Trobergs tankar #38: Mats Perssons outgrundliga korståg mot gangsterrappen
Arbetsmarknads- och integrationsministerns korståg mot gangsterrappen väcker frågor kring politiskt ansvar och kränkthet, den fria kulturen och galopperande historielöshet.
Jag har skrivit en del om vikten av att vårda det politiska hantverket på sistone, till exempel i GP. Där handlade det om att man från politiskt håll allt oftare låter politisk magkänsla gå före att lyssna på etablerad kompetens och erfarenhet i ordentliga utredningar och remissrundor. Men, det finns fler sätt att ägna sig åt tummen mitt i handen-politik. Häng på!
Mats Persson (L) är arbetsmarknads- och integrationsminister. Det är två ansvarsområden där det onekligen finns en hel del att göra. Sverige har i dag den högsta arbetslösheten på tio år (undataget pandemiåren) och segregationen och utanförskap ökar.
Det finns så klart också en hel del olika idéer om HUR det ska göras, men ATT det ska göras är vi nog alla skapligt eniga om. Därför blev jag en smula förvånad när Persson nyligen valde att lägga dessa båda viktiga ansvarsområden åt sidan för att i en text i DN meddela att han ”uppriktigt önskar” att han ”vore vår tids Siewert Öholm”. Ja, du läste tyvärr rätt.
Anledningen till denna outgrundliga prioritering är att Persson vill stoppa musikgenren gansterrap. Han skriver visserligen att han inte vill stoppa den, men eftersom han ägnar hela texten åt att lista alla skäl till varför han anser att den bör stoppas, så får man nog ändå anta att det är det han vill göra. Det är problematiskt av flera skäl.
4 skäl och en realitycheck
1. En minister bör prioritera sina faktiska ansvarsområden och inte lägga tid på att dagdrömma i DN om att vara vår tids Siewert Öholm. Det är möjligt att Persson tycker att hans kamp mot gangsterrappen ingår i hans ansvar som integrationsminister. Jag håller inte med, men om vi ändå ponerar att han har rätt, så torde det ändå finnas en lååång rad frågor som det är betydligt viktigare att lägga tid och energi på för att möta de utmaningar som finns.
2. En minister ska respektera principen om en armlängds avstånd och inte lägga sig i vilka artister som spelar var eller vilka priser de får av vem. Persson får naturligtvis tycka vad han vill hemma på kammaren, men att som politiker ge sig ut i offentligheten och peka ut en viss genre på det här sättet är både anmärkningsvärt och direkt olämpligt. Jag är inte överens med kulturministern om allt, men i frågan om vikten av att hålla på armslängden mellan politik och kultur är vi rörande eniga. Parisa Liljestrand borde ta en upplysningsfika med sin vilsne regeringskollega så att han får en möjlighet att förkovra sig i ämnet.
3. En minister måste kunna tåla och hantera kritik. Upprinnelsen till Perssons märkliga text i DN är att Lisa Magnusson i en krönika i samma tidning gjort den korrekta iakttagelsen att ministerns hetsjakt på gangsterrapparna är den bästa reklamen de kan få genom att indikera att Persson är ocool. Det måste så klart en krönikör få skriva och en minister måste kunna läsa det utan att bli kränkt. Om Persson inte klara det, så får han väl sätta på sig sin berömda skyddsväst nästa gång Magnusson eller någon annan fattar pennan. Det är hur som inte en krönikörs uppgift att klappa honom medhårs.
4. En minister får inte vara galopperande historielös. Det är de facto ganska svårt att hitta en musikstil som inte på ett eller annat sätt ansetts utgöra en fara för ungdomen när den var ny. Jazzen var farlig. Elvis rockhöfter var syndiga. Beatles långa pophår förfärade. Punken förebådade samhällskollapsen. Hårdrocken bar raka vägen till helvetet. (Hej, Siewert!) I dag skrattar vi åt allt detta. Vi kommer att skratta åt idén om att det var just gangsterrappen som fick unga män att gå med i gäng på 2020-talet också.
Men, vi vet också att det bakom hysterin mot dessa olika musikgenrer dolde sig en otrevlig cocktail av rasism och klassförakt. Det gör det naturligtvis även bakom hysterin mot gangsterrap. Oavsett om det är Perssons intention eller ej, så spär ministern ändå på detta med sin attack på genren.
Hur vore det om han fokuserade på de faktorer som faktiskt spelar roll för gängrekryteringen i stället? Det är ett väl beforskat område. Det är föga förvånande socioekonomiska och psykosociala faktorer som utgör gängens rekryteringsgrund, inte vissa typer av Spotifyspellistor.
“De är ju brottslingar som sjunger om våld för våldsbenägna fans!”
Om Persson läser det här – med eller utan skyddsväst – så kan man ana att han tänker något i stil med detta: ”De är ju brottslingar som sjunger om våld för våldsbenägna fans!” Nåja. Här är det på sin plats att flika in ett litet “inte alla gangsterrappare eller gangsterrappentusiaster”. Men, låt mig ändå bemöta detta på en gång.
Ja, de sjunger om våld. Det gör till exempel Madonna och Nick Cave också. Varför rasar Persson inte mot dem? Har han ens hört exempelvis ”Gang Bang” eller ”Stagger Lee”? Båda handlar om rått våld och slutar med vad som bäst kan beskrivas som regelrätta avrättningar. När Madonna körde ”Gang Bang” live avrättade hon sina dansare på löpande band i vad som bäst kan beskrivas som en vapen-, våld- och splatterfest över hela scenen (se på egen risk). Är det månne för att de inte råkar vara från Rinkeby som Madonna och Cave kommer undan kritiken?
Det är nämligen skillnad på folk och folk. Eller snarare i hur de tolkas. Den som råkar vara vit och privilegiad tolkas helt annorlunda än den som inte är det, till och med om man som både Madonna och Cave har en återkommande och väldokumenterad våldsvurm i sitt artisteri. En gansterrappare från förorten anses per automatik inspirera till våld, medan Madonna eller Cave så klart erbjuder konstnärliga samhällskommentarer som hjälper oss att bearbeta den hårda värld vi lever i. Jag skulle vilja påstå att de alla i själva verket ägnar sig åt det sistnämnda och att det i grunden är bra. Kulturens kanske viktigaste bidrag är – enligt mig – att vara en hjälpsam följeslagare genom livets toppar och dalar.
Och om kulturutövaren är en dokumenterad brottsling? Tja, kulturen är fylld av dokumenterade brottslingar som hyllas i parti och minut. Här är ett par som du kanske inte kände till. August Strindberg knuffade ner en kvinna för en trappa för att han misstänkte att hon var homosexuell. Att han faktiskt blev dömd för detta redan 1892 får nog anses vara något av en bedrift. Norman Mailer knivhögg 1960 sin första fru i ryggen och hindrade en vän från att hjälpa henne. Det var ett smärre under att hon överhuvudtaget överlevde. Har detta drabbat Strindbergs och Mailers eftermäle? Knappast. Och Cave och Madonna? Caves mångåriga drogmissbruk är väldokumenterat och Madonna har väl knappast stuckit under stol med att hon testat det mesta. Varken samhället eller publiken har vänt sig från dem.
Listan på stora och små brott i kulturvärlden är lång. Listan på de som fått sin karriär förstörd av sitt agerande är kort. Kort sagt, samhället tycks i stort vara bra på att skilja på konstnär och konstnärskap och det är bra. Vi kan göra helt andra personliga val kring vår kulturkonsumption (Hej då, Polanski!), men att samhället i stort förmår att lyfta blicken är viktigt.
Samhället ska självklart straffa konstnärer som begår brott. Lika självklart är det att samhället inte bestraffar hela konstnärskap – än mindre hela genrer – för att konstnärerna inte håller måttet ur ett moraliskt eller straffrättsligt perspektiv. Ett samhälle som börjar ägna sig åt sådant har slagit sig in på en farlig väg som riskerar att leda till framtida auktoritära bråddjup om ingen drar i den demokratiska handbromsen.
Slutligen …
Det finns ingenting som hindrar Mats Persson från att cosplaya Siewert Öholm och skapa spellistor garanterat fria från gangsterrap på sin fritid. Men, när jobbkostymen åker på, måste vi kunna lita på att han tar sig an arbetsmarknads- och integrationspolitikens många utmaningar med den politiska hantverksskicklighet som det anstår en minister. För är det en sak vi kan vara helt säkra på, så är det att varken arbetslösheten eller segregationen löser sig själv medan den ansvarige ministern är ute och slåss med väderkvarnar.