Trobergs tankar #7: 10 tips för autentisk Almedalsfeeling från fastlandet!
Almedalsveckan har fått en mörk skugga, men samtidigt finns det så många individer och organisationer som genom sitt demokratiska arbete - möten, samtal och seminarium - skingrar mörkret.
Det här är ingen vanlig vecka. Det är en Almedalsvecka! Därför avhandlar nyhetsbrevet den här gången både Almedalsveckans vara eller inte vara OCH ger 10 handfasta tips på hur man får en autentisk Almedalsfeeling trots att man är kvar på fastlandet. Sist, men inte minst, avslöjas att jag har ett störande beteende. "Bara ett?" kanske ni artigt tänker, till skillnad från min fru som helt utan takt och ton sa det rakt ut. Hmpf! Nåja, ni får i alla fall nöja er med ett störande beteende det här gången.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Almedalsveckans vara eller inte vara.
10 tips för autentisk Almedalsfeeling från fastlandet!
Mitt störande beteende.
Onwards and upwards!
1. Almedalsveckans vara eller inte vara.
Almedalsveckan är här och jag är inte där. Det är inget dramatiskt alls. DIK har beslutat att skruva upp opinions- och påverkansarbetet året runt och då föll det sig naturligt att detta år testa att för en gångs skull inte vara i Almedalen, utan istället lägga krutet på en massa annat spännande under året. Hur vi gör nästa år är en fråga för framtiden.
Jag är inte helt säker på hur många gånger jag varit i Visby under Almedalsveckan. Det är fler än femton, färre än tjugo. Under åren har jag haft massor av intressanta möten och deltagit i en hel hög panelsamtal. En del traditionella, en del mer ... udda.
En gång utspelade sig, till exempel, en debattduell av oklar anledning i en boxningsring och alla som deltog tvingades bära boxhandskar, som var väl insvettade av de som deltagit i de tidigare ronderna. I dag hade jag tackat nej till ett sådant upplägg. Debatten är nog polariserad och alldeles tillräckligt rumble in the jungle utan sådana tilltag. Dessutom finns det inte ens under Almedalsveckan nog med alkohol i hela Visby för att desinfektera händerna efter den upplevelsen. Jag tillbringade återstoden av den veckan med att ideligen sniffa på händerna och likt Lady MacBeth förfärat utbrista: "Will these hands ne'er be clean?" Men, det är svårt att sticka ut i Almedalen, så guldstjärna för originalitet till arrangören, som jag naturligtvis inte heller minns vem det var.
Inför varje Almedalsvecka diskuteras det om evenemanget spelat ut sin roll. Det är egentligen en ganska ointressant diskussion. Det demokratiska samtalet är oerhört viktigt och det är bra att Visby en vecka om året erbjuder en så stor och bred plattform för det. Men, det demokratiska samtalet som sådant måste ju pågå året runt, i många olika sammanhang och på många olika platser. Så länge det gör det är frågan om just Almedalsveckans vara eller inte vara mindre viktig. Och skulle det demokratiska samtalet tystna resten av året, så har vi betydligt större problem att ta tag i än om huruvida just Almedalsveckan rullar på som vanligt eller ej.
Med det sagt, så har Almedalsveckan de senaste åren blivit symboliskt viktig för att visa att det demokratiska samhället kan stå emot antidemokratiska krafter. Hur väl har man då lyckats med det? Det är en komplicerad fråga utan något enkelt svar.
Det är ett stort demokratiskt misslyckande att nazister med polisens goda minne tillåtits punktmarkera individer och organisationer som arbetar med till exempel hbtqi-frågor, mångfald och rasism. Det är en fruktansvärd tragedi att en psykisk sjuk man med kända kopplingar till NMR inte stoppades innan han brutalt släckte Ing-Marie Wieselgrens liv. Almedalsveckan har fått en mörk skugga, men samtidigt finns det så många individer och organisationer som genom sitt demokratiska arbete - möten, samtal och seminarium - skingrar mörkret. Och till syvende och sist, är de så många fler än mörkermännen. Därför är jag trots de senaste årens händelser ändå positiv både till Almedalsveckans demokratiska symbolvärde och generella varande.
Sedan behövs det naturligtvis skruvas löpande skruvas på konceptet. Här delar jag Brit Stakston:s kloka tankar om att det: "krävs en balans mellan möjligheten att delta till en rimlig kostnad, öppna seminarier, fortsatt mindre fokus på mingel och allt det där övriga krims-kramset och mindre föraktfullt prat om Almedalen baserat på förlegade bilder av det som alltid varit långt ifrån Almedalens hjärta" för att säkerställa Almedalens plats i den svenska demokratin.
Med det önskar jag alla er som är på plats i år en riktigt bra och givande vecka. Stå upp för det fria demokratiska samtalet och ta hand om varandra. Sist, men inte minst, ta med er alla era nya lärdomar och insikter hem till fastlandet, så att vi tillsammans kan jobba vidare med dem.
2. 10 tips för en autentisk Almedalsfeeling från fastlandet!
Vad gör man om man av olika skäl inte kan vara på plats i Visby den här veckan? Hur skingrar man känslan av att vara en smula utanför när alla andra glatt twittrar om att de redan sitter på båten till Visby? Kort sagt, hur får man rätt Almedalsfeeling från fastlandet? Efter 15+ år på plats i Visby känner jag mig väl rustad att dela med mig av några handfasta tips:
Ta ut rosévinet ur kylen i god tid innan det ska drickas. (Alkoholfritt alternativ går numera bra. Vill du ha en vintageupplevelse anno före 2017-ish måste du också skaffa en ihärdig person som kan tjafsa om varför du inte dricker alkohol varje kväll.)
Gör upp en detaljerad plan för dagen som du sedan misslyckas kapitalt med att följa för att du träffar en massa intressanta människor på vägen. (Simulera spontanmöten genom att haffa random bekanta i en chatt nära dig.)
Sätt på dig fotriktiga skor och tillbringa större delen av dagen gåendes eller ståendes med en fulllastad tygkasse med giveaways över axeln. (Löpband går bra, men glöm inte att ställa in högsta möjliga uppförslutning fem minuter minst tio gånger per dag för att simulera strapatsen som stavas Hästgatan.)
Drick mycket vatten (med fördel ur plastflaska med reklamtryck), men begränsa antalet toalettbesök radikalt för att simulera facilitetsbrist och köbildning på plats.
Följ Almedalsveckan Play, Kultur i Almedalen och medierapporteringen slaviskt. (Har du VR-glasögon? Använd dem för en mer uppslukande upplevelse.)
Delta aktivt i eftersnacket i dina sociala flöden simultant med att du dricker ditt ljumma rosévin ur plastglas och knaprar mjuka salta pinnar och/eller lätt svettig ost.
I år blir det inget DJ-battle på plats i Visby, men du kan ordna ett alldeles eget genom att klicka "Shuffle" på din favoritspellista på Spotify. Glöm inte att hålla din vänstra hand coolt kupad över ena hörluren medan du stuffar i otakt. (Disclaimer: Jag har ingen personlig erfarenhet av den här punkten, eftersom jag nogsamt har undvikit alla DJ-battles genom åren.)
Rinse and repeat varje dag från tisdag 27/6 till lördag 1/7.
Tillbringa åtminstone söndag 2/7 till tisdag 4/7 i någon sorts utmattad koma för att processa alla nya lärdomar och bekantskaper.
Onsdag 5/7: Börja leta boende till Almedalsveckan 2024, så att du slipper simulera nästa gång.
Sådär! Inte en kotte kommer att märka att du faktiskt aldrig var där när Almedalsveckan oundvikligen kommer på tal efter semestern. Lycka till!
3. Mitt störande beteende.
Jag blir då och då uppmärksammad på att jag har ett störande beteende. Åtminstone enligt min fru, mina katter, hunden, kolleger och flera främmande tågresenärer. Mitt brott är att jag tydligen skriver alldeles för “högljutt”. Det handlar alltså inte om att jag har högljudda åsikter (vilket jag definitivt är skyldig till), utan om att själva knappandet är för högljutt. Tst!
Som om denna bredsida från min omedelbara omgivning inte vore nog sällar sig nu självaste Sandi Toksvig – till vardags programledare extraordinär för QI – till skaran av belackare. Jag satte nyligen tänderna i hennes bok Peas & Queues: The Minefield of Modern Manners (2014). Någonstans mitt i dök detta stycke upp som en oväntad örfil: “I understand that some people have to work on the train. I don’t understand why typing needs to be so loud. It’s mostly men, I’m afraid. They bash the keyboard as if it were some wild beast which will only do their bidding if it is subdued first. Allow me an aside to those men – Fellows! It is an inanimate object! It’s not going anywhere. It will work just as well if you are gentle … and quiet.” Hmm…
Toksvig är ju en synnerligen klok person som jag beundrar mycket. Det verkar dessutom som om hon, min fru, mina katter, kolleger och främlingen på tåget har visst stöd av självaste Marlene Dietrich. I filmen Der Blaue Engel sjöng Dietrich att man inte skulle “hamra på tangenterna” och att lite “pianissimo” alltid behagar.
Jag tror dock inte att den teorin är applicerbar på mitt dilemma. Filmen är trots allt från 1930 och lååångt före laptoparnas tid. Dessutom sjungs detta i Dietrichs paradnummer “Ich bin die fesche Lola”. För er som var lika dåliga på tyska i skolan som jag var kan jag avslöja att den engelska versionen heter “They call me Naughty Lola”. Det får mig att misstänka att det hon kallar sin “lilla pianola” faktiskt inte alls refererar till ett självspelande piano.
Men, att likna knappandet vid att spela piano är kanske ändå inte en så dum idé. Båda uttrycker ju känslor och stämningar via en serie hopkomponerade knapptryckningar och utan lite mustiga crescendon och pampiga fortissimon blir det mest mellanmjölk av alltihop. Det gillar en del, men somliga av oss är helt enkelt bara lite mer Beethovens 5:a och lite mindre Månskenssonaten.