Trobergs tankar #36: Nästa stora arbetsmiljöfråga
Nästa stora arbetsmiljöfråga handlar inte om hur du mår på jobbet, utan om hur du mår till och från jobbet.
Allhelgonahelgen står för dörren och om det är någon gång man ska våga kika i spåkulan så är det väl nu. I dag tar jag mig därför friheten att se vad den har att säga om vad som kommer att bli nästa stora arbetsmiljöfråga. Har jag rätt eller fel? Vad tycker du? Häng på!
Nästa stora arbetsmiljöfråga.
Nästa stora arbetsmiljöfråga handlar inte om hur du mår på jobbet, utan om hur du mår till och från jobbet. Det påståendet grundar jag på den utbredda frustration - ja, till och med desperation - som gror i alla som dagligen utsätts för den fallerande infrastrukturen för resor av olika slag. Den stressrelaterad ohälsan ökar konstant. För att komma åt hela stressmackan och inte bara stresspålägget i mitten – dvs stressen på jobbet – så måste vi också titta på vad som händer på väg dit och därifrån. Detta är dessutom en fråga där fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna skulle kunna kroka arm med varandra. Låt mig förklara.
Alla – och vid det här laget vågar jag påstå att det faktiskt är alla – vet hur det är att stå och frysa häcken av sig på en hållplats eller perrong. (Se bild!) Man väntar på en buss eller ett tåg som aldrig kommer, samtidigt som man vet att det finns kolleger, barn, hundar, rörmokare eller vad det nu kan vara, som väntar på en i andra änden. Ett inställt tåg eller en sen buss är inte hela världen, men det är inte ETT tåg eller EN buss. Det är så många att man i dag blir glatt överraskad de gånger man faktiskt kommer dit man ska i tid. Den väntan och ovisshet som alltför ofta uppstår trots idogt planerade äter upp dyrbar återhämtningstid och är både pulshöjande och själsdödande. Det är ohälsosamt.
För några år sedan höll jag ett tal där jag helt fräckt sa något om att fackföreningsrörelsen måste uppdatera sig till samtiden eftersom många ser på den fackliga kostymen som de flesta av oss ser på Flamingokvintettens kläder på ett vinylomslag från 1972. Glädjande nog kan jag i dag konstatera att fackföreningsrörelsen på många plan klivit in i nutiden, lyft blicken och är på god väg att åter axla rollen som samhällsförbättrare på allvar.
Då var jag frustrerad över det jag upplevde som ett fackligt ointresse för frågor som inte låg inom den ganska snäva ramen för det grundfackliga arbetet: lön, villkor, arbetsmiljö, anställningstrygghet, etc. Det som sker inom dessa ramar är och kommer alltid att vara oerhört viktigt, men möjligheten att påverka inom dessa ramar är helt beroende av att man också intresserar sig för det som pågår i världen utanför dem.
Klimatfrågan är ett ypperligt exempel på detta. Klimatförändringarna påverkar oss alla. Exakt hur och när beror naturligtvis på var man bor och vad man jobbar med, men att de kommer att påverka både yrkes- och privatlivet är uppenbart. Därför måste alla som kan gör sitt bästa för att putta utvecklingen åt rätt håll. Fackföreningsrörelsen har stora muskler. Det vore tjänstefel att inte använda dem i denna fråga. Det är därför glädjande att klimatfrågan nu lyfts av flera fackliga organisationer.
Sveriges infrastrukturen för resor är en närliggande – och till ganska stor del överlappande fråga eftersom kollektivt resande är klimatsmart – som fackföreningsrörelsen verkligen borde engagera sig i. Men, den är viktig också ur hälsosynpunkt och berör i princip alla i yrkeslivet oavsett vad man arbetar med. Facken är outstanding på att både fråga och prata om bristande arbetsmiljö och stress på jobbet. Men, jobbrelaterad stress uppstår faktiskt inte bara på jobbet utan också i allra högsta grad på väg till och från jobbet. Här finns en utmärkt fråga för fackföreningsrörelsen att ta tag i med Saco, TCO och LO i spetsen.
Bland akademiker är stressrelaterad ohälsa sedan länge ett stort problem. Pandemin innebar stora och snabba förändringar för alla, men den stressrelaterade ohälsan bland akademiker sjönk. Det kan tyckas en smula märkligt att stressen sjönk samtidigt som frågor om liv och död plötsligt knackade på hemma hos oss alla och kom väldigt nära. En vanlig förklaringsmodell är att många akademiker under pandemin fick möjlighet att jobba mer eller mindre på distans.
Möjlighet till distansarbete innebär både eliminerad restid och en möjlighet att slänga i en maskin tvätt på lunchen, något många uppskattar. Man får det – kort och gott – lättare att balansera arbete och fritid. I takt med att fler och fler arbetsgivare nu kräver större närvaro på kontoret, ser vi också att akademikernas stress ökar igen. Det borde stämma till eftertanke bland arbetsgivarna, eftersom deras verksamheter är helt beroende av kompetens som i dag prioriterar möjligheten att jobba på distans högt.
Jag är dock övertygad om att själva frånvaron av att behöva utsättas för det kaos som är den svenska infrastrukturen för resor lokalt, regionalt och nationellt är en betydande orsak till att stressen sjönk under pandemin. Självklart är det trevligt att spara in en normal restid, men att slippa alla dessa ständigt försenade och/eller inställda bussar och tåg är inte bara stressreducerande. Det är banne mig balsam för själen. (Balsamet plockade jag rakt ur mina egna upplevelser, men jag gissar att många ändå kan ställa sig bakom det.)
Ansvaret för att det blivit så här ligger på flera olika regeringar. Frågan kommer att behöva lösas steg för steg av flera kommande regeringar. Detta bör dock inte förväxlas med den populära idén om att ansvaret för stora politiska frågor som denna bara kan bollas runt som en het potatis mellan olika regeringar. Varje regering måste ta sin del av ansvaret för att städa upp i den här röran.
Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna har månne delvis olika ingångar i frågan, men det är icke desto mindre en fråga där vi kan kroka arm och agera blåslampa. En väl fungerande infrastruktur för korta som långa resor gynnar alla.
Fackföreningsrörelsens ingång är som alltid medlemmarnas väl och ve. Därför måste vi utvidga vår idé om vad som är arbetsmiljö. Vi är mästare på att skicka ut enkäter om ditt och datt till våra medlemmar. Frågor om hur de upplever sina resor till och från jobbet måste bli standard när vi ställer frågor om arbetsmiljön. Utifrån det kan vi sedan ställa de ansvariga till svars. Minns du stressmackan i inledningen? Arbetsgivarna måste naturligtvis fortfarande ta ansvar för pålägget i mitten – arbetsmiljön på jobbet – men att se till att brödet – resorna till och från jobbet – inte är mögligt är politikens ansvar.
Arbetsgivarna bryr sig oftast också om arbetsmiljö och stress bland medarbetarna, men om inte så har de alltid ingången att det gynnar dem att folk kan ta sig till jobbet att falla tillbaka på. Vill de få tillbaka folk till kontoret och locka till sig oumbärlig kompetens, så måste infrastrukturen fungera. IKEA var på bollen redan före pandemin med en debattartikel i DN där de beskrev att dåligt fungerande infrastruktur både gjorde det svårt för deras anställda i Älmhult att ta sig till och från jobbet och för företaget att rekrytera rätt kompetens. I dag är problemen om möjligt ännu större, något man lyft i en debattartikel i Dagens Industri. Företaget har nu valt att sätta in egna bussar för att till viss del täcka upp för den fallerande infrastrukturen, men det är ett tillfälligt plåster på såret som få företag har möjlighet att inspireras av.
Och politiken? Tja, det är faktiskt de politiska beslutsfattarnas förbannade plikt att se till att alla som bor i Sverige kan ta sig från A till B utan att frysa ihjäl medan våra klockor larmar om oroväckande hög puls. Detta inlägg är inte kritik riktad mot de som varje dag arbetar med att få fram bussar och tåg i tid runt om i landet. Det är riktat mot alla politiska beslutsfattare som inte har givit och inte ger dem rimliga förutsättningar att utföra sina jobb.
Och så slutligen:
Men AI, då? Har du inte glömt AI? Är inte det nästa stora arbetsmiljöfråga? Nja… AI har så klart också en hel del arbetsmiljörelaterade implikationer – både bra och dåliga – men min bedömning är att de inom överskådlig framtid kommer att rymmas inom de vanliga arbetsmiljöramarna. Låt oss återkomma till det när AGI:erna gör sitt intåg. 😉