Trobergs tankar #28: Minst en bok i varje beredskapslåda!
Med en bok i varje beredskapslåda ökar försvarsviljan. Vem vill dö utan att först ha hunnit läsa ut en riktigt bra bok? Ingen. Man vill ju veta hur det går.
Trobergs tankar #28 är här! Den här gången inleder vi med lite tankar om det kapsejsade offentliga samtalet och om hur kunskapen om och om igen offras på populismens altare. Sedan lättar vi upp stämningen lite med att slänga ut Yatzy-spelet ur beredskapslådan och lägga dit en bra bok istället. Allt för den goda försvarsviljans skull. Häng på!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Alla har en åsikt som alla andra idioter borde hålla med om.
Minst en bok i varje beredskapslåda!
Onwards and upwards!
1. Alla har en åsikt som alla andra idioter borde hålla med om.
2019 kom en massa människor helt plötsligt ut som pandemiexperter. Helt utan formell kunskap visade det sig att Nisse på ICA, farbror Sven och Lisa på jobbet ändå identifierade sig som experter på området. I och med invasionen av Ukraina och det uppskruvade säkerhetspolitiska läget har en ny kull experter nu kommit ut ur garderoben. Den här gången är det krigsexperterna. Man kan anta att det finns ett rätt stort överlapp mellan grupperna eftersom båda tycks kunna spontanutveckla expertis som annars kräver mångårig akademisk utbildning.
Jag är varken pandemi- eller krigsexpert. Därför kommer jag att rida ut den här stormen som jag red ut pandemin. Genom att lyssna på de som har den formella kompetensen och utifrån det se till att vara mer hjälp än stjälp för mina medmänniskor. Men, så är ju jag varken ett politiskt parti eller ett mediebolag. Politiska partier måste tänka på nästa val och mediabolag måste sälja reklam för att överleva. Det finns massor av kloka politiker och duktiga journalister i Sverige, men tyvärr offras etablerad kunskap ändå alldeles för ofta på populismens altare. Röster och klick måste in. Och, allmänheten – du och jag – rycks med. Vilket leder mig in på något jag faktiskt kan en hel del om: det offentliga samtalet.
Världen håller på att slitas itu och när vi borde söka samförstånd, tycks alla istället sitta och ruva på en åsikt som de tycker att alla andra idioter minsann borde hålla med om. Tyckandet har blivit en publiksport. Målet är inte längre vara att göra världen lite bättre. Målet är att vinna – oavsett om det gäller ett middagssamtal, annonsörer eller val. Vi missar alla att den verkliga kampen inte handlar om att få alla att tycka som vi själva. Den handlar om att vi måste kunna tycka olika utan att helt förlora förmågan att samexistera. Det är där slaget om demokratin står, inte i enskilda sakfrågor.
Det är en självklar rättighet att få ha och uttrycka åsikter, men det är också en skyldighet att ventilera dem ansvarsfullt. Ibland känns det som om det enda vi har gemensamt nuförtiden är vår oförmåga att axla det ansvaret väl. Våra åsikter har blivit muskler att flexa. De är den nya tidens statussymbol. Åsiktshetsen är en ond cirkel som förvandlar våra liv till en enda stor konstruerad konfliktyta i desperat behov av glidmedel.
Ett utmärkt glidmedel i åsiktssammanhang är naturligtvis att leva som man lär och behandla andra som man själv vill bli behandlad, men det är svårt när dubbelmoralen frodas. Dagens offentliga samtal är kantigt och omedgörligt. Det går runt i cirklar och leder ingenstans. Vi står sida vid sida och svettas på varsitt åsiktslöpband. Bredvid står en energisk Biggest Loser-tränare och hetsar oss att tycka MER, SNABBARE och HÅRDARE som om alltihop vore en riktigt unken porrfilm. Det är bara en tidsfråga innan vi en efter en snubblar, faller av löpbandet och kräks i en hink av ren utmattning. Men vad gör väl det? Vi tvingas snart upp på löpbandet igen för att tycka lite till. Det finns alltid några droppar tyckande kvar att krama ur oss. Ingen vill vara The Biggest Loser.
Vi hetsar varandra att ha en absolut och offentlig åsikt om allt – helt oavsett om vi kan åberopa någon sorts expertis eller praktisk erfarenhet på området eller ej. Intentionen att hitta samförstånd har gått förlorad. Våra magnetpoler är vända åt fel håll. Istället för att attrahera, stöter vi bort. Samförstånd är naivt och sockersött. Våldsam opposition, gärna kryddad med kärnfulla invektiv, är däremot ett säkert tecken på intelligens. Det är i alla fall en kär myt som politiker och media glatt odlar tillsammans med okända snillen som spekulerar på Flashback och Facebook. Ju mer spektakulärt vi inte håller med varandra, desto rikare belöning väntar. Politiker får röster. Media får klick. Svenne banan får en tumme upp. Vi har förvandlats till åsiktsjunkies som desperat letar efter nästa kick.
Det är inte ens valår i år, men jag är ändå redan trött på alla åsikter som viner runt på lösa boliner som herrelösa spjut. De står mig upp i halsen. Jag vill stänga av dem, eller åtminstone få skruva ner volymen på dem en smula. De är för påträngande, som "We Are the Champions" på full volym dygnet runt i månader i Guantanamo. Verklig kunskap dränks ständigt av det öronbedövande brölet av populism.
Jag har under några år aktivt försökt att inte bara lyssna på de som redan tycker som jag. Varje lite skärva av samförstånd över åsiktsgränserna är värdefull. En sak som jag snappat upp tack vare denna vana är en sak som Olof Lavesson (före detta moderata riksdagsmannen och dåvarande ordföranden för riksdagens kulturutskott) sa i ett panelsamtal för några år sedan: ”Vi borde tala mindre om informationssamhället och mer om reflektionssamhället.” Smaka på det ordet: Reflektionssamhället. Halleluja! Ett sådant vill jag ha!
Reflektion dämpar hastigheten i det offentliga samtalet och tvingar oss att lyssna. I reflektionen bor dessutom ett hälsosamt tvivel som får oss att söka mer information, kolla fakta och granska källor. Man reflekterar inte över saker man är 100% säker på och med tanke på hur lite vi faktiskt vet om det mesta finns det gott om utrymme för lite sunt tvivel. I somras lanserade Saco, Sveriges akademikers centralorganisation tanken om ”slow politics”. Det är en utmärkt idé.
Meningen med livet kan ju inte vara att sitta i en skyttegrav och kasta kantiga och dåligt underbyggda åsikter i huvudet på dem i skyttegraven mitt emot. Vi behöver något annat, något mer. När Karen Blixen fick frågan om vad hon trodde var meningen med livet, så svarade hon med motfrågan: "Vad är en omelett?" Det är i sig något att reflektera över.
Jag är det värsta man kan vara i dagens offentliga samtal – en obotlig optimist. Därför har jag – trots alla närodlade nyanser av brunt, dånande Trumpeter och tramsiga kulturdebatter om Jens Liljestrands eventuella brist på likeability – fortfarande gott hopp om dig och mig. Ja, faktiskt om hela mänskligheten.
2. Minst en bok i varje beredskapslåda!
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Så inleds Leo Tolstojs roman Anna Karenina. Jag tror att han hade fel. Jag tror att alla olyckliga familjer har spelat för mycket Yatzy med varandra. Denna slutsats grundar jag helt på anekdotisk bevisföring. Alla familjer jag någonsin spelat Yatzy med innehåller minst en riktigt dålig förlorare och en minst lika dålig vinnare. Som ett illavarslande mikrokosmos av det världspolitiska läget.
Anledningen till att jag tar upp detta är de senaste dagarnas krigsvarningar och otaliga beredskapslistor. Du vet de där listorna över vad man bör ha hemma i händelse av kris eller krig. Varenda tidning (nästan) har publicerat en och jag har noterat att flera efter vatten, mat och vevradio avslutar med ”Yatzy”. Jag väljer att tolka detta som ett säkert tecken på att psykologisk krigsföring orkestrerad av främmande makt är i full swing för att underminera den svenska försvarsviljan.
Föreställ dig att du och din familj är inne på andra veckan utan el och rinnande vatten. Föreställ dig att du kan se varje utandning bolma ut ur munnen i kylan som smugit sig på - inomhus. Föreställ dig att ni redan ätit de bästa konserverna och att ni nu sitter och tuggar på varsitt halvmjukt smörgåsrån utan pålägg. Föreställ dig att det enda ni har att göra är att spela Yatzy i skenet av ett flämtande stearinljus. Timme ut och timme in. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. Ugh …
Under dessa förutsättningar skulle en invaderande styrka inte möta oklanderlig svensk försvarsvilja. Alla som inte redan slagit ihjäl varandra i Yatzy-stridens hetta skulle raskt kapitulera bara för att slippa spela ännu en jävla omgång. Om Ulf Kristersson oroar sig för bristande försvarsvilja i delar av befolkningen, så är det sannerligen inte invandrarna han ska rikta sitt anklagande finger mot, utan mot rådet att rida ut stormen med Yatzy.
Och varför funderar jag på detta? Av två skäl:
Det är så min hjärna hanterar verkligt stora orosmoln som den inte har någon direkt makt att lösa på egen hand. I stället för att stressa ihjäl sig över den där stora grejen (i det här fallet: krig) väljer hjärnan ut en liten skitdetalj (Yatzy i beredskaplådan) och fokuserar all sin oro på den. Sedan processar den detaljen enligt Chandler Bing-metoden. Det vill säga, den kommer på ett halvdåligt och ibland opassande skämt om det hela för att lätta upp stämningen. Med skiftande resultat.
Jag berättar inte detta för att det är en särskilt bra metod. Det är det inte. Jag berättar det för att vi alla har olika sätt att hantera riktigt svåra saker och att vi måste vara lite schysta och ge varandra svängrum att hantera saker på olika sätt. En del googlar i fem minuter och sprider sedan sin ”ämnesexpertis” till alla och envar. (Se ovan.) Andra bakar surdegsbröd tills frysen inte längre går att stänga. Jag Chandler Bingar. Hur gör du?
Jag noterade också en helt annan sak i alla de där beredskaplistorna. Inte en enda lista jag sett föreslår att man ska peta ned en bok eller två i beredskapslådan. Det är märkligt. En bra bok är ju ett utmärkt sätt att fördriva tiden på. Den behöver ingen uppkoppling och ingen el. När du läser en bok värmer du själen. När du tröttnat på den kan du elda upp den och värma kroppen. Despoter från tidernas begynnelse och framåt kan vittna om att böcker brinner bra. Litar du inte på dem kan du fråga min fru, som frekvent använder restupplagan av min roman när hon tänder braskaminen … (Bränn för guds skull inga rariteter. Det spelar ingen roll hur mycket du betalat för dem. De är inte dina. De tillhör eftervärlden.)
En annan bra sak med att ha en bra bok i beredskapslådan är att du inte behöver umgås med din familj medan du läser den. Vilken livräddare! Vi älskar alla våra familjer, men kärlek är inte alltid lätt och i scenariot jag målade upp här ovanför, så ökar antagligen svårighetsgraden minut för minut. En bok är en utmärkt pysventil som kan förhindra många olika Yatzy-relaterade incidenter.
Med en bok i varje beredskapslåda kommer eventuella angripare att mötas av en svensk försvarsvilja på topp. Vem vill dö utan att först ha hunnit läsa ut en riktigt bra bok? Ingen. Man vill ju veta hur det går.
Nåväl, vi är väl preppade för kriser här hemma. Genom att skriva det avslöjar jag förstås att jag är en halvdan prepper. Ingen riktig prepper värd namnet skulle skylta med sin beredskap. Men, vi har ett väl tilltaget beredskapslager. Vi har till och med ett Yatzy-spel, som dock inte huserar i beredskapslådan. I den stoppar jag i stället The Passion av Jeanette Winterson.
Det är ett korkat val på alla plan. Jag har läst den så många gånger att jag har den i huvudet. Dessutom är den så kort att den inte skulle alstra speciellt mycket värme om man tände eld på den. Och, även om den vore en riktig tegelsten, så skulle jag ändå hellre förfrysa än att elda upp den. Ord placerade i precis rätt ordning kastar man inte lättvindigt i elden.
Vilken bok petar du ned i din beredskapslåda?
Bildcred: Megafoner, SIphotography, iStock. Tärningar, Michał Chodyra, iStock. Varningstejp, iStock.