Trobergs tankar #9: Ryggraden - Allmänt sladdrig eller stolt al dente?
Det kräver en alldeles speciell sorts ryggrad för att våga stå upp för det som är rätt - inte bara när någon i det motsatta laget står och stampar i klaveret - utan när någon i det egna laget gör det.
Medan nyhetsbrevet legat i hängmattan och latat sig i några veckor har ni gått och blivit över 900 prenumeranter! Wow! Det gör mig så glad! Den här gången kretsar nyhetsbrevet kring begreppet ryggrad. Det kommer att handla om allt från allmänt sladdriga ryggradar till total brist på dem. Och så avslutar vi så klart med en inspirerande text på samma tema. En text om kära, kära Sinéad O'Connor - kvinnan som personifierade begreppet ryggrad bättre än alla andra.
Veckans nyhetsbrev innehåller:
"Knas", sa riksdagsledamoten. "Knasigt", sa partiledaren.
Den tramsigaste sporthändelsen någonsin.
Sinéad O'Connor - ryggraden personifierad.
Onwards and upwards!
1. "Knas", sa riksdagsledamoten. "Knasigt", sa partiledaren.
Under sommaren har en del folkvalda politiker ägnat sig åt att försöka smeta pedofilianklagelser på hbtqi-personer och att peka ut alla muslimer som potentiella mördare. Andra folkvalda politiker har så klart rasat. Kudos till alla dem. Allra mest till de som protesterat trots att de i det politiska spelet befinner sig på samma planhalva som de som kastat befängda anklagelser omkring sig. Det kräver nämligen en alldeles speciell sorts ryggrad för att våga stå upp för det som är rätt - inte bara när någon i det motsatta laget står och stampar i klaveret - utan när någon i det egna laget gör det. Särskilt om det också kommer med ett potentiellt högt pris, till exempel förlorad vänskap, makt, pengar, karriärmöjligheter eller vad det nu kan vara.
Det finns nämligen många fler som inte har den speciella ryggraden. De har en mer sladdrig variant. De är lite sena i starten och reagerar först efter påtryckningar från allmänhet och media - och då bara med de lenaste av silkesvantar. Eller också har de ingen ryggrad alls, håller tyst och hoppas att gå under radarn. En annan taktik är att bagatellisera och demonisera de som reagerat.
I dagarna blev det till exempel lite "knas" när ännu en folkvald politiker i ett uttalande indikerade att det tydligen är okej att kasta hbtqi-personer och muslimer under busen, men att det nog ändå finns en gräns och att den går vid nedsättande uttalanden om judar. Detta knas möttes så klart av hårt motstånd. Självklart även från judiska organisationer som ju bättre än de flesta känner igen ett sluttande plan när de ser det. Men, återigen plockade det egna laget fram silkesvantarna. "Knasigt" upprepade partiledaren och lade till att: "Det är bara illvilliga krafter som inte tar till sig att [riksdagsledamoten] faktiskt har bett om ursäkt för det han sa."
Ni som läser detta vet så klart exakt vilka personer detta handlar om den här gången, men jag har ändå valt att inte ha med namnen just här för att göra min övergripande poäng lite tydligare. Problemet är tyvärr inte isolerat till inblandade personer. Det finns också en poäng för oss alla att fundera på hur villiga vi är att sakta men säkert flytta våra moraliska gränser för egen vinnings skull.
Samhället är på moralisk glid. Och nej, jag kanaliserar så klart inte de som dillar om att Prideparader och drag queens på bibliotek är någon sorts tecken på moraliskt förfall. När jag säger att samhället är på moralisk glid, så menar jag att allt fler tycks bli mer och mer villiga att tumma på grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter av mindre och mindre anledning. Ofta av ingen annan anledning än att det är fördelaktigt och bekvämt för dem själva.
Det är en mycket farlig utveckling. Minoriteter av olika slag protesterar inte för att vi är lättstötta eller för att det är så jäkla kul. Vi gör det för att omständigheterna tvingat oss att utveckla en stark självbevarelsedrift. Vi är kanariefåglarna i samhällsgruvan. Det är bra att lyssna på oss medan vi fortfarande kvittrar, för när vi slutar är det nämligen för sent för betydligt fler än för oss. Kanske är det till och med för sent för just dig.
Det kostar att höja rösten och säga emot. Det kostar ännu mer att kliva av när man upptäcker att tåget går åt fel håll. Men, den som tror att det är gratis att jamsa med eller att hålla tyst misstar sig å det grövsta. Det är lätt att känna sig oantastlig, men en dag kommer notan till oss alla. Se till att träna din moraliska ryggrad så att den pallar slutsumman.
2. Den tramsigaste sporthändelsen någonsin.
I juni - inför Metas lansering av sin tänkta twitterdödare Threads - kom Elon Musk och Mark Zuckerberg överens om att mötas i en "cage fight" à la MMA. Sedan dess har Twitter blivit X och de två kombattanterna har ägnat sig åt det sedvanliga inför match-tjabblet som hör sporter av den här typen till. Zuckerberg hävdar att Musk håller på att banga, Musk hävdar detsamma om Zuckerberg. Bla, bla, bla. Det återstår att se om det blir något rumble in the jungle. Jag kunde egentligen inte bry mig mindre.
Hela det här spektaklet är å ena sidan det tramsigaste jag någonsion sett, å andra sidan något av det sorgligaste jag sett. Två miljardärer med reell möjlighet att förändra miljoner människors liv till det bättre lägger tid, energi och pengar på en penismätartävling av det här slaget. Det är väl bara en tidsfråga innan Jeff Bezos kastar sig in i fighten och vevar med sin rymdraket. Den lär ju ändå vara den största fallosen världen skådat.
Om Musk, Zuckerberg och deras gelikar varit mer intresserade av att jämföra någon annan kroppsdel, till exempel ryggraden, hade de kanske slutat tuppa sig och istället fundera på den här frågan: "What would Dolly do?" En snabb googling skulle då upplysa dem om att Dolly Parton inte planerar att gå en runda i buren mot Emmylou Harris. Nej, hon har istället valt att lägga sin tid, energi och sina pengar på att genom sitt Imagination Library skicka ut över 200 miljoner böcker helt gratis till barn runt om i världen. 200 miljoner böcker, folks! Det är en lässatsning som heter duga. Kanske rent av något att inspireras av? Det är inte utan att man kommer att tänka på bemannade skolbibliotek, eller hur? Känner ni inte hur det kittlar i beslutsnerven, regering och riksdag? Nå, det borde det göra.
Jag valde för övrigt helt medvetet att stoppa in den här texten direkt före nästa punkt för att göra det plågsamt tydligt hur olika världen behandlar människor i offentligheten. Kvinna som höjer sin röst för de som inte själva har någon - hysterika! Miljardärsmän som arrangera penismätartävling - coola snubbar! Men, kanske någon nu tänker, Parton är ju i alla fall respekterad. De senaste åren, ja. Hon fick stå ut med att vara en "dum blondin med stora bröst" i ganska många årtionden innan upprättelsen till slut kom. Det glädjer mig dock oändligt att hon - till skillnad från huvudpersonen i nästa punkt - faktiskt får uppleva den.
3. Sinéad O'Connor - ryggraden personifierad.
Ibland blir texter inte alls som man tänkt sig. Någon vecka in i juli skrev jag en peppig text till det här nyhetsbrevet. Avstampet var ett citat ur "The Emperor's New Clothes" av Sinéad O'Connor som jag burit i hjärtat sedan 1990 och ofta använder för att kalibrera min inre kompass:
"They laugh 'cause they know they're untouchable. Not because what I said was wrong."
Ah, det är så sant och väl värt att komma ihåg när folk försöker trycka till en. Eller varför inte när någon hävdar att det är "illvilligt" att reagera mot lite "knas" när det tummas på allas lika värde? Det är också extremt sorgligt. O'Connor bara var 22-23 år gammal när hon skrev det där och orden skvallrar om erfarenheter ingen ska behöva genomleva. De är också ganska profetiska med tanke på vad som komma skulle.
Men, min text var som sagt rätt peppig eftersom jag var så glad över att det kommit en dokumentär som med all önskvärd tydlighet visar hur orättvist behandlad O'Connor blivit av offentligheten. Allt för att hon vägrat att anpassa sig och för att hon aldrig någonsin lät sig tystas när hon höjde sin röst för de som själva inte hade någon. Så, ÄNTLIGEN lite uppfriskande upprättelse för en person som verkligen förtjänade det. Hurra!
Sedan kom nyheten om att hon lämnat oss, bara 56 år gammal. Plötsligt var det för sent för upprättelse. Verklig upprättelse kan det ju liksom bara bli om objektet för den fortfarande kan ta del av den.

Den kollektiva sorgen har trillat förbi i de sociala flödena, men jag har inte förmått mig att ta aktiv del av den. På något sätt har sorgen känts för privat, som om en riktigt god vän gått bort. Det är på ett sätt märkligt, på ett sätt självklart. De senaste 35 åren är det mycket få dagar som jag inte vid något tillfälle haft O'Connors röst i lurarna. Men, det som överraskat mig mest är hur mycket ilska som letat sig in i sorgen.
O'Connors version av "Nothing Compares 2U" blev en stor kommersiell framgång världen över, men den är egentligen bara en liten blipp i ett rikt och omfattande konstnärsskap som drunknat i medialt tjafs och snask om vad hon borde eller inte borde sagt och vilken frisyr hon borde ha haft. Ja, till och med hennes psykiska mående blev med åren en sak att raljera över. Men, när hon nu är död finns det så klart inte en kotte som vill kännas vid sin del av allt det där.
För första gången på mycket, mycket länge är jag faktiskt benägen om att hålla med Morrissey om något. Han påpekade direkt efter O'Connors död att samma människor, medier och skivbolag som nu höjer O'Connor till skyarna är samma människor, medier och skivbolag som tidvis gjorde hennes liv till ett rent helvete. Han borde dock ha låtit bli liknelsen till hans egen status som obekväm i offentligheten de senaste åren, eftersom den haltar betänkligt. I övrigt har han dock helt rätt. Självklart är ingen perfekt. Alla säger ibland saker som åldras med samma brist på värdighet som en bortglömd gurka längst bak i kylen. Men, någon måtta får det ändå vara på dubbelmoralen. Har man inget gott att säga om någon medan de är i livet, så gör man bäst i att klädsamt sätta sig på avbytarbänken när lovtalen ska författas.
O'Connors död träffade mig hårt mitt i solar plexus. Av alla vackra röster här i världen, så har det alltid varit hennes som jag skulle ha tagit med mig till en öde ö om jag bara fått ta med mig en enda. Ända sedan The Lion and the Cobra har allt hon släppt raskt hamnat i min samling. Jag hade förmånen att se O'Connor live två gånger. En gång på den tiden när alla ville se henne. En gång för några år sedan när omvärlden för länge sedan i stort släppt henne som en het potatis. Hon var lika underbar båda gångerna.
Så otroligt lyckligt lottad jag känner mig för att jag råkade ramla över en sådan fantastisk förebild redan i unga år. O'Connor stod aktivt upp mot katolska kyrkans mörkläggning av övergrepp mot barn. Hon stod upp mot rasism. Hon stod upp mot hbtqi-fobi. Hon kämpade för rätten till abort. Hon vågade prata om psykisk ohälsa. Hon gjorde det från allra första början och i en tid när få artister - om ens någon annan - vågade göra det offentligt. Det var inte en gimmick. Hon fortsatte konsekvent - livet ut. Oavsett vad det kostade henne. Här är ett exempel som betytt lite extra för mig.
Redan 1988, några månader efter att O'Connor släppt sitt första album och bara några veckor efter att Margaret Thatcher infört Section 28 (Englands alldeles egna "Don't say gay"-lag) uppträdde hon på London Gay Pride. På den tiden var Pride inte ett kul jippo med politiska undertoner. Det var ett politiskt statement. På riktigt. Det var också en potentiell karriärdödare för en karriär som knappt hunnit komma igång, vilket O'Connor så klart struntade i. Sådant spelar roll. Precis som det spelade roll att hon aktivt stöttade organisationer som arbetade mot AIDS och HIV, att hon (efter att hon konverterat till islam) uppträdde i engelsk morgontv iklädd regnbågströja och hijab och att hon när hon downsizade donerade sina kläder till unga transpersoner på Irland. Jag var nog inte ensam om att fälla mer än en tår när bilen som ledde hennes begravningsfölje genom hemstaden Bray dök upp smyckad med regnbågsflaggor. O'Connor hade vår rygg ända in i döden.
Nå, varken sorg eller ilska är särskilt fruktbart i längden. Därför låter jag som alltid O'Connors röst lyfta mig och gjuter om ilskan till något mer konstruktivt genom att inspireras av hennes aldrig sviktande ryggrad. Må du vila som du levde, Sinéad - stark och stolt.
Och till alla er andra, Spotify är lite skralt på O'Connor-fronten, så jag har gjort en YouTube-lista med blandade guldkorn som ni inte borde missa. Det är en del eget, en hög covers, några samarbeten och ett par soundtracks. Ni som känner mig anar nog min ohämmade förtjusning över att O'Connor hann med några fantastiska covers av bland andra ABBA, Dolly Parton och Lloyd Webber/Rice.
Läs - eller ännu hellre lyssna - lyssna på O'Connors skapligt nya memoarer: Rememberings. Rörande och roliga på samma gång.
Sist, men inte minst, se dokumentären Nothing Compares - En film om Sinéad O'Connor på SVT Play.
Bilder: Ryggrad - Wellcome Images, Creative Commons Attribution 4.0 International. Sinéad O'Connor - Man Alive, Creative Commons Attribution 2.0 Generic. Varningstejp - iStockPhoto.