Trobergs tankar #30: Verklig extremism är att tro alla om ont.
Ponera att någon fick för sig att dra ett likhetstecken mellan Westboro Baptist Church och världens cirka 2,4 miljarder kristna. Jag gissar att det skulle bli ramaskri.
Trobergs tankar #30 är här! Woop! Nu är du en av över 1300 prenumeranter! (Om inte, så vet du vad du ska göra.) Det gör mig så glad att så många vill hänga med in i mitt huvud en liten stund varje vecka. Tack! Den här veckan funderar jag på det orimliga i att dra alla över en kam och utgå från att de alltid vill en illa. Sedan blir det en inblick i hur man gör mig till en glad och nöjd kund. Hint: Man behöver inte ens leverera en bra tjänst. Häng på!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Verklig extremism är att tro alla om ont.
“Tack för att du gör vårt jobb, så att vi slipper!”
Onwards and upwards!
1. Verklig extremism är att tro alla om ont.
Minns du Westboro Baptist Church? De utmärker sig genom att regelbundet dyka upp med plakat i USA om att gud hatar än det ena än det andra. Westboro Baptists Churchs gud är en mycket upptagen gud. Han hatar allt och inget mest hela tiden, till exempel oss homosar, Amerika och påven. En gång råkade han titta lite för djupt ned i prinsessan Madeleines dekolletage på en Nobelfest, blev upprörd och skickade ut sina anhängare med plakat med texten ”God hates Sweden!” Men, ibland är han glad också. Hans anhängare har även använt slagord som ”Thank God for all dead Swedes!”, ”Thank God for hurricane Katrina!” och ”Planes chrash, God Laughs!”
Ponera att någon fick för sig att dra ett likhetstecken mellan Westboro Baptist Church och världens cirka 2,4 miljarder kristna. Jag gissar att det skulle bli ramaskri. Mycket få skulle känna sig bekväma med att dras över samma kam som ett gäng knäppgökar med ovanan att dyka upp med fult photoshoppade plakat med konstiga slagord på. Än värre vore det naturligtvis att slentrianmässigt likställas med en grupp våldsverkare och mördare.
Men, det faller naturligtvis på sin egen orimlighet att 2,4 miljoner människor skulle drivas av Westboro Baptist Churchs alldeles egna (i ordets alla bemärkelser) religiösa extremism. Den som skulle påstå det skulle genast förlora all sin trovärdighet och förpassas ut ur värmen. Ändå kan Richard Jomshof (Sd) om och om dra världens 1,8 miljarder muslimer över en kam och utmåla dem som ett hot, utan att det får några som helst konsekvenser.
Jomshof har återigen ventilerat sin islamofobi. Denna gång genom att förespråka ett förbud mot symboler för islam, likt det förbud som redan finns mot hakkors. När jag skriver att det inte får konsekvenser, så menar jag naturligtvis att det inte får några konsekvenser för honom. För landets alla muslimer får det naturligtvis stora negativa konsekvenser. Men, Jomshof är fortfarande riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Han åtnjuter fortfarande sitt partis och regeringspartiernas förtroende att vara justitieutskottets ordförande.
Att det verkar vara legio för representanter från Jomshofs parti att klumpa ihop och peka ut folkgrupper är nu inget nytt. Målen för denna negativa uppmärksamhet är inte heller nya. Är det inte hbtq-personer, judar eller samer som klumpas ihop och attackeras, så är det muslimer. Det nya är att om omgivningen överhuvudtaget reagerar - och det är inte längre självklart - så gör den det mer än lovligt lamt och pliktskyldigt.
Statsministern orkade inte ens bemöta Jomshofs utspel. Han skickade fram justitieminister Gunnar Strömmer (M) som mumlade något om att vi har religionsfrihet i Sverige och att Jomshofs förslag inte är aktuellt. Inte heller Johan Pehrsson orkade svara. Han skickade fram jämställdhetsminister Paula Brandberg (L) som tyckte att det hela var ”bedrövligt”, vilket måste vara årets underdrift. Ebba Bush (Kd) orkade varken svara eller skicka fram någon annan.
Oppositionens har så klart bitit ifrån, men de borde göra mer. Även om en del lyft relevant och vass kritik, så har många valt att vara tysta. Andra har haft svårt att inte ta tillfället i akt för att vinna billiga partipolitiska poänger på det hela. Men, frågor som dessa är så mycket större än partipolitiken. Detta handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och det är något som alla partier och individer i en demokrati borde kunna stå sida vid sida och försvara oavsett om man tycker att skatten ska vara si eller så.
Ja, detta är en förenkling. Men, ibland måste man städa undan den politiska bråten för att tydligt se vad som blir kvar. Om man inte ens åtnjuter samma grundläggande mänskliga respekt och rättigheter som alla andra, så spelar det faktiskt ingen roll vilken nivå rot och rut hamnar på. Om någon tror att det gör det, så kan man med gott samvete utgå från att det är någon som haft turen att aldrig upplevt hur det är att ständigt misstänkliggöras och behandlas som en andra klassens medborgare.
Ständiga misstänkliggöranden stöter bort människor. Den skadan går inte att reparera med taffliga politiska idéer som går ut på att tratta ner alla i ett slags Svenne-form – one blågul size fits all. (Hej kulturkanon och medborgarskapsprov!) Den kan bara läkas av känslan av att höra till och att få åtnjuta grundläggande respekt – oavsett vem man råkar vara. Så, låt oss satsa på det – i det lilla och det stora.
2,4 miljarder kristna är naturligtvis inte Westboro Baptist Church och 1,8 miljarder muslimer är sannerligen inte våldsbenägna extremister. En förkrossande majoritet av oss alla – oavsett religion, härkomst, läggning eller vad det nu kan vara – är faktiskt precis som folk är mest. Vi vill ha vatten, mat och tak över huvudet. Vi vill känna oss trygga, ha möjlighet att utbilda oss, få ett schyst jobb och kunna försörja våra familjer. På fritiden vill vi hänga med familj och vänner och pyssla med någon trevlig hobby. Vi vill ha hälsan, leva länge och dö lugnt och fint i sömnen vid hög ålder.
Det är kontraproduktivt att stirra sig blind på sådant som skiljer oss åt när de mest grundläggande sakerna i livet faktiskt förenar oss. Försvinnande få människor vill skrämma andra med knasiga plakat. Ännu färre vill skada eller döda andra. Om något är extremistiskt i allt detta, så är det att gå runt och tro att alla och envar vill en illa.
2. “Tack för att du gör vårt jobb, så att vi slipper!”
Jag har i ett tidigare nyhetsbrev outat att jag har en (säkerligen flera) störande ovana. Den kan ni läsa om här. I dag tänker jag avslöja en sak irriterar mig så till den milda grad att min klocka varnar för förhöjd puls: Postnord. Nej, detta är inte slentriangnäll om försenad eller borttappad post. Detta är främst ett språkgnäll.
Jag bor på vischan. Det betyder att jag måste åka minst 10 km för att hämta ut paket. Ibland måste jag åka till en annan stad och då blir det drygt 45 km. Man kan oftast välja hemkörning eller utlämningsställe när man beställer, men det verkar vara högst valfritt för posten att hörsamma min önskan. Det är, kort sagt, mer regel än undantag att paketet inte hamnar där jag förväntar mig. Men, jag kan leva med det.
Irritationsmomentet är ett helt annat, nämligen detta. Varje gång jag åkt mellan 10-45 km och hämta upp mitt paket plingar Postnord-appen till med meddelandet: ”Your parcel was delivered Today at 11:22. How was your experience when this parcel was delivered?” Argh!
Nej. Paketet har inte alls blivit levererat. Jag har levererat mig till paketet – som naturligtvis inte var där jag valt att det skulle vara. Dessutom var jag själv där på plats 11:22. Det är ingen överraskning för mig att paketet lämnade Postnord då. Jag bar själv i väg det. Grrr!
Postnord vet var jag bor. De vet att jag fått förflytta mig betydligt längre än jag borde för att hämta mitt paket. Det minsta de kunde göra vore att uppmärksamma detta. Speciellt om jag betalat extra för en hemkörning jag inte fått, men även de gånger de valt ett utlämningsställe som jag uttryckligen valt bort.
Det vore naturligtvis trevligt om paketen började levereras dit de skulle, men med mig kommer man långt bara man är ärlig och inte slarvar med språket. Nästa gång jag kuskat runt halva Sörmland för att hämta ut ett paket vill jag att det plingar till i Postnord-appen med det hurtiga meddelandet: ”Congratulations! You found your parcel! Thank’s for doing our job, so we didn’t have to!”
Jag är inte alls en omöjlig kund, men jag vill inte bli gaslightad till att tro att paketet levererats till mig när så inte är fallet. Det minsta man kan begära är lite ärlighet och ett korrekt språkbruk. Får jag det, så är jag skapligt nöjd och glad även om jag måste åka längre än planerat. Det är inte sträckan som får klockan att pulsvarna. Det är den ogenerade lögnen och det slappa språkbruket.
Ah, det var skönt att få det ur sig. Jag känner hur lugnet sänker sig. Namaste, eller något. Jag passade förresten på att fråga min fru om hon har några irritationsmoment i vardagen. Hon nämnde något om ”folk som hetsar upp sig i onödan över små skitsaker”. Hmmm… Vilken himla tur att hon inte har någon sådan person i sin närhet, right? ;-)
Bildcred: Armkrok: Kar-Tr, iStock. Lådor: St_Aurora72, iStock. Varningstejp: iStock.