Trobergs tankar #49: Vi får leva med kulturkanonspöket länge än
Precis som i vilken lågbudgetskräckis som helst, så kommer kulturkanonen att resa sig ur graven minst ett par gånger till innan vi äntligen kan andas ut.
Vad har hänt med kulturkanonen? Inte mycket. Faktum är att det under den senaste veckan dykt upp en rad artiklar som proklamerat dess död. Bland annat av GP:s Johan Hilton och Sydsvenskans Maria G Francke. Stämmer rycktet om dess död? Och om det gör det, kan vi andas ut nu? Nja. Vi får nog leva med kanonspöket ett tag till.
Dessutom: är du trött på att aldrig känna dig ajour med vad som händer i kulturpolitiken runt om i landet? No worries. Nu börjar nämligen facket DIK att dela med sig av sin omvärldsbevakning inom kulturpolitiken i nyhetsbrevet “Koll på kulturpolitiken”. Läs mer om det i dagens nyhetsbrev.
Häng på!
Det kanske tydligaste tecknet på att pluggen – åtminstone tillfälligt – dragits ur den svenska kulturkanonens livsuppehållande åtgärder är den nya inriktningen i kulturminister Parisa Liljestrands Instagramflöde. Efter att kanonen presenterades for hon runt som en skottspole för att ta selfisar med väl valda verk och företeelser ur kanonen. Men de senaste veckorna har hennes flöde skiftat fokus. Av kanonen syns ingenting. I stället är det den privata finansieringen av kulturen som hårdhajpas.
Och med ”hårdhajpas” så menar jag faktiskt just det. För hur ska man annars beskriva det faktum att kulturministern ränner runt Kungliga Operan och haffar intet ont anandes förbipasserande för att berätta att det minsann är privat finansiering som möjliggjort renoveringen av operan. Det är, som media uppmärksammat, en sanning med modifikation. Av de dryga 3 miljarder som renoveringen kostar kommer bara en liten del – 300 miljoner – från privata finansiärer.
Så här lär det se ut fram till valet. Kulturkanonen och den privata finansieringen har sedan Tidöregeringen tillträdde i stort utgjort kulturpolitiken. När nu det ena benet kapats, får kulturministern hoppa fram på det andra bäst hon kan.
Intressant nog, så var det dock inte kulturministern utan Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson som i GP först vågade vädra att kulturkanonarbetet laggar: ”Ska man gå vidare med det förslaget så går det inte att göra väldigt snabbt. Det kommer vi inte hinna göra innan valet.” På den direkta frågan ”Är kulturkanon nedprioriterad av regeringen?” svarar han: ”Jag skulle kanske inte använda det ordet. Men det är lite så det blir.”
Att det blev Christiansson som tog det här steget är inte så konstigt. Kulturkanonen är i grund och botten ett Sverigedemokratiskt projekt. Även om det finns ett dolt ”om” före det första svaret, så ska man nog inte ta för hårt på det. Resten av hans uttalanden andas nämligen Sverigedemokraternas paradgren: långsiktigt nötande.
Christiansson verkar inte särskilt upprörd över att kulturkanonen nedprioriterats. I hans värld är det att betrakta som en högst tillfällig paus. Han bidar sin tid.
Men, låt oss ändå anta att kanonprojektet faktiskt är dött. Är allt frid och fröjd då? Nej, för även om projektet är dött, så kommer vi att få leva med dess spöke.
Kanonprojektet har slösat bort energi, fokus och pengar som borde ha lagts på andra kulturpolitiska åtgärder i stället för på nationalistisk symbolpolitik. Det är ju ingen brist på ekonomiska hål att fylla i kultursektorn.
Dessutom har kanonprojektet redan bidragit till en förskjutning av hur vi relaterar till kulturen och ”svenskheten”, vad det nu är. Arne Larsson skriver i GP:
”Det är lätt att skratta bort det hela [kanonprojektet] och tycka att det är ett komplett fiasko. Men frågan är om det inte är att göra det lite för enkelt för sig. Nu talar fler om svenska värderingar. Sedan 2010 då Mattias Karlsson först lyfte frågan har allt fler partier anslutit sig till deras linje och börjat tala om svenska värderingar och en svensk kultur.”
Tyvärr har Larsson rätt. Vi kan trycka tillbaka genom att bara dissa Sverigedemokraterna och deras politiska medhjälpare i Tidölaget. Eller också gör vi det genom att konsekvent vägra prata om kultur på det begränsande sätt de propagerar för. Det är lätt att reflexmässigt välja det förra, men jag tror att det senare är en långsiktigt bättre väg att gå.
Kampen handlar inte om vem som upplevs som ”bra” eller ”dålig” i det offentliga rummet. Sverigedemokraterna frodas när de får ikläda sig någon sorts offentlig skurkroll. Kulturministern har med all önskvärd tydlighet visat att hon inte är rädd för lite skav i offentligheten. Den verkliga kampen är dock inte symbolisk. Den är konkret och den handlar om att återta kontrollen över hur vi pratar om kulturen och om att lösgöra den från det hämmande svenskhetsoket.
Med det sagt, så tror jag att det är för tidigt att slutgiltigt proklamera kanonprojektets död. Precis som i vilken lågbudgetskräckis som helst, så kommer den att resa sig ur graven minst ett par gånger till innan vi äntligen kan andas ut.
Tips - Nytt nyhetsbrev: Koll på kulturpolitiken
Hinner du inte ha så bra koll på kulturpolitiken som du skulle vilja? Hur går kulturdebatten på nationell nivå? Vad bubblar i regioner och kommuner? Vad händer internationellt? Vem har sagt vad under veckan som gått? Vilken rapport är på gång? Vilket event drar snart igång?
Oroa dig inte. DIK har stenkoll och nu börjar vi dela med oss av vår omvärldsbevakning. Därför drar vi nu i gång nyhetsbrevet “Koll på kulturpolitiken”.
Prenumerera på “Koll på kulturpolitiken” här!
Det blir inga ogenomträngliga textväggar i inkorgen, utan konkreta tips som hjälper dig att hålla dig ajour. Med det hoppas vi lyfta kulturens status i politiken och höja lägstanivån på de kulturpolitiska samtalen.
Nyhetsbrevet vänder sig till dig som är politiker, opinionsbildare, ledarskribent, journalist, tjänsteperson, kulturarbetare eller helt enkelt kulturintresserad.
Vi bryr oss inte om vilken politisk färg du har. Kom som du är.
Nobody puts kulturen in a corner.