Trobergs tankar #8: AI är gnistan för nästa kreativa revolution.
Kameran knäckte porträttkonsten, men gav upphov till en explosion av fantastiska konst-ismer. AI kommer att starta en liknande utveckling.
Ny vecka, nytt nyhetsbrev! Den här gången handlar det om min nya AI-kompis Sudowrite som kan revolutionera litteraturen, men inte som en del tror. Sedan tar jag avstamp i en fisk (inte den ack så populära ålen, men väl en annan högintressant fisk) och reflekterar över om vi verkligen skulle leva som vi gör nu om vår förväntade livstid var tio eller hundra gånger längre. Sist, men inte minst, blir det ett rykande hett poddtips som passar lika bra för lata dagar i hängmattan som för svettiga dagar bakom gräsklipparen. Håll tillgodo!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Min nya AI-kompis.
Vår stund på jorden.
Poddtips: No Such Thing as a Fish.
Onwards and upwards!
1. Min nya AI-kompis.
Eftersom jag är en ständigt nyfiken själ har jag skaffat mig en prenumeration på Sudowrite. (Jag är inte sponsrad av dem och det finns andra liknande tjänster.) Det är det AI-verktyg för skönlitterära författare som de flesta just nu tycks rekommendera. (Skvallra inte för Eric Rosén, för då kanske han plockar fram sitt basebollträ.) Efter att ha lekt med Sudowrite i några dagar har jag skaffat mig en skapligt god uppfattning om AI:n och dess för- och nackdelar. Jag har också landat i att AI från och med nu kommer att ha en självklar plats i mitt skönlitterära skrivande - och säkerligen i många andras.
Sudowrites AI kan skapa karaktärer, fixa synopsis och plotta ut handlingen efter diverse olika dramaturgiska modeller. Den kan också buffa ut eller korta text, göra den mer eller mindre beskrivande och föreslå fortsättning när du kört fast. Du kan be den att ge förslag på hur en text, stycke eller mening kan formuleras om för att bli mer dramatisk, känslosam, rafflande, etc. Du kan även be om hjälp med att hitta synonymer eller hitta på namn. När du är nöjd med karaktärer, synopsis, värld, stil och dramaturgisk modell kan du till och med be AI:n skriva hela berättelsen kapitel för kapitel.
Kort sagt, AI:n kan göra väldigt mycket och det är ungefär här som några utropar att de tänker skriva en roman i veckan och bli rika, medan andra proklamerar att romankonsten nu är stendöd. Båda har dock fel. Den som tror att man kan köra i gång Sudowrite, trycka på en knapp och få ut en läsbar roman i andra änden har både osunt låga krav på vad en roman bör vara och en förblindande tilltro till eller skräck inför teknikens framsteg på området. Sudowrites AI är nämligen en rätt dålig författare, men det gör inte så mycket för det finns andra saker som Sudowrites AI är smått fantastisk på.
Det krävs mycket mänsklig handpåläggning för att få ut en bra skönlitterär text ur Sudowrite. Med det menar jag att du som författare fortfarande behöver göra minst 90 procent av jobbet. Vilket så klart är bra, eftersom jag förutsätter att författare skriver för att de tycker om att skriva. Allra bäst blir det om du själv skriver texten och främst använder Sudowrite för redigering. Där Sudowrites AI verkligen briljerar är nämligen i rollen som outtröttligt bollplank. I stället för att tära på nära och kära med att tvinga dem att läsa den femtielfte versionen av en text, så kan du snabbt och lätt låta Sudowrite läsa texten och ge kommentarer. Du kan till och med få kommentarer från helt olika AI-personligheter som tittar på texten utifrån sin speciella personlighet och kommenterar därefter.
Sudowrite ersätter inte en erfaren redaktör, men faktum är att Sudowrites feedback generellt är riktigt bra, till och med bättre och mer detaljerade än vad de flesta betaläsare levererar. Har man sagt att man skriver ett rafflande äventyr, så kommer man inte undan med några dippar i actionnivån. Tradig dialog? Uttjatade metaforer eller förvirrande förlopp där läsaren lätt tappar bort vem som gör och säger vad? No worries, Sudowrites AI fångar upp det. Den gör det dessutom på ett par minuter, inte ett par veckor. Det betyder att du kan hålla uppe ditt flow och smida medan järnet är varmt (på tal om uttjatade metaforer). Inget dödar ett flow så mycket som att behöva sitta och vänta på feedback i dagar eller veckor. Dessutom behöver man inte hantera upprörda känslor om man tycker att någon av kommentarerna är trams. Man klickar bara bort den och skriver glatt vidare. När det till slut är dags att låta människor - betaläsare och redaktör - komma in i processen så slipper de vada runt i de vurpor som tidiga utkast tenderar att vara fulla av och kan fokusera på annat.
Jag är helt övertygad om att Sudowrites AI och andra liknande tjänster kan göra skönlitterärt skrivande både roligare och snabbare. Inte genom att skriva åt en, utan genom att ta bort en massa praktiska hinder och bromsklossar för det egna skrivandet. Det är som klivet från penna till skrivmaskin eller från skrivmaskin till ordbehandlare. Det var inte bara fysiskt krävande att skriva en hel roman med penna och papper, det var långsamt. Varenda omskrivning tog tid. Tack vare den tekniska utvecklingen kan vi i dag både skriva och redigera snabbare. Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur bökigt det var innan man kunde klippa, klistra och flytta runt sin text efter behag i en ordbehandlare. Med undantag för Jan Guillou som ju älskar sin skrivmaskin, så är det nog få av dagens skribenter som skulle vilja rulla tillbaka den tekniska utvecklingen på området. Jag gissar att de författare som inlemmar AI i skrivprocessen ser på AI:n på samma sätt - som ett praktiskt verktyg i skrivandet. Ett verktyg som kapar dötid, håller flowet uppe och ger den mänskliga tanken och kreativiteten större spelrum.
Innan kameran uppfanns var porträttmåleri konstnärernas största kassako. I takt med att tekniken förbättrades försvann den breda marknaden för porträttmåleri nästan helt. Men, konstnärer är ju av naturen kreativa, så de började istället måla sådant som kameran aldrig skulle kunna fånga. De målade känslor, upplevelser och idéer. Och så fick vi den explotion av fantastiska ismer som inleddes med impressionismen någon gång runt 1865 och sedan fortsatte vidare långt in i 1900-talet med post-impressionims, expressionism, kubism, dadaism, surrealism, abstrakt surrealism, opkonst, popkonst och så vidare. Den nya tekniken blev gnistan som tände den kanske mest kreativa explosionen någonsin i konsthistorien. Den mänskliga kreativiteten är helt enkelt extremt svår att döda. Den finner alltid nya och intressanta vägar.
Naturligtvis kommer de att finnas de som försöker använda Sudowrite eller liknande tjänster för att knåda fram ett par romaner i månaden och några av dem kommer säkert att lyckas få eländet utgivet. Inget nytt under solen. Dålig litteratur, förlag som ger ut den och folk som läser den har funnits i alla tider. Å andra sidan har ju bra litteratur, förlag som ger ut den och folk som läser den också alltid funnits. De författare som vill lite mer och som använder AI för att stimulera kreativiteten snarare än för att slippa skriva kommer att ta sina verk till nya oanade höjder. Och, viktigast av allt, de kommer att fortsatt kunna ge sina läsare fantastiska läsupplevelser.
Så nej, AI är ingen litteraturdödare. Tvärt om. Om det är något som drivit litteraturen framåt genom historien, så är det nyfikenhet och kreativitet. Jag är övertygad om att många av de författare som vi i dag ser som stora förnyare av sin respektive genre inte skulle ha bangat en sekund inför möjligheten att vidga sina vyer med AI. De skulle helt enkelt ha varit för nyfikna och kreativa för att låta bli.
En dag kommer AI också att kunna skriva självständigt, men där är vi inte än. Och när det sker, så är det inte heller en litterär katastrof. Det kommer att vara ännu en litterär möjlighet. Det har jag skrivit en del om i ett tidigare nyhetsbrev.
2. Vår stund på jorden.
Den här firren fascinerar mig. Hen är en håkäring, ibland kallad grönlandshaj. Den kan bli åtminstone riktigt gammal, antagligen till och med runt 500 år. Fundera på det en stund.
Håkäringen simmade runt i ishavet när Shakespeare dog 1616. Den var där när drottning Kristina klev in i rikssalen på Uppsala slott och abdikerade 1654. Den fanns där i djupet när den amerikanska självständighetsförklaringen skrevs under 1776 och när den franska revolutionen gjorde den franska aristokratin ett huvud kortare 1789.
Världskrig kom och gick. Vi for till månen. Internet kopplade ihop och slet isär människor. Det folk som för mindre än 250 år sedan förklarat sin självständighet gjorde sig plötsligt frivilligt till slavar under politikens motsvarighet till Pennywise.
Ovanför ytan 500 år av detta ständigt pågående mänskliga drama. Under ytan lugn och ro i hundratals år. Tills nu. De håkäringar som föds idag kommer inte att få åtnjuta samma bekymmersfria långa liv som sina föräldrar. Varför måste vi människor alltid tvinga på andra vårt eget drama som en överförfriskad onkel på släktträff? Det är på en gång fascinerande och outsägligt sorgligt.
En människas stund på jorden är kort. Vi har i årtusenden kunnat leva loppan utan att begrunda en morgondag som vi ändå inte kommer att få uppleva. Morgondagen har alltid varit någon annans problem. Kanske skulle vi bry oss mer om varandra och världen omkring oss om vi levt fem tio gånger längre och faktiskt tvingats leva med de yttersta konsekvenserna av vårt agerande.
Kanske är det också därför de som faktiskt kommer att behöva leva med konsekvenserna provocerar så oerhört. Det handlar inte om att Greta Thunberg och hennes medkämpar skolkat från skolan. Vem av oss gjorde inte det då och då av betydligt mindre ädla skäl? Det handlar om att de obönhörligen påminner oss om vilka egoisktiska skitstövlar vi de facto är.
Vad skulle vi göra annorlunda i dag om vi visste att vi skulle leva i några hundra eller tusen år till? Min gissning är att prioriteringarna raskt skulle förändras.
3. Poddtips: No Such Thing as a Fish.
Efter en text om en fisk tänker jag nu påstå att det inte finns något sådant som en fisk. Det är nämligen sommar. Det betyder att det finns massor av tid i stort behov av ett soundtrack som inte är nära och käras idoga pladder. Och, vad passar väl då bättre än främmande människors pladder i poddform? Inget, I tell you. Inget.
Om du inte redan lyssnar på No Such Thing as a Fish så är det dags att göra det. Har du tittat på det brittiska tv-programmet QI? I så fall vet du att det i programmet presenteras en massa roliga fakta. Var kommer de ifrån? De kommer från QI:s små nissar som jobbar hårt i sin verkstad med att vaska fram sådant som är intressant, spännande och underhållande så att Sandi Toksvig, Allan Davies och gästande komiker kan prata om det. QI-nissarnas har dessutom en alldeles egen podd där de varje vecka presenterar fyra knasiga fakta som får agera trampolin för helt fantastiska irrvägar in i kuriosans underbara värld. Ah, i mitt nästa liv vill jag också vara QI-nisse!
Podden har funnits i några år, så du har i skrivande stund 472 avsnitt att avnjuta innan du behöver försmäkta en hel vecka mellan avsnitten. Mycket bingevänligt!
Podden finns där poddar finns, till exempel på Spotify. Och här är en trailer: