Trobergs tankar #51: Vi blir inte per automatik bättre av kultur. Men vi blir garanterat sämre utan den.
Kulturen går rakt in i kroppen och förändrar hur vi rör oss genom världen – både fysiskt och mentalt. Stryper vi finansieringen, krymper den verktygslåda vi behöver för att ta oss genom livet.
Har du fått dina cirklar rubbade av Homeros? Eller förlorat dig i en Helena Blomqvist-bild? Eller (räcker ivrigt upp handen) slagit nya oanade hastighetsrekord på löpbandet bara för att du är så förbannat lycklig över att Abba har släppt ny musik?
I så fall vet du hur kulturen fungerar. Den går rakt in i kroppen och förändrar hur vi rör oss genom världen – både fysiskt och mentalt.
Det låter ju som en viktig grej att prioritera, eller hur? Men om man följer pengarna blir det uppenbart att så inte är fallet. Sverige spelar i knatteligan vad det gäller kulturfinansiering. Det visar facket DIK:s två första delrapporter om kulturens finansiering med pinsam tydlighet.
Dagens nyhetsbrev handlar om konsekvenserna av att öka avståndet mellan människor och kultur. Häng på!
Den kulturpolitiska debatten präglas i mångt och mycket av ren magkänsla och ideologiska förhoppningar. Det är en usel grund för politiska beslut som formar hur människor känner och tänker. Utan fakta famlar debatten i blindo, men besluten fattas ändå.
Därför släpper DIK alltså en rapporttrilogi om kulturens finansiering. Pengar är naturligtvis inte allt, men utan dem blir inte mycket gjort. Därför är det trots allt bra att börja där.
TIPS: Vill du hålla dig ajour med den kulturpolitiska debatten, så prenumerera gärna på nyhetsbrevet ”Koll på kulturpolitiken”. Där delar DIK med sig av sin omvärldsbevakning. Inget spam. Inga textväggar. Bara korta konkreta tips.
Så, vad säger då rapporterna?
Den första delrapporten: ”Var i landet lägger man mest – och minst – på kulturen?” visade att tillgången till kultur har blivit ett postnummerlotteri och att det offentliga stödet har minskat på alla nivåer – stat, region och kommun. Kurvorna pekar nedåt oavsett om man räknar på andel av den totala budgeten eller i fasta priser.
Den andra delrapporten: ”Sverige – sämst i Norden på kulturfinansiering” genomlyser kulturens finansiering ur ännu fler perspektiv och landar i samma dystra slutsats. Är du extremt osugen på att läsa en hel rapport, så kan du läsa min debattartikel i Aftonbladet. Eller lyssna på mitt, Johanna Alm Dahlins och Dennys Bellos, lättsamma prat om det hela i poddformat.
Sverige lägger bara 218 kronor per person och månad på kultur. Det innebär att all offentligfinansierad kultur, som bibliotek, museer, arkiv, kulturskola, replokaler, orkestrar, teater, filmproduktion, offentlig konst och mycket annat, inte ens får kosta lika mycket som ett familjeabonnemang på Spotify.
Men är det inte ganska bra ändå? Nej. Sverige halkar efter. Tillsammans med Finland ligger vi sist i Norden när det gäller offentlig kulturfinansiering. Vi ligger under Europasnittet. Vi är dessutom sämst i Norden på privat finansiering.
Kulturen är viktig, men vi är dåliga på att förklara varför
Så fort kulturen hotas rusar kultursektorn ut till dess försvar. Men, med handen på hjärtat är det där försvaret ofta luddigt. Vi säger att kulturen är ”viktig”, att den är ”bra för demokratin”. Sedan hoppas vi att motståndaren kan och vill fylla i alla hål själv. Jag är i allra högsta grad också själv skyldig till detta.
Vi känner alla kulturens kraft. Men vi är dåliga på att förstå den och ännu sämre på att förklara vad den gör med oss. Vi stannar i den omedelbara känslan. Det räcker gott till vardags. Men, det räcker inte om man vill förstå och värna kulturens centrala funktion i våra liv och i samhället.
Med detta sagt, så kommer vi aldrig att hitta en konkretisering av kulturens betydelse som är så perfekt att den automagiskt får motvalls politiker att öppna plånboken för den. Den som inte vill förstå kommer aldrig att förstå. I dessa fall rekommenderar jag i stället en präktig tillbakamacka.
Att kulturen fyller en viktig funktion både för enskilda individer och samhället i stort är – även om vi ofta är dåliga på att formulera det – redan väl belagt. Det är dags att flytta svarsbördan. Om politiker vill begränsa människors tillgång till kulturen är det också deras ansvar att förklara varför det är en så himla bra idé. Låt dem försöka. De kommer inte att lyckas.
Det är antagligen därför de som vill begränsa tillgången till kultur alltid vill prata om privat finansiering. Då ser det ut som om de bryr sig samtidigt som de kan försöka slingra sig ur ansvaret att se till att den har en stabil bas att stå på. Men, i realiteten krävs en robust offentlig finansiering för att det alls ska gå att locka privata finansiärer.
Förströelse? I think not.
Jag har inga enkla svar kring kulturens funktion för var och en av oss eller för samhället. Jag har dock några observationer som är värda att fundera vidare på.
En tydlig indikation på att kulturen har en större funktion än ren förströelse i våra enskilda och gemensamma liv är detta: när något hemskt inträffar (en naturkatastrof eller ett krig) tenderar människor att ta hand om de skadade, skaffa tak över huvudet och hitta mat att äta. Sedan kommer kulturen.
Först i all enkelhet. Vi berättar historier om vad vi har varit med om, sjunger sånger eller skapar bilder om det. Sedan lite mer avancerat. Vi skriver böcker, sätter upp teaterpjäser eller gör tv-serier, filmer och spel.
Kulturen är mänsklighetens ständiga följeslagare. Inte ens under brinnande krig tar den paus. Tvärt om. Till och med under brinnande krig söker sig människor till kulturen, både för att få uppleva den och för att skapa den. Faktum är att kris (personlig eller allmän) och krig ofta blir en katalysator för ännu mer kultur.
Uppenbarligen har kulturen en psykologiskt central funktion. Eller – troligare – flera. Det ser ju onekligen ut som att vi använder den både för att känna att vi fortfarande är vid liv och för att kunna leva vidare. Trots allt som händer oss själva och samhället omkring oss.
Men, vad händer då om man begränsar tillgången till kultur? I Sverige ser vi redan en ”mjuk” begränsning. När finansieringen minskar blir tillgången alltmer som en jaguar: fläckig. Men, vad händer då med dem som befinner sig i jaguarens mörka fläckar? De berövas ett viktigt psykologiskt verktyg som vi uppenbarligen behöver för att navigera i livet och världen.
Som jag skrev i en debattartikel i DN förra året:
”Låt oss använda den [läskrisen] för att förstå magnituden av den större kulturkrisen. Kan man inte läsa ställs man på undantag och kan inte fullt ut delta i och bidra till det demokratiska samhället. Det får negativa konsekvenser för individen och samhället.
Härom råder det enighet, dock inte vad det gäller den vidare kulturens betydelse. Men, har man inte tillgång till och möjlighet att utöva kultur drabbas man av ett liknande öde som den som inte kan läsa. Man förlorar förmågan att tolka sig själv och världen runt omkring, annat än på ett ytligt plan. De skadliga effekterna är tydliga.
Vi pratar förbi varandra. Vi glider isär.”
Att läsa är inte bara att kunna dechiffrera bokstäver. Det är att förstå ordens betydelse och skapa mening. Kulturen fungerar likadant. Den är större än sina enskilda beståndsdelar. Därför är det också värdelöst att tänka på kulturen som en lista (Hej, Kulturkanonen!) att successivt beta av. Det är som att sitta och rabbla alfabetet och tro att man kan läsa. För att verkligen förstå måste vi få uppleva många olika typer av kultur.
Kulturen måste få vara vildvuxen. Politikens roll är inte att ansa den, utan att se till att alla kan hitta och välja sin egen väg in i den. Det går nämligen inte att på förhand bestämma vad det är som kommer att fånga någon. Det enda som fungerar är mångfald. Många vägar in. Många olika uttryck. Många möjligheter.
Den långsamma urholkningen av kulturen är farlig. Den krymper den verktygslåda vi behöver för att ta oss genom livet.
Sverige är visserligen inte en auktoritär stat, men mekanismen är densamma även om uteffekten är en annan. Låt oss gå ett steg längre. Vad händer när vi inte längre talar om finansiering med pyspunka eller en kulturkanoncirkus som ingen bryr sig om, utan om censur och propagandakultur? Då blir riskerna tydligare.
När tumskruvarna spänns åt
I auktoritära stater finns det inget öppet kulturlandskap att utforska bäst man vill. Där anlägger man i stället en rak autobahn som alla förväntas följa från A till B. Det är sällan underfinansiering som är problemet. Det är att vägbygget äter upp hela kulturbudgeten och att det saknas avfarter. Den som vill utforska kulturen på egen hand får, så att säga, hoppa av i farten på egen risk.
Ironiskt nog är de auktoritära staternas hantering av kulturen kanske det allra bästa exemplet på kulturens kraft. Man begränsar tillgången till kultur för att man vet att den som kan botanisera fritt bland andras tankar och känslor blir bättre på att uttrycka sina egna och så kan man ju inte ha det i en gammal hederlig diktatur. Sedan likriktar man genom att tanka i alla fulla med samma kultur i övertygelsen om att det ska få dem att tänka enkelspårigt och rätt.
Auktoritära ledare missbedömer dock alltid både sin egen och kulturens styrka. Tids nog krackelerar den auktoritära ytan och då kan man ge sig fan på att det är en poet som håller i släggan, en sångare som bjuder på revolutionens soundtrack och en regissör som dokumenterar det hela för framtiden.
Att försöka begränsa människors tillgång till fri kultur är alltid – oavsett om det görs med ekonomisk pyspunka eller repressiva lagar – en återvändsgränd. Det finns inga exempel på länder som har gått under av för mycket kultur. Däremot finns det gott om exempel på vad som händer när den begränsas.
Där har vi återigen en tydlig indikation på att kulturens funktion inte bara är förströelse eller något vi konsumerar. Kulturen är hur vi känner. Hur vi tänker. Hur vi förstår oss själva och andra.
Och slutsatsen?
Vi blir inte per automatik bättre av fri kultur. Det finns exempel på motsatsen. Men vi blir garanterat sämre utan den. Sannolikheten att vi blir mer grundade som individer och mer benägna att skapa bättre samhällen tillsammans blir helt enkelt större om vi får känna och tänka fritt.
Det är möjligt att det jag nu skrivit upprör alla dem som lever i villfarelsen att kultur bara finns till för att stryka oss medhårs och att utmanande kultur kommer att bli vårt förfall. Så kan man naturligtvis tycka. Men det är ungefär lika upplyst som när man på 1800-talet ansåg att romanläsning kunde göra kvinnor sjuka, moraliskt fördärvade och driva dem i en alltför tidig grav. Det är, kort sagt, trams.
Kultur är inte ett särintresse. Kulturen är vårt sätt att känna och tänka – tillsammans. Politiker som begränsar tillgången till kultur begränsar inte bara ett politikområde eller en sektor. De begränsar människor.