Trobergs tankar #4: Kan inte folk tänka på barnen?!
Kan inte folk tänka på barnen - på riktigt - istället för att använda dem som slagträ för att stoppa prideparader, sagostunder, regnbågshyllor, transkollon och annat som räddar deras liv?
Trobergs tankar #4 är här! Den här veckan är det dags att dyka ner i "uncanny valley" och fundera på vilken känslomässig relation du har till tekniken omkring dig. Sedan utropar jag: "Kan inte folk tänka på barnen?!" och berättar hur det var att vara hbtq-barn/ungdom innan alla Prideparader, Drag Queen Story Hour, regnbågshyllor och transkollon. En liten hint: Inte så jäkla kul. Sist, men inte minst, en stilstudie i politiskt kunskapsförakt signerad Björn Söder och Alexander Christiansson.
Glöm inte att peta in dina egna tankar i kommentarerna. Nyhetsbrevet heter visserligen "Trobergs tankar", men något måste det ju heta. Låt det inte avskräcka dig. Jag är mycket nyfiken på dina tankar. Kommunikation är ju bäst när den går år båda hållen.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
AI, AI, AI, det bultar och det bankar.
Kan inte folk tänka på barnen?!
Politiskt kunskapsförakt in action.
Onwards and upwards!
1. AI, AI, AI, det bultar och det bankar.
I tidigare nyhetsbrev har jag nosat lite lätt på AI-frågan och introducerat begreppet AI-generad. Nu är det dags att bli lite mer visionär och stretcha hjärnan riktigt ordentligt. Låt oss börja något eller några årtionden bort - det beror på vem man frågar - med AGI.
AGI står för Artificial General Intelligence och beskriver en AI som fullt ut kan förstå och lära sig samma intellektuella uppgifter som en människa kan. En AGI är lika eller mer kapabel än en mänsklig hjärna. Kort sagt, betydligt mer utvecklad och invecklad än ChatGPT och alla de andra AI-tjänster som redan fått debattörer världen över att prata om världens undergång.
Ett återkommande skav som dyker upp i text efter text om AI i allmänhet och AGI i synnerhet är den mänskliga oviljan att spela andrafiol. Vi vill gärna vara unika. Vi tycker inte om konkurrens i det vi upplever vara våra paradgrenar, speciellt inte av maskiner. Den som tvivlar på det kan med fördel läsa Eric Roséns rätt uppskruvade text i Aftonbladet om hur han vill gå loss med ett basebollträ på varenda AI han ser. (Jag återkommer till den texten i nästa nyhetsbrev. Inställningen till AI som kulturskapare är ju i sig ett mycket intressant ämne.)
Ännu värre blir det om den artificiella intelligensen dessutom huserar i en människolik kropp. Då hamnar vi raskt i "uncanny valley", det vill säga att vi upplever ett visst obehag inför den människolika artificiella kroppen. Den är som vår egen kropp, men ändå inte och det skapar någon sorts disonans i oss.
Begreppet "uncanny valley" myntades av professor Masahiro Mori vid Tokyo Institute of Technology redan 1970. Senare forskning indikerar att kulturell bakgrund till viss del kan påverka graden av obehag man upplever inför en artificiell kropp. Till exempel hör själen enligt kristen tradition hemma i den mänskliga kroppen, medan shintoismen har en vidare tolkning där inte bara människan utan även saker kan anses vara besjälade i någon form. (Föga anade väl förresten någon att den shintoistiska världsbilden skulle få sitt genomslag i västvärlden först med Mari Kondos städtips och uppmaningar att bara hålla fast vid sådant som "sparks joy".) Det skulle i så fall kunna innebära att de som är uppvuxna i en kristen tradition faller djupare ned i "uncanny valley" än vad de som vuxit upp i en shintoistisk tradition gör. Det skulle också kunna vara en förklaring till varför just Japan var tidigt ute med att utveckla robotar med mänskliga drag och att ge dem "mjuka" arbetsuppgifter, till exempel som sällskapsrobotar på äldreboenden och barnsjukhus.
Faktum är att vi människor är rätt bra på att hysa starka känslor för döda ting. Just nu åker Buffy (min bil) in och ut på verkstaden. Varje gång jag lämnar in henne ber jag dem oroligt att ta väl hand om henne när jag ger dem nyckeln. En kollega oroar sig för att stackars Stig (familjens robotgräsklippare) sjunger på sista refrängen, men hoppas att han "ska få uppleva en sommar till". Vi förmänskligar saker hela tiden. Att ge sin bil eller gräsklippare ett namn tyder på en viss känslomässig bindning, även om det - än så länge - är en ensidig historia.
Om du tänker att jag och min kollega har någon sorts känslomässig störning för att vi bryr oss om våra mekaniska vänner, så har du antagligen fel och borde se dig i spegeln. Eller som den engelska författaren Jeanette Winterson konstaterar i sitt TED Talk om AI: "Any of you who ever fell in love with your teddy bear, which is all of you, know what it's like to have an intense relationship with a non-biological lifeform."
Ponera sedan att saken du haft en ensidig känslomässig relation till plötsligt kan ge dig feedback, kanske till och med besvara dina känslor. Alla känslor, även de mest innerliga, är ju till syvende och sist bara elektriska signaler, så varför inte? När vi kommit dit tror jag inte att det skulle ligga en AGI i fatet att dessutom se ut som och agera som en människa. Jag tror snarare att det skulle hjälpa till att överbrygga glappet mellan oss. (Och nej, jag tänker inte på sexbots nu. Den diskussionen tar vi en annan gång. Händerna på täcket, folks.) Om några årtionden kanske du har både AGI-kompisar och AGI-kolleger utan att du överhuvudtaget reflekterar så mycket över det speciella i det. Invanda mönster går att förändra.
Låt oss så slutligen stretcha hjärnan ännu mer och ta det hela ytterligare ett steg in i framtiden. Om en sak utvecklas så att den får ett självständigt medvetande har den då inte, oavsett vilken kroppslig förpackning den har, upphört att vara en sak och blivit ett nytt slags liv? Det vi i dag betraktar som teknisk utveckling kan faktiskt vara det första fröet till en ny livsform i en inte allför fjärran framtid. Om det sker kommer vår etik och moral att utmanas som aldrig förr. Vi får sannerligen hoppas att man inte hunnit montera ned de humaniora vetenskaperna helt tills dess, för vi kommer att behöva dem mer än någonsin för att kunna bena ut vår nya verklighet. Mänsklighetens track record vad det gäller relationen till andra livsformen - och för all del också till vår egen - är inte direkt något att hänga i julgranen.
2. Kan inte folk tänka på barnen?!
Med risk för att låta som en amerikansk frikyrkopastors fru, så vill jag bara säga: "Kan inte folk tänka på barnen?!"
Jag är född 1974. Det betyder att min barndom och ungdom utspelade sig före Prideparader, Drag Queen Story Hour, regnbågshyllor och Transkollon. Jag kan med 100 procents säkerhet säga att livet som babydyke hade varit betydligt mycket roligare och mer hälsosamt om allt det där hade funnits under min uppväxt. Det är inte speciellt nyttigt att inte kunna se sig själv och sina egna erfarenheter avspeglas någonstans i omvärlden. Självklart fanns det små spegelskärvor här och där, men man fick banne mig bli sin alldeles egna Sherlock Holmes för att hitta dem.
Prideparader fanns det inga. Homosar i vardagen var som albinoälgar - mytomspunna och svårfångade. Flator hade hockeyfrillor, det visste alla, så det kunde man spana efter. Men, det var en högst osäker metod, då mina formativa år utspelade sig 1985-1995, det vill säga när hårmodet var gräsligt och hockeyfrillorna stod som spön i backen. Det fanns inte många homosar på teve heller. De som fanns tenderade att dö så snart de vågade sig på att vara lyckliga. Well, ungefär som nu alltså, fast ännu värre.
Vad det gällde sagor så var det också kört. Prinsessor pussade på grodor som uteslutande blev prinsar. Jag hittade inte fram till "The Happy Prince" av Oscar Wilde förrän jag var mycket äldre och även om jag hade gjort det så krävs det åtminstone ett par terminer litteraturvetenskap för att skala den litterära homolöken. (Men, tack i alla fall fantastiske Oscar!)
Utan bibliotekens regnbågshyllor förpassades vi till ett veritabelt detektivarbete för att hitta oss själva och våra erfarenheter i litteraturen. Att fråga en bibliotekarie fanns inte på kartan. Jag vågade inte be dem om hjälp, eftersom jag av outgrundlig anledning länge levde i tron om att de skulle ringa hem till mina föräldrar och triumferande rapportera om vilka skandalösa böcker jag letade efter. I stället hasade jag runt hyllorna och plockade ut böcker på måfå tills något intressant dök upp. Jag är evigt tacksam över att jag inte är så systematiskt lagd. Om jag letat från A-Ö skulle jag väl fortfarande inte ha hunnit fram till Stenberg, Winterson och Woolf. Hemska tanke.
Och transkollon... Om homosar i vardagen var som albinoälgar, så var transpersoner som enhörningar. Eller inte ens det. De existerade varken i vardagen eller i tankevärlden. I verkligheten fanns de ju så klart någonstans, men ännu längre intryckta i garderoben än vad jag och de andra hemliga homosarna var. Tänk om det funnits transkollon ändå. Jag misstänker att vi inte skulle ha behövt förlora så många av dem då.
Så, ja. Kan inte folk tänka på barnen - på riktigt - istället för att använda dem som slagträ för att stoppa prideparader, sagostunder, regnbågshyllor, transkollon och annat som räddar deras liv?
3. Politiskt kunskapsförakt in action.
För någon vecka sedan frågade 106 kulturarvsarbetare på Aftonbladet Debatt Björn Söder (Sd) vad det svenska kulturarvet innebär för honom. Det är en högst berättigad fråga, eftersom han har varit ute och vevat om kulturarvet utan att bringa någon klarhet i vad han egentligen menar. Det är naturligtvis problematiskt, speciellt för de som är satta att ta hand om vårt kulturarv. De måste ju liksom veta vad det är han och andra politiker egentligen vill att de ska göra. Som hjälp på traven gav de både konkreta exempel:
"Är det våra medeltida kyrkor som byggts av byggmästare och hantverkare från Italien, Tyskland, Frankrike och Danmark? Är det den knuttimrade stugan vars stockar sammanfogats med tekniker som är ett resultat av generationers kunskapsutbyte mellan vandrande hantverkare från hela Europa?"
... och lite konstruktiv feedback på Sverigedemokraternas försök att fånga det svenska kulturarvet i "Sverigehuset" - ett rött typhus med vita knutar som man vill att alla ska få bygga utan bygglov:
"Den röda stugan som idé symboliserar ett fruset ögonblick i tiden – en tid, en landsbygd, en samhällsklass, en religion, en etnicitet. Det är en symbol som passar mycket bra på bild men som är en grov generalisering av vår historia."
Om jag vore Söder - vilket jag nu inte är - hade jag, åtminstone för syns skull, försökt blidka frågeställarna en smula. Möjligheten fanns. Men, inte då. Istället valde Söder att tillsammans med sitt partis kulturpolitiske talesperson, Alexander Christiansson, ta tillfället i akt att försöka mästra de 106 kulturarvsarbetarna. På deras egen planhalva...
"Sverigedemokraternas kulturpolitik har sin grund i det svenska kulturarvet, och ni som kulturvårdsarbetare borde vara medvetna om att det svenska kulturarvet ständigt behöver vårdas, bevaras och föras vidare till kommande generationer."
Sådär ser kunskapsföraktets fula nuna ut. Söder och Christiansson verkar på allvar faktiskt tro att de trots alt är lite bättre på kulturarv än de som både skaffat sig en mångårig och relevant akademisk utbildning på området och som dessutom arbetar med det varje dag. Man kan också ana en viss frustration över att alla dessa kulturarvsarbetare inte snällt och okritiskt tackar och tar emot Sverigedemokraternas intåg på kulturarvsfronten. De borde ju vara tacksamma! De borde åtminstone inte skriva sådant här i Aftonbladet:
"Det är mycket problematiskt att ett av Sveriges största partier skamlöst driver en kulturpolitik där kulturarvet används som slagträ i en politisk debatt som strävar efter att piska upp fosterlandskärlek. Det är en fördummande förenkling som vi i branschen har lämnat bakom oss för decennier sedan."
Men, det skrev de. Och de har ju rätt. Och vad ska man säga om Söder och Christianssons debattinsats? Nå, det kräver sannerligen ett alldeles speciellt kynne för att inför den samlade expertis och erfarenhet som 106 kulturarvsarbetare utgör ändå så orubbligt och ogenerat slå vakt rätten till sin egen fåfänga okunskap.