Trobergs tankar #39: Kulturen krisar med Liljestrands goda minne
Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i vårt svenska kulturarv medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen.
Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i vårt svenska kulturarv medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen.
Låter jag hård? Det är jag av ren nödvändighet. Visst kan man linda in både lägesbeskrivningen och kraven på vad som behöver göras i milda och lågmälda byråkratiska ordalag som inte rufsar till pälsen på någon. Problemet är bara att det uppenbarligen inte fungerar. Och under tiden blir krisen bara djupare. Unika kulturarv förstörs. Människor jobbar sönder sig. Allas vår grundlagstadgade rätt till kulturell välfärd lyser med sin frånvaro.
Vi lever i en tid där kopplingen mellan vad politiker säger och vad de faktiskt gör i många fall helt brustit. Kulturområdet är ett av de mest flagranta exemplen. Det finns ingen hejd på hur många fina ord och löften politiker kan ösa över kulturen, samtidigt som man ogenerat drar undan mattan för den. Därför kan vi inte längre utgå från det som sägs. Vi måste utgå från det som faktiskt görs – eller tyvärr snarare – inte görs.
För att inte framstå som en av de där tomma tunnorna som skramlar mest, så kommer jag nu att fylla min tunna med konkreta exempel. Häng på.
Många fina ord och lite verkstad.
När två klimataktivister nyligen bordade regalskeppet Vasa blev det med rätta ett jäkla liv. Kulturminister Parisa Liljestrand blev ”föbannad” över att någon tagit sig rätten att ”utöva aktivism på bekostnad av vårt gemensamma kulturarv.” Ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin, pratar visserligen aldrig om kultur, men han försitter aldrig heller en chans att läxa upp folk, så självklart for även han i taket över tilltaget på ”en av våra mest betydelsefulla kulturskatter.”
Det är naturligtvis extremt olämpligt att traska ombord på ett snart 400 år gammalt skepp. Det finns all anledning att vara förbannad över det. Det finns betydligt bättre sätt att ägna sig åt opinionsbildning. Ministrarnas omsorg om det svenska kulturarvet klingar dock mer än lovligt falsk.
Det mest omedelbara hotet mot Vasa är nämligen inte dessa två klimataktivister. Det är att skeppet återigen drabbats av slagsida och akut behöver ny stöttning för att inte kollapsa under sin egen tyngd.
Den nya stöttningen beräknas kosta drygt 200 miljoner kronor. I skrivande stund har museet med hårt arbete lyckats samla in cirka 10 procent av det – 20 miljoner kronor. Det är nedslående, särskilt för kulturministern som just nu predikar den privata finansieringen av kulturens evangelium med en sällan skådad iver.
Vasa torde vara ett av de mest prestigefyllda kulturarven vi har och därmed också ha störst möjlighet att locka privat finansiering. Kungliga Operans renovering, ett annat prestigeprojekt ur sponsringshänseende, lyckades dock inte heller dra in mer än drygt 10 procent av den totala kostnaden med privata pengar. De påvra resultaten borde stämma till viss politisk eftertanke. Det är inget fel på privat finansiering, men det är grädde på moset, inte något att bygga vår kulturella välfärd med.
Vasamuseets överintendent Lars Amréus säger i Magasin K visserligen att man inte vill ”springa till regeringen och bara be om mer pengar” och det är absolut lovvärt. Men, vore det helt orimligt att tänka sig att regeringen självmant skulle sträcka ut en stöttande hand till Vasa? Naturligtvis inte. Det vore – om inte annat – en perfekt födelsedagspresent till den stundande 400-årsdagen.
Om hälften av den glöd som Liljestrand och Bohlin uppvisar för Vasa i fallet med de två klimataktivisterna vore genuin, så vore detta en absolut no-brainer. Men, även om kulturarv inte tycks väcka någon äkta glöd i ministrarna, så har ju regalskeppet andra talanger som de borde uppskatta. Vasa må vara lite skröplig, men det hindrar henne inte från att varje år flitigt bidra till Stockholms ekonomi. Hon är nämligen inte bara ett svenskt kulturarv. Hon är världsunik och lockar varje år horder av turister till huvudstaden. Turister som bor, äter och roar sig i stan.
Problemet är bara att den regering som Liljestrand och Bohlin är en del av – när det väl kommer till kritan – inte bryr sig särskilt mycket om kulturen eller regeringsformens mål om kulturell välfärd. Kulturkanonprojektet är tom signalpolitik för att göra Sverigedemokraterna glada. Projektet har dessutom lyckats med det helt osannolika konststycket att kapsejsa redan före sin jungfrufärd. Och den privata finansieringen? Tja, kultursektorn har jobbat med att locka privat finansiering i under lång tid. Det är inget nytt. Men, trots hårt arbete är resultatet varierande. För vissa projekt fungerar det bättre än andra, men för löpande verksamhet fungerar det inte alls.
Mecenater av olika slag är helt enkelt inte lika sugna att öppna plånboken i verkligheten som de är i kulturministerns önskedrömmar. Det går säkert att hitta fler incitament än de som finns i dag, men det är naivt att tro att deras plånböcker någonsin kommer att stå på vid gavel för kulturen – särskilt inte för att betala allt det som är helt nödvändigt, men som inte syns och ger cred.
Vasa är ett exempel på där ord och politisk handling går stick i stäv. Gravplundringen i Anundshög för några dagar sedan är ett annat. Kulturministern kallar den ”ett svek mot medborgarna i Sverige.” Det är det så klart. Men, kulturarv förstörs varje dag på grund av den kulturpolitik hon själv företräder.
Kulturkrisen kulturministern vägrar tala om
Kultursektorns olika delar har under flera års tid larmat och gjort kulturministern uppmärksam på att kulturen befinner sig i en akut kris. Man är underfinansierad, underbemannad och överlastad. Det har kulturministern valt att bemöta med att ”skämta” med (läs: ”läxa upp”) en inbillad ”bortskämd kulturelit” fylld av vad hennes statssekreterare Karin Svanborg Sjövall föraktfullt kallar ”gråterskor”. Ursäkta?!
Kulturministern har ännu inte ställt upp på en enda intervju med anledning av den pågående kulturkrisen. Fackförbundet DIK presenterade i veckan en ny museirapport som visar att 9 av 10 museianställda säger att deras verksamhet inte har resurser nog att utföra sitt uppdrag. Det innebär att de tvingas prioritera ned samlingsvård och bidrag till forskning och kunskapsbyggnad. De har inte heller resurser att hantera de utmaningar som ett hårt polariserat samhälle innebär. Var fjärde anger att deras museum väljer bort ”svåra” ämnen som rasism, jämställdhet, hbtq, klimat och demokrati.
Det innebär att vårt gemensamma kulturarv och kollektiva minne sakta men säkert förstörs. Den självcensur som uppstår i resursbristens kölvatten är dessutom en demokratihotande utveckling. Det är mycket allvarligt, en akut kris. Men, inget av detta ville kulturministern kommentera ordentligt. Inte i TV4 och inte i SVT Kulturnyheterna. Hon skickade bara en kort skriftlig kommentar till SVT om att hon "inte håller med om beskrivningen av en kris när museibesöken tvärtom ökar."
Det är ett nonsenssvar. Kulturen krisar inte på grund av att folket sviker den. Det gör de nämligen inte. Kulturen krisar för att politiken sviker den – om och om igen.
Det svenska folket älskar sina museer och besöker dem mer än gärna. Det är fantastiskt. Det bör uppmuntras. Men, fler besök innebär också ökade kostnader och det vet naturligtvis kulturministern. Hon försöker bara blanda bort korten. Vad hon borde göra är att ta kulturkrisen på allvar, till exempel genom att inte låta även nästa års kulturbudget slå ännu bottenrekord. Sedan vore det ju uppfriskande om hon vågade ta en intervju på temat.
Om kriget kommer
Den svenska kulturkrisen är ett faktum till vardags. Men, låt oss skruva upp temperaturen lite. Säkerhetsläget är det sämsta sedan det andra världskriget. Hur står sig en kultursektor som är på knä i fredstid om kriget kommer? Inte särskilt väl.
I krig förstörs museer, bibliotek och annat kulturarv medvetet och systematiskt. Det är – vid sidan om direkta fysiska angrepp på människor – ett av de mest effektiva sätten att orsaka maximal skada, att bräcka folksjälen. Det är som om det inte räckte att krossa samtiden och slå sönder framtiden, man rycker dessutom upp dåtiden med rötterna. Vi har sett det genom hela historien. I dag ser vi det i förfärande realtid i Gaza, Ukraina och andra krigsdrabbade områden runt om i världen.
I Sverige har vi varit lyckligt förskonade från den typen av förstörelse, men det är ingen garanti för framtiden. Det pågår beredskapsplanering runt om i kultursektorn, men när man inte har resurser nog att klara den dagliga verksamheten blir möjligheterna att planera för en stark framtid i krig i realiteten mycket små.
Man kan naturligtvis argumentera mot mer resurser till kulturen baserat på att det i ett så uselt säkerhetsläge finns många andra hål att stoppa pengarna i. Det finns det alltid. Det är dock uppenbart att kulturen – särskilt i kris och krigstid – fyller hål i den mänskliga själen, hjälper henne att stå ut, att leva och inte bara överleva. I Ukraina är teaterbiljeterna under brinnande krig utsålda flera månader i förväg. Kulturen erbjuder en viktig känsla av normalitet i ett högst onormalt tillstånd. Det är också just därför det är så populärt att systematiskt förstöra den.
Och nu då?
Kultursektorn har varit underfinansierad under lång tid och under flera olika regeringar. Den sittande regeringen har slagit bottenrekord i kulturbudget efter kulturbudget. Det är ingen slump. Kulturministern har varit mycket tydlig med att regeringen prioriterat annat och att hon är helt okej med det. Statsminister Ulf Kristersson talar aldrig om kulturpolitik. Eller, nästan aldrig. Han medgav att kulturens roll i beredskapen var ”ett intressant perspektiv” när ordföranden för kulturutskottet Mats Berglund (mp) pressade honom i riksdagens plenisal. Men, mer än så blev det inte.
Regeringen bryr sig inte om kulturkrisen och är inte beredda att axla något ansvar för den. Om de gjorde det, så skulle den förda kulturpolitiken se annorlunda ut. Och nästa regeringen? Det kommer att bli upp till bevis för den med oavsett vilka partier som ingår i den. Upp till bevis, inte bara i fina ord och tomma löften, utan i konkret handling. Kultursektorn har visserligen inte haft sötebrödsdagar under någon regering. Den snabba negativa utveckling vi ser nu är dock exceptionellt.
Regeringsformen slår fast att kulturell välfärd är ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. Det har det varit i över femtio år. Det är något varje kulturminister och regeringen måste förhålla sig till, vare sig de vill eller ej. Privat finansiering är i sig inte dåligt, men grunden till kulturell välfärd måste vila på ett stadigare fundament än så. Det är mer än lovligt naivt att tro att en svensk kulturkanon och privata donationer skulle kunna fylla de hål som uppstår när man låter museer och andra centrala kulturverksamheter dö svältdöden.
Kulturministern blir ”förbannad” av två klimataktivister på Vasa och anser att en gravplundring i Anundshög är ”ett svek mot medborgarna i Sverige”. Absolut. Jag håller med. Men, hur i hela friden kan hon då samtidigt försvara den svenska kulturpolitiken anno 2025?
Kulturarv förstörs nämligen inte bara av oaktsamma aktivister, tjuvar eller hastigt, dramatiskt och av ren illvilja i krig. Det förstörs också – om än långsammare – av politisk arrogans och ointresse. Det sker nu. I Sverige. Med kulturministerns goda minne.