Trobergs tankar #54: Den nya kulturpolitiken frodas under ytan
På ytan händer det inte mycket i kulturpolitiken. Men under ytan händer det grejer: språket skiftar, debatten breddas och allt fler har tröttnat på att kulturen behandlas som en lyxig efterrätt.
Snart är det dags att lägga sig i hängmattan. Eller – kanske mer realistiskt – försöka överleva allt trädgårdsarbete. I min trädgård är nämligen den enda volontärarbetaren (nåja…) jag själv.
Men innan det är dags att bryta ryggen av sig i potatislandet, är det dags att sätta på sig de kulturpolitiska glasögonen och summera valårets första sex månader på den fronten. Och det, mina vänner, är faktiskt en riktigt upplyftande uppgift. Häng på!
Ja, Tidöregeringen har accelererat flera regeringars långvarigt nedåtgående ekonomiska trend för kulturen till nya oanade djup.
Ja, kulturminister Parisa Liljestrand har sjabblat bort en lång rad möjligheter genom att stirra sig blind på kulturkanonen och på privat finansiering.
Nej, oppositionen har i stort inte klivit upp på banan med ett tydligt kulturpolitiskt alternativ till Sverigedemokraternas kulturpolitiska baklängesvals och Tidöregeringens aktiva ointresse.
MEN, kulturpolitik är så mycket mer än vad som händer i regeringen eller i riksdagen. Det är bara toppen av isberget. Det har inte hänt mycket ovanför ytan, men under den händer det desto mer. Det ger mig mycket gott hopp om framtiden.
ÄNTLIGEN har begreppet ”kulturell välfärd” gått från en högst anonym tillvaro i regeringsformen till att vara ett begrepp på hart när allas läppar. Under det senaste året har det dykt upp i diverse rapporter, ledartexter, krönikor och debattartiklar. Men, inte bara det.
Bara under de senaste dagarna har SKR antagit ett nytt kulturpolitiskt ställningstagande där kulturell välfärd dyker upp redan i inledningen. KRO (Konstnärernas riksorganisation) har släppt en kulturpolitisk valkompass där den första frågan handlar om kulturell välfärd. Sist, men inte minst, har man i Jönköping lagt fram ett skarpt förslag om att kulturell välfärd ska vara ett övergripande mål i kommunens kulturplan.
Varför är då just begreppet ”kulturell välfärd” så viktigt? För att det ger oss ett gemensamt språk för att konkretisera varför kulturen är så viktig. Kulturen är inte längre bara bra, rolig, intressant, etc. Den uppfyller en rad mänskliga behov och funktioner. Vi människor behöver den. Och, inte att förglömma, vi har en grundlagsstadgad rätt till den.ÄNTLIGEN pratar man nu också om kulturpolitik, trots att det är valår. Det är ju en gammal sanning att kulturen aldrig blir en valfråga. Kanske inte, men det betyder ju inte att det måste vara radiotystnad på den kulturpolitiska fronten bara för att det råkar vara valår. Tvärtom! På det nationella planet har till exempel SVT bjudit på en kulturpolitisk debatt mellan Parisa Liljestrand och Amanda Lind.
ÄNTLIGEN diskuteras kulturpolitiken också lokalt runt om i landet. Det finns knappt någon lokal tidning eller radiokanal som inte har haft ledartexter och/eller debatter om kulturpolitik. Det är fantastiskt. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare nyhetsbrev.
ÄNTLIGEN håller en lång rad nya kulturpolitiska samarbeten på att ta form. Under de senaste månaderna har jag träffat representanter för många olika kulturpolitiska nätverk. Ingångarna är olika, men det övergripande målet är detsamma: att främja kulturen och se till att den kommer fler till gagn.
Det finns alltså – trots bristande kulturfinansiering och nationalistisk stjälp – flera saker som indikerar att vi tids nog går en ljusare tid till mötes. Kulturen kan få bättre förutsättningar. Människor kan få bättre tillgång till den. Och alla de som arbetar med kulturen kan få bättre förutsättningar att göra det.
Låt oss hålla i och hålla ut. I höst får vi en ny politisk verklighet. Oavsett hur regeringen ser ut kan den räkna med att få en kulturpolitisk blåslampa där bak. Efter de senaste årens stålbad har både allmänheten och kultursektorn tröttnat på stängda bibliotek, försvunna replokaler och kulturarv som vittrar sönder.
Detta kommer jag att tänka på när jag skördar mina potatisar. Det som gror under ytan bär till sist alltid (rot)frukt. Det är en tillförsikt man måste kosta på sig att vila i då och då för att orka hela vägen fram.
Nu har vi ett gemensamt språk. En insikt som allt fler delar. Och en otålighet som inte kommer att ge kulturpolitiskt ointresserade politiker en lugn stund.
Nu stundar Almedalsveckan. Kom och säg hej om du ser mig där, till exempel på DIK:s kulturpolitiska seminarium på Kultur i Almedalen.
Efter det går Trobergs tankar ner i sommartempo, men jag återkommer från hängmattan, potatislandet och den kulturpolitiska undervegetationen.
Ha en riktigt fin sommar, alla!
Jag finns på LinkedIn och Instagram.
Glöm inte att prenumerera på DIK:s nyhetsbrev “Koll på kulturpolitiken”. Och är DIK fackförbundet för dig, så kan du bli medlem här.