Trobergs tankar #17: Den olidliga bristen på sunda demokratiska reflexer.
Att en hög politisk företrädare öppet attackerar sina meningsmotståndares rätt att både ha och uttrycka en åsikt utan att först ha blivit tillfrågade är inte normalt - inte i ett demokratiskt land.
Trobergs tankar #17 är här! Den här gången har det hänt något exceptionellt i den svenska debatten som inte borde få passera obemärkt förbi. Sedan blir det lite sisyfosarbete mot teknikpanik, klatschiga slogans och annan stjälp istället för riktig hjälp. Sist, men inte minst, 32 sekunder i Angela Merkels och Nina Hagens sällskap som du inte kommer att ångra. Häng på!
Veckans nyhetsbrev innehåller:
Den olidlig bristen på sunda demokratiska reflexer.
Från skärm till pärm och teknikpanikens sisyfosarbete.
32 sekunder av ditt liv du inte kommer att ångra
Onwards and upwards!
1. Den olidliga bristen på sunda demokratiska reflexer.
När filmatiseringen av Jeanette Wintersons roman Oranges Are Not the Only Fruit sändes 1990 fick BBC:s klagomur fler samtal än någonsin tidigare. Romanen är baserad på författarens uppväxt i en sektlik frikyrklig miljö. Majoriteten av de som ringde in tillhörde exakt samma religiösa gren och var missnöjda över hur de framställts. Intressant nog nämns det aldrig i serien vilken frireligiös gren det handlar om. Som av en slump (not) hade alla dessa personer ändå känt igen sin rörelse så pass väl att de kände ett skriande behov av att ringa in och berätta att den inte alls var som den porträtterats. Hmm ... Den här historien dök upp i mitt huvud för några dagar sedan.
Det har nämligen hänt något exceptionellt i den svenska debatten. Att vågorna går höga i sakfrågor är normalt. Att en hög politisk företrädare öppet attackerar sina meningsmotståndares rätt att både ha och uttrycka en åsikt utan att först ha blivit tillfrågade är inte normalt - åtminstone inte i ett demokratiskt land. Ändå är det exakt vad Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling nyligen gjorde på Aftonbladet Debatt.
Aspling levererar en bredsida mot fackföreningsrörelsen och civilsamhället för att man protesterar mot Tidöavtalets förslag om anmälningsplikt. Av outgrundliga skäl tycks Aspling tro att fackföreningsrörelsen och civilsamhället inte alltid både haft och uttryckt åsikter om utifrån sina grundläggande värderingar och sina medlemmars bästa. Han slår missnöjt fast att man ”slutat agera som remissinstanser” och ”börjat agera som politiska partier”.
Det är naturligtvis trams att påstå att politiska partier har någon sorts monopol på att ha och uttrycka åsikter. Det har de aldrig haft och faktum är att fackföreningsrörelsen och civilsamhället i allra högsta grad har varit med och format Sverige under lång tid. Här skulle jag naturligtvis kunna göra mig lustig över bristen på historisk bildning, men det vore att förminska det verkliga problemet. Det handlar nämligen inte om brist på bildning. Det handlar om att medvetet prångla ut en falsk historia som får det att se ut som om det inte är han själv som kliver gravt utanför samhällets väl etablerade demokratiska ramar, utan hans motståndare. Han står för stabilitet och trygghet. De larmar och gör sig till.
Asplings hittepåhistoria blir grund för den ”förskjutning” han sedan bygger hela sitt resonemang på. Om fackföreningsrörelsen och civilsamhället bryter den påhittade överenskommelsen om att de inte ska tycka något utan att först ha blivit tillfrågade, så undermineras deras trovärdighet på alla plan. I detta finns det också ett dolt hot. Rätta in er i leden, annars kommer vi aldrig att efterfråga eller lyssna på er åsikt.
För att ytterligare befästa sin roll som trygg och stabil går Aspling nogsamt igenom hur lagstiftningsprocessen i Sverige går till. ”Regeringen remitterar förslag till intresserade parter som lämnar synpunkter, regeringen bemöter sedan synpunkterna i en eventuell proposition” och avslutar med att antyda att fackföreningsrörelsen och civilsamhället återigen agerat som någon sorts vildar som frångått denna ”väletablerade ordning” genom att kritisera en lag som ”ännu inte existerar”.
Lagstiftning kan vara exakt så enkel som Aspling låter påskina. Men, demokratisk lagstiftning är betydligt mer komplicerad. Naturligtvis finns det en strikt formell process att följa, men det finns en annan minst lika viktig process som löper parallellt med den: Det öppna, fria och demokratiska samtalet. Lagstiftning utan ett öppet och fritt demokratiskt samtal är … well … odemokratiskt. Hela poängen med demokrati är att alla har rätt att på eget bevåg ha och uttrycka en åsikt – både individer och organisationer – utan att först ha blivit uppmanade att tycka till. Syftet med det är att tillsammans knåda fram bästa möjliga lagstiftning och – i förlängningen - det bästa möjliga samhället.
Idén om att alla vi som inte är politiker bara ska få tycka om färdiga lagförslag och lagar är befängd. Vill man påverka, så gör man det med fördel så tidigt som möjligt i processen. Det vet naturligtvis Aspling. Det är bara politiker som försöker tvinga igenom lagförslag som breda lager av befolkningen inte upplever som legitima som har ett intresse av att tysta det öppna demokratiska samtalet och utmåla kritiker som regelvidriga charlataner.
Nästa steg i denna dimridå är att möta all kritik mot anmälningsplikten med en variant av: ”Den här gamla trasan? Den har jag haft lääänge!” Aspling hänvisar till den underrättelseskyldighet som Arbetsförmedlingen och Skatteverket har. Faktum är att det finns massor av särskilda skyldigheter och befogenheter som gäller specifika funktioner och/eller yrkesgrupper. Nyckelorden här är särskilda och specifika, det vill säga inte breda och generella. Det är nämligen inte önskvärt att utöka dessa särskilda skyldigheter och befogenheter till att gälla alla och envar. Poliser får till exempel bära och vid behov använda vapen. Är det önskvärt att alla anställda inom stat, region och kommun ska få göra detsamma? Självklart inte. Varje särskild skyldighet och befogenhet måste vara väl avvägd. Ändamålet får aldrig helga medlen. Samhällsproblem är av naturen komplexa. Det finns inga universallösningar. Bara för att allt Aspling har är en hammare är inte allt runt omkring honom en spik.
Aspling påstår vidare att hela fackföreningsrörelsen och civilsamhället egentligen alla är Socialdemokrater. Ett svepande påstående, som om det vore sant, skulle ha resulterat i en jordskredsseger för Socialdemokraterna i valet. Så blev det som bekant inte. Aspling baserar något oklart sin tes om detta på den upplevda känslan av att Sverigedemokraterna kritiseras bara för att de är Sverigedemokraterna. Det är möjligt att han känner så, men oftast är den enklaste förklaringen den rätta. De får kritik för att de lägger fram förslag som alla inte tycker är det bästa sedan skivat bröd. Kort sagt, ungefär så som verkligheten ser ut för alla politiska partier runt om i världen, utom möjligen de som alltid får 99,2 procent i nationella val. I länder där det sker tenderar eventuellt missnöje av förklarliga skäl inte att ventileras i offentligheten.
Nåväl, jag kan inte tala för alla fackförbund och hela civilsamhället, men om ett politiskt parti - helt oavsett vilket - vill undvika kritik från den organisation jag har förmånen att vara förbundsordförande för – det partipolitiskt obundna fackförbundet DIK, så är det mycket enkelt. Låt bli att lägga fram förslag som försämrar våra medlemmars tillvaro eller bryter mot grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Svårare än så är det faktiskt inte. Get cracking!
Den organisation som Aspling i sin text attackerar hårdast är Civil Rights Defenders. Det är en partipolitiskt obunden organisation med ett gediget internationellt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Sedan de gjorde en rättighetsbaserad granskning av Tidöavtalet har de fått Sverigedemokraternas ögon på sig. Martin Kinnunen (Sd) vill dra in deras statliga bidrag. Aspling angriper dem – inte deras kritik, utan själva organisationen – genom att misskreditera och underminera deras trovärdighet. Ett grepp som om något bara bevisar att det är mycket bra att Civil Rights Defenders dragit i gång projektet ”Backa Demokratin” med fokus på hot mot den svenska demokratin. Att högt uppsatta politiker aktivt försöker tysta kritiker är en auktoritär återvändsgränd Sverige inte bör traska frivilligt in i.
Demokratin är på stark tillbakagång i världen Att inte ens Sverige står så stadigt på sin granitgrund som man skulle kunna önska har inte bara uppmärksammats av Civil Rights Defenders. Svenska PEN riktar numera blicken också mot Sverige. Så här sa organisationens ordförande nyligen i Magasin K:
"Det kommer bli ett större Sverige-fokus, egentligen av ganska tråkiga skäl. Tidigare har vi behövt fokusera mycket på vad som händer i andra länder som Turkiet, Kina, Iran och Belarus. Det kommer vi att fortsätta göra, men de tendenser vi har sett utomlands har flyttat in innanför våra egna gränser nu och det kommer vi att behöva fokusera jättemycket på framåt."
Allt detta prat om hot mot demokratin i Sverige får uppenbarligen Aspling att känna sig träffad. Syftet med hans text på Aftonbladet Debatt är i grunden att få sig själv och sitt parti att framstå som stabila och trygga, samtidigt som han försöker utmåla en rad seriösa samhällsaktörer med genuina farhågor om demokratins väl och ve som vore de en regelvidrig pöbel som på lösa boliner greppat facklor och grepar och rusat åstad. De som 1990 ringde BBC:s klagomur bekräftade indirekt en tämligen hög sanningshalt i den mindre smickrande bild som målats upp av just deras frireligiösa rörelse i Oranges Are Not the Only Fruit. På samma sätt avslöjar Asplings reaktion på kritik mer än något annat hans egen alarmerande brist på sunda demokratiska reflexer.
Saco, LO, TCO och Civil Rights Defenders har redan svarat på Asplings text. Nu vore det uppfriskande med ett svar från Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson där de pedagogiskt förklarar för Aspling att Sverige fortfarande är en demokrati och att politiska företrädare - oavsett parti - bör agera därefter. Det är illa att en politisk företrädare eller ett politiskt parti slirar. Men riktigt farligt blir det inte förrän alla andra slutar att markera varje gång det sker.
2. Från skärm till pärm och teknikpanikens sisyfosarbete.
Om du följer med i den politiska debatten så har du vid det här laget hört frasen "Från skärm till pärm" till dödagar. Själv känner jag en allt starkare lust att vända på steken och tatuera in "Från pärm till skärm" på något strategiskt ställe. Inte för att jag har något emot pärmar (jag älskar dem) eller för att jag tycker att skärmar behandlas mer än lovligt styvmoderligt (det gör jag), utan för att jag ogillar sådana onödiga förenklingar av verkliga problem.
Från "pärm till skärm" dök först upp på skolminister Lotta Edholms och arbetsmarknadsminister Johan Pehrsons presskonferens om regeringens i stort mycket fina lässatsning. Sedan dök det upp igen på samma ministrars presskonferens om att städa bort det digitala ur förskolans läroplan.
Så här skriver en uppfriskande irriterad Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande för Sveriges lärare, i en spänstig kommentar på LinkedIn:
"Jag har förmånen att i mitt förtroendeuppdrag få besöka förskolor runt om i Sverige. Jag kan lova att jag aldrig någonsin har mött en förskollärare som lyft digitalisering som ett problem, jo förresten, ibland att det saknas digitala förutsättningar. Jag har inte heller mött någon förskollärare som sagt att: 'eftersom det står i läroplanen att vi ska låta barnen använda digitala verktyg så har vi slutat läsa böcker, måla, utforska naturen, bygga, skapa, fantisera, leka, sjunga…' Däremot möter jag alldeles för ofta förskollärare som lyfter barngruppernas storlek, avsaknaden av förskollärarkollegor, icke ändamålsenliga lokaler och bristen på planeringsförutsättningar."
Samma irritation känner jag inför hur man talar om "från skärm till pärm" i förhållande till barn och ungdomars dalande läsning och läsförståelse. Den beror på många olika saker. Lärarbrist, klasstorlek, bristande resurser i skolan, humanioras låga status och - inte minst - på bristen av bemannade skolbibliotek.
Att lägga så stor vikt vid att förskolan och skolan i dag använder samma verktyg som resten av samhället gör - det vill säga en mix av digitala och analoga verktyg - är missvisande. Det rimmar dessutom illa med den efterlängtade satsningen på just bemannade skolbibliotek som regeringen aviserat. Den satsningen kommer att göra långt mer för barn och ungdomars läsning och läsförståelse än vad från skärm till pärm-tjatet någonsin kommer att göra. Den kommer också att innebära ett rejält lyft för elevernas MIK-kunskap, under förutsättning att skärmarna nu inte städas bort helt och hållet.
Skolbibliotekarier, lärare och förskolelärare vet vad de gör. De har kompetens och känner sina elever och deras förutsättningar och utmaningar bäst. Att ge dem adekvata resurser att utföra sina jobb är hjälp. Käcka slogans och klåfingrig detaljstyrning är stjälp.
Ny teknik kommer alltid med nya utmaningar. Dem möter man inte bäst genom att nyvaket få panik varje gång något nytt dyker upp. Det är mer fruktbart att ta avstamp i empirisk kunskap om tidigare teknikskiften när vi funderar på hur vi ska ta oss an samtiden och framtiden. Den pärm som i dag känns så trygg och familjär har inte alltid varit det. Även den möttes med skepsis en gång i tiden.
Med tanke på att det är Banned Book Week den här veckan, får man väl i ärlighetens namn säga att boken faktiskt än i dag ses med skepsis och skapar panik på många platser runt om i världen. Eller som tidigare nämnda Jeanette Wintersons excentriska mamma brukade säga: "The problem with a book is that you don't know what's in it until it's too late." Vilket jag personligen tycker är en av litteraturens absolut största förtjänster, att den har kraften att rubba ens cirklar helt utan förvarning.. Men, det är ju jag det ... ;-)
Av den alltid lika vassa Elza Dunkels, har jag förresten fått lära mig att det finns en term för att om och om igen få panik inför teknikskiften: "teknikpanikens sisyfosarbete". Ah! Den är myntad av psykologen Amy Orben. Klicka i väg till Dunkels substack för att läsa fler tankar om detta. Eller varför inte införskaffa Dunkels bok Skärmstark: Handbok för vuxna om unga och skärmar?
3. 32 sekunder av ditt liv du inte kommer att ångra.
Efter ett par rätt mastiga punkter har ni nu förtjänat en kort och lättsam pärla som avslutning. Den kommer i form av Angela Merkels avtackning för ett par år sedan. Helt otippat önskade sig Merkel Nina Hagens gamla slagdänga ”Du hast den Farbfilm vergessen” och en redig tysk militärorkester levererade. Det är ingen hemlighet att jag älskar Hagen (vilket är en av få saker som jag och hunden är djupt oense om), men bäst av allt är ändå Merkels lilla nöjda nick i slutet av filmklippet. Klicka hit och tryck på play. Det är 32 sekunder av ditt liv du inte kommer att ångra, speciellt inte den allra sista. Love it!
Bildcred: Dator och bok, Onurdongel, iStock. Pratbubblor, Sdecoret, iStock. Nina Hagen, omslag Nina Hagen Band, promo. Varningstejp, iStock.