Trobergs tankar #43: Regeringen gömmer sig i kanonröken
Kulturkanonen är här. Vann rätt låt? Det är helt ointressant. Den viktigaste kulturpolitiska frågan är en helt annan.
Så var den svenska kulturkanonen här. Man behöver ingen kristallkula för att inse att det nu kommer att följa ett obligatoriskt melodifestivalsgnabb om huruvida rätt låt vann. Det är lika oundvikligt som ointressant. Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand kommer så klart att kalla det för ”viktiga samtal om svensk kultur” eller något sådant. Låt dig inte förvillas. Detta är verkligen inte det viktiga kultursamtal vi behöver ha. Därför kommer jag heller aldrig att säga något om det urval som presenterats. Eller jo. Jag kommer att säga en enda sak om ett av verken, men jag spar det till slutet av den här texten. Häng på!
Med kulturkanonen har regeringen snällt levererat på ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna. Den är i grunden ett nationalistiskt uppfostringsprojekt och har sedan starten omgärdats av kaos och splittring. Regeringens kulturbudget slår bottenrekord år efter år. Vi befinner oss i en djup och eskalerande kulturkris. Kultursektorns behov är så många och en kulturkanon uppfyller inte ett enda av dem.
Därför handlar det viktigaste samtalet om svensk kultur inte alls om kulturkanonen. Det handlar om hur vi kan ta oss ur kulturkrisen genom att äntligen börja bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden.
Facket DIK:s medlemmar arbetar i bibliotek, museer, arkiv, kulturhus och en rad andra kulturella verksamheter runt om i landet. Vi för en pågående dialog med många organisationer verksamma i kultursektorns alla delar. Vill man veta vad man där tycker om kulturkanonen och om hur det kulturella ekosystemet mår, så är det bara att fråga oss. Det har kulturministern inte gjort, men jag är övertygad om att våra signaler surrat runt irriterande som en fet sommarfluga i kulturdepartementets korridorer. Och för er som undrar: kulturkanonen skrattar man och skakar på huvudet åt och kring det kulturella ekosystemets diagnos råder det konsensus. Det ser dystert ut.
Kultursektorn har i decennier sakta men säkert monterats ned. Under Liljestrands styre har förfallet eskalerat. Gränsen är för längesedan nådd. Verksamheter runt om i landet läggs ner en efter en. De som inte redan försvunnit går på knäna. Kulturbudgetarna slår ständiga bottenrekord. Till detta bör också läggas de kraftiga nedskärningarna av anslagen till studieförbund och andra civilsamhällesorganisationer, som rycker undan mattan för deras kulturverksamhet. Nationellt, regionalt och kommunalt – situationen är densamma. Det är detta vi måste prata om.
Regeringen erkänner inte kulturkrisen, men de pratar gärna om en del av den: läskrisen. Därför tänker jag återanvända ett exempel jag tidigare lyft på DN Debatt. Där skrev jag:
”Låt oss använda läskrisen för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.
Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.
Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”
En kulturkanon står helt maktlös inför kulturkrisen. Även om man, som utredarna gör, väljer att tumma på principen om en armlängds avstånd genom att föreslå att kanonen ska tvingas in i skolor och museer och (får man förmoda även om det är otydligt i förslaget) bibliotek. I bästa fall uppnår kanonen ingenting. I värsta fall tillåts den fortsätta stjäla fokus, energi och pengar från den långt viktigare frågan om hur vi tar oss ur kulturkrisen och bygga kulturell välfärd.
Kulturministern har jobbat hårt för att sälja in kanonen som ett inkluderande integrationsprojekt. Ändå verkar hon blind för det faktum att det redan finns massor med kompetens och erfarenhet i att möta människor med kultur där de är och utifrån deras särskilda behov ute på skolor, bibliotek, museer, kulturhus, teatrar och andra kulturverksamheter runt om i landet.
Det behövs ingen kanon. Vi behöver bara ge kulturarbetarna och de verksamheter de arbetar i en sportslig chans att göra sitt jobb. Regeringen har aviserats ett reformutrymme på 80 miljarder i höstbudgeten. Hur vore det att lägga en del av den kakan på den kulturella välfärden? Tillgången till och möjligheten att utöva kultur under livets alla skeenden är inte en lyx. Det är en förutsättning för ett gott liv.
Och vad var då den där enda saken jag ville säga om själva urvalet? Bara detta: Det är mycket bra att 1974 års regeringsform finns med. Det kanske inspirerar kulturministern att läsa den. Det är nämligen där det står att kulturell välfärd är ett av målen för den offentliga verksamheten. Det är dags att börja jobba mot det målet. På riktigt. Det går trots allt inte att ducka grundlagen genom att gömma sig i kanonröken i all oändlighet.