Trobergs tankar #6: Svensk kulturkanon: harmlösa skott eller skarpladdad howitzer?
För Sverigedemokraterna är den svenska kulturkanonen skarpladdad och har siktet inställt på att göra kanonmat av allt och alla som inte passar in i deras nationalistiska världsbild.
"Trobergs tankar" är här! Lagom till när midsommarfirandet pågått tillräckligt länge för att ni ska ha upparbetat ett skriande behov att "gå på toaletten" för att slippa undan släkten en stund. Den här gången blir det förhöjd puls över att alla vägar plötsligt bär till Förenade Arabemiraten. Sedan är det dags att fundera på om en svensk kulturkanon skjuter harmlösa skott eller är en skarpladdad howitzer? Sedan avslutar vi med ett tips för dagar då livet kräver lite extra cojones. Häng på! Och glöm inte att tipsa dina vänner om nyhetsbrevet! Glad midsommar!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Alla vägar bär till ... Förenade Arabemiraten?
En svensk kulturkanon: Harmlösa skott eller skarpladdad howitzer?
När livet kräver lite extra cojones.
Onwards and upwards!
1. Alla vägar bär till ... Förenade Arabemiraten?
Som av en slump (nåja... låt mig återkomma till slumpen senare) har de tre världsorganisationerna IFLA (International Federation of Library Associations and Institutions), ICOM (International Council of Museums) och ICA (International Council of Archives) beslutat att förlägga kommande sina kommande kongresser i Förenade Arabemiraten. IFLA och ICOM i Dubai och ICA i Abu Dhabi. (Eminenta Magasin K har skrivit mer om detta här, här och här.)
Det är pinsamt, upprörande och rent ut sagt för jävligt. Förenade Arabemiratens regim bryr sig inte om grundläggande mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, arbetares rättigheter eller yttrandefrihet. Dessutom förföljs hbtqi-personer systematiskt med stöd av lagen och straffas mycket hårt. Genom att välja Förenade Arabemiraten för event legitimera man en regim som aktivt och kraftfullt motarbetar viktiga fri- och rättigheter. Att tro något annat är mer än lovligt naivt.
Bibliotek, museer och arkiv är demokratiska grundpelare. Därför svider det naturligtvis alldeles extra när just deras världsorganisationer väljer att helt strunta i de grundläggande värden som dessa verksamheter arbetar hårt med att stödja varje dag runt om i världen.
Hur kommer det sig då att alla vägar tycks leda till Förenade Arabemiraten? Det är naturligtvis inte alls en slump. Förenade Arabemiraten har ett mål att vid 2025 vara värd för minst 400 världsevent om året. Det är det ett utmärkt sätt att polera medaljens framsida, så att turisterna inte tänker på dess baksidan.
Jag har ingen aning om hur man tänker uppnå målet. Men, om man vill konkurrera med låga priser, så hjälper det naturligtvis om man bygger anläggningarna med billig arbetskraft som lever under slavlika förhållanden. Då får man dessutom en slant över så att man kan ha en extra ... låt oss säga generös ... marknadsföring. Jag vet inte exakt hur och varför IFLA, ICOM och ICA föll pladask för just Förenade Arabemiraten. Det gör inte alla upprörda medlemmar heller. Därför vore det bra om de tre organisationerna kunde bringa klarhet i den frågan. Transparens är en bra grej.
Och medlemmarna, ja... Genom att välja Förenade Arabemiraten så exkluderar man många potentiella deltagare. Hbtqi-personer (däribland jag själv) kan till exempel inte delta, eftersom det är förenat med en rad säkerhetsrisker. IFLA viftade dock bort det med den här pärlan:
"Dubai is considered a safe city. Whilst it is recognised that members of the LGBTQIA+ community may not feel safe about participating in WLIC 2024, even when following official travel advice, there will be other communities who feel safe about participating in a WLIC for the first time."
Nej, IFLA. Hbtqi-personer sjåpar sig inte när de känner sig otrygga i Dubai. De ÄR otrygga. Det är inte en påhittad känsla. Det är ett faktum. IFLA borde ringa upp engelsmannen Jamie Herron som höll på att åka i fängelse för att han vid ett beök i Dubai råkade röra en annan mans höft i en trång bar. Jag tror inte att han skulle hålla med om att Dubai är en trygg plats.
Det handlar inte bara om vilka som inte kan vara med. Det handlar också om vad man inte kan prata om på plats. Yttrandefriheten är inte på topp i Förenade Arabemiraten. Det spelar ingen roll vilka yrkesetiska riktlinjer de som jobbar i bibliotek, museer och arkiv har hemma på jobbet. Väl i landet får man inte prata om vad som helst bara för att man är på konferens. Är det verkligen under de omständigheterna som bibliotek, museer och arkiv ska diskutera sin framtid?
Varje person och organisation måste naturligtvis rannsaka sitt eget samvete och fundera på om man vill delta på event på dessa premisser i länder vars regimer inte ens respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Hur man efter att ha gjort det ändå kan komma fram till att det är okej att stötta sådana spektakel är dock något av ett mysterium för mig. Jag har hittills inte sett några övertygande arbument för ett deltagande.
Vad det gäller DIK:s och min egen närvaro, så är det en no-brainer. En konferens är en konferens är en konferens som Gerturde Stein inte sa. Ingen konferens är så viktig att någon ska behöva riskera sin säkerhet för den.
2. En svensk kulturkanon: Harmlösa skott eller skarpladdad howitzer?
Regeringen och Sverigedemokraterna vill ta fram en svensk kulturkanon. De enda som är förtjusta i den idén är - om man hårdrar det - de som inte arbetar med kultur. En lång rad författare, Författarförbundet och andra har rasat i Expressen. Jag har rasat i SvD för DIK:s räkning. Men, när inte ens Svenska Akademien vill ta i idén med tång är det väl ändå dags för politiken att backa. Akademiens ständige sekreterare Mats Malm satte tidigare i år ett fingret på varför idén om en kulturkanon tilltalar politiker, men inte kulturarbetare:
"Kanon är ett begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning. Ibland tycks lista och kanon förväxlas. Listor över verk gör vi ju hela tiden, i medier, i undervisning och i forskning. Men en kanon är inte en lista med förslag. En kanon är ett instrument för någonting, den ska styra. Den typen av styrdokument har vi i Svenska Akademien inget intresse av att medverka till."
Kulturkanonpropjektet är en kulturpolitisk eftergift från regeringen till Sverigedemokraternas fördel. Min kvalificerade gissning är att regeringen tänker att det hela är en ganska liten och ofarlig eftergift med potentiellt uppbygglig effekt. Dessutom har den fördelen att också vara en ekonomiskt billig historia. Problemet är bara att en svensk kulturkanon inte är en liten och ofarlig eftergift när man sätter den i Sverigedemokraternas kulturpolitiska kontext, en kontext som det i nuvarande parlamentariska läge inte går att bortse från.
Det finns åtta partier i riksdagen. Även om de tycker olika i en rad olika kulturpolitiska sakfrågor, så är sju partier eniga om att kulturen ska vara fri och att principen om en armlängds avstånd ska gälla. Sverigedemokraterna sticker ut som en öm tumme med sin uttryckliga önskan om att använda kulturen som ett ideologiskt vertyg för att främja den egna agendan. Man har dessutom hittat på en helt egen tolkning av den berömda armlängden, som man - trots att den är ett alldeles nytt hemmabygge - nu försöker lansera som "den klassiska tolkningen".
Regeringen må tänka att den svensk kulturkanonen kommer att skjuta harmlösa skott, men för Sverigedemokraterna är den en skarpladdad howitzer med siktet inställt på att göra kanonmat av allt och alla som inte passar in i deras nationalistiska världsbild. Exakt vad det betyder förtjänar en helt egen text längre fram.
Från regeringshåll har man varit föredömligt tydliga med att man inte tänker att det ska vara politiker utan en expertkommitté, som ska sammanställa den svenska kulturkanonen. Det är onekligen bättre än motsatsen. Men, som Mats Malm påpekade i citatet ovan så är det svårt att hålla armslängden när en kanon per definition alltid "... är ett instrument för någonting, den ska styra." Om regeringen ändå väljer att gå vidare med arbetet att ta fram en kulturkanon kommer det dock att bli svårt att få ihop en sådan expertkommitté. Experter är nämligen just det: Experter. Det betyder att de förstår två saker som kanonentusiasterna inom politiken missat: Att den praktiska nyttan av en kanon är obefintlig, samtidigt som skadan är påtaglig. Folk bryr sig inte mer om kultur för att man skapar en nationell kanon. Däremot är en kanon ett effektivt verktyg för likrikning och exkludering, speciellt om man får för sig att använda den som grund för till exempel medborgarskapsprov.
När jag för en tid sedan påtalade för en av regeringens riksdagsledamöter att det skulle bli problem att hitta experter som vill engagera sig i kanonbygget fick jag svaret: "Då tar vi de som vill." Så kan man naturligtvis göra, men att känna sig kallad är inte samma sak som att vara bäst lämpad. Att "ta de som vill" istället för att lyssna på den öronbedövande majoriteten av den tillgängliga kompetensen i sektorn som utifrån sin expertkompetens inte vill befatta sig med projektet är onekligen lite bakvänt.
Fortsättning lär följa på den här historien. Det här handlar inte om att få ett parti att ändra sig, för det kommer de inte att göra. Det handlar om att ge de andra sju partierna verktyg och råg i ryggen att stå emot den kulturskymning som Sverigedemokraterna förordar. Och, på den fronten är jag trots allt positiv. Även om de sju andra partierna ibland kan svajja i frågan, så finns det bra personer med god kulturpolitisk kompass i vart och ett av dem. Det spelar roll och inger hopp.
3. När livet kräver lite extra cojones.
När jag står inför situationer som kräver lite extra cojones brukar jag kanalisera min inre Ruth Rendell. Varför då? undrar ni kanske. Låt mig presentera den första meningen i hennes roman A Judgement in Stone (1977):
"Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write."
Bara en verkligt modig spänningsförfattare avslöjar mördaren, offret OCH motivet i romanens första mening. Men, bara en författare som är beredd att jobba hårt klarar efter det tilltaget av att hålla spänningen uppe ända till sista sidan utan att det inte blir pankaka av alltihop. Det är så klart inga problem för Rendell och sensmoralen som jag sugit i mig är denna: "Var modig och jobba för det du vill, så blir det bra till slut."
Peta in A Judgement in Stone (Stenarna skola ropa, i svensk översättning) i semesterläsningshögen. Eller, varför inte se den franska filmen La Cérémonie (1995) med ljuvliga Isabelle Huppert. Den bygger romanen och är väl värd att se. Ni kommer inte att bli besvikna.
Jag behöver förresten lite kulturtips inför semestern: film, tv, litteratur, tv-spel, you name it! Peta in dina favoriter i kommentarerna. Danke!