Trobergs tankar #35: Vi måste tala om kulturell välfärd.
Den kulturpolitiska snuttifieringen har gått för långt. Nu måste vi skohorna in den kulturella välfärden i vartenda samtal om kultur. Om inte vi gör det, så gör inte politikerna heller det.
Trobergs tankar #35 är äntligen här! Eftersom du fått vänta hela sommaren på detta innehåller dagens nyhetsbrev en inbjudan till boksläpp, tips om ett seminarium OCH ett helt kapitel ur en sprillans ny antologi. Inte illa, eller hur?
I dagarna släpps nämligen antologin När taket rasar in - kulturpolitiken och verkligheten (Atlas). Den svenska kulturpolitiken fyller femtio år i år och det firar (nåja, i den mån det nu finns så mycket att fira) nätverket Koalition för kulturdebatt med att fylla denna antologi med texter om den kulturella verkligheten runt om i landet.
Bland skribenterna finns Wilhelm Blixt, Annica Dahl, Sara Edström, Anna Ekström, Mathias Jansson, Ola Bo Larsson, Fredrik Lindegren, Anna Livion Ingvarsson, Calle Nathanson, Mårten Sanden, Niklas Östholm och jag.
1. Boksläpp: "När taket rasar in - kulturpolitik och verkligheten".
Onsdag den 2 oktober, kl. 17:00 - 17:45. Hjärtat, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm.
Först blir det ett boksamtal med några av bokens författare och redaktör Ola Bo Larsson. Sedan blir det mingel och tillfälle att få sin bok signerad. (Dock inte av mig denna gång, eftersom jag traditionsenligt plockat på mig varenda bacill och virus som Bokmässan hade att erbjuda. Eller, vid närmare eftertanke, kanske inte riktigt varenda bacill och virus den erbjöd. Jag levde inte ut myten om Bokmässan - känd från kvällspressen - eftersom jag inte dricker alkohol och undvek allt vad Hotell Park och svitfester heter. Medan allt det pågick låg jag snällt och snusade iförd ögonmask på min ortopediska kudde.)
2. Seminarium: "Kulturproppen 50 år: När taket rasar in – verkligheten och kulturpolitiken".
Onsdag den 2 oktober, kl. 18.00. Katasalen, plan 1, ABF-huset, Sveavägen 41.
Seminariet tar avstamp i antologin och kommer att avhandla frågor om kulturens och bildningens framtid i landet.
Medverkande: Mårten Sandén, författare, låtskrivare och ordförande för KLYS. Anna Livion, verksamhetschef Ideell Kulturallians. Annica Dahl, förbundssekreterare ABF. Calle Nathanson, studieombudsman ABF Stockholm.
Kommentatorer: Kulturskribenterna Sonia Hedstrand, DN, och Johannes Klenell, Arbetet
Samtalsledare: Ola Bo Larsson, Arena Idé.
3. Smakprov ur antologin: Kapitlet "Den kulturella välfärden är den trojanska häst kulturdebatten behöver".
Fackförbundet DIK är en del av Koalition för kulturdebatt och därför har jag i egenskap av förbundsordförande skrivit ett av kapitlen. I den slår jag ett slag för regeringsformens paragraf om "kulturell välfärd" som verktyg för att motverka den kulturpolitiska snuttifiering som utarmar kultursektorn. Vi måste tvinga ut alla riksdagens partier och deras partiledare på den kulturpolitiska banan. I dag är det faktiskt så ovanligt att partiledare pratar om kultur att vi fortfarande minns att Fredrik Reinfeldt gillade Da Buzz. Bättre förtjänar vi allt och kulturell välfärd är vägen dit.
Du kan läsa kapitlet i sin helhet här nedanför. Sprid det gärna och berätta för alla du känner om boken. Den är till brädden fylld av intressanta texter av kloka människor från viktiga organisationer. I väg och läs!
Den kulturella välfärden är kulturdebattens trojanska häst.
Det mest otacksamma jobbet i varje regering måste vara att vara kulturminister. Förväntningarna är skyhöga och det faktiska rörelseutrymmet minimalt. Det spelar ingen större roll hur mycket man vill åstadkomma. Detta är en dyster realitet oavsett politisk färg, för även om det finns många kunniga och engagerade kulturpolitiker, så stannar andra politikers intresse för kulturen på sin höjd vid några fina ord. När det är dags att öppna plånboken betraktas kulturen som festlig grädde på samhällsmoset och är bland det första som prioriteras ned eller bort. Det gör kulturens förhandlingsposition vid i stort sett alla budgetsammanträden – inte bara regeringens utan även regionalt och lokalt – mycket svag.
Detta är dock inte en text om hur synd det är om svenska kulturministrar eller andra kulturpolitiker runt om i landet. Det är en text om hur konsekvent underfinansiering av kultursektorn håller på att trasa sönder det kulturella ekosystemet och därmed också varje människas rätt att ta del av och bidra till det. Men, även om vi först måste färdas genom detta dystra landskap för att till fullo greppa situationens allvar, så är detta först och främst en text om hur vi tillsammans kan vända utvecklingen och skapa en ljusare framtid där kulturen tillåts berika både samhället och enskilda människors liv.
Fackförbundet DIK organiserar yrkesgrupper som samlar in, bevarar och tillgängliggör den allmännyttiga kulturen. De arbetar bland annat på bibliotek, museer och arkiv, men även som till exempel arkeologer, kultursamordnare eller hemslöjdskonsulenter. De utgör det kulturella ekosystemets själva kärna. I en alltmer sluten värld skapar de unika möjligheter för både individer och samhälle att vidga våra vyer och gräva djupare, så att vi kan förstå omvärlden och oss själva bättre. Genom sitt arbete skapar de även många av de plattformar som är oumbärliga för att den kultur som inte är offentligt finansierad ska kunna uppstå, frodas och nå ut. De är också utmärkta temperaturmätare för hur det kulturella ekosystemet mår.
Många av DIK:s medlemmar anger att de trots hög akademisk kompetens, lång erfarenhet och ett stort engagemang funderar på att helt lämna kultursektorn. Inte för att de vill, utan för att de upplever att de inte har något annat val. Att arbeta i en ständigt underfinansierad sektor innebär många saker, bland annat otrygga anställningar, stress och en ständig frustration över att inte få möjligheten att göra sitt jobb så bra som man vet att man skulle kunna göra med rätt förutsättningar.
Kultursektorn har varit underfinansierad under lång tid och av flera olika regeringar. Det gör att det inte finns något extra hull att leva på när kulturbudget efter kulturbudget slår rekord i att vara lägst. 2023 års kulturbudget utgjorde den lägsta andelen av statens totalbudget på tjugo år. 2024 års kulturbudget utgjorde en ännu mindre andel av totalen och var lägst på tjugoett år. 2025 års budget innebar ännu ett deprimerande bottenrekord. Det finns inget som tyder på att kommande års kulturbudgetar plötsligt skulle vända uppåt. Tvärtom. Situationen är inte bättre ute i regioner och kommuner.
Allt handlar – som en del politiker gärna påpekar – naturligtvis inte om pengar, men när man går under en viss gräns, så blir det omöjligt att bortse från deras betydelse. Det vet alla som någonsin hittat en oväntad räkning i brevlådan när det är långt till nästa lön och kontot är tomt. Pandemi, Rysslands invasionskrig mot Ukraina och skenande inflation har tvingat alla att dra åt svångremmen. Men, när man som kultursektorn redan gjort det år efter år, när svångremmens sista hål är passerat, så tar det till slut stopp. Där är vi nu.
Kulturverksamheter som går på knäna och bara med nöd och näppe kan upprätthålla sin dagliga verksamhet har små möjligheter att satsa på sådant som underhåll av lokaler, samlingsvård, digitalisering eller extra säkerhetsarrangemang. På Naturhistoriska Riksmuseet rasade innertaket ned på grund av bristande underhåll. På stadsbiblioteket i Ulricehamn är det första vårtecknet varje år att det börjar läcka en oidentifierad svart sörja ur väggarna, alltmedan kommunledningen aldrig tycks kunna komma till skott i frågan om att hitta en ny lokal för verksamheten. Tidens tand tar inte paus för att adekvata resurser till löpande samlingsvård uteblir år efter år. Den gnager glatt vidare på vårt unika kulturarv. Samtidigt halkar Sverige pinsamt efter i digitaliseringen av vårt gemensamma kulturarv.
Den polariserade inhemska debatten och det spända världsläget sätter också ekonomisk press på kultursektorn. Principen om en armlängds avstånd utmanas, ibland av ren okunskap, men allt oftare rör det sig om ideologiskt betingade övertramp. När politiker kliver över gränsen, kommer mer eller mindre organiserat hot och hat mot medarbetare och verksamheter som ett brev på posten. Det är ett demokratiskt problem som förvärras av bristande resurser. Musei- och biblioteksanställda larmar om att man av kostnadsskäl väljer bort vissa aktiviteter för att de kräver extra säkerhetsarrangemang. Till exempel evenemang som handlar om mångfald, hbtqi-frågor, jämställdhet, klimat och – ironiskt nog - demokrati. Det är allvarligt. Ett samhälle som inte är berett att bekosta försvaret av den demokratiska takhöjden i det offentliga samtalet kommer oundvikligen att på sikt undergräva den egna demokratin.
På kultursektorns redan hårt tyngda axlar läggs nu av nödvändighet också ett omfattande beredskapsarbete. Det är självklart att även kultursektorn måste vara en del av den svenska beredskapen. Lika självklart är det att man måste få tillräckliga resurser för att kunna vara det. Klivet från en ständig ekonomisk kamp i vardagen till att ha god beredskap i händelse av kris eller krig är enormt. Därför krävs en stärkt och långsiktig grundfinansiering och extra resurser för beredskapsarbete – för hela sektorn.
Ett sådant resurslyft kräver i sin tur en politisk insikt om att kulturen är ett ekosystem som måste vattnas jämt och regelbundet för att inte spricka sönder och reduceras ned till en ändlös serie underfinansierade projekt eller en statlig kulturkanon att pliktskyldigt beta av. För en kultursektor som i decennier vants av från allt hopp om god och långsiktig finansiering och i stället skolats in i att vara oändligt tacksam för varje litet tillfälligt projektstöd kan en sådan politisk insikt te sig en smula utopiskt. När alternativet är kulturens långsamma svältdöd är det dags att sluta vara så jäkla tacksamma och i stället ställa krav. En annan och bättre framtid är möjlig. Vi når den genom att lyfta blicken och tvinga politiken att göra detsamma.
Det är nämligen inte bara kulturen som fallit offer för de senaste årtiondenas politiska snuttifiering. Det har även kultursektorns opinions- och påverkansarbete gjort. DIK och många andra organisationer inom kultursektorn bedriver ett gediget politiskt opinions- och påverkansarbete. Det ska vi fortsätta göra. Vi tenderar dock att nästan uteslutande göra djupdykningar i de enskilda frågor som är mest angelägna för just oss. Vi pratar sällan och för svepande om det ekosystem vi alla är en del av eller om vilken funktion de frågor vi värnar om har i detta större sammanhang. Djupdykningar är nödvändiga, men utan att alltid sätta dem i ett större sammanhang framstår de lätt som särintressen i marginalen. Det gör det onödigt lätt för de som vill prioritera bort dessa frågor utan att behöva ta ansvar för vilka övergripande konsekvenser det får för helheten.
2022 släppte DIK rapporten Vart är kulturpolitiken, arkiven, biblioteken och museerna på väg? I den gås de åtta riksdagspartiernas kulturpolitik igenom. En slutsats man kan dra av rapporten är att så länge de sju andra partierna inte har en tydlig kulturpolitisk vision som de arbetar aktivt med, så kommer det kulturpolitiska samtalet och politiken successivt att förflyttas mot Sverigedemokraternas vision om en hårt ideologiskt styrd kulturpolitik. Det har bara gått ett par år sedan dess, men det är uppenbart att dessa farhågor nu steg för steg besannas. Den som tvivlar kan väga de rekordlåga kulturbudgetarna mot det nationalistiska flaggskeppsprojekt som den svenska kulturkanonen utgör.
Med undantag för Sverigedemokraterna, så är det svårt – ibland omöjligt – att överhuvudtaget utröna vilka långsiktiga kulturpolitiska visioner riksdagspartierna har när man läser deras partiprogram eller lyssnar på deras företrädare. Och partiledarna? Tja, vi vet att Fredrik Reinfeldt gillade DaBuzz, men det är väl ingen som minns när en partiledare sist pratade om sina övergripande kulturpolitiska visioner. Det duger inte. Kulturpolitiken måste upp på den dagliga politiska agendan i alla partier. Det måste bli lika självklart för partierna att formulera sina kulturpolitiska visioner och skicka ut sina partiledare att prata om dem, som det är inom områden som skola-, vård- och kriminalitet. Kulturen är inte ett särintresse. Den angår alla. Den är viktig. En gång i tiden verkar till och med landets beslutande politiker ha tyckt det.
Regeringsformens andra paragraf slår nämligen fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. Det har den nu gjort i femtio år. Trots det är begreppet ”kulturell välfärd” märkligt frånvarande i debatten. Det går att spåra regeringsformens mål om kulturell välfärd i de nationella kulturpolitiska mål som riksdagen beslutade om 2009 och i den kultursamverkansmodell som röstades igenom 2011. Det händer att begreppet dammas av i en regional eller kommunal kulturplan, men att påstå att det är ett levande begrepp vore som att anklaga Tutanchamon anno 2024 för att vara en sprudlande vital kille. Det är synd, för i begreppet ”kulturell välfärd” ryms en reell möjlighet att tvinga ut riksdagspartierna på den kulturpolitiska arenan.
Men, vad innebär egentligen kulturell välfärd? Rimligtvis måste det handla om att alla ska ha likvärdig tillgång till och möjlighet att utöva olika typer av kultur genom livets alla delar. Det är ungefär det ordet ”välfärd” betyder inom alla andra områden: likvärdig tillgång till XYZ genom hela livet. Alla kommer naturligtvis ändå inte att hålla med om en sådan tolkning, men det spelar ingen roll. Målet är inte att tvinga alla att tycka lika. Målet är en levande kulturpolitisk debatt där ingen politiker kommer undan med att stå i en politisk panel och sjunga en sång, berätta om när man gick på matiné med farmor eller vispa ihop en kanonsufflé med ena handen samtidigt som man hackar kulturbudgeten med den andra. Alla som sett ett kulturpolitiskt panelsamtal de senaste åren vet exakt vad jag talar om. Kulturen, de som arbetar med den, de som tar del av den och de som skapar den förtjänar att tas på större allvar.
Så, låt oss – alla vi som bryr oss om det kulturella ekosystemets överlevnad – tillsammans placera begreppet ”kulturell välfärd” som en trojansk häst mitt i det kulturpolitiska samtalet. Det har två taktiska fördelar. Den kulturella välfärden låter sig – i hävd av sin framskjutna position i regeringsformen – inte enkelt viftas bort. Det går inte heller att besvara frågor om den kulturella välfärden genom att rapa upp en serie kulturpolitiska punktinsatser utan en tanke på hur helheten ska hålla ihop och finansieras. Man kan försöka, men inte utan att exponera det pinsamma faktum att man saknar en större kulturpolitisk vision.
Kultursektorns olika delar brinner så klart lite extra för just sina delar, men allt hänger ihop. Om vi inte är beredda att hålla i gång våra egna verksamheter med luft och kärlek, så måste vi även solidariskt stå upp för hela det kulturella ekosystemet och lägga begreppet kulturell välfärd till vår repertoar. Vi ska självklart – precis som tidigare – prata om de enskilda frågor som ligger just vår organisation varmast om hjärtat, men varje gång ska vi också lyfta in den kulturella välfärden. Vi ska peta in begreppet i varenda debattartikel. Vi ska yttra det i varje samtal med politiker. De ska inte ens kunna rosémingla ifred utan att förväntas kunna sitt partis kulturpolitiska vision som ett rinnande vatten. Vi ska skohorna in den kulturella välfärden överallt för politiken är oss svaret skyldig.
Vi behöver inte vara eniga om exakt hur den kulturella välfärden ska vara beskaffad eller hur den ska vara finansierad. Det enda vi behöver vara eniga om är att alla riksdagspartier måste ha en tydlig övergripande kulturpolitisk vision och en idé om hur den ska förverkligas och finansieras. Det är först då vi får den levande kulturpolitiska debatt som - utifrån principen om en armlängds avstånd – är grunden för ett frodigt kulturellt ekosystem som står pall för utmaningarna i en polariserad tid.
Låt oss stoppa den kulturskymning som rullas ut över landet. Nu föser vi ut riksdagspartierna på den kulturpolitiska arenan med den kulturella välfärden som gemensam spjutspets.
Anna Troberg, förbundsordförande i fackförbundet DIK