Trobergs tankar #46: Problemet är inte att Liljestrand inte går på fest, utan att hon hamnat i dåligt sällskap
Sluta sukta efter att bli kulturministerns bästa kompis. Fundera i stället på varför hon valt bort en professionell relation med kultursektorn och vad det får för konsekvenser.
Jag orkar inte uppbåda någon upprördhet över att kulturminister Parisa Liljestrand tycks undvika en del kulturevenemang. Inte ens när hennes ministerkollega Carl-Oskar Bohlin med bombastiska ordval rider ut till hennes försvar.
Den enda viktiga frågan är VARFÖR Liljestrand väljer att provocera kultursektorn på olika sätt. Det är inte en slump. Det är en metod. Den får konsekvenser för kulturen och i förlängningen även för det fria och öppna samhället.
Här berättar jag varför Liljestrand gör som hon gör och ger ett konkret exempel på vad kultursektorn kan göra för att parera och agera.
Häng på!
Del 1: Bakgrund
I normala fall är det självklart att bjuda in en kulturminister till kulturfestivaler och galor. Det bygger relationer, sprider ministerglans över tillställningen och ger ministern tillfälle att säga några väl valda ord som befäster kulturens betydelse. Det har kulturministrar av varierande politisk färg gjort sedan Hedenhös – eller i alla fall sedan 1991 när kulturen fick både ett eget departement och en egen minister. Happy days.
Vi befinner oss nu i ett undantagstillstånd och måste agera därefter. Även om tidigare kulturministrar drivit olika sorters kulturpolitik och varit mer eller mindre populära, så har vi aldrig tidigare haft en kulturminister som aktivt valt att antagonisera hela kultursektorn som politisk metod.
Det skapar naturligtvis friktion att Liljestrand lagt alla kulturpolitiska ägg i två korgar – kulturkanon och privat finansiering. Kulturkanonen är ett slöseri med tid och resurser. Idén om att mecenater plötsligt ska befria regeringen från det ekonomiska ansvaret för att bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden är inte särskilt realistisk. Det är dock inget nytt. Andra kulturministrar har drivit kulturpolitik som legat skapligt nära den Liljestrand nu driver, om än inte med samma iver.
Det är meningslöst att prata om varför kulturministern inte går på baluns när branschen kallar. Prata i stället om det verkliga problemet, att hon hamnat i kulturpolitiskt dåligt sällskap och hur det förändrar den kulturpolitiska spelplanen i grunden.
Liljestrand har hamnat i kulturpolitiskt dåliga sällskap
Kulturministern säger att hon bedriver en klassisk moderat kulturpolitik. Nja. Vad det gäller vurmen för privat finansiering har hon helt rätt. Men, idén om en svensk kulturkanon bär Sverigedemokraternas smetiga nationalistiska fingeravtryck. Det är en fråga hon fått i knät för att regeringen ville få med sig Sverigedemokraterna i andra frågor.
Vill man hitta ursprunget till Liljestrands kulturpolitiska metod – att skapa en falsk, men effektiv konflikt mellan en girig bortskämd kulturelit och vanliga hårt arbetande skattebetalare – måste man gå ännu längre högerut. Det är nämligen där, hos extremhögerns kulturkrigare, som myten om den bortskämda kultureliten sedan länge odlats och vidareexporterats.
Numera vevas den flitigt mot alla möjliga sorters väderkvarnar, till exempel provocerande konst och sagoläsande dragdrottningar. För Sveriges kulturminister är myten ett praktiskt multiverktyg för att rättfärdiga de senaste årens dramatiska utarmning av kulturen. Det är trots allt svårare att dra undan mattan för en folkbibliotekarie med taskig lön än för en girig bortskämd kulturelit som bara vill roffa åt sig folks surt förvärvade skattepengar.
Här bör det nämnas att Liljestrand själv är smart nog att inte använda just begreppet ”bortskämd kulturelit”, men det är den bilden hon med olika omskrivningar sprider. Hon verkar inte heller ha haft några problem med att hennes statssekreterare Karin Svanborg Sjövall i en intervju beskrev kulturarbetare som ”gråterskor” med ”förlorarstämpel i pannan”. Andra ord, men samma budskap.
Minister Bohlin kör med rakare rör när han befäster myten. Han kallar de som kritiserat kulturministerns frånvaro på olika kulturevenemang för både ”kulturelit” och – håll i er – ”jättebebisar”. Så talar en minister som Flashbackifierar sitt ämbete.
Jag listar inte dessa exempel för att kulturarbetare ska få tillfälle att känna sig kränkta igen. Det är meningslöst. Jag gör det för att skapa förståelse kring varför kulturministern och andra företrädare för regeringen använder dem. De är nämligen inte oslipade tölpar med svag förståelse för hur man uttrycker sig om varandra. Det är en strategi för att tvinga igenom regeringens kulturpolitik – kosta vad det kosta vill.
Det kränkande språkbruket är bara en dimridå. Jag menar dock inte att kulturministern delar extremhögerns ideologi, utan att hon använder och normaliserar deras konfliktlogik och narrativ som politiskt verktyg. Det måste vi prata om.
Vem betalar priset för kulturministerns dåliga sällskap?
En högst reell kostnad för taktiken av att sprida extremhögerns falska narrativ om kulturen för att tvinga fram den där halvklassiska moderata kulturpolitiken är den hotbild det skapar kring kulturarbetare.
Det är till exempel inte en slump att det ännu en gång dykt upp självutnämnda ”medborgarjournalister” från ”alternativa medier” på svenska bibliotek och betett sig hotfullt mot personalen genom att trycka upp en kamera i ansiktet på dem och ifrågasätta varför man har hbtqi-litteratur. Det blir naturligtvis inte heller bättre av att det finns ministrar som ger av sin dyrbara tid till den här typen av pajasmedia.
En annan kostnad för kulturpolitiskt dåligt sällskap är att man så att säga ”blir som man umgås”. Sakta, men säkert, handlar det inte längre ”bara” om en lånad högerextrem taktik som man använder för att främja sina egna mer moderata intressen. Helt plötsligt står man där och frontar något helt annat. Till exempel ett nationalistiskt uppfostringsprojekt i form av en svensk kulturkanon. Hoppla!
Allt hör ihop. Som ansvarig minister är detta en utveckling man borde försöka stävja, inte direkt eller indirekt uppmuntra. Liljestrand må ha helt andra kulturpolitiska bevekelsegrunder än extremhögerns kulturkrigare, men hennes taktiska val spelar dem likväl i händerna. Det betalar vi alla priset för. Varje gång en kulturarbetare hotas är det en attack mot hela det fria och öppna samhället.
Det är synd att Liljestrand valt den här vägen. Det går nämligen utmärkt att driva en klassisk moderat kulturpolitik – med allt bra och dåligt den för med sig – utan att hålla upp dörren för extremhögern. Andra moderata kulturministrar har gjort det före henne.
Tro inte på kulturministern när hon säger fina principiella saker om kultur och demokrati. Prata i stället om den ”collateral damage” hennes taktiska val genererar och hennes tillåtande inställning till den.
Men, kulturministern borde ju vara kultursektorns kompis?!
Nej. Kulturministern har helt rätt i att hon inte är kultursektorns företrädare i regeringen, utan regeringens företrädare i kultursektorn. Relationen mellan en minister och det område hen ansvarar över är inte och ska aldrig vara ett kompisförhållande. Det är ett professionellt förhållande och det ställer professionella krav. En minister ska till exempel inte fara med osanning för att vinna politiska poäng.
Låt det därför en gång för alla vara sagt: Den bortskämda kultureliten är – oavsett vilka exakta ord man använder för att beskriva den – en myt. Sanningen är att kultursektorn med mycket få undantag domineras av underfinansierade verksamheter och löjligt lågavlönade medarbetare. Idén om en bortskämd kulturelit är och förblir en högerextremistisk lögn. Inget annat.
Det är djupt sorgligt och olämpligt att kulturministern ändå finner det lämpligt att sprida den vidare. När man måste ta till en lögn för att främja sina kulturpolitiska mål är det dags att fundera på om det är särskilt bra mål.
En svensk kulturminister borde läsa grundlagen i stället för snillen som spekulerar på X och Flashback. I den pekas kulturell välfärd ut som ett av målen för den offentliga verksamheten. Det fina med grundlagen är att ingen – inte heller ministrar – kan strunta i den.
Vad man väljer att lägga i begreppet kulturell välfärd kan så klart variera. Rimligtvis borde det betyda ungefär detsamma som välfärd betyder i alla andra sammanhang, att man har rätt att ha tillgång till något – i det här fallet kultur – genom livets alla olika skeenden. Klart är i alla fall att man inte bygger kulturell välfärd genom att anamma en högerextremistisk lögn för att kunna strypa anslagen i en rasande takt.
Sluta sukta efter att bli kulturministerns bästa kompis och hoppas att hon kommer på era fester. Prata i stället om vad hon vinner på att välja bort en schyst professionell relation med kultursektorn. Prata om hur vi bäst parerar det medan vi fokuserar på det viktigaste: att bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden.
Del 2: Vad betyder allt detta i praktiken?
Det betyder flera olika saker, men låt oss knyta an till den aktuella debatten om kulturministerns vara eller inte vara på olika kulturtillställningar.
Frågan är inte varför kulturministern tackar nej till inbjudningar. Frågan är varför kultursektorn fortsätter att bjuda in henne. Jag kan egentligen bara se tre anledningar.
Man skickar inbjudningar av hävd och ohejdad vana, även om det sker med risk för att bli offentligt uppläxad. Eller också gör man det av respekt för ämbetet. Det är helt rimligt, under normala omständigheter. Möjligen när man fortfarande ett hopp om att några väl valda ord på ett kulturmingel ska få ministern på andra tankar, men det tåget har redan gått.
Är något av detta skäl nog att fortsätta skicka inbjudningar? Nej.
Men, man kan väl inte låta bli att bjuda in en kulturminister?!
Jodå. Det går alldeles utmärkt. Det finns ingen anledning att rulla ut röda mattan för en minister som göder en påhittad konflikt mellan kulturarbetare och vanliga hårt arbetande skattebetalare. Kulturarbetare ÄR vanliga hårt arbetande skattebetalare.
Det som tidigare var en rutininbjudan som kulturministern reflexmässigt tackade ja till används i dag som ett politiskt verktyg. Tackar kulturministern nej blir eventuella sårade känslor en möjlighet att bekräfta myten om den bortskämda kultureliten. Tackar hon ja, ger man henne bara tillfälle att hamra in lögnen de bortskämda och giriga kulturarbetarna ännu hårdare. Inget av alternativen är särskilt aptitligt.
Man kan naturligtvis argumentera för att även en utebliven inbjudan kan användas som ett politiskt verktyg. Absolut, men det är ändå en tydlig signal om att det är nog nu. Varför ska man envist fortsätta att bjuda in någon som medvetet sprider lögner om en och som dessutom tar varje tillfälle i akt att offentligt läxa upp en på mer än lovligt lösa boliner? I alla andra sammanhang skulle det betraktas som en form av självskadebeteende.
Och nu då?
Inget jag har skrivit här ovanför betyder att kultursektorn ska sluta försöka ha en dialog med kulturministern. Skam den som ger sig, liksom. Men, låt oss diskutera de verkliga frågorna, inte dimridåerna. Låt oss prata om hur vi ska bygga den kulturella välfärden. Och, låt oss göra det professionellt, inte på en AW, utan i ett konferensrum på kulturdepartementet. Eller – eftersom regeringen ironiskt nog redan har dragit ned på sina inbjudningarna till alla som inte klappar dem medhårs – på debattplats och i media.
Vi – kultursektorns alla olika delar – måste också prata mer med varandra och hur vi kan värna hela det kulturella ekosystemet och bygga kulturell välfärd, med eller utan kulturministerns hjälp. Vi är starka tillsammans.
Det är dags att sluta bombardera kulturministern med inbjudningar. Inte som en bojkott, utan för att flytta fokus till rätt frågor. Låt henne gå på AW med sina polare. Låt henne hålla sina presskonferenser i kulturdepartementet och inte med Vasaskeppet som bakgrund. Det finns ingen anledning att låna ut kulturens olika arenor som festlig kuliss för dess egen förnedring och avveckling.
Och nu lämnar jag dig med denna fundering: Är kulturens behov av ministerglans verkligen större än kulturministerns behov av kulturglans?