Trobergs tankar #52: Kulturdebatten har ÄNTLIGEN rymt från storstan
Tre kulturchefer, två ledarskribenter, en arg författare i Stockholm, ett par kulturpolitiska talespersoner och en irriterande fackförbundsordförande är faktiskt inte nog.
Ah, I love the smell of lokal kulturdebatt in the morning!
Har du märkt att luften känns lite annorlunda? Att det liksom doftar lite friskare? Nej, jag talar inte om våren. Jag talar om kulturdebatten. Framför allt den lokala kulturdebatten.
Den senaste tiden har jag noterat att kulturen allt oftare letar sig in på lokala debatt- och ledarsidor. Nej, jag har ingen statistik att luta mig mot, bara många år av nitisk kulturpolitisk omvärldsbevakning och en allt starkare känsla av att något håller på att hända. Det är upplyftande. Särskilt med tanke på att det är valår. Häng på!
Valår och kulturpolitik brukar i normala fall inte gå ihop. Att ”kulturen blir aldrig en valfråga” upprepas nästan lika ofta som ”den snabbfotade Akilles” i Iliaden eller ”Trump” i Epstein-filerna. Och kanske blir kulturen aldrig valfrågan med stort V, men om vi bara accepterar att kulturpolitiken sätts på paus vart fjärde år, blir det en självuppfyllande profetia.
Kulturdebatten behövs varje år. Därför gör de nya, friska kulturvindarna i lokalmedierna mig mycket glad. Det skrivs så klart mycket intressant även i nationella medier, men jag är inte säker på att det alltid når hela landet. Dessutom kan kulturdebatten på det nationella planet bli rätt … skev.
För inte så länge sedan ägnade kulturredaktionerna på landets största tidningar ohemult mycket tid åt att först diskutera vem som kallat vem för vad och därefter åt att diskutera själva diskussionen. Det kan så klart vara underhållande, men kulturens stora frågor kräver bättre syresättning än så. Mig får de kalla vad sjutton de vill, bara de sedan tar sig samman och lägger krutet på det som faktiskt är viktigt.
Det finns mycket att vara upprörd över när det gäller kulturpolitiken. Men att bara vara upprörd löser inga problem. Vi måste bli bättre på att formulera varför kulturen spelar roll, vad som är fel och vad vi kan göra åt det. Annars blir vi sittande i varsin skyttegrav och skriker åt varandra i all evighet. Det ökar antalet klick och gör debattredaktörer pirriga av lycka, men det är uselt för kulturpolitiken.
Vi behöver kort sagt en bra kulturdebatt, och den måste föras brett och över hela landet. Om inte så blir kulturdebatten, precis som kulturfinansieringen, ett postnummerlotteri och så kan vi inte ha det. Kulturen angår oss alla, och då måste också diskussionen föras på ett sätt som når alla, och där är lokalpressen guld.
Kulturdebatten får inte bara vara något som pågår mellan tre kulturchefer, två ledarskribenter, en arg författare i Stockholm, ett par kulturpolitiska talespersoner och en irriterande fackförbundsordförande i Vingåker. Den måste också föras där biblioteksfilialer stängs, där museerna kämpar, där kulturskolan går på knäna och replokalerna stängs, där det är tjugo mil till närmaste teater och där silverfiskarna äter upp arkiven.
Och det gör den nu. Till exempel:
I Skellefteå drog lokalfackliga företrädare från mitt eget fackförbund, DIK, i gång en debatt om varför kommunen inte satsar ordentligt på skolbibliotekarier. Lokala politiker svarade och facket slutreplikerade.
I Kalmar gick ett gäng företrädare för museer, teatrar, konsthallar och andra delar av kultursektorn samman och lyfte vikten av att inte glömma bort kulturen under valåret.
I Uppsala ställde den lokala DIK-styrelsen i UNT viktiga frågor om varför bibliotekarier i just Uppsala tjänar 3 000 kronor i månaden under snittet.
I Linköping efterlyser länsmuseichefen Olof Hermelin politiska visioner för kulturen. Politiken fick möjlighet att lufta sina visioner och Hermelin summerade i en slutreplik.
Genom dessa fyra debatter har både de som startat samtalet och de som svarat fått möjlighet att formulera sina tankar tydligare. Invånarna har fått bättre koll på kulturens förutsättningar, sin egen tillgång till den och hur mycket bättre det skulle kunna bli om politikerna vågade satsa mer. Det är banne mig inte fy skam. Det är ett demokratiskt frö som kan bana väg för bättre politiska beslut.
För att inte tala om de intressanta ledartexter och krönikor som dyker upp där man minst anar det. Här är några exempel:
I den lilla tidningen Dalabygden kan man läsa Therese Lundins eminenta krönika: ”Vem vill arbeta på en konsthall som styrs av politiker?” En välskriven betraktelse över vad som händer när klåfingriga politiker inte kan hålla fingrarna borta från kulturens syltburk.
I Kristianstadbladet hoppade ledarskribenten Sofia Nerbrand in i en lokal debatt om offentlig kontra privat finansiering av kultur. Jag håller inte med henne, men det spelar ingen roll. Vi bryr oss uppenbarligen båda om detta viktiga ämne och det är det viktigaste.
Och så här rullar det på runt om i stort sett hela landet. ÄNTLIGEN diskuteras kulturen och dess förutsättningar på bred front. Åsikterna går så klart isär och det är bara bra. Det är när olika åsikter faktiskt möts som bättre beslut kan börja gro.
Problemet med lokala medier är förstås att de är just lokala. De är ovärderliga lokalt, men om man sitter i andra änden av landet missar man lätt de mest intressanta kulturpolitiska diskussionerna. Jag har turen att få förstklassig nyhets- och omvärldsbevakning. Det borde fler ha.
Därför finns ”Koll på kulturpolitiken”. Ett gratis nyhetsbrev för dig som vill veta var det faktiskt händer något i kulturpolitiken – inte bara när de stora drakarna bestämmer sig för att kulturen är veckans bråk. Inget spam. Inga textväggar. Bara korta, konkreta tips om debatter, beslut och diskussioner som är väl värda att hålla ögonen på.
Följ mig på LinkedIn och Instagram. Dessutom har jag också det engelska nyhetsbrevet Cultural Tendencies här på Substack.