis utmärkt att kritisera sådan här forskning. Jag kan till exempel tycka att Turchin är väl luddig i vad han menar med eliten. De tio rikaste procenten verkar vara det han menar oftast, men inte bara och det gör det hela en smula oklart. Historiska skeenden är också extremt komplexa, så komplexa att det kanske inte går att reducera ner dem till ett antal universella och därmed jämförbara mätpunkter. Å ena sidan finns det gott fog för denna hållning, å andra sidan kan nog ingen forskning helt fånga komplexiteten i stora historiska skeenden, så varför inte testa sig fram? All forskning handlar ju till syvende och sist om att pröva sig fram - om och om igen. Utan forskning om dåtiden famlar nutiden i mörker.
Det pratas mycket om att vi kan lära oss av historien, men vad innebär det egentligen? Jag tror att det mycket sällan handlar om att dra absoluta likhetstecken mellan det som hänt och det som händer nu. Jag tror att det snarare handlar om att historien ger oss möjlighet att se vår egna tid och våra specifika problem ur flera olika vinklar och att det i sig gör det lättare att ta sig an utmaningarna. Det är därför jag tycker att det område Turchin tagit sig an är ett intressant område att komplettera traditionell historisk forskning med.
När Turchin 2010 i tidskriften Nature förutspådde politisk instabilitet och en eskalering av våld i USA runt 2020 var det inte så många som ville lyssna. Så här i efterhand kan man ju konstatera att det var synd att ingen då tog Turchins forskning i beaktande. När Aftonbladet nyligen försåg Turchin med lite aktuella siffror från Sverige kring bland annat inkomstojämlikhet och antal miljardärer, så konstaterade han att ”Det verkar som om Sverige fallit in i USA:s fotspår”, men att det finns ”tid att agera innan situationen blir alldeles för allvarlig.” Kommer hans teorier att få gehör här? Antagligen inte. Politiken värderar alltför ofta magkänsla över vetenskap.
Nåväl, Turchins bok finns där böcker finns. Läs den och bilda dig din egen uppfattning. Min egen uppfattning om Turchins teorier är inte helt klar än, men att vi inte skulle ha något alls att lära av de hundratals civilisationer som fallit före vår egen tar jag för högst osannolikt.
PS: Jag är ständigt på jakt efter nya och spännande böcker att läsa, så har du läst något bra så är det bara att tipsa mig i kommentarerna.
2. Arvstwist á la Superman Jesús.
För en massa år sedan hade jag turen att få läsa litteraturvetenskap i Uppsala tillsammans med Terri Herrera. I dag har du turen att få läsa en av hennes texter i tidningen Vi. Den handlar om hur en potentiell arvstvist blev en dråplig arvstwist och ledde till att hon fick ärva en gallsten av sin pappa, Superman Jesús. Texten är underbar, precis som Terri. Rolig och vemodig på samma gång. I väg och läs eller lyssna!
Terris text fick mig att tänka på min egen släkts förhållande till arv. Den, eller åtminstone delar av den, är mycket upptagen av arv. Faktiskt så till den milda grad att man skulle kunna tro att den ser fram emot nästa dragkamp. Förlåt, jag menar så klart bodelning. När man hälsar på delar av den äldre generationen sitter det små färgade klisterlappar överallt. De talar om vem som ska ha vad post mortem. Röda prickar för Bob och blå prickar för Nisse. (Obs: fingerade namn.) Denna process påbörjas flera decennier före det att förväntat livslängd uppnås.
Prickarna byter genom åren ägare i takt med att Bob och Nisse flyter in och ut i favör hos den de ska ärva. Om Nisse råkar säga något som inte faller i god jord, blir det raskt en ny röd prick för Bob. Missar Bob sedan en bemärkelsedag, så får Nisse tillbaka sin blåa prick. Och så vidare, in absurdum.
Det kan vara värt att nämna att vi inte är en släkt där Ming-vaserna står som spön i backen. Och, även om vi vore det, så kan man nog starkt ifrågasätta hur juridiskt bindande en självhäftande prick är. Speciellt med tanke på att arvtagarna i obemärkta ögonblick då och då flyttar dem själva, oftast för att slippa bli framtida ägare till en gammal IKEA-byrå med passerat bäst före-datum. Be mig inte att förklara det här närmare. Jag förstår det verkligen inte heller.
Bildcred: Ruiner, 123Ducu, iStock. Dragkamp, OJO Images, iStock. Varningstejp, iStock.