Trobergs tankar #29: Tre saker jag vet om försvarsvilja och motståndskraft.
Alla måste vara redo, men man skickar aldrig fram fler människor till den absoluta frontlinjen än vad man måste. De allra flesta människors uppgift i krig är inte att stå i frontlinjen.
Trobergs tankar #29 är här! Jag vet inte hur man mentalt förbereder sig för krig, men jag vet i alla fall tre saker om försvarsvilja och motståndskraft som det borde funderas på över de politiska blockgränserna. Och, i dessa dystra dagar gäller det att aktivt söka ljuspunkter i tillvaron. Den här veckan har jag hittat tre: Parton, Yeoh och Comer.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Tre saker jag vet om försvarsvilja och motståndskraft.
Veckans guldkorn.
Onwards and upwards!
1. Tre saker jag vet om försvarsvilja och motståndskraft.
Det säkerhetspolitiska läget är det sämsta sedan det andra världskriget. Att det är allvar förstår alla. Att det är läge att bygga upp den svenska beredskapen igen är de allra flesta eniga om. Här finns en gemenskap för ett tryggt ledarskap att bygga både försvarsvilja och motståndskraft på. Dessvärre verkar regeringen inte vilja se allt det som förenar oss. I lägger slår man aktivt kilar i tänkta skiljelinjer och rustar ned verksamheter som binder oss samman. Det är både kontraproduktivt och farligt.
På Folk och försvars konferens i Sälen slog Ulf Kristersson fast att det: ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand - och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.” Det är ett uttalande som lämnar en hel del i övrigt att önska.
I antikens Grekland stred man i falanger – tätt packade trupper om 16x16 soldater. Det främre ledet tog striden, de övriga backade upp dem. Över 2500 år senare skulle den svenske statsministern kunna lära sig en del av detta. Krigföringen har förändrats med den tekniska utvecklingen, men grundprincipen är trots allt densamma och den kan appliceras långt bortom slagfältet. Alla måste vara redo, men man skickar aldrig fram fler människor till den absoluta frontlinjen än vad man måste. De allra flesta människors uppgift i krig är inte att stå i frontlinjen. Deras uppgift är att på olika sätt backa upp de som strider, men också – minst lika viktigt – att tillsammans envist upprätthålla största möjliga normalitet i tillvaron.
Det skrivs inga epos om heroiska insatser i vardagen utanför slagfältet, men det betyder inte att de är oviktiga. Regeringens febersvettiga krigsretorik reflekterar dock inte denna verklighet. När överbefälhavare Michael Bydén uppmanade oss alla att mentalt förbereda oss för krig gav han inga ledtrådar till hur det ska gå till. Ska vi månne härda oss genom att rabbla en ramsa om krigets fasor framför badrumsspegeln varje morgon? Vem vet?
Statsministern verkar inte heller veta, men han passade i alla fall på att i uttalandet som jag citerade ovan tydligt indikera vad vi inte ska göra. Vi ska inte lita på de som flytt till Sverige från krig. Det vill säga de som faktiskt skulle kunna berätta för oss exakt vad ett krig innebär på ett personligt plan. Här fanns en strålande möjlighet att ena, att göra oss starkare tillsammans, men statsministern valde aktivt att splittra. Det är ett utmärkt sätt att sänka den allmänna försvarsviljan och motståndskraften.
En annan möjlig väg att mentalt förbereda oss för krig – och för all del allt annat som livet överraskar oss med – är naturligtvis kulturen. Människor har sedan tidernas begynnelse krigat med varandra. Lika länge har man bearbetat sina upplevelser genom att skapa och konsumera kultur. Homeros Illiaden. Anne Franks dagbok, Picassos Guernica. Francis Ford Coppolas Apocalypse Now, ja till och med fantastiska berättelser som Star Wars och Game of Thrones kan räknas hit. Kulturen är en i det närmaste oändlig källa till både praktisk och emotionell kunskap om vad krig kan innebära. Genom kulturen kan vi också förstå varandra bättre över nationella, kulturella och religiösa gränser. Kulturen enar. Dessvärre är regeringen med Sverigedemokraterna i täten i full färd med att förvandla det frodiga kulturella ekosystemet till en snitslad autobahn förbi alla utsträckta händer.
I stället för att lita på att kultursektorns kompetenta känselspröt känner av verkligheten och översätter den till boktips, teaterföreställningar, konstutställningar, samtal och filmer som kan stärka oss, så monterar man effektivt ned infrastrukturen som gör allt detta möjligt. 2023 års kulturbudget var den lägsta på 20 år. 2024 års kulturbudget var den lägsta på 21 år. Kommunerna går på knäna. Museer vittrar bokstavligen sönder. Svart sörja läcker ur väggarna på bibliotek. Att tro att en svensk kulturkanon väger upp för det är mer än lovligt naivt. I själva verket står den i vägen för verkliga kultursatsningar och leder till ett kulturellt tunnelseende. Kort sagt, den är stjälp inte hjälp.
Statsministern talar konsekvent till befolkningen som om vi alla vore barn. Allt är allvar ”på riktigt”. Gängkriminaliteten är ”på riktigt”. Säkerhetshoten är ”på riktigt”. Som om vi inte redan förstod det. Men, det finns andra saker som också är på riktigt. Bra saker. Saker som – om man ger dem resurser och uppmuntran – faktiskt kan motverka allt det där dåliga. Varför pratar inte regeringen – och för all del inte heller oppositionen – om dem?
Jag vet inte hur man mentalt förbereder sig för krig. Men, jag vet tre saker om försvarsvilja och motståndskraft:
Ju bättre ett samhälle fungerar för alla i fredstid, desto bättre kommer det att klara sig i kris och krig. Går tågen inte i fredstid kommer de knappast att rulla obehindrat i krigstid. Går sjukvården på knäna i fredstid, så kommer den inte plötsligt att fungera problemfritt om det blir krig. Exemplen är många och här finns det en del att jobba med över blockgränserna.
I Sverige bor många människor som vet exakt vad ett krig innebär. De har erfarenheter som vi andra lyckligtvis sluppit, men som vi alla behöver förstå. Dessa människor är inte ett hot mot dig och mig. Tvärtom. De är en tillgång, som regeringen av outgrundlig anledning väljer att stöta bort.
Kulturen har i alla tider varit människans sätt att förstå och tolka sig själv och sin omvärld. När man monterar ned kulturen underminerar man både försvarsviljan och – framför allt – vår motståndskraft. Det är ännu en möjlighet som regeringen väljer att ignorera.
Jag vet förresten en sak till. Dessa tre punkter rustar oss inte bara för krig. De skapar ett bättre samhälle även i fredstid. Det är också ”på riktigt”. Så, varför talar man inte om detta med samma febriga entusiasm som man talar om den militära beredskapen? Militär styrka behövs naturligtvis, men för att den överhuvudtaget ska fungera krävs både försvarsvilja och motståndskraft. Det är inget man hastigt och lustigt kan tvinga fram om kriget plötsligt står för dörren.
Försvarsvilja växer organiskt när människor känner tillit till varandra och till samhället. Motståndskraften stärks i samma takt som man satsar på att få samhällets grundläggande funktioner att fungera så bra som möjligt för så många som möjligt, oavsett vilka de råkar vara. Var finns de breda blocköverskridande förslagen som på olika sätt främjar detta? Rimligtvis borde varje svensk politiker som säger sig vara bekymrad över det svenska säkerhetsläget sitta och fila på dem i detta nu. Om inte, finns det skäl att misstänka att det allvarliga säkerhetsläget används som arena för ett ovärdigt partipolitiskt tuppande och det vore ju onekligen olyckligt – på alla tänkbara plan.
2. Veckans guldkorn.
Efter denna dystra utsvävning behöver i alla fall jag en liten pick me up. Så, här kommer tre saker som satt guldkant på min vecka:
Dolly Parton har - sin vana trogen - firat sin födelsedag med att ge bort presenter till alla oss andra. Den här gången i form av fyra extra låtar till sitt album Rockstar som kom förra året. En av dessa extra låtar är en cover på Eurythmics Sweet Dreams (Are Made of This). Woop! Alla som känner mig vet att jag älskar både Dolly och Eurythmics, så den här presenten tackar jag alldeles extra mycket för.
En annan stor glädje här i livet är Michelle Yeoh. I väg och titta på The Brothers Sun på Netflix. (Trailer.) Här pelar hon matriark i en av Taipei-maffians klaner. Gillar du Hong Kong action och Kung Fu-filmer? Toppen, då kommer du att älska den här. Dessutom är soundtracket utmärkt med bland annat Betty Chungs gamla cover av Bang Bang (My Baby Shot Me Down) på mandarin.
Filmen The End We Start From (trailer) har haft premiär i England, så nu väntar jag ivrigt på att den snart ska dyka upp på en stremingtjänst nära mig (och dig). Vad kan gå fel med en post-apocalyptisk road movie med Jodie Comer i huvudrollen och en titel inspirerad av T.S. Eliots Four Quartets? Inte mycket, i alla fall inte enligt de första recensionerna.
Berätta vad som lyft dig den här veckan!
Bildcred: Grön bakgrund, Irisimages, iStock. Händer, Rawpixel, iStock. Guldkorn, bodnarchuck, iStock. Varningstejp, iStock.