Trobergs tankar #45: Regeringen kastar bort det som är vår dunderhonung i krigstid
Folk och försvars rikskonferens gav mig ny kunskap och nya insikter, men också en enorm frustration över att regeringen aktivt monterar ned Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel.
Jag har varit på Folk och försvars eminenta rikskonferens i Sälen. Därifrån tar jag med mig ny kunskap och nya insikter. Jag tar också med mig en enorm frustration över att regeringen aktivt och med förfärande hastighet monterar ned Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel. Läs mer om det här. Och, som alltid, glöm inte att dela och prenumerera. Häng på!
Efter Folk och försvars rikskonferens i Sälen är det glasklart vilka hot Sverige står inför. Det är också tydligt vilket ansvar och vilka behov det militära försvaret och den svenska vapenindustrin har. Ministrar har snubblat över varandra i sin iver att berätta om hur man arbetar för att tillgodose dessa behov, för att värna vårt land. Dessvärre lämnar man – som det heter i sådana här sammanhang – flanken helt fri. Det gör Sverige sårbart.
Möjligheten att försvara ett land militärt vilar – som flera av talarna också lyfte – till syvende och sist på folkets försvarsvilja. Den kan inte kommenderas fram, inte ens med rallarsvingar från en övertaggad minister Carl-Oskar Bohlin à la rikskonferensen 2024. Nej, den växer fram ur de vardagliga band vi har till våra medmänniskor – ur gemenskap.
Det innebär i klarspråk att bokklubbar, studiecirklar, fotbollslag, församlingar, surdegsklubbar, byalag och EPA-häng är Sveriges kanske största försvarspolitiska fördel i en alltmer otrygg värld. Precis som det militära försvaret och försvarsindustrin har dessa lokala sammanhang naturligtvis också behov som måste fyllas för att de ska kunna leverera den ack så viktiga gemenskapen.
Fackförbundet DIK (som organiserar dem som arbetar inom kultur, kommunikation och kreativ sektor) kan dock konstatera att regeringen behandlar denna försvarspolitiska fördel mer än lovligt styvmoderligt. Samtidigt som man bygger det militära försvaret med ena handen drar man undan mattan för det med den andra, genom att montera ned verksamheter som odlar gemenskap och genom att så split i en befolkning som behöver enas.
Här är tre exempel:
1. En kultursektor på svältkost
Kultursektorn för samman människor varje dag. Sektorn har visserligen länge varit underfinansierad, men under kulturminister Parisa Liljestrand har man tvingats till nya bråddjupa bottennivåer. Den senaste kulturbudgeten utgjorde den lägsta andelen av totalbudgeten på över tjugofem år. Resultatet är förödande.
Enligt DIK:s rapporter: ”Kultur på svältkost” och ”Samhällets sista utpost?” anger fler än nio av tio musei- och biblioteksanställda att de saknar tillräckliga resurser för att utföra sina uppdrag i fredstid. I rapporten ”Kulturen: måltavla och motståndskraft” anger blott fyra procent att det museum eller bibliotek där man arbetar har tillräckliga resurser för beredskapsarbete.
2. En slaktad folkbildning
I rapporten ”Vid vägs ände”, som Studieförbunden, Folkbildningsrådet och Svensk Biblioteksförening nyligen släppt, beskrivs konsekvenserna av regeringens slakt av folkbildningen. Två studieförbund har tvingats lägga ned sin verksamhet helt. De resterande har stängt lokaler i fyra av tio kommuner. Landsbygden har som alltid drabbats extra hårt.
När man slår undan benen för kulturen och folkbildningen försvinner viktiga mötesplatser och möjligheten att bygga gemenskap. Utan replokaler, bokcirklar, språkcaféer och andra meningsfulla och gemensamma aktiviteter driver vi – unga som gamla – allt längre bort från varandra. Gemenskapen går förlorad.
3. Splittring i stället för gemenskap
Det går inte heller att bortse från Sverigedemokraternas och regeringens aktivt polariserande inställning till dem som kommit till Sverige. Man säger sig vilja försvara vårt land, men struntar i att landet de facto försvagas varje gång man kastar ut människor som redan är väl etablerade här. Människor med jobb, som betalar skatt, som är med i den lokala bok- eller fotbollsklubben, som bildat familj och byggt sina nya liv i Sverige. Människor som är vår familj, våra vänner och arbetskamrater. Människor som inte sällan också bär den svenska välfärden på sina axlar.
Man kan – som regeringen gör – på olika sätt försöka sminka över de horribla resultaten av upptrappade insatser för återvandring, slopade spårbyten utan rimliga övergångsregler för dem som redan är i systemet och den föreslagna möjligheten att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Men, till syvende och sist ter det sig ändå mest som om man prioriterar att kasta ut alla som inte ser ut som Kalles kaviar högre än landets försvarsförmåga. Det är en strategi som effektivt slår sönder gemenskapen och försvagar Sverige.
Och nu då?
Carl-Oskar Bohlin är i egenskap av minister för civilt försvar ytterst ansvarig för att det civila försvaret fungerar optimalt. Han har hittills inte visat något som helst intresse för kulturens och folkbildningens roll i civilförsvaret. Han har bara solkat ned sitt ämbete genom att raljera på sociala medier när andra lyft frågan. Några ansatser till att bygga och värna den gemenskap som den svenska försvarsviljan vilar på verkar inte heller intressera Bohlin. Tvärt om. Han väljer i stället att ge bort sin dyrbara tid till polariserande alternativmedier vars affärsidé är splittring.
På Folk och försvars rikskonferens levererade Bohlin ett för honom ovanligt ljummet tal, denna gång med staplade militära floskler på temat ”fredens pris”. Den stora nyheten var att man beställt 20 000 gasmasker. Det räcker inte ens till invånarna i Stora Tuna kyrkas uppsamlingsområde, den del av Borlänge där vi båda har våra rötter. Och samtidigt slås alltså några av den svenska försvarsviljans viktigaste grundpelare sönder. Det är skamligt. Och farligt.
Menar minister Bohlin och regeringen allvar med att man vill värna vårt land, så måste de också betala ”fredens pris” genom att släppa gamla ideologiska käpphästar som nu riskerar vårt lands säkerhet. Täpp till flanken. Satsa på kulturen, folkbildningen och det fantastiskt mångfacetterade civilsamhället. Där frodas gemenskapen som gör livet rikare och roligare att leva i fredstid och som är vår dunderhonung i krigstid.