Trobergs tankar #44: Kulturbudgeten - mycket väsen för ingenting

Aldrig har väl så mycket sagts om så lite pengar. Några får kaffepengar för uppgifter som är långt större än anslagen man får för att utföra dem. De flesta kommer att få neddragningar.

Skriet av Edward Munch.

Kulturminister Parisa Liljestrand har presenterat regeringens nya kulturbudget. Hon säger att hon är “stolt och nöjd” över den. Kul för henne. I kultursektorn är det inte många som är glada. Det undgår ingen att kulturbudgeten bara blir en mindre och mindre del av statsbudgeten och att regeringen varje år mest flyttar runt småslantar mellan olika “satsningar”. Några nya pengar att kommer det egentligen inte in.

Ja, i alla fall inte om man - som man ju måste - tar hänsyn till inflation, ökade kostnader och bredare uppdrag. Men, för alla som såg kulturministerns presskonferens är det dock uppenbart att ministern gärna ser att vi inte tar sådana världsliga ting i beaktande när vi recenserar kulturbudgeten. Just därför måste vi göra det. Häng på.

Den svenska kulturpolitiken är som att stå vid sidan och se ett tåg långsamt krascha in i kultursektorn, medan kulturministern och regeringen har fikapaus i bistrovagnen. 2026 års statliga kulturbudget är här och regeringen fortsätter på inslagen linje. Det grundlagsstadgade målet om kulturell välfärd ignoreras helt till förmån för kreativ bokföring, klåfingrig detaljstyrning och önskedrömmar.

Kulturbudgetens andel av statens totala budget slår återigen bottenrekord. I år är andelen blott 0,62 procent, enligt en uträkning som Magasin K gjort. Det är den lägsta andelen på tjugosex år. Det ser naturligtvis illa ut för regeringen, så kulturministern kommer naturligtvis att säga det hon alltid säger, att budgeten ökat. Nu med drygt 315 miljoner kronor – i nominella tal.

Problemet med nominella tal är att de inte alls tar hänsyn till yttre omständigheter som exempelvis den tidvis skenande inflationen eller ökade krav. 1974 var medellönen för kommunanställda, enligt SCB, 3 284 kronor. 2024 var den 36 100 kronor. Ingen, inte heller Liljestrand, skulle med hedern i behåll kunna påstå att det innebär att kommunanställda i dag har elva gånger högre köpkraft.

Vill man följa kulturbudgetens utveckling är det därför bättre att ställa den i relation till den totala statsbudgeten. Då får man ett jämförelsetal vars nyttovärde inte bara handlar om att få regeringens rekordlåga kulturbudgetar att framstå som större än vad de är.

Ute i verkligheten är situationen akut – nationellt, regionalt och kommunalt. Sverige befinner sig i en kulturkris. Regeringen hade kunnat visa vägen genom breda och långsiktiga satsningar, men återigen väljer man att ställa kulturen på undantag. Det kommer också att sätta en löjligt låg ribba för kulturpolitiken ute i regioner och kommuner. I slutänden är det klass 5b:s museibesök som ställs in, Berits biblioteksfilial som läggs ned och Alis teaterbesök som inte blir av.

Våra folkbibliotek och museer är redan så gravt underfinansierade att fler än nio av tio av de som arbetar där uppger att de inte längre kan utföra sitt lagstadgade uppdrag. (DIK:s senaste biblioteksrapport och museirapport.) Dessutom har folkbildningen, som är en kulturbärare av rang, slaktats.

Utan ett brett och långsiktigt resurslyft för hela kultursektorn är dessa och andra verksamheters möjligheter att tillgodogöra sig regeringens lika modesta som detaljstyrda punktinsatser mycket små.

Regeringen och Sverigedemokraterna gjorde i helgen, i ett något oklart debattinlägg, ett stort nummer av att 10 miljoner kronor av årets budget ska gå till fyra centrala stiftelsemuseer och till en utredning om museikort. Det är lovvärda initiativ, men aldrig har väl så mycket sagts om så lite pengar på debattplats. 10 miljoner är i statsbudgetsammanhang inte ens kaffepengar.

Regeringen flaggar på samma sätt gärna upp de punktinsatser man gjort för att bekämpa läskrisen, dels genom en fördubbling av anslagen till folkbibliotekens läsfrämjande insatser, dels genom särskilda anslag för inköp av skönlitteratur i skolan. Det ser bra ut, men bara om man kisar med ögonen.

Först skrotade man helt satsningen Stärkta bibliotek som mellan åren 2018–2023 delade ut mellan 73 och 225 miljoner om året till sådant som biblioteken identifierat att det fanns ett behov av. Efter att man nollat anslagen sköt man till blygsamma 40 miljoner till riktade läsfrämjande insatser. Nu dubblar man dessa till 80 miljoner. I realiteten har man alltså långt mer än halverat det extra stödet till folkbiblioteken.

Man har dessutom bakbundit biblioteken genom att kraftigt begränsa vad pengarna kan användas till. Eftersom folkbiblioteken saknar ekonomiska förutsättningar att ens utföra sitt lagstadgade uppdrag, så är risken stor att de öronmärkta miljonerna till läsfrämjande brinner inne.

Regeringen måste formulera vad man anser att regeringsformens mål om kulturell välfärd innebär i praktiken. Det duger inte att strypa anslagen och kalla det för satsningar. Det duger inte heller att dutta ut kaffepengar och klåfingrigt detaljstyra exakt hur varje krona ska användas ute i verksamheterna i stället för att lita på att kompetensen där vet vilka behov som är störst. Det duger sannerligen inte heller att önskedrömma om att en svensk kulturkanon eller privata finansiärer ska rida in på varsin vit springare och befria regeringen från ansvaret att lösa kulturkrisen.

Ett absolut minimum för den kulturella välfärden måste ju vara att alla får likvärdig tillgång till och möjlighet att aktivt delta i kulturella upplevelser genom hela livet. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt måste kulturella grundpelare, som till exempel skolbibliotek, kulturskolan, folkbibliotek, museer och teatrar, få en realistisk möjlighet att kunna utföra sitt uppdrag. Det kräver stärkta och långsiktiga resurser över hela brädet. Det kräver att man faktiskt litar på den kompetens som finns ute i verksamheterna och inte detaljstyr dem in absurdum genom att flytta runt löjligt små budgetposter år efter år.

Kulturkrisen har inte uppstått ur intet, utan ur oansvariga politiska val av denna och tidigare regeringar. En regering – oavsett färg – måste ha högre ambitioner för den grundlagsstadgade kulturella välfärden än den påvra verklighet som rapport efter rapport nu blottlägger. Det avgör hur gott helt vanliga människor – som eleverna i klass 5b, Berit och Ali – kan leva sina liv. Det är ingen liten sak.

Men, allt är inte öken. Man har sänkt den där märkliga dansmomsen från 25 procent till 6 procent. Det är ju rimligt att dans, teater, opera och konserter har samma moms. Nu håller jag alla mina tummar för att Moderaternas instagraminlägg om det hela inte bara var ett skojsigt tilltag, utan ett löfte.

Ut med Ulf Kristerz i folkparkerna, säger jag. Regeringen behöver träffa alla vanlisar som älskar sin kultur och vill ha den kvar. Det finns så många berättelser därute bland de som befinner sig mycket långt bort från både kulturkanontramset och alla de där mecenaterna som inte står på kö. Det är berättelser som regeringen måste lyssna på.