Trobergs tankar #53: Kulturen växer ur skyttegraven

Kritiken mot regeringens kulturpolitik kommer inte bara från "the usual suspects". När även borgerliga röster och privata finansiärer börjar skruva på sig är det inte bara ett höger/vänster-skav.

Porträtt: Anna-Lena Ahlström. Bild: ChatGPT.

Varje gång jag hör ordet ”valrörelse” tänker jag på den där rörelsen som uppstår när man försöker häva sig upp ur ett badkar. Men, den valrörelse vi alla nu är mitt uppe i är av ett annat slag. Där halkas det visserligen också både till höger och vänster, men vissa frågor lämpar sig inte särskilt bra för en sådan uppdelning. Kulturen är en sådan fråga.

I det förra nyhetsbrevet skrev jag om att kulturdebatten rymt från storstan. Men att de nationella medierna inte längre har patent på kulturdebatten är inte det enda skiftet som sker just nu. Kulturdebatten rör sig inte bara geografiskt. Den rör sig också politiskt. De gamla invanda skyttegravarna kan inte längre husera den. Den svämmar över.

Det är ingen kioskvältare att kulturarbetare, fackförbund och opposition kritiserar regeringens kulturpolitik. Det hör liksom till. Alla regeringar – oavsett färg – får kritik från ”the usual suspects” när de inte levererar. Det intressanta här är dock vilka andra som nu också har börjat skruva på sig och en efter en höjer rösten när den kulturella infrastrukturen monteras ned.

Den senaste tiden har det blivit allt tydligare att kulturministern inte självklart har med sig vare sig den bredare borgerligheten eller de privata kulturfinansiärer hon hoppas på.

Jag har en teori i två delar om varför det är så.

Häng på!

Den bredare borgerligheten har börjat skruva på sig

Under de senaste veckorna har irritationen över den förda kulturpolitiken bubblat i den bredare borgerligheten. Marknadshyrorna för kulturfastigheter tycks vara ett särskilt irritationsmoment. Det har bland annat kritiserats av Thomas Hermansson i moderata Barometern. Frågan fick också Ola Wong att i Kvartal mynta det passande uttrycket ”marknadsohyra”. (Why oh why kom inte jag på det?! :-D)

I oberoende liberala DN tog ledarskribenten Isobel Hadley-Kamptz utgångspunkt i samma fråga, men spann vidare in i frågan om kulturkanonen och det hotade kulturarvet:

”… samtidigt som det unikt svenska hålls upp som rekvisita i kulturkriget har vi alltså ett system där fejkade marknadshyror hotar våra stora museer och det bokstavliga kulturarvet – i ord på papper eller sten på murbruk – vittrar sönder i brist på resurser.”

Och i obundet liberala Expressen slår ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus ett slag för kulturen och humaniora: ”Utan humaniora skulle världen vara ett enda stort miljonprogram: rationellt, effektivt, ekonomiskt – och fullkomligt själsdödande.”

Ja, själsdödande är sannerligen en bra beskrivning av ett samhälle där värden bortom de rent monetära alltid tvingas spela andra, tredje och fjärde fiol.

Inte ens alla moderater i kulturutskottet verkar övertygade

Faktum är att inte ens kulturministerns egna partikolleger verkar särskilt imponerade av den förda kulturpolitiken.

I facket DIK:s både partipolitiskt och journalistiskt obundna tidning Magasin K säger Moderaternas kulturpolitiska talesperson Kristina Axén Olin att hon inte är enig med sitt partis inställning till marknadshyror för kulturfastigheter: ”Jag tycker inte att museer och andra kulturinstitutioner ska ha marknadshyror. Om jag fick välja så skulle man göra en ordentlig utredning av hela systemet nästa mandatperiod.”

Hennes parti- och kulturutskottskollega, Peter Ollén (M), underminerade på Svensk Scenkonsts branschdagar hela regeringens strategi att lägga så mycket krut på den privata kulturfinansieringen:

”Det finns så stora förväntningar på det här med privat finansiering. Jag har suttit i tolv år i olika scenkonstbolag och sett det där. För operan, där går det att få in vissa pengar, men för dramatisk teater är det nästan omöjligt. Man måste ha en realistisk bild på det där.”

Och han stannade inte där. Han passade också på att såga tanken om att andra politikområden skulle kunna komma in och finansiera kulturen i vissa delar:

”Vi ser inte en generell villighet annat än att man tacksamt tar emot, till exempel inom sjukvården. Det är svårt att få loss en villighet att vara med och finansiera kultur. Och tro mig, jag har pratat mig blå med många.”

De privata finansiärerna vill inte tas för givna

Det för oss osökt in på vad tilltänkta privata finansiärer säger. När DN intervjuade privata finansiärer var budskapet tydligt: ”De anser att staten bör stå för lejonparten av finansieringen. Ingen vill se ett paradigmskifte.”

Antonia Ax:son Johnson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg är inne på samma linje i sin debattartikel i DN om privat kulturfinansiering: ”Vi vill att gåvor och sponsring ska ses som ett tillägg till den offentliga finansieringen. Ingen privat givare vill täcka upp för verksamhet om det offentliga svarar med att backa undan.”

Även Karin Forseke, som på regeringens uppdrag utrett frågan om privat kulturfinansiering, är inne på samma linje. Hon skrev inför utredningssläppet en debattartikel i SvD där hon också lyfte behovet av ett starkt offentligt stöd. Hon poängterade också detta särskilt under presskonferensen där utredningen presenterades.

Vad betyder allt detta?

Det märkliga är alltså inte att kulturpolitiken kritiseras. Det märkliga är varifrån kritiken nu kommer. Borgerliga ledarsidor, moderata kulturpolitiker och privata finansiärer säger i praktiken samma sak: det offentliga kan inte backa undan och hoppas att någon annan löser resten.

Jag har en teori i två delar. Den första är realpolitisk. Den andra är mer filosofisk.

Del 1: Gamla vänner gillar inte det nya sällskapet

Om kulturministern inte ens har sina egna med sig, vem har hon då med sig? Sverigedemokraterna. De fick sin kulturkanon. Men den nyvunna vänskapen kommer uppenbarligen med ett pris.

Många av de gamla kompisarna verkar tycka att hon har hamnat i dåligt sällskap. De köper inte Sverigedemokraternas kultursyn. De ser att det är ett paraply som det regnar igenom. De går inte på pladdret om att kulturen och kulturarvet är viktiga när de samtidigt ser museer som håller på att ställas på gatan av chockhyror och fästningar och annat kulturarv som bokstavligen vittrar sönder på grund av en växande underhållsskuld.

Man köper inte heller idén om att privata pengar kommer att bli kulturens frälsning rakt av. Man har kanske en större tilltro till privata pengar än vad den vänstra sidan av det politiska spektrumet har, men man är också realistisk. Privat finansiering fungerar för vissa verksamheter, men inte för alla. Den kan aldrig fungera som ersättning för offentliga medel. Man söker, som synes i citaten ovan (och i artiklarna), efter en rimlig balans. Just nu lyser balansen med sin frånvaro och det upplever man som bekymrande.

Del 2: Det mänskliga skavet

Det finns fortfarande de som med imponerande envishet odlar bilden av att allt som har med offentligt finansierad kultur att göra per definition är vänster. Och det finns de som med samma emfas hävdar att alla som lutar åt höger skiter i kulturen. Båda dessa grupper har naturligtvis fel.

Långt innan vi röstar på ett visst parti eller väljer att kalla oss moderater, socialdemokrater, liberaler, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister eller sverigedemokrater är vi faktiskt bara helt vanliga människor. Och människor är kulturella varelser.

Kulturen är den infrastruktur vi använder för att känna, tänka och föreställa oss – på egen hand och tillsammans. Det är med kulturens hjälp vi förstår och tolkar oss själva och världen omkring oss på ett djupare plan. Utan den glider vi isär.

Kulturpolitik kan naturligtvis vara det ena eller det andra. Precis som kulturella verk kan dra åt det ena eller andra hållet politiskt. Men vårt behov av kulturen är inte politiskt. Det är ett mänskligt faktum. Det vi nu ser i kulturdebatten är inte ett höger/vänster-skav. Det är ett mänskligt skav.

Alla dessa borgerliga debattörer och ledarskribenter har inte plötsligt gått och blivit vänster. (Möjligen med undantag av Ann Heberlein som nyligen gjorde slut med högern, precis som hon tidigare gjort slut med vänstern.) Det handlar i stället om att kulturpolitiken under Parisa Liljestrand faller så långt utanför den normala höger/vänster-variationen att den inte bara provocerar oppositionen, utan även de som i vanliga fall borde vara regeringens naturliga allierade.

Det är inte så konstigt att regeringens kulturpolitik nu får kritik från både vänster och höger. Under den politiska fernissan är vi alla människor i behov av kultur. När kultur behandlas som ett särintresse, samtidigt som människor i kroppen känner att den är en del av själva samhällsbygget, börjar det skava. Även hos dem som regeringen trodde sig ha med sig.

Detta är också en varningssignal för den kommande regeringen – oavsett vilka partier som utgör den. Kulturen måste vara fri från politisk kontroll, men den behöver politisk omtanke. Annars kommer skavet att bestå.