Trobergs tankar #37: "Det begriper f*n ta mig en pärlhöna!"
Hur navigerar man en komplicerad och alltmer mörk samtid när man känner sig maktlös? Man utövar den makt man faktiskt har. Varje dag. Och - viktigast av allt - gör dig inte dummare än en pärlhöna.
De senaste veckorna har jag funderat mycket på hur man som individ navigerar en komplicerad och alltmer mörk samtid. Det finns så mycket man inte har direkt makt över att man lätt missar allt man har makt över. Kort sagt, man gör sig mer maktlös än vad man faktiskt är och ett sådant slöseri har vi inte råd med i dessa dagar. Så, den här veckan skriver jag om din och min makt och hur vi kan utöva den. Häng på!
Enligt ett förvånansvärt antal arga främligar på nätet är min generella inställning till livet ”irriterande optimistisk”. Jag föredrar ”envist optimistisk” eftersom det just nu kräver en rejäl portion medveten ansträngning för att fortsätta känna optimism inför världen omkring oss.
Optimism uppstår liksom inte av sig själv. Det är en muskel man måste träna för att vid behov kunna flexa. Och sällan har väl behovet av att flexa lite optimism varit större än nu. Optimismen, tron på att det kan bli bättre, är en grundförutsättning för att det ska kunna bli bättre. Har vi inget hopp, har vi inte heller någon anledning att kämpa för något bättre.
Efter att jag skrivit lite mer om detta i mitt engelska nyhetsbrev Cultural Tendencies började den här citatbilden att snurra runt här och där.
Det förvånade mig. Cultural Tendencies är visserligen mitt happy place, men det har nästan inga läsare. Det hade dock hittat fram till en person i Australien och via honom till en annan person i England. Sedan dök det upp i Kungliga konsthögskolans rektors nyhetsbrev och på den vägen är det. Internet är fantastisk. Jag tolkar det hela som att det fortfarande går att göra sin röst hörd på nätet och att det - föga förvånande - finns ett sug efter optimism i dessa dystra dagar.
Jag försökte för övrigt förmedla lite av denna optimism till Expressens kulturchef Victor Malm i ett panelsamtal om kulturell välfärd på Folk och kultur. Han hade noll och inget sug efter den – än. Han hade redan bestämt sig för att allt är förlorat. Så, jag lämnar ett hoppfullt ljus tänt åt honom och hoppas att han tids nog söker sig till det. Skam den som ger sig.
Är det inte väl naivt att vara optimist i dessa dagar?
Nej, det är inte naivt att vara optimist. Det är konstruktivt. Det hjälper en att fokusera på rätt saker. Ta Donald Trump till exempel. Vi vet alla att han är en galen fascist (vilket så klart är den enda typ av fascist som finns) som aldrig borde ha givits nycklarna till Vita huset. När han nu ändå är där och gör det ena märkliga utspelet efter det andra så får det allvarliga och högst reella konsekvenser för oss alla.
Här uppstår ett val som jag jag försöker göra så aktivt som möjligt varje gång.
Vill jag vara en person som ser mig omkring och hittar något konkret som just jag kan göra för att motverka den värld Trump och hans gelikar vill se?
Vill jag vara en person som bara fyller mina flöden med arga utbrott över varenda skogstokig tweet?
Märk väl att detta inte är ett val mellan att säga vad man tycker offentligt och att hålla tyst. Det är ett val mellan att reellt stärka resiliensen mot mörka krafter och att bara ventilera ut sin personlig frustration. Säg för all del vad du tycker, men gör det med större mål och mening än dig själv.
För mig är valet enkelt. Rent krasst, läget både här hemma och ute i världen är så allvarligt att vi inte råd att lägga bandbredd på planlöst skränande. Vi måste göra sådant som spelar roll. ”På riktigt” som Ulf Kristersson brukar säga.
Vad spelar roll på riktigt?
Mycket mer än du tror. Om det är något jag lärt mig av alla seminarier och föreläsningar om kris- och krigsberedskap de senaste åren, så är det att till exempel engagemang är oerhört viktig. Du behöver inte ens engagera dig i en beredskapsorganisation för att göra nytta för mer än dig själv. Du kan engagera dig i ditt lokala fotbollslag eller rollspelsklubb. Du kan starta ett band eller byta frön med grannarna. Eller, varför inte gå med i facket?
De band som skapas när man gör saker tillsammans med andra människor är guld värda för samhällets generella välmående och motståndskraft. Det är inte för inte som Sveriges civilsamhälle ofta lyfts fram som en central beredskapsresurs av både MSB och andra. I ljuset av det kan det onekligen tyckas en smula märkligt att regeringen i en extremt osäker och orolig tid ändå väljer att slakta stödet till stora delar av civilsamhället. Men, men ... Det tar vi en annan dag.
En annan positiv bieffekt av att vi blandas med andra i alla dessa olika sammanhang är att det är lättare att för ett ögonblick ställa sig i någon annans skor om man har någon sorts vardaglig relation till varandra. Det är i alla fall min förhoppning. De senaste veckorna har den förhoppningen dock utmanats rejält.
Jag är bestört över hur mycket energi som lagts på att avfärda den rädsla som många människor med utländsk bakgrund uttryckt efter massmordet i Örebro. Tydligen är det dumt och ologiskt att känna sig rädd eftersom polisen inte kunnat slå fast ett motiv.
Argumentationen går något i stil med: ”Om en gärningsman inte lämnar ett tjockt rasistiskt manifest á la Breivik efter sig, så kan det vara en ren slump att han knallade in på en SFI-skola och mördade ett stort antal människor med utländsk bakgrund.” Det kan det vara, men en inte så vild gissning säger mig att motivtröskeln skulle vara betydligt lägre i de sociala flödena om gärningsmannen hette Ali, massmordet skedde på Skansen och de flesta offren var lintottiga närodlade svenskar. Låt oss inte låtsas som någon annat.
Jag vet inte vad som drev mördaren och det kommer kanske ingen av oss att någonsin få veta. Det spelar rent utredningstekniskt roll. Men, det spelar mindre roll på ett rent mänskligt plan. Om du har utländsk bakgrund, om brottsplatsen är en SFI-utbildning, om offren ser ut som du gör och det politiska samtalet de senaste åren mest handlat om vilket påstått samhällsproblem du utgör...
Tja, då är det väl inte så konstigt att du fylls av ett extra lager rädsla som infödda Svenne Bananer som jag har privilegiet att slippa undan, eller hur? Det är en nämligen en högst normal reaktion på en allt annat än normal händelse i en hårt polariserad tid. Något har brustit i samhällsbygget när detta inte längre är uppenbart för alla och envar. Eller, som Dr Stig Helmer i Lars von Triers tv-serie ”Riket” skulle ha sagt: ”Det begriper fan ta mig en pärlhöna!”
När hoppet vacklar gör jag som jag alltid gjort.
Jag tar spjärn i kulturen. Nyligen skrev jag en debattartikel i DN om det skriande behovet av att bygga kulturell välfärd. Det är ju trots allt ett av regeringsformens uttalade mål för den offentliga verksamheten och har så varit i femtio år, så bättre sent än aldrig, eller hur? Men, framför allt för att jag är absolut övertygad om kulturens kraft att föra oss samman.
I debattartikeln försökte jag sätta ord på vad som händer när vi lever i ett samhälle där makthavarna inte förstår vad de vidare konsekvenserna av att fjärma människor från kulturen är:
”Regeringen erkänner inte kulturkrisen, men pratar gärna om en del av den: läskrisen. Låt oss använda den för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.
Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.
Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”
Debattartikeln skrevs före massmordet, men den publicerades den nattsvarta morgonen efter. Kanske är det därför många läsare som hört av sig fastnat för just den här passagen. Behovet av att hitta tillbaka till varandra är stort.
Kulturell välfärd är naturligtvis inte det enda som behövs för att läka ett splittrat samhälle. Men, jag vet att kulturell välfärd är en absolut förutsättning för att det alls ska gå att läka bråddjupen som öppnats mellan oss.
Ingen av oss – inte du som läser det här och inte jag – kan stoppa Trump och hans techpojkar på egen hand. Vi kan inte heller stoppa en mördare som plötsligt dyket upp mitt ibland oss. Men, det finns saker vi kan göra.
Vi kan engagera oss. Vi kan stå en stund i en medmänniskas skor och få djupare insikter om oss själva och världen omkring oss. Vi kan dra våra strån till stacken för att skapa ett samhälle där varken antidemokratiska mörkermän eller deras farliga idéer trivs och kan slå rot.
Den makten måste vi utöva. I stort och smått. Varje dag.